En ledarskribents ansvar

Jag ligger inte helt i fas. Därför upptäcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren från igår först idag. Jag läser texten och tänker
"Du har inte en aning om vad det här handlar om!"
Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare är en elev som i största allmänhet är ovillig att gå i skolan. Att det bara är att skärpa sig. Till och med den 17-årige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror också att hemmasittarnas föräldrar är ett gäng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn går i skolan eller inte. Jag läser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det är just så här okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som får fäste och når ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dåligt mår jag när jag läser det här:

Jag ska berätta något för dig Christian.

Min son har "skolkat". Massor! Det är inte för att han i största allmänhet struntar i skolplikten eller inte förstår att den finns. Hans exakta val för att inte gå till skolan är hans egna, men fy och skam - jag kan förstå att han valt att låta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du står för, har man kanske inte så många andra val. När praxis är att köra på så det ryker i samma fil och fart med alla elever, så kommer vi ohjälpligt hamna i det läget att några väljer att stanna eller köra av vägen. Om vi inte vill eller kan förstå varje elevs möjlighter och styrkor då har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 år när han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 år på måndag. Han går inte i skolan just nu, för vet du vad... Han är på rymmen. Inte bara bildligt talat, utan på riktigt. Hans sista år i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrån. 17 år - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att få sin röst hörd. Jag vet inte var han är eller hur han har det. Mår han bra? Äter han som han ska eller har han tillräckligt med kläder för att slippa tvätta varje dag? Det är vardagsfrågor som du (om du har egna barn) lätt kan kontrollera och ha koll på. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrån - han har gjort det på riktigt. Vill du kalla det för "skolk" så sätt dig ner och lyssna på dom som kan mer om det här än vad du gör.

Jag har försökt i många år att hjälpa min son att få den utbildning han har rätt till. Sonen tycker att det sätt jag pratar på med lärare och myndigheter är som om jag trodde att han "är för dum för att förstå". Men i ärlighetens namn så tror jag inte det, för min son är smartare än de flesta. Det jag däremot tror är att lärare och myndigheter är "för dumma att förstå". Eller (rättare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstå. 

Jag är ingen slashas som struntar i ifall sonen går i skolan eller inte. Jag kunde däremot inte lyfta ens min (då) 14-åriga son under armen och vandra iväg med honom till skolan. Ännu svårare är det nu. Av flera skäl. Och nu har vi kommit till det läget att jag inte vill det. Nu är han nästan på dagen 17 år gammal och på vägen dit har han blivit sviken av både lärare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gå i skolan nu så måste han inte. Han har gått ut grundskolan och jag accepterar hans val, även om jag naturligtvis mår väldigt dåligt av att inte ha honom hemma.

För du förstår, Christian, när man sitter med myndigheter och påtalar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolämpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad på, så gör man inte det för att man tycker att det är roligt att ta tjänstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-åringar blir lyssnade på. För alla ungdomar ser inte idén eller syftet med att vara elevrådsordförande och gå på Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tänkande. Min son är mer intellektuell än både dig och 17-årige Carl Bildt, men han tänker på ett annat sätt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla åsikter. Det vore så mycket bättre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform så har man också ett ansvar. Du brister större i det ansvaret än vad jag anser att min son gör när han väljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att få ut sitt budskap på. Inte ens jag som förälder räcker till där. Så när Skolinspektionen, SKL och SMSP väljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, då tycker du att det borde räcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet så har inte heller du autism. Så jag har ett råd till dig:

Skärp dig!

Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt emellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också i de båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårigt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå och skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i en smal gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.

Albin har nu varit försvunnen i 15 dagar.

Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler