Ett stycke skolhistoria

Jag tänkte bidra med lite skolhistoria. Att det sammanfaller med den stegrade debatten om ordning och reda är på sätt och vis passande, men (nästan) en ren slump. Det blir lite utvikningar i historien på det personliga släktplanet, men det bjuder jag på och jag har fått pappas tillstånd till det också.
Nåväl, låt oss börja.

Vi befinner oss i Stockholm. Känner man till stadsdelen Bromma lite sådär lagom så kan det låta väldigt tjusigt att bo där. (I alla fall om man tänker bort bullret från flygplatsen med samma namn.) Många tänker på pittoreska hus och lummiga äppelträdgårdar i en lugn del av staden. Bromma för också tankarna till politiker som Tage Erlander, Per-Albin Hansson och... ja faktiskt Jan Björklund som bor där idag. Min mamma bodde i ett sånt där gulligt litet hus och hennes pappa var dessutom politiker. Således var de ett klockrent exempel på Bromma-familj. Skillnaden mot andra familjer skulle möjligtvis kunna vara att min morfar valde att gifta sig med en judinna, vilket inte riktigt rimmade väl med en hel del av strömningarna i kvarteren runt omkring. Bromma kan delas upp i mindre delar och mamma växte upp i Äppelviken. Erkänn att namnet låter idylliskt! Men det är inte henne det här ska handla om.

Det ska egentligen inte handla om min pappa heller, utan det är mer en tillbakablick på debatten om ordning och reda, men ni får liksom pappa på köpet. Min pappa växte också upp i Bromma, men inte i Äppelviken, utan i det mindre idylliska Traneberg. För farmor och farfar som flyttade dit på 1930-talet var det en obeskrivlig lyx att få lämna en sämre lägenhet med utedass, tunna väggar och trångboddhet. Nödbostäderna vid Alviksplan hade varit en riktigt livsnödvändig möjlighet när min farmors familj flydde undan finska inbördeskriget 1918 och fått lämna allt de ägde i världen. (Farmors pappa flyttade till Helsingfors i början av 1900-talet för att göra karriär som typograf på Huvfudstadsbladet. Det var en oändlig tur att Sverige ställde upp med nödbostäder när de tvingades fly hals över huvud tillbaka till Sverige.)
Uppe i Traneberg byggdes det barnrikeshus under hela 1930-talet och farmor och farfar hade tur att få 47,5 kvadrat till sig och sina fyra barn. Husen var fulla med ungar. Bara i trappuppgången på Hoburgstigen bodde det ca 50 barn i tio lägenheter. När de här barnen inte lekte krig i skogen bakom husen, letade muttrar på industritomterna eller "jumpade på isflak" över Ulvsundasjön vid Marabou River (utsläppen vid fabrikerna färgade vattnet chokladbrunt) så var de tvungna att gå i skolan.

Skolan hette Alviks folkskola, eller kort och gott Alviksskolan. Pappa började i första klass hösten 1940. Det var som en skola är mest. Pappa lärde sig skriva skrivstil, räkna och om hembygden. Han blev också bättre bekant med om hur livet på landet fungerade, för trots att dåtidens Bromma närapå låg på landet så var han ett stadsbarn. Till det ritade han en bild av en ko som mjölkas.

På avslutningen på våren 1941 spelade klassen (precis som alla andra klasser) upp Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow. Pappa fick spela snödriva utan repliker. Han hade som enda uppgift att ligga under ett vitt lakan och sedan krypa ut från scenen när han blev ombedd att göra så. Pappa missade att krypa ut, eftersom han låg och funderade på annat, och fick sig en spark av de vackra blommorna för att göra det han blev tillsagd. Kanske var det tur att betygen redan var satta. Pappa hade betyget B i de flesta ämnen och stort A i både ordning och flit. I ämnet sång blev det däremot ett streck. Min sjuårige pappa vägrade nämligen att sjunga. Förstående fröken Elsa Bjärvall lät honom hållas i samråd med min farmor. (Låt mig säga som så att sångtraditionen inte är särskilt stark i min familj överhuvud taget.) Pappa började sjunga i fjärde klass och fick då betyget B? .
Just precis, B frågetecken. Det var också ett betyg, om än inte ett officiellt sådant.

Frid och fröjd samt ordning och reda på Alviks folkskola med andra ord.
Eller inte. På hösten 1946 går pappa i sjunde klass och sitt sista år på skolan. (Sångbetyget är nu uppe i Ba+ .) Den hösten blir det stora rubriker i tidningarna. Vi måste trots allt minnas vad det är för sorts barn som går i den här skolan. Det är inte det fina folket eller barn till politikerna i Äppelviken, Smedsslätten och Ålsten vi pratar om. Inte heller de lite förbättrade eleverna från egnahemshusen i Norra Ängby. Nej tranebergsungarna är, tillsammans med barnen från Alvik, av en annan sort.  Det går att få pli på dom, men det behövs hårdare metoder. Eller som en lärare säger till en mamma som klagar på hur hennes son har behandlats
"Hit får vi all pöbel och ligisterna från barnrikeshusen".
Mammans son hade pryglats så illa att han blödde, eftersom han hade glömt ransoneringskorten till målbespisningen hemma. I ett annat fall hade en pojke tvingats vara kvar två timmar extra i skolan, eftersom han hade glömt att göra läxan. För säkerhets skull hade han fått prygel för samma förseelse också. Man kan aldrig vara nog så ordentlig med att inpränta ordning och reda i tranebergsungar.
Fastän skolaga är helt lagligt, enligt folkskolestadgans prygelparagraf, så uttalar sig överlärare Gabrielsson i tidningen och säger att han "finner det inträffade tråkigt."
I tidningen Ny Dag den 13 november 1946 finns en artikel med den här rubriken:

Här får man veta lite om hur lärare Mårtensson har resonerat kring varför han har agat sina elever.

"Den rotting Mårtensson använder för närvarande, sade han sig ha fått av överläraren, fil. dr. Ruben Gabrielsson. Eftersom denne inte gärna kan tänkas köpa rottingar för utdelning till lärarna av egna medel, skulle alltså folkskoledirektionen ha tillhandahållit den. Hur är det med den saken? Pågår verkligen central upphandling av rottingar för Stockholms folkskolors räkning?"

I förlängningen ledde klagomålen från föräldrarna (på prygel och obefogat extraarbete i form av timslånga kvarsittningar) till att tre lärare på skolan anmäldes och fick en tillsägelse om skärpning samt att en utredning tillsattes av samlingsregeringen för att utreda skolagans vara eller icke vara. Skolagan avskaffades 1958.
Pappa råkade aldrig ut för Mårtenssons ordningsiver, även fast han hade just honom som lärare under en period i Alviks folkskola. Han var däremot ett ofrivilligt vittne till tillrättavisandet av andra, mer vanartiga barn. Det var inte heller alla lärare som slog. Fröken Bjärvall gjorde det aldrig tex.  Regeln var annars att straff utdelades vid en ordentlig förseelse eller tre upprepade mindre. Inte alltid helt logiskt eller förvarnat.
I vilket fall tog sig pappa vidare till yrkesskolan och blev flygmekaniker. Sen började ha läsa på kvällarna och tog ingenjörsexamen. Helt oberoende av sina sångbetyg.


Vi pratar inte om att införa prygelstraff i dagens skola (och för somliga kan jämförelsen verka absurd) men faktum är att vi pratar bestraffning. Lås ute de som kommer för sent, kräv extra arbete av de som inte gjort det de ska och kräv att alla ska göra samma saker samtidigt. Jag tror att vi börjar i fel ände. Varför reagerar eleverna med att skolka, strunta i läxor och på andra sätt göra uppror mot skolan? Det är inte ett helt skolsystem som behöver rivas upp och göras om totalt. Vi är bättre på att se barn idag än vad vi var för 70 år sen. Det gäller att vi bevisar det också genom att inte bestraffa ett felaktigt beteende med ett annat.


Om du är intresserad av att läsa mer om vad som skrevs i tidningarna om händelserna i Alviks folkskola under hösten 1946 så kan du göra det här.



Det här är pappas betyg från första klass. Ett betyg som han aldrig har haft någon nytta av eller förstod meningen med som sjuåring. Betyg till elever för att läraren ska ha bättre koll? Behöver vi verkligen betyg för det?

Ett tillägg kommer här. När man funderar över resonemangen kring straffen blir det riktigt intressant.

Bild på Alviksskolan är plockad från Wikimedia/Bysmon med licensen

CC (BY SA)

Artikel i DN 24 mars 2014: "Vi vill ha betyg från fyran och externt rättade prov"

Hannibal nummer 3

Jag vill ge min tredje antielefantJante-badge till Svedala kommuns förstelärare som bloggar på sidan Förstelärare bloggar. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att visa hur förstelärare aktivt kan sprida sina tankar och vara del av att driva skolutveckling i sociala medier. Det blir inte sämre av att man medvetet kastat ut elefanten Jante i utvecklingstänket i Svedala. Jag följer Svedalas förstelärare med glädje och intresse. Gör det du också!

Kudos till

Christian Abrahamsson

Lisbeth Bern

Hanna Claesson

Andreas Ekblad

Annica Eld

Richard Linde

Joakim Nilsson

Björn Persson

Malin Sjöberg

Agneta Westin

och inte minst

Michael Rystad

Flipcon Sweden - enkät

Jag har länge tänkt att det vore hur roligt som helst att träffa många, väldigt många, som flippar över hela Sverige. Helt på initiativ från lärare själva. Lite som en mix mellan Edcamp, flipmeet och konferens. Frågan är om jag skulle sitta själv eller om det finns fler som kan tänka sig att delta.

Hjälp mig få ett hum om hur det ligger till.

Om det här blir stort eller smått - det vet jag inte än. Jag hoppas verkligen att det blir något och jag beslutade mig i vilket fall precis nu att det här får bli mitt Digitala Skolyft.

Ibland blir flippat flippat

Låt mig först konstatera att det inte är jag som har gjort den här listan. Den kommer från bloggen Teach Thought, men den är så bra att jag känner att jag vill ha den på min blogg och översatt till svenska. Tolkningarna är dock mina egna.
Jag brukar tjata för att räta ut krokiga missuppfattningar. Jag har skrivit till ett antal journalister när jag märkt att deras artiklar har missat stora delar av poängen med flippat klassrum. Det händer alldeles för ofta tyvärr. Deras inställning verkar vara att det inte spelar någon större roll. Om jag fick bestämma så skulle jag vilja lägga in en kurs i enkelt googlande på journalisthögskolan, det skulle avhjälpa många faktafel. Många inom skolans värld sitter också fast i missuppfattningar kring det flippade klassrummet, vilket är väldigt synd.
Vanliga missuppfattningar så.

Du kan bara flippa genom film.
Den absolut vanligaste missuppfattningen och den är så tokigt fel. Ta en titt på min Nybörjarguide så finner du en mängd verktyg (alla utom något enstaka är gratis) som alla hjälper dig att flippa klassrummet på det sätt som passar just dig bäst.

Det är bara den senaste flugan, det är bar en trend och det är helt nytt.
Flippat har seglat upp stort. Själva tankesättet med att elever ska förbereda sig inför lektionerna är däremot inte nytt. Det som är nytt är att de digitala verktygen underlättar undervisning och bedömning. Att be elever förbereda sig inför en lektion har inte varit särskilt vanligt i de yngre åldrarna och vanligaste på högskolor och universitet. (Även om jag tvivlar på att varenda student i högre undervisning har läst igenom föreskriven litteratur i förväg.)
Flippat har varit ett av det senaste årets hetaste samtalsämnen. Jag har aldrig trott att det flippade är den ultimata lösningen. Det flippade klassrummet är en väg emot ett nytt sätt att tänka. En mental flipp. Vi behöver många olika sätt att arbeta i skolan och det flippade klassrummet täcker in dem alla eftersom det centrala är den mentala flippen. Det är lätt att säga att vi måste börja arbeta mer digitalt, det är bra mycket svårare för väldigt många lärare att rent praktiskt börja arbeta med nya metoder.
Jag tror inte att alla lärare måste arbeta med flippat klassrum. Det jag däremot tror är att alla lärare måste göra en mental flipp, om de inte redan har gjort det.

Det är antingen eller. Flippa allt eller inget.
Fel. Det går alldeles utmärkt att flippa en enda lektion eller en enda kurs. Kanske för att det känns som det bästa sättet att arbeta på just där och då eller för att du som lärare rent tidsmässigt faktiskt inte anser dig hinna mer. Eller om du vill testa om det är något som passar dig som lärare. Var lite mer försiktig med att utvärdera om det passar dina elever, för det kan ta tid för elever att gå från passiva mottagare till aktiva producenter av kunskap.
Du behöver absolut inte lägga upp en stor bank med filmer (eller annat) som du sen kör dina kurser/lektioner med. Frågan är om det kanske i värsta fall tom låser fast kunskapen i en enda riktning. Det är i vilket fall inte ett absolut mål att sträva efter.
Flippa precis så mycket som du känner dig bekväm med. Svårare är det inte.

Att flippa är antingen rätt eller fel.
Det finns de som undervisar på ett suveränt sätt utan att flippa en enda sekund. Det finns också sorgliga exempel på hur flippandet kan bli väldigt fel. När man förlitar sig för mycket på tekniken eller flippen i sig. Tekniken blir aldrig bättre än lärarens pedagogik och när eleverna kommer till klassrummet så måste flippen följas upp av en lektion som ser till att utnyttja den frigjorda tiden på bästa sätt. Det går inte att glömma att det är i klassrummet och tillsammans med läraren som den verkliga magin sker.

Det passar bara visas ämnen.
Jag har sett flippar i nästan varenda ämne som finns. Slöjd, svenska, moderna språk, idrott, hemkunskap, psykologi, vårdkunskap, matematik, historia... Jag kan fortsätta en bra stund till. Det hela handlar mest om olika ingångssätt och hur du väljer att använda den frihet som det flippade klassrummet ger.

Du måste skapa allt flippinnehåll själv.
Det kan vara en fördel att göra det eftersom du själv bäst vet var dina elever befinner sig och behöver. Många elever trivs också bäst med det material som den egna läraren tar fram i det flippade klassrummet. Samtidigt så finns det idag en otrolig mängd flippat material även på svenska. Jämfört med mängden som fanns för ett år sedan så har det fullständigt exploderat. Sen kan det finnas en viss glädje i att se många egna och andra elever använda det egna materialet. Men det bör inte vara ett måste eller ett självändamål. Om du lånar så var bara uppmärksam på att du inte tappar kontrollen över innehållet. Att betala för ett helt koncept är för mig obegripligt. Jag skulle inte vilja lägga upp plånboken för någon annans tolkning av innehållet i läroplanen. Det finns gratis resurser och det kommer allt fler. Lägg pengarna på en vettig mikrofon istället för att betala för tex filmer med tillhörande frågor. Ett sådant koncept känns snarare för mig som en fylleribok utan tanke, mening eller genomtänkt syfte.

Det finns inget bevis för att det fungerar.
Förutom de flippande lärarnas vittnesmål om den stora förändring som har skett i klassrum världen över, så finns det en mängd forskning som visar på de positiva effekterna. Allt fler studier kommer hela tiden.


Bland det bästa med det flippade klassrummet är att det är så mångsidigt. Alla lärare kan hitta en bra ingång och få möjlighet att utveckla sitt förhållningssätt till digitala verktyg. Jag har så svårt att se när en del drar upp strikta ramar kring vad som är flippat och inte. (Ramar som inte alls finner sin motsvarighet i det flippade klassrummet.) När man sen ska bestämma över andra om det de gör är flippat eller inte så kanske det snarare leder till att vi hindrar att de digitala verktygen börjar användas vettigt, än att skolan blir mer och framför allt bättre digitaliserad. I grunden spelar det inge roll om vi kallar det för flippat eller inte. Då ser jag det som mycket tristare att en del trycks ner eftersom de inte lever upp till en viss (missuppfattade och absolut) form.
Ledsen om det inte blir en wow-effekt på det här med flippat klassrum nu efter att jag har radat upp alla missuppfattningar (efter förlaga som jag nämnde tidigare). Det viktigaste måste ändå vara att de svenska lärarna ser möjligheterna i att arbeta mer digitalt och på ett vettigt sätt.

Flippat klassrum och de fem misstagen

Idag skrev Edward Jensinger ett mycket bra inlägg om Fem misstag! som skolan upprepar ideligen. (Edward brukar skriva bra inlägg, så det här är absolut inget undantag. Läs gärna igenom allt han har skrivit om du inte har gjort det.)
Eftersom jag har varit inne på de tankar han skriver om redan, på bloggen och i debatten i övrigt, så ar det naturligt att med min RT av hans inlägg lägga till kopplingen till det flippade klassrummet. Där lämnade jag det tillfälligt, även om det i hjärnan lade sig ett litet frö.

Det är ibland en väldigt tur att jag få hjälp att spärra upp ögonen åt det håll dit näsan egentligen redan pekar. Den här gången kom puffen från Anna Kaya. Tack Anna för att det här inlägget inte bara blev liggande i en vrå i hjärnan hos mig.
Här kommer nu inlägget med mina tankar.


Det inlägg som Edward skrivit bygger på en dragning som gjordes av Mark West på den öppna hearing som gjordes i riksdagen i onsdags med medverkan av bland annat flera skolaktörer. Ja, jag erkänner. Jag hade också velat vara på plats för att lyssna. Om du känner samma sak så har du hela dagen inspelad här.
Hittills känns det som om jag har kopierat Edwards inlägg med hjälp av en massa uppradande av fakta. Det ska bli ändring på det nu.

West tar, som sagt var, upp fem punkter - fem misstag - som görs inom skolan när det gäller IKT. (Ger mig själv en varning för upprepning här.) Jag tänker nu ta upp de misstagen ett efter ett och förklara varför jag är övertygad om att det flippade klassrummet är en bra ingångsmodell för att hantera de misstagen.

Misstag 1- Teknik blir ett självändamål och inte ett medel.
Jag brukar ofta påpeka att det flippade klassrummet inte är beroende av ett visst antal datorer eller lärplattor. Det är så många gånger jag har fått höra av lärare att de inte kan flippa klassrummet "för att de inte har de digitala verktyg som krävs". På samma sätt skrev Karin Nygårds i en tweet i onsdags att programmering i skolan inte heller är beroende av ett visst antal datorer. Inte någonstans som jag har läst om det flippade klassrummet (och jag har läst mycket!) står det skrivet att det behövs x antal datorer för att sätta igång. Det handlar istället om vad du väljer att göra med det du har tillgång till.

Jag har aldrig arbetat med en-till-en. Jag skulle absolut inte ha något emot att göra det, men det har inte varit så. Och precis så är det för de allra flesta skolor i Sverige. I debatten tycker jag ofta att det glöms bort. När jag har lyssnat på föreläsare och när jag diskuterar IKT i skolan så verkar det som om de flesta utgår från en en-till-en situation eller tror att vi inte kan göra något vettigt förrän alla elever har varsin lärplatta. Senast i onsdags var jag inblandat i en sån diskussion på den pedagogiska puben i Stockholm. Vi kan inte utgå ifrån att alla måste ha varsin dator innan vi börjar arbeta vettigt med IKT.

Jag kan på sätt och vis förstå att en rektor eller huvudman inte vill spotta ur sig fruktansvärt mycket pengar på en lärarkår som använder datorerna som skrivmaskiner eller låter eleverna ägna lektionerna till att klicka på appar utan syfte eller mål. Det användandet är alldeles galet för vanligt nämligen.
 Jag kan se det absolut misslyckade ibland, när man väljer att investera i dyr teknologi och det faller som en våt trasa eftersom lärare inte vågar, kan eller vill använda digitala verktyg på ett effektivt sätt.
Jag övertygade en gång en rektor på den skola jag arbetade på att inte köpa in två klassuppsättningar med ipads. Varför? För att de lärarna som arbetade i klasserna inte hade tillräcklig kunskap för att det skulle ge något. Jag tyckte inte heller att det var en bra lösning att jag gick in som  lärare någon gång i veckan och lärde eleverna hur de skulle använda sina plattor. Gör man en investering på det sättet måste lärarna ha egna kunskaper som gör undervisningen med hjälp av plattorna bra. Vadå? Avundsjuk? Tro det eller ej, men inte ett dugg. Min devis är att en så massiv satsning måste landa i kunskap hos läraren som ska använda utrustningen. En del vill hävda att vi måste köpa in klassuppsättningar. Hur ska vi annars lära oss? Mitt svar är genom att börja använda de digitala redskap som vi redan har på ett bra sätt. Upp till bevis! Skolan är ingen experimentverkstad där vi ska ösa ut en stor del av budgeten på att under ett år eller två försöka lära oss hur vi ska arbeta med digitala verktyg. Sätt däremot gärna en ipad i händerna på läraren, som då kan få en förståelse för hur den kan stärka undervisningen innan det blir skarpt läge.

Något annat som jag har så svårt för är laptops placerade i vagnar. Jag måste alltså i förväg veta när mina elever kommer ha ett behov av en dator. Det är inte så att jag inte planerar. Men jag planerar inte min undervisning utefter om jag har tillgång till datorer eller inte. Jag planerar min undervisning, sen kan det hända att vi behöver datorer. På samma sätt kan det mycket väl hända att just det behovet uppstår då någon annan hade bokat vagnarna. Kombinera gärna det med ett totalt mobilförbud. Personligen struntar jag i mobilförbud. (Eller om min rektor läser om att jag gör det.) Jag anser att jag kan motivera när och varför mina elever får använda mobilen. Det räcker så. Men mobilen räcker inte alltid hela vägen tyvärr. När vi väl beslutar att investera i datorer eller lärplattor. Se till att de hamnar ute i verksamheten istället för på vagnar. Det innebär alldeles för ofta att vi har en vagn med skrivmaskiner och undervisningen blir underställd maskinvaran.

Jag har alltid hävdat och hävdar fortfarande:
Den digitala utvecklingen i den svenska skolan börjar inte med att vi öser ut digital teknik i skolan. Den börjar med att vi ger lärarna möjlighet att förstå hur de kan arbeta med digitala verktyg. Köper vi in klassuppsättningar med datorer/lärplattor utan att lärarna är mentalt  och kunskapsmässigt redo så kommer visserligen våra elever att bli lyckliga, men bidrar det egentligen något till undervisningen? Många gånger har vi enbart och snarare köpt oss elevernas gunst. För en kortvarig tid.

För att kunna utveckla IKT i den svenska skolan så behöver lärarna kunskap samt praktiska modeller och metoder. Den mentala flippen kommer först, sen kan vi börja prata hårdvara. Det flippade klassrummet öppnar upp för att våga tänka om och kan placera den digitala tekniken på en nivå där läraren befinner sig. Det flippade klassrummet kan ge ett flertal metoder som passar varje lärares förhållningssätt till undervisning. Glöm då att det flippade klassrummet är samma sak som att filma genomgångar. Det finns så många fler sätt att flippa klassrummet på (och jag är i sanning väldigt ledsen över att så många inte har förstått mångfaldheten i det flippade klassrummet. (Kanske i synnerhet att journalister ideligen får fel bild. Jag trodde att faktakoll var grundläggande inom journalistiken i alla fall.)

Misstag 2 - Man ersätter läraren med teknik.
När du arbetar med det flippade klassrummet blir lärarens roll ännu viktigare . Det formativa arbeta som läraren tillsammans med eleverna gör fram till och under lektionstillfället är egentligen det riktigt viktiga. Att du har skickat ut en digital flipp är inte kärnan, även om många har fascineras av att filmgenomgångar ges som läxa. Nu är jag där och trampar igen, men missuppfattningen med filmer gör att många lätt glömmer det formativa arbete som hela tiden måste fortgå. Jag läste i Lärarnas Nyheter artikeln Långt till lärare för språkelev om hur man i Pajala har löst lärarbristen genom att websända lektioner till elever vars skola inte kan anställa behöriga lärare i alla ämnen. Jag hoppas verkligen inte att någon får för sig att kalla det för flippat klassrum. Därför är jag inte heller förtjust i att köpa in hela koncept där det hävdas att "hela läroplanen täcks in i våra filmer". Det är läraren som måste arbeta formativt med sina elever, e respons och sedan se var lektionen landar innan klassen går vidare. Det kan vi inte gör om vi i förväg har bestämt vad nästa flipp är. Det kan vi inte göra ifall vi inte känner vårs elever och vilket material och vilken undervisning de behöver. Att flippa klassrummet an låta enkelt till en början, men faktum är att en aktiv undervisning kräver mer av läraren. Teknik kan aldrig ersätta läraren. Det kan inte minska behovet av läraren. Flippat klassrum är ett förhållningssätt som hjälper dig att använda digital teknik som stöd i din undervisning istället för tvärs om och det kräver i högsta grad en närvarande aktiv lärare.

Misstag 3 - Teknik används som ensamarbete istället för kollaborativt arbete. 

Vi är tillbaks till skrivmaskinerna. Möjligtvis med ett tillägg av att eleverna använder så mycket tid till att "leta information på Internet". (Finns det fö något sorgligare än att se elever som uppger Google som sin källa. Ja det skulle i såna fall vara lärare som gör det.)

Ser man på det flippade klassrummet som
läxa - se en film

lektion - prata om filmen

så kan vi till och med här riskera att hamna i ensamarbetesfällan. Vi har länge sett att ensamarbete och grupparbete kompletterar och stärker varandra. Varför skulle det inte gälla det digitala arbetet? Jag behöver bara två ord (som exempel) för att göra mig tydlig här:
Google Drive

Misstag 4 - Fokus på hårdvara istället för på mjukvara.

Den här eviga diskussionen mellan Mac eller PC. Oj vad man får på pälsen ifall man råkar påstå att det ena är bättre än det andra. För att inte tala om ifall du påpekar att det i grunden inte är det avgörande. Jag skrev på Facebook för ett tag sen om det här att vi lägger alldeles för stort fokus på en diskussion om det ena eller det andra. Och jag vet inte om det finns något som kan få igång folk mer. Om inte annat känner många att de ändå måste påpeka att "visst har du rätt, men x är faktiskt bättre". I det fallet har man missat hela poängen med det jag skrivit. Tänk efter. Har du just nu svårt att förtränga bara den tanke du har om att det ena är bättre än det andra? Gå då vidare och fundera över om just det är det mest väsentliga. Egentligen. På riktigt. Visst är det ganska värdelöst att ha vare sig x eller y ifall vi inte vet vad vi håller på med rent pedagogiskt.
Det flippade klassrummet är oberoende av valet av Mac eller PC. Det går att flippa oavsett. För du måste inte använda ett visst program eller app. Du använder de redskap som du har tillgång till och som du känner dig bekväm med. Om du fastnar i att du måste ha det ena eller det andra så har du inte gjort dig helt fri. Den mentala flippen är kanske inte helt färdig helt enkelt . Nu låter jag riktigt provocerande mot dig som tyckte att du faktiskt kände att du var hemma redan. Nästan som en frikyrkopastor, men den som har hört mig prata om det flippade klassrummet tycker nog inte att liknelsen är helt galen.  

Undervisning med hjälp av IKT i skolan får aldrig bli beroende av den hårdvara vi har tillgång till. Gör en mental flipp och utgå från pedagogiken istället. Det flippade klassrummet sätter pedagogiken i fokus och sorterar in hård- och mjukvara efter det pedagogiska behovet. Inte tvärs om.

Misstag 5 - Tekniken stödjer de som minst behöver stödet.
Det flippade klassrummet hjälper dig att hitta de svagaste eleverna. För handen på hjärtat - vi ser dom inte alltid annars. Genom att arbeta formativt och aktivt kan läraren dessutom få möjlighet att lyfta upp och stärka de svaga eleverna. På samma sätt kan du som lärare hitta och lyfta upp de elever som ligger i framkant och som behöver mer. Du ser det och du hinner det. Förutsatt att du inte ser det flippade klassrummet som en enkel utväg för att förenkla din undervisning. Det flippade klassrummet kräver engagerade lärare och ger dig möjligheter att ge en bättre och individuell undervisning. Missa inte den chansen.



Och till sist: Sluta aldrig argumentera för mer och bättre digitala resurser. Det är nämligen inte det som det här inlägget säger, utan det är minst lika viktigt som en mental flipp. Det är ett parallellt arbete - inte en konkurrenssituation.

Ett tillägg, eftersom jag har plats och möjlighet, även om det inte har med sakfrågan att göra:
Vill applådera Karin Nygårds suveräna initiativ att lyfta jämställdhetsfrågan inom skolan när det gäller föreläsningar och paneler. Skolan är en kvinnodominerad arbetsplats. Ändå dominerar männen bland föreläsarna om IKT i skolan. Och det är inte pga bristande kunskap hos oss kvinnor!  Läs gärna den här artikeln:
Helmanliga paneler - nej tack!
och besök den här sidan:
#TackaNEJ
 eller
#TackaJa / Rättviseförmedlingen

Bilden: CC (BY) Upside down by Brian Smithson