Framtiden i en kritask

Det här blogginlägget är en del av lärartycket, nr 117

Jag minns min första skoldag.
Det var en solig dag i augusti 1973. Mamma hade sytt en ny klänning och jag hade fått en röd/gul/grön axelremsväska. Stor nog att rymma en pärm. (Min mamma har alltid varit praktisk.) Jag visste redan vilka som skulle gå i klassen. Bästa kompisen och ett antal till som bodde nära. Jag hamnade längst fram i klassrummet vid en bänk med lock och fick en egen kritask. En blå, för jag gick i blå gruppen. Kritasken lovade mig allt som jag skulle kunna skapa med alla färgerna som fanns däri.
Att få vara i det här underbara klassrummet med mina första lärare bästa kompisen och en ny kritask måste vara det bästa som fanns. Den här första dagen bestämde jag mig för att bli lärare.

Jag älskade att lära mig saker och jag skulle bli lärare! Ända tills jag började på högstadiet och gymnasiet. Då hade jag helt plötsligt ingen aning vad jag ville arbeta med. Det kanske inte var någon som visste det då. Jag visste att jag absolut inte skulle bli lärare! Jag sökte mig vidare och hamnade nere i Lund för att studera. På introduktionsdagen sa föreläsaren att vi som satt där skulle alla få jobb efter examen. Ingen visste väl inom vad, men det kändes bra. Jag studerade och skulle fortfarande inte bli lärare. Jag trivdes i Lund och älskade att lära nytt. Tog examen mitt i 90-talskrisen. Inget jobb.

Jag visste att jag var bra på att lära och studera. Men om jag tog tag i studier igen så måste det bli något där jag verkligen fick jobb. Glad var jag inte, men det fick bli lärare. Startade på LHS höstterminen 1993. Praktik en vecka redan under första terminen. Min handledare släppte ut mig i klassrummet på egen hand. Vilken kick! Varför hade jag inte gjort det här förut? Att undervisa var plötsligt det roligaste jag någonsin hade gjort. Att samspela med eleverna var plötsligt en viktig och givande insikt i mitt eget sätt att hämta ny kunskap. Praktik och teori vävdes samman. Tillsammans med mina kursare på LHS hade jag många givande diskussioner och jag fick många tankar som bar mig vidare. Jag tänkte tillbaka på mina första lärare och vad de egentligen hade betytt för mig, både privat och i min blivande yrkesroll. Jag började förstå varför jag hade funnit sådan glädje i skolan från första dagen.

Efter första lärarjobbet har jag passerat flera skolor, klasser och elever. Jag har träffat ett stort antal kollegor som vill det bästa med sitt jobb. Somliga som alltid velat bli lärare och andra som slingrade sig in mot yrket. (Det har också visat sig att flera av mina gamla klasskamrater blev lärare. Vem hade trott?)
Mina egna lärare från den första tiden och deras naturliga sätt att få mig att finna glädje i skolan och kunskapsinlärning har jag alltid reflekterat över på vägen till och i mitt yrke.
Jag har insett att min inte helt raka väg tillbaka till skolan gett mig bra redskap att förstå eleverna och min egen lärarroll. Det gäller att aldrig stå still utan att ständigt utvecklas och på så sätt fortsätta att hitta glädjen. Ibland hamnar jag någonstans där jag inte hade trott, men allt är en erfarenhet. Den kunskap man hittar går aldrig förlorad var man än hamnar.

Jag kan inte säga vad mina elever kommer att arbeta med när de blir stora, men jag vet att det kommer att bli något stort vad de än ger sig in i och hur de än slingrar sig dit. Min egen skolgång har lämnat ett evigt intryck av glädje och vilja att lära. Jag är inte en färdig lärare, för jag vill ständigt lära mer. Jag vill att mina elever ska känna detsamma.
Tro det eller ej, men jag har kvar den där blå kritasken. Kritorna är lite kortare, men fullt användbara och helt enkelt anpassade till mitt sätt att rita. Det är glädje i den kritasken. Det är minnen, kunskaper och framtidstro i den kritasken.

Jag tror inte att läraryrket är ett kall, men jag tror att vi som arbetar i skolan känner en glädje i jobbet som få andra upplever. Jag älskar att se elevernas glädje från den där första skoldagen med den nya skolväskan och sedan se dem sträva framåt. Ibland lekande lätt, ibland med motstånd och ibland med plötsliga hopp. Jag älskar att veta att jag är en del av det och att min roll är att guida eleverna genom olika krumsprång inom kunskapsinlärningen.
 
Jag vill tacka mina lärare Gunilla Backlund, Marie-Louise Sterner, Inger Tillas, Anette Viskman Welander och Agneta Jansson. Utan er hade jag aldrig blivit lärare! Utan er hade jag inte återvänt till skolan och förstått styrkan hos alla riktigt bra lärare som finns där ute i landet!