Låt inte pendeln svänga tillbaka

Allt fler artiklar dyker upp med kritik mot det flippade klassrummet och i synnerhet Khan Academys sätt att använda sig av videos för att hjälpa eleverna med kunskapsinlärningen. Det är inte så konstigt. Pendeln svänger efter ett tag tillbaka. Det som är populärt ena dagen får utstå kritik nästa.
En artikel som pendlar tillbaka och som jag precis har läst heter "Why Khan Academy Is The Wrong Answer". Artikeln tar upp att bland annat Khan Academy ägnar sig åt är att leverera envägslevererat innehåll ("one-way content delivery") och menar att det är att fokusera på fel problem. Istället ska utbildningssektorn i framtiden investera  i och utveckla verktyg som stöder diskussion och interaktion.

Jag håller med om det sistnämnda. Jag tycker absolut att kollaborativt lärande är den bästa vägen till lärande och ser att de nya interaktiva verktygen som stor potential. Problemet är att jag inte tror att traditionellt tänkande kring digitala verktyg kommer att ge oss ett mer interaktivt arbete mellan elever och elever-lärare.
Traditionell undervisning blir inte kollaborativt automatiskt bara för att läraren står i samma rum som eleverna. Jag vill t.o.m. vara så fräck att jag påstår att samspelet mellan lärare och elev minskar ju högre upp i åldern eleverna kommer. Eleverna förväntas ta in alltmer kunskap genom att sitta och lyssna sig igenom lärarens prat lektion efter lektion. Var ligger interaktiva i det? Argumentet för att det är positivt, som jag har fått höra, är att det är bra att eleverna lär sig eftersom högskolorna fungerar på det här viset, samt att "det är bevisat att eleverna lär sig bäst på det här viset" (för att citera en av mina egna barns lärare). I mitt huvud dyker omedelbart frågan upp ifall högskolorna då arbetar på rätt sätt med sina elever.

Säga vad man vill om Lärarhögskolan (LHS i mitt fall), men när jag gick där fick vi diskutera litteraturen i mycket högre utsträckning än vad jag jag gjorde när jag studerade till min fil kand i Lund innan dess. Kanske var just vår grupp mer diskussionsbenägen, men det gav i alla fall mig väldigt mycket att faktiskt få diskutera kurslitteraturen, istället för att bara memorera den och sedan skaka den ur sig den under en tenta
Visst, eleven kan ställa frågor under en pågående lektion i det traditionella klassrummet, men längre resonemang hinns sällan med. Djuplodande diskussioner är det inte tal om såvida det inte medvetet planerats in i förväg någon gång per termin. En sådan planerad diskussion kan knappast ge samma kunskapsinlärning för en elev som den diskussion som uppstår i det spontana utifrån den förkunskap eleven har tagit till sig tidigare.
"På torsdagen i vecka 47 ska vi diskutera texten på sidan 53-89 i läroboken. Se till att ha med dig frågor tills dess!"
Att lärare känner sig pressade att arbeta på det här sättet kan bero på att läroplanen är fylld med ämnescentralt innehåll som läraren vill hinna med. Varje lärare känner likadant och pressar på i just sitt ämne. Eleven blir den burk som man stoppar allt i och så hoppas man att den burken har plats för all kunskap och att den inte läcker. För att läraren ska hinna med att leverera det innehåll som de vill måste de också bli bättre på att arbeta över ämnesgränserna och kollaborera med varandra. Lärarna måste börja se på lärandet som en pågående process som inte börjar och slutar vid klassrumsdörren. I värsta fall kan det leda till att kunskapsinlärningen gör just det, dvs. slutar när eleverna kommer till klassrumsdörren.

Att flippa klassrummet är visserligen, om man ser väldigt ytligt på det, ett sätt att leverera kunskap envägs till eleverna, men det stannar inte där. För det första är flipparna inte i närheten så tidskrävande för eleven som de föreläsningar som  pågår i de traditionella klassrummen. Om vi genom att flippa klassrummet flyttar ut "föreläsningen" ut ur klassrummet anser jag att man ökar potentialen för att interaktivt lärande ska ske. Läraren kan i den situationen inte luta sig tillbaka på att prata i 40 minuter, utan måste arbeta med laborationer och använda sig av interaktiva samtal under lektionen. (Alternativt låta det vara helt tyst hela lektionen eller tro att eleverna ordnar det där helt på egen hand.) Vill man utöka det flippade klassrummet och göra det mer än mer interaktivt så kan man ha en pågående diskussion via lärplattform eller mail mellan och med eleverna under tiden fram till den lektion som eleverna förbereder sig inför.
Och...
Det flippade klassrummet är inte en ändstation. Det flippade klassrummet är en av stationerna på vägen för att nå en bättre kunskapsskapande situationer och miljöer för eleverna.

Jag tycker att det är positivt att vi utvärderar och reflekterar över det vi håller på med. Det är viktigt att undervisning inte blir slentrian, men det innebär inte att pendeln ska svänga tillbaka hela vägen. Bättre istället att vi lär oss av det vi gör, tar med oss det som är bra och går vidare genom att utveckla ytterligare nya sätt att tänka och agera. En pendelrörelse kommer inte vidare, en pendelrörelse rör sig kring en och samma punkt fram och tillbaka. För att skolutveckling ska kunna ske måste det mönstret brytas. Det är inte motsatta sidor vi ska diskutera utan en rörelse framåt. En rörelse som samlar alltmer kraft av den tidigare energin som vi samlat på oss och som rullar vidare mot nya mål.