Det var en gång och efter det

För bra många  år sen arbetade jag.... Nej stopp tänk om! Inte så många år sen. Riktigt så gammal är jag inte. Vi tar om.
För många år sen arbetade jag på en skola som det inte var något speciellt med alls. (Tack det var lagom många år som du tänkte dig den här gången.) Precis som de allra flesta andra skolor runt om i landet. Det var en trevlig arbetsplats med ambitiösa  överlag elever, trevliga kollegor samt en bra och tydlig rektor. Jag undervisade en årskurs 5 i en lång korridor med fyra klassrum som låg med utsikt över skolgården. I korridoren fanns höga fönster där man kunde se ut över parkeringsplats och fotbollsplan. Två gamla skolpianon fanns i korridoren och de användes omväxlande som sittbänk och... instrument?
I den här korridoren stod också två datorer att dela på de här fyra klasserna. Det var bra att de stod så nära som i korridoren och någon datasal hade vi inte. Ordentliga burkar var det och det är svårt att så här i efterhand förstå att man var rädd för stölder med tanke på den vikt som dessa tekniska under ändå innehade.
Det var med knapp nöd vi slapp logga in i Windows 3.11 via dosprompten, för att där kunna arbeta med programmen Chefrens pyrmid, Dyslexia och Mias Mattehus. Vi hade uppkoppling mot nätet som då betraktades som rätt ok, men som idag antagligen skulle även de mest datorintresserade barn att hellre skriva skrivstil eller lära sig Lilla Katekesen utantill, än att vänta den tid som uppkopplingen tog då. I vilket fall tyckte vi att vi hade det ganska bra med de där två datorerna. De stod där, de fungerade trots att de var sammankopplade med kommunens nätverk och de användes relativt flitigt.

Jag hade framförallt två elever som gärna satte sig vid datorn och arbetade. De ville inte sätta sig för att utföra de arbeten jag föreslog, men de satt gärna inne under rasten om de fick för att arbeta med Chefrens pyramid. Redan då var jag så snäll att jag tänkte att de kunde de väl få göra. Det skadade inte att de satt där, inte alla raster, men vid några tillfällen. Att de alltid var i god tid till lektionerna uppfattade jag mest som att de var två ordningsamma gossar och jag förlängde inte tanken till att de eventuellt tillbringade fler raster framför burken än jag trodde.

Vi arbetade med Europa, som man så ofta gör i årskurs 5. Eleverna jobbade på bra och förhoppningsvis lärde de sig en hel del. Alla utom de två pojkarna med rastvanor som jag inte var helt insatt i.  De satt och hängde över böckerna men fick inte så mycket arbetsuppgifter gjorda. Jag diskuterade det är med dem vid några tillfällen, vilket inte ledde till någon större förändring. Där inträffade alltså ett dilemma i min lärarhjärna. Hur få dessa två pojkar att bli mer aktiva på lektionerna? Hur skulle jag få Dem att lära sig något?
Nu tror du förstås att jag kom på den briljanta idén att sätta dom framför datorn och arbeta. Men se det gjorde jag inte. Eftersom våra program inte alls hade med geografi att göra så fanns det inte i min sinnevärld att göra den kopplingen.

Tiden smög vidare och jag funderade. Tills den dagen jag hade glömt ett papper i klassrummet och gick tillbaka dit på rasten. Du vet precis vad jag hittade, nämligen två något överraskade elever vid datorn i korridoren utanför klassrummet. Innan jag kom på tanken att skälla ut dom för att de på rasttid lekte i Mias Mattehus, så slapp en fråga ur mig i ren förvåning. En dum fråga eftersom jag trodde att svaret var ganska självklart, men en ganska vettig sådan visade det sig när jag just inte fick det svar som jag förväntade mig.
Vad gör ni inne?
Svaret kom snabbt och i ett ganska tyst tonläge. De två huliganerna arbetade med en hemsida. Jag frågade varför. En lika dum fråga det egentligen när man tänker efter så här efteråt. Nu blev de i alla fall ivriga. Det syntes att de var klart entusiastiska och de förklarade att de gärna visade. De var så stolta över sitt verk att de helt enkelt inte klarade av att balansera det med något sorts dåligt samvete för att ha tillbringat rasttiden inomhus längre.
De visade mig alltså hemsidan. Ett helt enormt stort nätverk med text och länkar till olika sidor med källor etc. Allt handlade om Europa. Jag tror inte att jag överdriver när jag åtminstone rent tankemässigt gapade av förvåning. Allt de som jag inte trodde att de hade lärt sig fanns där och mer därtill. Det fanns inget annat att göra än att låta grabbarna fortsätta arbeta med sitt verk. Fast från och med nu gjorde de det med mitt goda minne och mer på lektionstid.

Jag insåg att det lärande som är bäst för eleven inte alltid är det som vi lärare ser. Ibland behöver vi erkänna att eleven känner sig bäst själva och att det bästa sättet för dem att inhämta kunskap kanske de känner till bäst själva också. Frågan är om det är värt att sätta sig över eleverna och bestämma hur vi ska arbeta, med vad och när. För vems skull bestämmer vi det? Mitt absoluta svar att det ofta är för vår egen skull. Att som lärare vilja ha kontroll är inte ovanligt, men till syvende och sist är det trots allt elevens om ska göra jobbet och är det då inte en fördel att de faktiskt känner entusiasm inför lärandet? . Det innebär inte att vi släpper kontrollen bara för att vi väljer att lyssna på eleverna. Vi kan ge förslag, vi kan styra upp och vi kan finnas där som stöd och hjälp och det vill jag
Vad jag däremot inte gjorde efter att ha hittat mina elever i korridoren var att berätta för någon annan i skolan vad de sysslade med. Hade jag haft mer råg i ryggen så hade jag gjort det. Men med bakgrund av Mias Mattehus, datasalar och datakörkort som var grunden vid den här tiden så visste jag inte riktigt hur jag skulle försvara att jag lät mina elever arbeta på det här sättet, även om jag instinktivt kände att det var rätt. Helt klart gör jag på ett helt annat sätt idag.

Vad lärde jag mig mer från den här episoden. Dels att barn faktiskt lär sig även om det inte syns på dom. Vår uppgift som lärare behöver vara att hitta bästa sättet att få det att synas.Det är inte heller ett visst program eller app som är avgörande för hur mycket en elev lär sig. Oftast tycker jag att de program som inte är låsta till speciella uppgifter är de som är mest användbara i undervisningen. Jag kan inte använda en app eller ett program för varje arbets- eller ämnesområde. Det är dyrt att använda alltför många varianter och det kan vara tidsödande att sätta sig in hur de fungerar. För jag sätter mig alltid in i de program jag vill att eleven arbetar med. Visst kan man sätta eleverna att arbeta med något utan att kontrollera det, men jag tycker att jag kan ge en bättre formativ feedback och ha koll på att de arbetar på ett bra sätt om jag faktiskt vet hur det fungerar och hur jag själv kan koppla det till kunskapsförmågor i Läroplanen . Därutöver kommer det nu så många nya program, för att inte tala om appar, som jag omöjligt kan hålla mig ajour med. Visst hjälper sidor som Skolappar och Pappas appar, men en viss sortering och grubblande över appens relation till Läroplanen vill jag ändå göra.

Men det viktigaste jag lärde mig var nog ändå att ha ett öppet arbetssätt med mina elever. Jag vill att de ska känna att de kan komma med förslag, ifrågasätta mina idéer eller helt enkelt bara kunna diskutera olika arbetssätt eller ämnesinnehåll i ett arbetsområde. Mina elever får inte göra precis som de vill, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans kommer fram till hur vi ska arbeta och med vad med utgångspunkt från läroplanen. Det händer att mina elever källkritiskt ifrågasätter det jag säger. Det ser jag som en framgång och jag hoppas att de inte uppfattas som näsvisa negativister när de tar sig vidare till nästa skola, utan istället ses som de nyfikna och vetgiriga själar som de faktiskt är.



Det dök upp en länk till en film om barns kreativitet i de sociala medierna efter det att jag hade skrivit det här. Jag tycker att den passade så bra in i sammanhanget att jag lägger in den så här i efterhand. Det är tur att barn inte alltid låter sig hindras av vuxnas tankesätt.

Lärarlegitimation

Så här ser mina år på universitetet ut. Jag skickade in åtta papper och fick tillbaka ett. Det tog 9 månader. Jag klagar inte på designen, men funderar över innehållet. I botten har jag min 1-7 SO lärarexamen. Den var gratis på den tiden. Idag kostar det de facto 1500 kronor att få ut sin examen eftersom du inte kan undervisa (efter 2014) utan att ha det här pappret. Det är inget du får per automatik efter x antal år på lärarhögskolan, utan eftersom det ingår ett introduktionsår i det här pappret (inte synligt utan implicit) så måste man betala för det. Jag antar att det innebär att man betalar för sin introduktionsår då?

Vadå? Skrev jag fel? Nej då. Jag har gått en lärarutbildning som heter 1-7 SO. Av någon anledning hade lärarhögskolan några år då de hade den utbildningen. Men se svenskan slank med i alla fall. Det får mig att undra över hur de som läste 1-7 Sv får ut sin legitimation. Får de med SO ämnena på samma sätt? (Om någon av er sitter inne med en sån examen så får ni gärna berätta.) Den här utbildningen, 1-7 SO hade en så kort livstid att knappt någon har hört talas om den. Jag undrar om ens mina gamla kursare minns att svenskan inte var med där. Det här innebär att alla alltid har tagit för givet att jag varit 1-7 lärare SO/Sv oavsett vad jag har sagt och visat upp papper på, men härmed erkännes att så icke varit fallet. Förrän nu då.
Att till på köpet vara legitimerad för SvA - är det en extra bonus? Och i så fall för vem?

Jag har inte legitimation för att undervisa matematik över årskurs 3 och NO bör jag inte peta på alls. Det är helt ok i min bok. Det finns otroligt skickliga lärare som kan sköta den biten. för mina elever efter 1 juli 2015.
När det gäller SO ämnena har jag en liten extra behörighet, ser du det? Jag får nämligen undervisa i historia upp till åk 9. Det här kommer sig av att jag har studerat lite mer än bara på Lärarhögskolan.(Ja det hette så på den tiden.) För att vara riktigt noga är det 190 poäng enligt det gamla systemet och i det ligger en fil kand i samhällsvetenskapliga ämnen. Fast tio av dom (i specialpedagogik) skickade jag aldrig in.180 poäng  i det nya systemet blir 360 poäng om jag inte tänker helt fel..Vi behöver inte gå in närmre på vad de här dubbla examina innebär. Jag nöjer med att nämna ordet 1990-talskris. I vilket fall... Eftersom jag hade poängen så skickade jag in dom.

Andra terminen som jag pluggade i Lund (för att få min fil kand) så gjorde jag det misstaget att glömma bort att söka till de enstaka kurser som ingick i min utbildning. Det innebar att jag helt enkelt fick läsa den kurs som inte krävde någon formell ansökan utan istället gick under devisen "dyker du upp så skriver vi in dig på kursen". Den enda sådana kurs som intresserade mig var historia. Det är den terminens 20 poäng som nu ger mig utökad behörighet som lärare. Tänk vad det kan slumpa sig. Ännu ett erkännande: Kursen hette faktiskt Ekonomisk historia. Men det där första ordet tycks inte spela någon roll för min behörighet. Jag kanske helt enkelt borde ha varit smart nog att söka behörighet för att undervisa i ekonomi upp till åk 9 också. Det kanske hade gått igenom enligt samma princip. Alla andra kurser som jag har läst inom samhällskunskap har inte gett mig ett dugg i den här legitimationen. Jag får anta att det beror på att kurserna inte hade rätt ord i rubriken. Även om innehållet i de kurserna är minst lika relevanta innehållsmässigt som kursen i ekonomisk historia. Men förklara du det för en tjänsteman på ett inhyrt företag. Där tycks det endast vara rubriker med skolans ämnesord i som är rätt och inget annat om det ska gälla för behörighet.

Allt som jag skrev ovan gäller inte riktigt. Eftersom jag har arbetat mer än åtta år över en 15-årsperiod så är jag per automatik legitimerad i alla de ämnen jag har undervisat i och i de årskurser som jag har gjort det. Tydligen ska min arbetsgivare ta hand om den saken och se till att det blir validerat.

Nu kanske du, efter den här massakern av min egen lärarlegitimation, tror att jag inte tar det här med lärarlegitimation på allvar, men det gör jag absolut. Jag tycker att det är jättebra att det finns en lärarlegitimation. Det är bara det att jag inte känner mig särskilt annorlunda mot vad jag gjorde innan klockan 13.19 lördag 15 juni 2013. (Ja jag blev också förvånad över att det skickades ut en lördag. Jag hoppas att den som skickade ut det får ut rätt OB-tillägg.) Jag var stolt över mitt yrke redan innan jag fick mitt mail. Jag har precis samma erfarenheter och kunskaper inbakade i min lärargärning som innan. Det enda är att nu är vissa kurser mer värda än andra och präntade på papper (eller i ett digitalt system om du så vill), vilket i sin tur har begränsat eller förstärkt mina undervisningsmöjligheter. Och om jag ska vara ärlig så förstår jag inte riktigt hur och med vilken rätt någon kan värdera det för mina elever utan att faktisk veta vad innehållet i mina studier består av.

Våga lyssna - ett inlägg i antielefantenJante-anda

Det här är kanske att skjuta sig själv i foten, men jag tycker att det ibland är så synd att fokus ligger på en till en. Jag kan nästan känna mig avfärdad ibland eftersom jag inte har den erfarenheten. Det kan mycket väl vara så att det tillkortakommandet ligger hos mig själv förstås.
Jag har arbetat aktivt med att undervisa barn med hjälp av datorer i 20 år. Det är en ganska gedigen erfarenhet, men det är lätt att i vissa lägen i vissa kretsar inte bli räknad med eftersom jag har råkat hamna på en skola som inte har den ekonomiska möjligheten att gå upp till en till en.

Jag gör ett väldigt bra jobb med de digitala verktyg jag har och har du lika skrynkligt med digitala verktyg som jag, så har du samma möjlighet att arbeta utifrån de premisserna. Jag går inte med på att inte göra mitt bästa enbart beroende på att jag inte har en till en. Jag önskar mig det. Jag anser att jag har stora förutsättningar att göra ett väldigt bra jobb ännu bättre med en ökad täthet av digitala verktyg. Men att mina 20 år (i vissa lägen) blir avfärdade eftersom jag saknar just en viss sorts erfarenhet känns ganska naivt från avfärdarens sida. För utom att veta ett dugg om vad jag har gjort, hur jag har jobbat och vilka möjligheter jag skapar själv så förstår jag inte varför en en till en satsning är den yttersta trumfen som slår all annan erfarenhet av undervisning med digitala verktyg.

Jag hoppas på och arbetar fortfarande för en till en. Men döm inte ut mig, för att jag gör underverk med min en till tolv satsning tills jag når det trappsteget. Här ligger min kompetens. Jag tar inte bort din kompetens bara för att den finns där. Och i ett lika läge ber jag dig tänka om andra kompetenser. Att sträva efter att slå andra på fingrarna blir sällan bra och uppfattas många bara negativt. Egentligen kan hela din tanke med att nå fram misslyckas just eftersom folk väljer att ignorera dig i det läget. Konsten är att våga stå för det man kan och vill men samtidigt ta in andras perspektiv. Även om du tror att det inte kommer att ge dig något. Det handlar inte om att vissa saker och erfarenheter trumfar över andra.
Det handlar om att komplettera och att våga lyssna!

Godnatt elefant Jante!

CC BY Good night Fanti by Tim RT

Fruktar vi skolutveckling eller låter vi den bära frukt?

Många. Väldigt många har åsikter om skolan. Det känns nästan som ett obligatorium att alla ska tycka något om skolan. Läser man i tidningarna så är det oftast att man ska tycka något riktigt dåligt dessutom. Det kan ibland kännas som att de enda som inte bör uttala sig om hur det är i skolan är... lärarna själva. För när en lärare berättar om hur de upplever skolan så kan man få höra att man antingen gnäller eller att eftersom lärare har så dålig koll så kan de inte veta vad som är bäst för skolan. Det vet alla andra som inte arbetar i skolan mycket bättre. Konstigt nog känns det inte helt bra att alla andra vet så mycket mer och bättre om mitt jobb än jag själv som faktiskt jobbar där.
Jag säger inte att ingen som inte arbetar inom skolan inte får uttala sig alls. Det jag önskar är dock många gånger lite bättre argument för vad som ska förändras, varför och hur. För just det kan jag tycka känns lite dåligt underbyggt ibland. Ett argument som "Det vet jag för det sägs i media" är i mina ögon inte ett riktigt slagfärdigt argument. Ett annat sånt där genombra argument från många som inte är lärare är

"Skyll dig själv om du har valt att bli lärare. Om det är så dåligt som du säger så kan du ju alltid sluta!"

Många gånger har jag funderat över varför det måste vara så. Jag tänker att vi lika gärna kan vända på det argumentet.

Om du har så många åsikter om hur det är att vara lärare, om du vet precis var felet ligger och hur vi ska få hela skolan bättre ur ett PISA-perspektiv, varför blir du inte lärare själv?

Och nej - jag räknar inte den gången du vikarierade en hel termin innan du började jobba "på riktigt", för det är inte samma sak. Att vikariera är en sak. (Somliga vikarier gör ett toppenjobb. Andra vikarier gör det inte.) Att arbeta som lärare är en annan sak. Det jag menar är att om du på fullt allvar tycker att vi lärare inte har några rättigheter att arbeta för förbättringar för våra elever eller vår egen arbetssituation - då vill jag vända på det och med samma logik inte heller ge dig några rättigheter att tycka något om hur det ska vara om du inte väljer att börja arbeta som lärare och aktivt göra något åt den negativa skolsituationen (så som du upplever den).
Snart går Sveriges alla lärare på sommarlov. Något som är en lyx enligt många och inte till stor del inarbetad tid, vilket faktiskt är det som stämmer med verkligheten. För min del innebär inte sommarlovet att jag lägger ner hela min tankeverksamhet kring mitt yrke. Förutom det att jag har ca två veckors arbete på skolan utan elever under det som är elevernas sommarlov så fortsätter jag att tänka kring skolutveckling även när min egen "semester" börjar. Det är då jag har ro att reflektera över min undervisning och att lära mig mer för att utveckla den.

I dagarna får ca 3700 lärare besked om de får en förstelärartjänst eller inte. Ett cirkaantal eftersom två förstelärartjänster kan slås ihop för att bli en lektorstjänst. Jag hoppas innerligt att alla som sökt tjänster har gjort det utifrån ett genuint intresse för att vilja skolutveckla. Att vara en av alla de som bidrar till att göra skolan kan borsta av sig sitt solkiga rykte. Om någon har sökt tjänsten enbart för att de ser det som enda möjligheten att höja lönen så hoppas jag att alla de som har ansvaret för rekryteringar ser igenom det.Allmänna löneökningar får vi hoppas på ändå.
Men alla dessa förstelärare har verkligen en möjlighet att göra skolan till något mer och något större.

Idag hade vi en heldag med hela skolan utomhus. Traditionsenligt var det lekar anordnade av 5:orna på och
kring den närbelägna, väldigt stora gräsbevuxna fd. skräpkullen som kallas för "Tippen".
Tippen är inte en kulle som du besegrar i några enkla kliv. För barnen är det säkert extra långt (för att inte tala om hur lång tid det skulle ta för Charlie att springa upp på sina små ben).
Jag gjorde bergsbestigningssällskap med några av våra ettor. De pinnade på i mycket god takt och jag sa att de verkade vara i god form och följande konversation utspelade sig:

- Ja jag är bra på träning!
- Ja jag ser det.
- Jag måste vara det för jag ska bli en sån där som ligger i lera och äter maskar!
-. Vad skulle du bli för något sa du? Det där får du nog förklara så att jag förstår.
- Jo jag tränar mycket för det. Jag kan ta i sniglar också. Det är inte läskigt alls. Jag ska lära andra hur man gör också.

Här ökade den lille modige och vältränade killen tempot vidare upp mot toppen av Tippen, medan jag stannade upp och tänkte. Jag tänkte riktigt ordentligt och insåg efter en stund av fullständig vilsenhet att han avsåg att göra karriär i TV-programmet Fear Factor. Jag funderade och kom fram till att han inte ville skaffa sig det "jobbet" för att tjäna pengar. Det han ville göra var att ta tag i sina rädslor, träna riktigt mycket och visa andra hur lätt det var att utmana sig själv. När han behärskade det så ville han lära andra detsamma.

När jag nu sitter här i min soffa och är mycket nöjd med att jag slipper äta maskar så har jag kommit till insikt att det här med förstelärare och Fear Factor på något sätt har vissa saker gemensamt.
Det gäller att utmana rädslor. Hos sig själv och andra. Lära sig att utveckla svårigheter och använda dem till/som en fördel. Och dessutom omvandla det till en fördel för andra också. Om man översätter ordet fear så betyder det frukta. Många är rädda för skolutveckling. En del vill stå stilla eller bakåtveckla skolan istället. Självklart ska vi inte frukta skolutveckling utan våga bemöta och vara en del av den. Vad som är skolutveckling är däremot en intressant diskussionsfråga, men också en som jag inte tänker gå närmre inpå just här. Därför väljer jag att fortsätta spinna på ordet och låter skolutveckling vara något som ska bära frukt istället. Det finns många olika sorters frukter. Vi gillar olika och vi väljer olika.
Jag håller tummarna för att skolans egen Fear Factor ska hjälpa till att driva skolan framåt. Jag hoppas att det blir något som får folk att sluta tycka att jag ska byta jobb eftersom jag rent konkret kan visa på hur många det finns inom skolans värld som arbetar för skolan och skolutveckling. Det är engagerade yrkesproffs som driver skolan framåt och som arbetar för att saker i skolvärlden kan bli ännu bättre. Och det innebär ju faktiskt inte att de borde byta jobb.