Lärarsurr

Skolforum surrar. Jag lyssnar på surret även när jag sitter lite mer avsides och ser hur det rör sig på golvet.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig. 

Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.

Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.


När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.


Visst surrar det på Skolforum.

#Kronan

Vågar du utmana dina kunskaper?

Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.

Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan.  Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.

Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.

Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.

Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.

Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.

Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?


Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.

DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher