Utveckling är inte kritik

Nya tankar måste övervinna en viss tröghet för att få fäste. Motståndet mot nya fenomen inom skolan tycks mig ibland vara extra tröga. Det kan visserligen bero på att jag själv befinner mig mitt i pedagogiken och därför är mitt eget yrke närmast. Kanske har ortopeder eller bagare liknande problem, men det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det som bekymrar mig (som sagt och ganska naturligt) är snarare trögheten inom skolan.
Vad är det som gör att det tar emot så mycket?

Varför har vi pedagoger så svårt att se på oss själva och det vi gör? Varför får pedagoger för sig att minsta lilla förändring innebär en direkt kritik mot just dom själva som personer och/eller som pedagoger?

Många påstår att de inte alls är emot förändringar, men...

• Pedagoger har alltid fått så många påbud uppifrån från ickepedagoger och nu har de tröttnat.
• Pedagoger har alldeles för mycket att göra redan.
• Pedagoger vet själva bäst hur de ska undervisa.

Ja vi vet att vi arbetar i en bransch som varenda kotte har en längre eller kortare erfarenhet av. Det innebär att alla ger sig själva rätten att tala om för oss vad vi ska göra och hur vi ska göra det. Vi arbetar i en politikerstyrd verksamhet. Om politiker tycker det ena eller andra så måste vi ibland följa det. Lgr11 Gy11 är t.ex. trots allt politiska dokument. Andra gånger kan vi lyssna till det dom säger, ta till oss det... och sen med det i ryggen göra vad vi själva anser vara bäst utifrån vår egen bedömning av vad eleverna behöver. Att ickepedagoger (eller dina kollegor för den delen) har åsikter om vårt yrke och hur det ska utföras innebär inte att vi har rätt att slå dövörat till helt och hållet. Kom bara ihåg att även om du lyssnar så behöver du inte köpa allt de säger. Men för att kunna göra den distinktionen så måste du faktiskt lyssna.
Ja vi pedagoger har mycket att göra. Det tycks byggas upp i allt större högar dessutom. Men att ta det som en förevändning för att exempelvis inte ta till sig nya forskningsrön eller sluta utveckla undervisningen i samverkan med andra pedagoger håller inte. Det är en helt annan fråga. Jag strider för att vi pedagoger inte ska ha en börda som välter oss över ända, men jag försöker samtidigt hålla ögonen öppna för att få syn på det som kan förändra och förbättra min undervisning. Det går faktiskt. Dessutom får det som bieffekt att mitt jobb blir roligare i det dagliga och intressantare i en tidsmässig förlängning.
Ja de flesta pedagoger har en gedigen utbildning och erfarenhet av undervisning och pedagogik. Jag tror att de flesta vet vad de gör och kanske mer därtill. Men om du tror att du är färdiglärd efter lärarhögskolan så tror du fel. En lärare får inte stanna upp och vara färdigutbildad. Att höra repliker som "Jag vet redan hur man gör!" skrämmer mig. Hur kan du veta att du inte kan lära eller utvecklas mer utan att försöka lyssna eller försöka?

Jag har inga svar på frågorna jag ställde i det inledande stycket om varför trögheten finns, men för mig så finns det inga ursäkter för att vi pedagoger stannar upp och slutar utvecklas. Utveckling är inte kritik mot något eller någon. Själv tror jag att hela yrket handlar just om att få utvecklas, förnya, förbättra, förändra...
Vill du kunna argumentera emot någon så sätt dig in i vad den personen tycker och tänker och varför. Att bara avfärda utan att ens lyssna är sällan vare sig klokt eller effektivt. Dessutom så kan det ju hända att du faktiskt missar något.

Det kanske rent utav

• är intressant och utvecklande, vare sig det kommer ifrån en ickepedagog eller en av dina kollegor
• är något som underlättar din arbetsbörda
• är något som utvecklar din redan fantastiska undervisning till något ännu bättre

Lyssnar du inte får du heller aldrig veta om det är möjligt!