Det skrivs mycket om skolan och lärarutbildningen. Det skrivs mycket negativt om skolan och lärarutbildningen. Den här gången började replikskiftet med att Kristoffer Örstadius i en artikel i DN pekade med hela handen på de låga antagningssiffrorna för lärarutbildningen. Astrid Söderbergh Widding (rektor vid Stockholms Universitet) svarade på sin blogg att lärarutbildningen inte var förtjänt av fler negativa skriverier och om man tittade närmre på siffrorna i Örstadius artikel så gällde det här framför allt för dem som sökte in med högskoleprovet.
Idag skriver Peter Wolodarski i DN om de sjunkande intagningspoängen trots allt finns där och att det är alarmerande för läraryrket status och unga männiksors syn på läraryrket.
Jag skulle vilja gå vidare och säga att alla de negativa skriverierna om lärare och skolan cementerar gemene mans syn på lärare och skolan över huvudtaget.
Jag vet inte hur många konversationer och debatter jag har haft med människor som är så otroligt tvärsäkert negativa i sin uppfattning om skolan och lärarna. De vet precis hur fullkomligt uruselt lärarna sköter sitt jobb och de vet att skolan är det sämsta av sämsta. Hur vet de nu det? Jo självklart eftersom de alla själva gått i skolan.
Många är vi som har råkat på dåliga lärare. Många är vi också som har råkat ut för dåliga läkare, rörmokare eller försäljare. Men det innebär inte att vi dömer ut varje person ur de yrkesgrupperna som inkompetenta i sitt yrke pga de enstaka erfarenheter vi har. Varför gör vi då så med lärarna och skolan? Jo naturligtvis... det finns ett argument som heter "Det har man ju hört från media". Och det är den här instabila grunden så många tyckare i Sverige står på.
Problemet är att tidningars bild hjälper till att övertyga så många om att de axplock de visar upp är gällande för allt och alla inom skolan. Jag säger inte att det inte finns saker som behöver förbättras. Det jag säger är att negativa skriverier om exempelvis intagningspoängen på lärarhögskolan får så många att tro att det innebär att om inte varenda lärare i Sverige så i alla fall de allra flesta, är urusla klåpare som inte kan sitt jobb. De letar fel i skolan som sniffande blodhundar och ser allra minsta felsteg som ett bevis på sina åsikter och att medias bild av skolan och lärarna är sann. Om du som lärare glömmer att påminna ett barn om att stoppa ner läxan i ryggsäcken, om du inte ger läxor på rätt sätt eller tillrättavisar ett barn så kan det ge ett eko tillbaka från föräldrar, släktingar och vänner som har fått ett bevis på lärarens inkompetens. För alla vet ju hur dålig skolan är och alla vet ju att intagningspoängen på lärarhögskolan och utbildningen där är så dålig.
Det man totalt missar är att det i sig inte innebär att hela Sveriges lärarkår är urusla i sitt yrke. Jag tror att den absoluta majoriteten gör ett otroligt bra jobb precis så som de flesta läkare, rörmokare eller försäljare gör det i sina yrken. Hur intagningspoängen ser ut idag visar inte hur alla de som redan är ute i yrkeslivet klarar av sitt jobb. Det visar inte den oerhörda kraft som lärare besitter när det gäller att lotsa en hel generation mot framtiden, många gånger under en dignande arbetsbörda och med en lön som skulle få en ingenjör i motsvarande löneläge att få andnöd.
Fördelen med Wolodarskis artikel är att han går vidare med att diskutera hur vi skulle kunna öka lärarnas status. Han skriver om hur Björklund och hans regeringsvänner har sett till att försämra lärarnas status genom att ideligen lasta på lärarna alltmer krävande arbetsuppgifter och inskränkande regler. Läraryrkets frihet ligger tillsammans med statusen numer längst ner i högen av saker att intressera sig för inom skolan, eftersom så mycket fokus går åt till att reglera och kontrollera. Björklunds vilja att stärka resultaten i skolan har sett till att sänka två variabler som också är bidragande faktorer till att förbättra elevernas resultat i skolan. Att lärarna har en hög status och lön samt en frihet under ansvar att driva sin undervisning är avgörande faktorer för att vi fortsättningsvis också kan fylla skolorna med bra lärare.
Wolodarski ser tre åtgärder som behöver genomföras:
Låt lärarna vara lärare, enighet över de politiska blockgränserna och statliga pengar för att höja lärarnas löner till en skälig nivå.
Det är inga orimliga saker.
Jag har länge tänkt att partipolitik förstör skolan. Allt utspelar sig i en sandlåda där alla försöker bygga upp skolan som ett sandslott. Politikerna slåss om spaden och om hur man bäst bygger sandslottet. Ibland blir det mest små högar av sand, men lyckas de någorlunda påbörja sitt bygge av ett sandslott så kommer någon annan med en kratta och river ner det lilla som hunnit byggas upp. Ibland hjälper lärarfacken till att hugga ner bitar av slottet. Inte medvetet kanske, men eftersom man inte kan enas om var vimplarna på slottet ska sitta så raserar de ibland en del av bygget när vimplarna rycks hit och dit. Ovanför alltihop står Björklund med en vattenkanna och låter bitar av slottet rinna bort eftersom det är byggt av fel sorts sand, det kan han nämligen kontrollera just genom att låta den här strida strömmen av vatten skölja ner. Ni ser väl att slottet rinner bort? Där har ni beviset. Fel sorts sand. Samtidigt så försöker lärarna rädda några sandkorn här eller där för att få ihop något som ändå kan liknas vid ett sandslott. Det är närapå en omöjlig uppgift.
Jag vill ha ett saltsjöbadsavtal om skolan!
Det är inte lätt, jag är medveten om det, men skolan är för viktig för att vi inte skulle kunna klara av det. När Saltsjöbadsavtalet slöts 1938 så var det världsunikt. Det är ett regelverk som gör att den svenska arbetsmarknaden hållit de regerande partierna utanför arbetsmarknadens avtal. Som ett resultat har den svenska avtalsrörelsen arbetat i relativt lugn i nästan 100 år nu.
Tänk om vi kunde få något liknande för skolan. Inga fler partipolitiska fejder om den oerhört viktiga skolan utan istället ett samförstånd kring utbildningsväsendet i positiv anda. Något att verkligen lyfta skolan med!
Sluta bråka om sandslottet och ge mig ett Sandsjöbadsavtal!
Tillägg 2 april 2013 Örstadius skriver om Hattie och missar att utbildade och kompetenta lärare som använder sig av många olika metoder och en elevanpassad undervisning är Hatties största framgångsfaktor.
Tillägg 7 april 2013 Peter Wolodarski skriver åter igen om skolan i en söndagskrönika och är nu inne på
samma linje som jag i det här blogginlägget.
Tillägg 13 april Vad tycker du om svenska skolan?
31 mars 2013
21 mars 2013
Elefanten och skrytlapparna - Vad hände sen?
När jag hade fått en så härlig respons på skrytlapparna här på bloggen så tänkte jag att jag och klassen skulle ge oss ut i övriga skolan och sprida våra skrytlappar. Vi samlade på oss lite lappar och övrigt material och så tågade vi iväg till Förskoleklassen. Jag hade i förväg snabbt hävt ur mig min idé till pedagogerna som arbetade med de yngre barnen och de var på.
"Visst - det låter jättekul! Kom hit!"
Så vi radade upp oss inför de sotögda 6-åringarna och jag började berätta för dom vad vi ville göra tillsammans med dom. Några av mina elever fick läsa upp från sina lappar för att få igång lite idéer, men vi sa också att det går bra att skriva lite vad som helst som man känner att man är bra på. En flicka blev orolig eftersom hon inte kunde skriva än, men det förklarade vi att vi skulle hjälpa dom med.
Här är en lista på en del saker som vår förskoleklass är bra på:
simma
skriva
spela fotboll
sjunga
berätta
hoppa från snöhögar
och
...
göra hönor
Det där sista kommer sig av att de var i full färd med att påskpyssla när vi kom in. Härligt med kollegor som bryter och hänger med på grisblinksidéer här och nu. Självklart gjorde vi skrytlappar till de tre pedagoger som arbetar i klassen också. Det är riktigt härligt att se hur folk, stora som små, sträcker på sig när de får en skrytlapp att bära väl synligt. 6-åringarna var väldigt nöjda. De hade skrivit sina namn jälva på lapparna och dekorerat dom i alla möjliga färger. Nu kunde de fortsätta med sina hönor.
Projektet gick vidare. Mina elever valde ut några av de vuxna på skolan och de dekorerade bland annat skolsyster, sekreteraren på expeditionen, kökspersonalen, vaktmästaren och tre pedagoger inne på förskolan. Vi är lyckosamma som har en förskola på vår skola och det är roligt att se när idéer vandrar över mellan verksamheterna. tyvärr var inte rektorn på skolan den här dagen till vår stora besvikelse, men känner jag eleverna rätt så kommer hon inte att slippa undan en skrytlapp.
Själv ägnade jag första rasten åt min lilla verksamhet i ett hörn av soffan i personalrummet. Det är en intressant skillnad på barn och vuxna. Vissa saker är uppenbara. Det jag nu upptäckte var att vuxna hade så väldigt mycket svårare än barnen att komma på något som de ville vara stolta över. De ville tänka, de frågade vad barnen egentligen menade och de undrade varför man egentligen skulle ha en skrytlapp. De barn vi träffade på under vår mission de ifrågasatte aldrig. De behövde inte tänka på vad de var bra på särskilt länge. Det var självklart för dom att våga visa upp sina styrkor och våga vara stolta.
När tar vi död på den känslan? Att våga vara stolt. Att våga säga "Jag är så väldigt bra på det här!".
Det värsta dråpslaget för mig kom ändå när en av mina kollegor vägrade att vara med i positivismen. Hon vägrade med dubbla utropstecken. Oavsett hur mycket jag lirkade och förklarade så var svaret
"Nej!!"
Motiveringen var att hon ändå snart skulle sluta på skolan och att det var tramsigt det jag höll på med. Jag tvingar ingen att bära en lapp med skryt. Självklart är det upp till var och en om man vill göra det. Men det här kändes väldigt nedslående. Hela dagen träffade jag massor av pedagoger och barn som sa "Ja vad kul!" och det borde ha fått mig att känna mig oändligt nöjd. Och även fast jag var det så naglade den där vägran som jag mötte sig fast lite för mycket. Det var så tråkigt att få tillbaka den attityden när mitt projekt bara handlade om att stärka andras självkänsla och att dela med mig av något gott. Jag släppte den trista känslan ganska snabbt, men kvar blev funderingen om hur det här med positivism och negativism fungerar. En enda negativ tanke kan sänka så väldigt mycket positivt. Jag önskar att fler människor kunde tänka på det innan de säger "Nej!!" utan att vare sig att tänka eller känna efter ordentligt.
Något väldigt positivt som hände var att en kollega genomförde hela projektet i sin egen klass. Lapparna var lite enklare och utan förmågorna på baksidan, men det spelar ingen roll. Barn som var jätteduktiga på både hundraser och att springa stoltserade i korridorerna. Och det roligaste av allt var när alla, både vuxna och barn, stoppade och frågade varandra
"Får jag se vad du är bra på?!"
Och de berättade för varandra. Leende och stolta. Både barn och vuxna.
På¨måndag har jag lovat att göra skrytlappar till vår parallellklass. De längtar redan.
I sammanhanget kan nämnas att elefanten Jante plockades in. En av mina kollegor tyckte inte att den skulle ligga där ute. För mig är det symboliskt och kanske är det därför som jag har känt elefantens närvaro trots att jag slängde ut den i början av den där studiedagen. En plastelefant. Spelar det någon roll ifall den ligger där ute och blir upphittad av något barn (vilket var min egentliga tanke)? För mig var det viktigt. Att slänga ut den där "riktiga" elefanten gjorde att jag lättare kan strunta i den tänkta dito. Den symboliken missade någon totalt kan jag känna.
Jag har i alla fall inte fått tillbaks elefanten. Varför vet jag inte riktigt och jag är inte så intresserad av att fråga efter den heller. Jag tar det som ett tecken på att jag klarar mig fint utan den.
Det här är någon annans elefant. Jag vet inte vad den heter och jag vet inte var den bor. Men om du hittar den så släng ut den. Den trivs bäst ute i naturen där den kan få trumpeta små ensamma trudelutter för sig själv. Så länge den är utomhus så gör den det väldigt bra och det är hen stolt över!
Fotot till höger
by Breibeest
http://www.flickr.com/photos/breibeest/2498651307/
"Visst - det låter jättekul! Kom hit!"
Så vi radade upp oss inför de sotögda 6-åringarna och jag började berätta för dom vad vi ville göra tillsammans med dom. Några av mina elever fick läsa upp från sina lappar för att få igång lite idéer, men vi sa också att det går bra att skriva lite vad som helst som man känner att man är bra på. En flicka blev orolig eftersom hon inte kunde skriva än, men det förklarade vi att vi skulle hjälpa dom med.
Här är en lista på en del saker som vår förskoleklass är bra på:
simma
skriva
spela fotboll
sjunga
berätta
hoppa från snöhögar
och
...
göra hönor
Det där sista kommer sig av att de var i full färd med att påskpyssla när vi kom in. Härligt med kollegor som bryter och hänger med på grisblinksidéer här och nu. Självklart gjorde vi skrytlappar till de tre pedagoger som arbetar i klassen också. Det är riktigt härligt att se hur folk, stora som små, sträcker på sig när de får en skrytlapp att bära väl synligt. 6-åringarna var väldigt nöjda. De hade skrivit sina namn jälva på lapparna och dekorerat dom i alla möjliga färger. Nu kunde de fortsätta med sina hönor.
Projektet gick vidare. Mina elever valde ut några av de vuxna på skolan och de dekorerade bland annat skolsyster, sekreteraren på expeditionen, kökspersonalen, vaktmästaren och tre pedagoger inne på förskolan. Vi är lyckosamma som har en förskola på vår skola och det är roligt att se när idéer vandrar över mellan verksamheterna. tyvärr var inte rektorn på skolan den här dagen till vår stora besvikelse, men känner jag eleverna rätt så kommer hon inte att slippa undan en skrytlapp.
Själv ägnade jag första rasten åt min lilla verksamhet i ett hörn av soffan i personalrummet. Det är en intressant skillnad på barn och vuxna. Vissa saker är uppenbara. Det jag nu upptäckte var att vuxna hade så väldigt mycket svårare än barnen att komma på något som de ville vara stolta över. De ville tänka, de frågade vad barnen egentligen menade och de undrade varför man egentligen skulle ha en skrytlapp. De barn vi träffade på under vår mission de ifrågasatte aldrig. De behövde inte tänka på vad de var bra på särskilt länge. Det var självklart för dom att våga visa upp sina styrkor och våga vara stolta.
När tar vi död på den känslan? Att våga vara stolt. Att våga säga "Jag är så väldigt bra på det här!".
Det värsta dråpslaget för mig kom ändå när en av mina kollegor vägrade att vara med i positivismen. Hon vägrade med dubbla utropstecken. Oavsett hur mycket jag lirkade och förklarade så var svaret
"Nej!!"
Motiveringen var att hon ändå snart skulle sluta på skolan och att det var tramsigt det jag höll på med. Jag tvingar ingen att bära en lapp med skryt. Självklart är det upp till var och en om man vill göra det. Men det här kändes väldigt nedslående. Hela dagen träffade jag massor av pedagoger och barn som sa "Ja vad kul!" och det borde ha fått mig att känna mig oändligt nöjd. Och även fast jag var det så naglade den där vägran som jag mötte sig fast lite för mycket. Det var så tråkigt att få tillbaka den attityden när mitt projekt bara handlade om att stärka andras självkänsla och att dela med mig av något gott. Jag släppte den trista känslan ganska snabbt, men kvar blev funderingen om hur det här med positivism och negativism fungerar. En enda negativ tanke kan sänka så väldigt mycket positivt. Jag önskar att fler människor kunde tänka på det innan de säger "Nej!!" utan att vare sig att tänka eller känna efter ordentligt.
Något väldigt positivt som hände var att en kollega genomförde hela projektet i sin egen klass. Lapparna var lite enklare och utan förmågorna på baksidan, men det spelar ingen roll. Barn som var jätteduktiga på både hundraser och att springa stoltserade i korridorerna. Och det roligaste av allt var när alla, både vuxna och barn, stoppade och frågade varandra
"Får jag se vad du är bra på?!"
Och de berättade för varandra. Leende och stolta. Både barn och vuxna.
På¨måndag har jag lovat att göra skrytlappar till vår parallellklass. De längtar redan.
I sammanhanget kan nämnas att elefanten Jante plockades in. En av mina kollegor tyckte inte att den skulle ligga där ute. För mig är det symboliskt och kanske är det därför som jag har känt elefantens närvaro trots att jag slängde ut den i början av den där studiedagen. En plastelefant. Spelar det någon roll ifall den ligger där ute och blir upphittad av något barn (vilket var min egentliga tanke)? För mig var det viktigt. Att slänga ut den där "riktiga" elefanten gjorde att jag lättare kan strunta i den tänkta dito. Den symboliken missade någon totalt kan jag känna.
Jag har i alla fall inte fått tillbaks elefanten. Varför vet jag inte riktigt och jag är inte så intresserad av att fråga efter den heller. Jag tar det som ett tecken på att jag klarar mig fint utan den.
Fotot till höger
by Breibeest
http://www.flickr.com/photos/breibeest/2498651307/
19 mars 2013
Skrytlappar
På något sätt har den där elefanten inte riktigt lämnat byggnaden. Det kan man kanske inte förvänta sig efter en vecka. Jag hade nog hoppats iofs. Nu sitter elefanten Jante fast i dörrhålet och kan inte riktigt bestämma sig för om den ska kliva in i skolan igen eller om den ska återvända till naturen. Oavsett vilket så slinker jag förbi den där elefanten utan att ta någon större notis om den där den sitter och trumpetar sina små melodier.
Jag hade ett medarbetarsamtal med min rektor idag. Det var ett bra samtal. Jag insåg att jag inte bara är väldigt nöjd utan också trygg med att Jante fick ta en flygtur ut genom fönstret. Rak rygg och blicken framåt utan en tyngande elefant att bära på gör underverk och jag kunde verkligen diskutera min lärargärning i stort och smått - på skolan och ute i stora vida världen.
Efter det här samtalet så kom jag att tänka på en artikel jag läste på nätet nyligen. Jag vet inte om jag fick länken via twitter eller i en FB-grupp, men jag vet att jag har burit på idén som jag läste om och att jag ville omsätta den i praktiken. Nu började jag forma om tipset jag fått via artikeln runt min janteelefant.
Jag vill inte att mina elever ska känna att de inte får vara bra. Jag vill inte att mina elever ska känna att de inte kan släppa fram andras positiva sidor. I alla år har jag jobbat med att få tillåtande elever som vågar, vill och tar för sig (men inte på någon annans bekostnad). Idén som jag spann vidare på är lätt att genomföra. En lärare hade helt enkelt fäst små skyltar med små uppmaningar på sina elever. Motsvarande uppmaningar på svenska skulle kunna vara:
"Fråga mig om 3:ans tabell!"
"Be mig stava till ord med sj-ljud!"
Eleverna gick omkring som levande reklampelare på sin skola och fick många uppmuntrande ord om sina nyvunna kunskaper. Det ville jag också göra, men jag ville som sagt förändra idén en aning. Jag ville att eleverna skulle skriva saker som de var bra på och våga skryta om det. Skryta kan tyckas som ett lite negativt ord, men jag ville ta i från tårna. Så första lektionen som jag träffade mina elever satte vi genast igång. Eleverna tänkte efter och hittade alla något de var bra på och som de kände att de ville dela med sig av till andra. Jag uppmanade sen eleverna att koppla sin kunskap till någon av förmågorna i The Big 5. Den förmågan som de valde skrev de på baksidan.
Vi plastade in korten, stansade ett litet hål, trädde en garntråd genom hålet och band fast tråden i en säkerhetsnål. Sen dekorerade jag varje barn med var och ens lapp samtidigt som jag sa vad de var som de var så bra på.
Eleverna sträckte på sig. De tog emot sina kunskaper med stora leenden och det kändes som medaljutdelning. De gick sen omkring med sina medaljer stolta som tuppar. Vi blev färdiga mot slutet av dagen (idrott och lunch kom emellan) och de hann inte visa sina kunskaper och förmågor för så många, men det gjorde inte så mycket. Vi hade sträckt så mycket på oss så att vi nådde ända upp till taket. Imorgon ska vi gå runt i skolan och hjälpas åt att försöka få ut elefanten Jante helt och hållet.
När jag nu satt och skulle skriva det här insåg jag att jag inte hade skrivit en lapp själv. Varför gjorde jag inte det? Det är det första jag ska göra när jag kommer till jobbet imorgon. Sen ska jag sätta mig i personalrummet med en hög lappar, trådar och säkerhetsnålar. Jag ska högt och tydligt säga och fråga mina kollegor:
"Det här är jag bra på! Vad är du bra på?"
Sen ska jag skriva och dela ut medaljer till alla jag ser.
Det här var ännu en grisblinkning, dvs en idé som kommer till en plötsligt och som man känner att man bara måste testa. (Om du känner igen uttrycket så har jag lånat det från Astrid Lindgren som lät Madicken få sina idéer lika fort som en gris blinkar.) En av mina elever sa
"Det är så bra Karin... att man får pröva nya idéer med dig. Det här är en bra idé!"
Jag håller med.
Eleverna tyckte att skrytlappar var ett väldigt bra namn på lapparna eftersom det var så likt grytlappar. :)
Och till sist ska jag lägga in en liten skrytlapp här på slutet.
En av mina elever räcker upp handen och berättar:
"Vet du vad min mamma säger Karin?! Hon säger att vi inte gillar vikarier i klassen eftersom du är så bra och det är svårt för vikarierna att vara lika bra!"
Sånt blir man glad av att höra. En skrytlapp.
Några av mina elevers skrytlappar har ni på bilden nedanför.
16 mars 2013
SETT 2013 - en månad kvar
Nu är det bara en månad kvar innan SETT 2013 är här!
Jag har allt oftare fått frågan vilka talare jag rekommenderar eller vilken dag man bör välja om man bara kan välja en dag. Helt ärligt så är det här en väldigt svår fråga. På SETT 2013 finns inga måsten. Det är så otroligt många bra föreläsare som kommer från SETT att jag faktiskt (och helt ärligt) inte kan säga att den ena är bättre än den andre. Jag kan däremot säkert säga att det lönar sig att titta igenom programmet i förväg. Att gå på SETT är inte så enkelt som det kan verka och lägger upp en plan för din SETT-upplevelse.
Titta igenom talarlistan och gör en första bedömning av vilka talare du är intresserad av. Om du hittar någon som du känner att du absolut inte vill missa så bokar du förstås in de tiderna först och främst. De man först fastnar för brukar ofta vara dom som man redan känner till. Tänk också på att en del talare föreläser båda dagarna, vilket kan göra valet av dag lättare om du måste välja.
När du har valt ut dina måsten så tittar du igenom listan igen. Om du bara kan gå en dag av de två så koncentrerar du dig på de övriga talarna på den dagen istället för att gräma dig över de som du missar den andra. Kunde du klona dig hade det varit det bästa valet, men det alternativet finns inte ännu.
När du tittar igenom talarlistan en andra gång så stanna inte bara vid namnen och beskrivning av vad de arbetar med. Ta dig tid att googla lite. Leta reda på talarnas bloggar, läs deras twitter och kolla upp den litteratur som de har skrivit. Det här gör att du kanske kommer att upptäcka en eller annan person som du inte alls hade trott att du ville lyssna på. Det kanske öppna nya tankemönster hos dig som du känner att du vill utforska mer om. Så var inte rädd att gå till en föreläsning som du tidigare aldrig hade hört talas om. Alla talare håller hög kvalitet och att hitta nya guldkorn och tankefrön är alltid positivt.
Det kan hända att du får luckor i ditt program. Där bokar du in alla de utställare som kommer att finnas på SETT 2013. En del vill informera, andra vill sälja saker till dig och ytterligare en kategori vill visa vad de arbetar med. Du kanske inte är där för att köpa, men tänk på att ett möte med ett företag och deras produkter kan ge dig idéer att arbeta vidare med. Det betyder inte att du måste köpa just deras produkter, bara att du kan ge dom lite av din tid för att se om det väcker några tankar. Fastna inte i att du måste ha en viss programvara eller ett visst antal lärplattor, för det kommer bara att begränsa dig i den kreativitet som ett informellt samtal kan ge dig.
Alla som vill informera dig och visa upp sitt arbete kommer att ge dig en miljon tankar. Låt det strömma fritt! Våga tänka mer, längre, djupare och bredare. Samma sak gäller här som när du pratar med försäljare: Låt dig inte hindras av att det dyker upp tankar hos dig som "Klart att dom kan göra det här - dom har ju 1:1!" eller "Jag är inte tillräckligt bra för att kunna göra såna saker med mina elever." Idéer som du får och som kan kännas helt galna kan visa sig vara riktigt vettiga när de får mogna eller struktureras lite bättre.
Jag skrev i början att det inte fanns några måsten. Det var en lögn.
Ett måste finns och det är att besöka Bloggers Corner!
Om du inte kan komma till SETT alls så kan du följa våra blogginlägg. Om du inte kan välja mellan två föreläsare så finns det goda chanser att någon av oss bloggare skriver om den andra. Och om du vill ha ytterligare ett perspektiv på den föreläsning som du har lyssnat på så har du oss bloggare där med ett extra perspektiv.
Ingen av oss bloggare kommer att sitta fastklistrade där. Vi kommer att springa runt på föreläsningar och annat, men vi återvänder alltid till tryggheten i Bloggers Corner. Vill du träffa mig eller någon annan av alla bloggare är det säkraste stället att hitta oss på just där. Personligen kan jag vara lite okontaktbar när jag skriver och är inne i ett flöde (fråga bara mina barn om du tvekar i den frågan), men det betyder inte att jag kommer att skriva jämt eller att jag inte uppskattar att du kommer förbi. Att knyta kontakter är bland det roligaste med såna här event och jag tänker njuta av att träffa nya och gamla bekantskaper från Twitter, Facebook och irl-mötesplatser. Bloggers Corner kommer att bli den ultimata mötesplatsen att träffa folk på!
Missa inte det!
Jag ser fram mot två dagars umgänge i Bloggers Corner med:
Anna Kaya - alltid så väldigt klok och lugn, vilket är beundransvärt på flera sätt
Emil Jansson - om du bara själv förstod hur bra du är Emil!
Oscar Semb - min "twitterson" och den mest närvarande nyutexade läraren jag känner - Go Oscar!
Linda Linder - en klockren pedagog, alla lärare som undervisar äldre barn borde läsa och lära av Linda
Max Entin - jag gillade Max redan innan jag träffade honom irl, har skarpsynt humor och är väldigt trevlig
Stefan Pålsson - den mest heltäckande skolbloggaren vi har på både bredden och djupet - och en kul typ :)
Malte Von Sehestad - har koll på det mesta av det bästa... och har humor dessutom
Allan Kjær Andersen - IT och utbildning ur ett rektorsperspektiv
Anja Emilie Madsen - lärare och bibliotekarie - härlig kombo, det vil være sjovt at møde dig Anja
Elias Giertz - fler lärare borde lyssna på Elias!
Ayla Löfving - student med potential, ska bli kul att ha dig med i gänget
Och...
Jag har mina tankar om vilka föreläsningar jag vill gå på, men känner jag mig själv rätt så kan det lika gärna ändra mig där och då. Därför går jag inte ut med några specifika tips. Det bästa är nämligen att du utgår från vad som intresserar just dig.
Jag har allt oftare fått frågan vilka talare jag rekommenderar eller vilken dag man bör välja om man bara kan välja en dag. Helt ärligt så är det här en väldigt svår fråga. På SETT 2013 finns inga måsten. Det är så otroligt många bra föreläsare som kommer från SETT att jag faktiskt (och helt ärligt) inte kan säga att den ena är bättre än den andre. Jag kan däremot säkert säga att det lönar sig att titta igenom programmet i förväg. Att gå på SETT är inte så enkelt som det kan verka och lägger upp en plan för din SETT-upplevelse.
Titta igenom talarlistan och gör en första bedömning av vilka talare du är intresserad av. Om du hittar någon som du känner att du absolut inte vill missa så bokar du förstås in de tiderna först och främst. De man först fastnar för brukar ofta vara dom som man redan känner till. Tänk också på att en del talare föreläser båda dagarna, vilket kan göra valet av dag lättare om du måste välja.
När du har valt ut dina måsten så tittar du igenom listan igen. Om du bara kan gå en dag av de två så koncentrerar du dig på de övriga talarna på den dagen istället för att gräma dig över de som du missar den andra. Kunde du klona dig hade det varit det bästa valet, men det alternativet finns inte ännu.
När du tittar igenom talarlistan en andra gång så stanna inte bara vid namnen och beskrivning av vad de arbetar med. Ta dig tid att googla lite. Leta reda på talarnas bloggar, läs deras twitter och kolla upp den litteratur som de har skrivit. Det här gör att du kanske kommer att upptäcka en eller annan person som du inte alls hade trott att du ville lyssna på. Det kanske öppna nya tankemönster hos dig som du känner att du vill utforska mer om. Så var inte rädd att gå till en föreläsning som du tidigare aldrig hade hört talas om. Alla talare håller hög kvalitet och att hitta nya guldkorn och tankefrön är alltid positivt.
Det kan hända att du får luckor i ditt program. Där bokar du in alla de utställare som kommer att finnas på SETT 2013. En del vill informera, andra vill sälja saker till dig och ytterligare en kategori vill visa vad de arbetar med. Du kanske inte är där för att köpa, men tänk på att ett möte med ett företag och deras produkter kan ge dig idéer att arbeta vidare med. Det betyder inte att du måste köpa just deras produkter, bara att du kan ge dom lite av din tid för att se om det väcker några tankar. Fastna inte i att du måste ha en viss programvara eller ett visst antal lärplattor, för det kommer bara att begränsa dig i den kreativitet som ett informellt samtal kan ge dig.
Alla som vill informera dig och visa upp sitt arbete kommer att ge dig en miljon tankar. Låt det strömma fritt! Våga tänka mer, längre, djupare och bredare. Samma sak gäller här som när du pratar med försäljare: Låt dig inte hindras av att det dyker upp tankar hos dig som "Klart att dom kan göra det här - dom har ju 1:1!" eller "Jag är inte tillräckligt bra för att kunna göra såna saker med mina elever." Idéer som du får och som kan kännas helt galna kan visa sig vara riktigt vettiga när de får mogna eller struktureras lite bättre.
Jag skrev i början att det inte fanns några måsten. Det var en lögn.
Ett måste finns och det är att besöka Bloggers Corner!
Om du inte kan komma till SETT alls så kan du följa våra blogginlägg. Om du inte kan välja mellan två föreläsare så finns det goda chanser att någon av oss bloggare skriver om den andra. Och om du vill ha ytterligare ett perspektiv på den föreläsning som du har lyssnat på så har du oss bloggare där med ett extra perspektiv.
Ingen av oss bloggare kommer att sitta fastklistrade där. Vi kommer att springa runt på föreläsningar och annat, men vi återvänder alltid till tryggheten i Bloggers Corner. Vill du träffa mig eller någon annan av alla bloggare är det säkraste stället att hitta oss på just där. Personligen kan jag vara lite okontaktbar när jag skriver och är inne i ett flöde (fråga bara mina barn om du tvekar i den frågan), men det betyder inte att jag kommer att skriva jämt eller att jag inte uppskattar att du kommer förbi. Att knyta kontakter är bland det roligaste med såna här event och jag tänker njuta av att träffa nya och gamla bekantskaper från Twitter, Facebook och irl-mötesplatser. Bloggers Corner kommer att bli den ultimata mötesplatsen att träffa folk på!
Missa inte det!
Jag ser fram mot två dagars umgänge i Bloggers Corner med:
Anna Kaya - alltid så väldigt klok och lugn, vilket är beundransvärt på flera sätt
Emil Jansson - om du bara själv förstod hur bra du är Emil!
Oscar Semb - min "twitterson" och den mest närvarande nyutexade läraren jag känner - Go Oscar!
Linda Linder - en klockren pedagog, alla lärare som undervisar äldre barn borde läsa och lära av Linda
Max Entin - jag gillade Max redan innan jag träffade honom irl, har skarpsynt humor och är väldigt trevlig
Stefan Pålsson - den mest heltäckande skolbloggaren vi har på både bredden och djupet - och en kul typ :)
Malte Von Sehestad - har koll på det mesta av det bästa... och har humor dessutom
Allan Kjær Andersen - IT och utbildning ur ett rektorsperspektiv
Anja Emilie Madsen - lärare och bibliotekarie - härlig kombo, det vil være sjovt at møde dig Anja
Elias Giertz - fler lärare borde lyssna på Elias!
Ayla Löfving - student med potential, ska bli kul att ha dig med i gänget
Och...
Jag har mina tankar om vilka föreläsningar jag vill gå på, men känner jag mig själv rätt så kan det lika gärna ändra mig där och då. Därför går jag inte ut med några specifika tips. Det bästa är nämligen att du utgår från vad som intresserar just dig.
Vi ses på SETT 2013 - det kommer att bli SÅ kul!
11 mars 2013
Släng ut elefanten
Idag har vi kompetensutvecklat oss inom IKT på min skola. Det var väl lite av en överraskning för min del när jag fick veta att kommunen ville att två dagar skulle vikas åt just kompetensutveckling inom IKT. Nästan så man börjar fundera på
A) Vet de vad IKT innebär?
B) Vilken baktanke har dom?
Det är två frågor som kanske inte alls har någon relevans med vad de verkligen tänkte, men jag erkänner att frågorna dök upp i mitt huvud. Antagligen pga att intresset för att utveckla pedagogiken inom det här området inte har varit särskilt översvallande stort tidigare i kommunen. Så visst, jag hade mina fördomar och min misstänksamhet.
Min rektor bad mig och en kollega att bilda team för att planera upp de två dagarna tillsammans med henne. I slutänden blev det hela lite tight med tid (säg när det inte blir det i skolans värld) och jag var ganska oroad över hur allt skulle landa. Jag kände nämligen att jag inte hade full pejl på vad jag skulle säga. Visserligen hade jag blivit ombedd att berätta om vad det är jag gör, mer bestämt kanske vad jag föreläser om, men ändå. Vad jag föreläser om... Där är svaret enkelt. Jag föreläser om att flippa klassrummet. Mest. En del IKT-pedagogik slinker ohjälpligt, men helt naturligt, med i ekvationen. Men jag kände att jag inte kunde dra igång en fortbildningsdag genom att prata om det flippade klassrummet. Det stämde inte riktigt. Någonstans gnagde det i mig att det dels skulle bli fel ingång in i området och dels bli så märkligt om jag bara svepte in och drog en "besserwisser-föreläsning" om hur allt i skolan "ska" fungera.
För det är skillnad. Det är skillnad på att föreläsa och prata inför alla er som är inställda på att få lära er om en ny modell och nya pedagogiska tankesätt... och att prata inför kollegorna på skolan. Varför är det skillnad? Eller rättare sagt varför kände jag att det var skillnad?
Jo, jag insåg att anledningen helt enkelt var att det stod en stor grå elefant mitt i personalrummet på min skola! Alla såg den, men ingen pratade om den. Alla visste att den fanns där, men ingen tyckte att den behövde diskuteras. Det här har jag upplevt som ganska jobbigt, även om jag inte har något att skämmas för. Snarare tvärs om.
Alla mina kollegor på skolan vet säkert att jag är borta ibland. Det nämns kanske i en form som "Jaha, du var i Göteborg igår." eller "Såg du en rolig musikal i London?" Men i stort sett ingen vet vad jag faktiskt gör, hur mycket jag gör och vad det faktiskt handlar om. I stora drag kanske, men inte i någon mer bekant mening.
Så hur skulle jag kunna föreläsa inför mina kollegor på skolan där det känns som att jag för det mesta uppfattas som
"Karin - hon som jämt måste öppna munnen och säga något i precis alla sammanhang"
och
"Karin - den där som alltid måste dra till med ett märkligt skämt om allt".
(Kanske uppfattas jag inte så, men det är så jag tror att jag uppfattas - och det räcker.)
Man kan inte gömma undan en elefant. Den står där och syns hur många virkade dukar man än försöker lägga över den och även om man målar den som en hibiskus och ställer den i ett hörn med de andra vissna växterna i personalrummet. I det läget är det lika bra att släpa fram elefanten och peka på den med hela handen, tänkte jag.
Jag förberedde alltså en kort introduktion till min föreläsning där jag inledde med att ifrågasätta mig själv. Vem var den den där Karin Brånebäck egentligen?! Och framför allt... "Vem tror hon att hon är?!"
Jag berättade om elefanten som jag upplevde stod i rummet. Jag pratade om att det kan kännas ganska konstigt att ingen vågar prata om den där elefanten. Och vad var den där elefanten egentligen? Här drog jag fram vartenda kort som jag hade i rockärmen! Jag bredde på med facebookgrupper, nätverk, föreläsningar, twitter, min blogg, edcamp, pedagogisk pub, radio, intervjuer, tidningsartiklar mm. Sist men inte minst berättade jag om alla de fantastiska människor som jag fått förmånen att träffa och interagera med och som jag numer är stolt över att kunna kalla för vänner i mitt utvidgade kollegium. Jag drog fram precis allt jag kunde komma på (och ändå missade jag nog en del) och släpade fram det i ljuset. Jag ville inte att det skulle spricka som ett troll - jag ville bara göra den där elefanten ordentligt synlig med strålkastarljuset rakt på @!
Efter att hela den här skuren av aktiviteter och nätverkande som jag ägnar mig åt var upplagd på bordet konstaterade jag frankt att jag inte sa allt det här för att skryta. Jag la fram allt det här för mina kollegor eftersom jag ville berätta om hur det var och att jag faktiskt var väldigt glad och stolt över allt jag gör och får uppleva. Att det faktiskt känns lite mer än bara sådär lite "finemang" när någon spontant kommer fram och berättar att man är en inspiration. Att det ger ett mervärde till mig att få dela glädjen i det jag gör och att det ger så mycket tillbaka när det lyfter någon annan. Att jag gillar att få all den positiva respons som jag faktiskt får och att det känns härligt att veta att man är så bra på något!
Här stoppade jag handen i fickan och drog fram en fem centimeter hög plastelefant.
Ni vet en sån där som man köper i leksaksaffären och som står där på rad tillsammans med katter, krokodiler, kossor och älgar på en hylla.
Jag höll upp elefanten och sa:
"Här är den där elefanten! Jag vill inte ha den ståendes i rummet längre, för jag tycker att den är i vägen. Jag vill kunna prata om det jag är bra på och vara stolt över det! Jag har döpt den här elefanten till Jante!"
Sen gick jag rakt mot det enda fönstret som gick att öppna i det klassrum som vi befann oss i, öppnade sagda fönster...
och slängde ut elefanten Jante på skolgården.
Nu kunde jag börja prata om allt det som jag är så himla bra på!
Epilog
Elefanten kostade 60 kronor. Inte helt billigt för något som man redan från början tänker att man ska kasta bort. Men förhoppningsvis hittas den av någon av våra elever som tycker att en elefant vore ett jättebra tillskott i leksaksarsenalen. En elev som ännu inte förstått vad en elefant mitt i rummet kan ställa till med och som väljer att döpa den till August istället.
A) Vet de vad IKT innebär?
B) Vilken baktanke har dom?
Det är två frågor som kanske inte alls har någon relevans med vad de verkligen tänkte, men jag erkänner att frågorna dök upp i mitt huvud. Antagligen pga att intresset för att utveckla pedagogiken inom det här området inte har varit särskilt översvallande stort tidigare i kommunen. Så visst, jag hade mina fördomar och min misstänksamhet.
Min rektor bad mig och en kollega att bilda team för att planera upp de två dagarna tillsammans med henne. I slutänden blev det hela lite tight med tid (säg när det inte blir det i skolans värld) och jag var ganska oroad över hur allt skulle landa. Jag kände nämligen att jag inte hade full pejl på vad jag skulle säga. Visserligen hade jag blivit ombedd att berätta om vad det är jag gör, mer bestämt kanske vad jag föreläser om, men ändå. Vad jag föreläser om... Där är svaret enkelt. Jag föreläser om att flippa klassrummet. Mest. En del IKT-pedagogik slinker ohjälpligt, men helt naturligt, med i ekvationen. Men jag kände att jag inte kunde dra igång en fortbildningsdag genom att prata om det flippade klassrummet. Det stämde inte riktigt. Någonstans gnagde det i mig att det dels skulle bli fel ingång in i området och dels bli så märkligt om jag bara svepte in och drog en "besserwisser-föreläsning" om hur allt i skolan "ska" fungera.
För det är skillnad. Det är skillnad på att föreläsa och prata inför alla er som är inställda på att få lära er om en ny modell och nya pedagogiska tankesätt... och att prata inför kollegorna på skolan. Varför är det skillnad? Eller rättare sagt varför kände jag att det var skillnad?
Jo, jag insåg att anledningen helt enkelt var att det stod en stor grå elefant mitt i personalrummet på min skola! Alla såg den, men ingen pratade om den. Alla visste att den fanns där, men ingen tyckte att den behövde diskuteras. Det här har jag upplevt som ganska jobbigt, även om jag inte har något att skämmas för. Snarare tvärs om.
Alla mina kollegor på skolan vet säkert att jag är borta ibland. Det nämns kanske i en form som "Jaha, du var i Göteborg igår." eller "Såg du en rolig musikal i London?" Men i stort sett ingen vet vad jag faktiskt gör, hur mycket jag gör och vad det faktiskt handlar om. I stora drag kanske, men inte i någon mer bekant mening.
Så hur skulle jag kunna föreläsa inför mina kollegor på skolan där det känns som att jag för det mesta uppfattas som
"Karin - hon som jämt måste öppna munnen och säga något i precis alla sammanhang"
och
"Karin - den där som alltid måste dra till med ett märkligt skämt om allt".
(Kanske uppfattas jag inte så, men det är så jag tror att jag uppfattas - och det räcker.)
Man kan inte gömma undan en elefant. Den står där och syns hur många virkade dukar man än försöker lägga över den och även om man målar den som en hibiskus och ställer den i ett hörn med de andra vissna växterna i personalrummet. I det läget är det lika bra att släpa fram elefanten och peka på den med hela handen, tänkte jag.
Jag förberedde alltså en kort introduktion till min föreläsning där jag inledde med att ifrågasätta mig själv. Vem var den den där Karin Brånebäck egentligen?! Och framför allt... "Vem tror hon att hon är?!"
Jag berättade om elefanten som jag upplevde stod i rummet. Jag pratade om att det kan kännas ganska konstigt att ingen vågar prata om den där elefanten. Och vad var den där elefanten egentligen? Här drog jag fram vartenda kort som jag hade i rockärmen! Jag bredde på med facebookgrupper, nätverk, föreläsningar, twitter, min blogg, edcamp, pedagogisk pub, radio, intervjuer, tidningsartiklar mm. Sist men inte minst berättade jag om alla de fantastiska människor som jag fått förmånen att träffa och interagera med och som jag numer är stolt över att kunna kalla för vänner i mitt utvidgade kollegium. Jag drog fram precis allt jag kunde komma på (och ändå missade jag nog en del) och släpade fram det i ljuset. Jag ville inte att det skulle spricka som ett troll - jag ville bara göra den där elefanten ordentligt synlig med strålkastarljuset rakt på @!
Efter att hela den här skuren av aktiviteter och nätverkande som jag ägnar mig åt var upplagd på bordet konstaterade jag frankt att jag inte sa allt det här för att skryta. Jag la fram allt det här för mina kollegor eftersom jag ville berätta om hur det var och att jag faktiskt var väldigt glad och stolt över allt jag gör och får uppleva. Att det faktiskt känns lite mer än bara sådär lite "finemang" när någon spontant kommer fram och berättar att man är en inspiration. Att det ger ett mervärde till mig att få dela glädjen i det jag gör och att det ger så mycket tillbaka när det lyfter någon annan. Att jag gillar att få all den positiva respons som jag faktiskt får och att det känns härligt att veta att man är så bra på något!
Här stoppade jag handen i fickan och drog fram en fem centimeter hög plastelefant.
Ni vet en sån där som man köper i leksaksaffären och som står där på rad tillsammans med katter, krokodiler, kossor och älgar på en hylla.
Jag höll upp elefanten och sa:
"Här är den där elefanten! Jag vill inte ha den ståendes i rummet längre, för jag tycker att den är i vägen. Jag vill kunna prata om det jag är bra på och vara stolt över det! Jag har döpt den här elefanten till Jante!"
Sen gick jag rakt mot det enda fönstret som gick att öppna i det klassrum som vi befann oss i, öppnade sagda fönster...
och slängde ut elefanten Jante på skolgården.
Nu kunde jag börja prata om allt det som jag är så himla bra på!
Epilog
Elefanten kostade 60 kronor. Inte helt billigt för något som man redan från början tänker att man ska kasta bort. Men förhoppningsvis hittas den av någon av våra elever som tycker att en elefant vore ett jättebra tillskott i leksaksarsenalen. En elev som ännu inte förstått vad en elefant mitt i rummet kan ställa till med och som väljer att döpa den till August istället.
10 mars 2013
Min artikel i Grundskoletidningen
Grundskoletidningen är en alldeles utmärkt tidning - och inte bara för att jag har skrivit en artikel i den. Grundskoletidningen publicerar artiklar och erbjuder kompetensutveckling för grundskolan som är väl förankrad i skolans styrdokument, forskning och praktiska erfarenheter. Målet är att skapa en förståelse för skolforskning och hur den kan omsättas i vardagen. Utgångspunkten är att bidra till en skola som vilar på vetenskaplig grund.
Om du inte har Grundskoletidningen på jobbet så kan du köpa lösnummer eller prenumerera här.
Om du inte har Grundskoletidningen på jobbet så kan du köpa lösnummer eller prenumerera här.
6 mars 2013
Flippat = beprövad erfarenhet
Jag brukar inte skriva så här korta inlägg eller bara lägga in en bild. Men det här klippet från twitter är så härligt att läsa så det står nästan för sig självt.
Lite mer forskning på det flippade klassrummet bara så... Men jag vet att det är på gång.
Lite mer forskning på det flippade klassrummet bara så... Men jag vet att det är på gång.
Hashtag på twitter som jag använder är #flipsv för att inte slukas upp i mängden tweets från USA. Jag vill visa allt bra vi gör här i Sverige. Sen brukar jag använda #flipnor för Norge och #flipdk för Danmark. Jag vet inte vad Finland och Island använder. Någon?
4 mars 2013
Flippat London - del 2
Någon som undrar hur min omvända flipp med London gick?
(Du kan läsa om flippen här och om uppdragen här.)
Utan att skryta för mycket om mina elever: Över förväntan fantastiskt!
Dels lyckades jag genomföra alla uppdrag, fastän programmet var fulltecknat hela dagarna. Jag gjorde helt enkelt så att jag planerade mina resor med the tube till och från BETT-mässan, föreläsningar och hotell via olika rutter så att jag kunde lägga in mina uppdrag på vägen. Jag for fram i tunnlarna och kände mig som en mullvad som stack upp huvudet på strategiska platser och fotade det ena och det tredje, ner igen och vidare till nästa plats. Alla bilder la jag sen ut på Charliebloggen. Bara bilderna och ingen text. Vi tittade på bilderna på smartboarden och när vi gick igenom hur jag hade utfört mina uppdrag så fick den elev som hade gett mig det uppdrag berätta det de visste om det bilden föreställde. Automatiskt fyllde de andra eleverna gärna på med extra fakta. Det var en otrolig känsla av att höra hur mycket de kunde om London, hur engagerade de var och att när de ställde frågor så kunde oftast en klasskamrat svara (istället för att jag som lärare gjorde det). De hade inte heller bara lärt sig om sina och kompisarnas uppdrag utan även andra funderingar och kunskaper om London kom upp.
Ett av uppdragen var att ta hem kartor från London. Så när vi hade diskuterat och reflekterat färdigt om bilderna så lät jag eleverna kasta sig över kartorna. Att gå runt bland eleverna och höra hur de diskuterade var olika byggnader låg i förhållande till varandra, vilket som skulle vara bästa resvägen mellan olika platser och vad som var bra och dåligt med London - guld!! Jag lät också några elever ge sig på smartboarden och Google Earth. De reste runt i London i flygvy, landade utanför Hamleys och studerade människor och gatuskyltar, växlade till att googla reda fakta om olika platser och sen tillbaka till Google Earth. Försök uppleva den här lektionen med hjälp av geografibok och Atlas. Det hade aldrig gått. Djuplodande och engagerade elever som numer också funnit en ny vän i Paddington, den välkända barnboken av Michael Bond. Så där fick vi in lite klassisk litteratur också.
Vi hade besök av Skolvärlden den här dagen. Resultatet blev filmen nedan. Vi tittade på filmen idag och eleverna säger att jag låter precis så där.
"Så där klok?", frågade jag.
"Ja kanske inte klok direkt, men ja..." fick jag till svar. :)
(Du kan läsa om flippen här och om uppdragen här.)
Utan att skryta för mycket om mina elever: Över förväntan fantastiskt!
Dels lyckades jag genomföra alla uppdrag, fastän programmet var fulltecknat hela dagarna. Jag gjorde helt enkelt så att jag planerade mina resor med the tube till och från BETT-mässan, föreläsningar och hotell via olika rutter så att jag kunde lägga in mina uppdrag på vägen. Jag for fram i tunnlarna och kände mig som en mullvad som stack upp huvudet på strategiska platser och fotade det ena och det tredje, ner igen och vidare till nästa plats. Alla bilder la jag sen ut på Charliebloggen. Bara bilderna och ingen text. Vi tittade på bilderna på smartboarden och när vi gick igenom hur jag hade utfört mina uppdrag så fick den elev som hade gett mig det uppdrag berätta det de visste om det bilden föreställde. Automatiskt fyllde de andra eleverna gärna på med extra fakta. Det var en otrolig känsla av att höra hur mycket de kunde om London, hur engagerade de var och att när de ställde frågor så kunde oftast en klasskamrat svara (istället för att jag som lärare gjorde det). De hade inte heller bara lärt sig om sina och kompisarnas uppdrag utan även andra funderingar och kunskaper om London kom upp.
Ett av uppdragen var att ta hem kartor från London. Så när vi hade diskuterat och reflekterat färdigt om bilderna så lät jag eleverna kasta sig över kartorna. Att gå runt bland eleverna och höra hur de diskuterade var olika byggnader låg i förhållande till varandra, vilket som skulle vara bästa resvägen mellan olika platser och vad som var bra och dåligt med London - guld!! Jag lät också några elever ge sig på smartboarden och Google Earth. De reste runt i London i flygvy, landade utanför Hamleys och studerade människor och gatuskyltar, växlade till att googla reda fakta om olika platser och sen tillbaka till Google Earth. Försök uppleva den här lektionen med hjälp av geografibok och Atlas. Det hade aldrig gått. Djuplodande och engagerade elever som numer också funnit en ny vän i Paddington, den välkända barnboken av Michael Bond. Så där fick vi in lite klassisk litteratur också.
Vi hade besök av Skolvärlden den här dagen. Resultatet blev filmen nedan. Vi tittade på filmen idag och eleverna säger att jag låter precis så där.
"Så där klok?", frågade jag.
"Ja kanske inte klok direkt, men ja..." fick jag till svar. :)
2 mars 2013
Är du en misslyckad lärare?
Jag erkänner.
Det bör komma som en chock (framför allt för mina barn) men...
jag vet inte allt!
Förmodligen kommer jag inte heller att klara av att nå upp till den nivån inom min livstid.
Så någonstans har jag listat ut att jag måste ha ett ständigt pågående och livslångt engagemang för att utforska nya horisonter. Det här gäller för egen del i det privata men framför allt också i mitt arbeta som lärare. Visst skulle jag kunna slå mig till ro och tillkännage att jag redan kan allt som är värt att kunna, men jag tror för det första att jag är en alltför rastlös själ och för det andra vill jag inte tro att den plats vi har tagit oss till är den bästa att befinna sig på. Och även om det här är tankar som ger mig personlig anledning att ständigt lära nytt, så är det också så jag tror att skolan måste tänka för att komma vidare. Det går alltid att sträva efter något mer och bättre. Det vore sorgligt att en dag tro att vi är färdiga och har nått upp till den översta pinnen för skolutveckling, särskilt när man ser att det finns en hel del som inte fungerar i skolan.
Om du inte tränar så blir du inte bättre. Det är som i sport egentligen. Tyvärr är ett sånt sätt att se på utvecklande undervisning och lärande inte alltid det vanliga i skolans värld. Det känns nästan som att skolan gör lärandet till en frivillig aktivitet där inga krav finns på att ta del av utvecklande tankar utan också att skolutvecklande fortbildning ger utslag i den dagliga verksamheten. Det är som att en del, några eller många lärare tycks vara undantagna från att utveckla sin undervisning. Det gamla och invanda kan få fortsätta år efter år.
Det är viktigt och nödvändigt för skolutveckling att inte hindra, men att lära av erfarenheter. Den som vill utvecklas behöver se (och bli sedd) på sin undervisning på ett öppet och icke-defensivt sätt. Att lära sig av vad som gick bra och vad som inte fungerar i undervisningen är ett sätt att komma vidare. Inom sport blir man inte bättre av att ständigt lyckas. Misslyckanden är en steg på vägen till det som blir lyckat. Både skolledare, lärare och politiker behöver lära sig att undvika destruktiv kritik av skolutvecklingen och istället försöka utvärdera situationen och komma till nya insikter.
Bra lärande organisationer belönar nya tankemönster och stärka de som vill utveckla . Eftersom goda exempel visar på möjligheter så är skolledarens roll viktig. En skolledare bör inte bara ha skolutvecklingen i fokus utan även vara en föregångare för lärande. Deras uppgift är också att belysa framgångar men också se till att misslyckanden blir till nytt lärande. Skolledare som vill kunna skolutveckla måste kunna granska både process och resultatet och se till att andra gör det också.
Vad hände, varför hände det och hur det kan göras bättre nästa gång? Det är diskussioner som skolan ska ha utan hierarkitänkande, jantelagar eller rädsla för att ett misslyckande innebär ett bakslag med eventuella negativa efterföljder. I en sådan skola kan skolutvecklingen bli mer än några fortbildningsdagar som inte leder vidare in i den praktiska verkligheten. Det här är att träna sig i misslyckanden för att kunna skolutveckla.
Misstag är värdefulla. Vi ska se till att utmana djupt rotade antaganden genom att våga misslyckas. Se till att uppmärksamma de tillfällen då ett misslyckande efteråt utvärderades, omvärderades och där den processen blev väldigt bra eller ledde vidare till något bättre. En bra planerad undervisning kan fortfarande resultera i en oförutsedd katastrof (för vi får väl ändå anta att ingen planerar för att det ska gå åt pepparn) och precis på samma sätt så kan ett riktigt usel undervisningsplanering ge en väldigt bra resultat om omständigheterna är de rätta. Att ständigt utmana och våga är en förutsättning för skolutveckling. Att misslyckas är en del av att träna sig i skolutveckling. Jag kan erkänna att jag ibland inte är helt säker på att något jag vill testa i min undervisning kommer att lyckas. Samtidigt så har några av mina ingivelser där och då i stunden lett vidare till fantastiska resultat.
Min tanke är att den som tränar sig i misslyckanden utvecklas. Den som inte tränar stagnerar snarare i sin utveckling. Lärare borde helt enkelt vara ålagda att träna sig i misslyckanden för skolutveckling. De ska ta del av nytt, våga misslyckas, analysera och sen se till att återvända med full sving igen.
Jag tycker att bungyjump är bland det onödigaste och otäckaste som finns. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller. Om vi inte pratar skolutveckling, för då älskar jag att kasta mig ut för att se om linan fångar upp mig. Och gör den inte det så lär jag mig hur jag ska fästa linan bättre nästa gång.
Och nej... det gör inget ifall en hel del av skolutvecklingen lyckas från början. Men tänk vilka höjder vi kan nå om vi får med oss skolutvecklande misslyckanden också!
Och annars... Om du verkligen vill misslyckas så kommer här några råd:
Det bör komma som en chock (framför allt för mina barn) men...
jag vet inte allt!
Förmodligen kommer jag inte heller att klara av att nå upp till den nivån inom min livstid.
Så någonstans har jag listat ut att jag måste ha ett ständigt pågående och livslångt engagemang för att utforska nya horisonter. Det här gäller för egen del i det privata men framför allt också i mitt arbeta som lärare. Visst skulle jag kunna slå mig till ro och tillkännage att jag redan kan allt som är värt att kunna, men jag tror för det första att jag är en alltför rastlös själ och för det andra vill jag inte tro att den plats vi har tagit oss till är den bästa att befinna sig på. Och även om det här är tankar som ger mig personlig anledning att ständigt lära nytt, så är det också så jag tror att skolan måste tänka för att komma vidare. Det går alltid att sträva efter något mer och bättre. Det vore sorgligt att en dag tro att vi är färdiga och har nått upp till den översta pinnen för skolutveckling, särskilt när man ser att det finns en hel del som inte fungerar i skolan.
Om du inte tränar så blir du inte bättre. Det är som i sport egentligen. Tyvärr är ett sånt sätt att se på utvecklande undervisning och lärande inte alltid det vanliga i skolans värld. Det känns nästan som att skolan gör lärandet till en frivillig aktivitet där inga krav finns på att ta del av utvecklande tankar utan också att skolutvecklande fortbildning ger utslag i den dagliga verksamheten. Det är som att en del, några eller många lärare tycks vara undantagna från att utveckla sin undervisning. Det gamla och invanda kan få fortsätta år efter år.
Det är viktigt och nödvändigt för skolutveckling att inte hindra, men att lära av erfarenheter. Den som vill utvecklas behöver se (och bli sedd) på sin undervisning på ett öppet och icke-defensivt sätt. Att lära sig av vad som gick bra och vad som inte fungerar i undervisningen är ett sätt att komma vidare. Inom sport blir man inte bättre av att ständigt lyckas. Misslyckanden är en steg på vägen till det som blir lyckat. Både skolledare, lärare och politiker behöver lära sig att undvika destruktiv kritik av skolutvecklingen och istället försöka utvärdera situationen och komma till nya insikter.
Bra lärande organisationer belönar nya tankemönster och stärka de som vill utveckla . Eftersom goda exempel visar på möjligheter så är skolledarens roll viktig. En skolledare bör inte bara ha skolutvecklingen i fokus utan även vara en föregångare för lärande. Deras uppgift är också att belysa framgångar men också se till att misslyckanden blir till nytt lärande. Skolledare som vill kunna skolutveckla måste kunna granska både process och resultatet och se till att andra gör det också.
Vad hände, varför hände det och hur det kan göras bättre nästa gång? Det är diskussioner som skolan ska ha utan hierarkitänkande, jantelagar eller rädsla för att ett misslyckande innebär ett bakslag med eventuella negativa efterföljder. I en sådan skola kan skolutvecklingen bli mer än några fortbildningsdagar som inte leder vidare in i den praktiska verkligheten. Det här är att träna sig i misslyckanden för att kunna skolutveckla.
Misstag är värdefulla. Vi ska se till att utmana djupt rotade antaganden genom att våga misslyckas. Se till att uppmärksamma de tillfällen då ett misslyckande efteråt utvärderades, omvärderades och där den processen blev väldigt bra eller ledde vidare till något bättre. En bra planerad undervisning kan fortfarande resultera i en oförutsedd katastrof (för vi får väl ändå anta att ingen planerar för att det ska gå åt pepparn) och precis på samma sätt så kan ett riktigt usel undervisningsplanering ge en väldigt bra resultat om omständigheterna är de rätta. Att ständigt utmana och våga är en förutsättning för skolutveckling. Att misslyckas är en del av att träna sig i skolutveckling. Jag kan erkänna att jag ibland inte är helt säker på att något jag vill testa i min undervisning kommer att lyckas. Samtidigt så har några av mina ingivelser där och då i stunden lett vidare till fantastiska resultat.
Min tanke är att den som tränar sig i misslyckanden utvecklas. Den som inte tränar stagnerar snarare i sin utveckling. Lärare borde helt enkelt vara ålagda att träna sig i misslyckanden för skolutveckling. De ska ta del av nytt, våga misslyckas, analysera och sen se till att återvända med full sving igen.
Jag tycker att bungyjump är bland det onödigaste och otäckaste som finns. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller. Om vi inte pratar skolutveckling, för då älskar jag att kasta mig ut för att se om linan fångar upp mig. Och gör den inte det så lär jag mig hur jag ska fästa linan bättre nästa gång.
Och nej... det gör inget ifall en hel del av skolutvecklingen lyckas från början. Men tänk vilka höjder vi kan nå om vi får med oss skolutvecklande misslyckanden också!
Och annars... Om du verkligen vill misslyckas så kommer här några råd:
- Lär dig inget nytt. Det leder bara till ett utökat ansvar, dvs mer arbete. Att ditt jobb blir roligare eller bättre är ingen kompensation som duger.
- Dela inte med dig av det du har lärt dig till andra. Annars kan du inte vara bättre än andra.
- Se till att enbart tänka på dig själv. Ger det inte omedelbart mervärde till dig så låt bli att göra det.
- Det handlar bara om pengar. Ger det inte bra betalt från början är det inte värt mödan.
- Lova att göra saker som du inte tänker göra. Det ser (åtminstone till en början) bättre ut än att behöva erkänna att du inte kan eller vill göra allt.
- Skyll alltid på någon annan eller något annat. Politikerna, rektorn, snål budget eller facket. Att inte ta ansvar för det som går snett sätter dig alltid i ett bättre ljus.
- Den bästa sanningen är alltid den som gagnar dig själv mest. Oavsett andra konsekvenser.
- Eleverna är några du måste stå ut med medan du gör ditt jobb. Se till att allt du gör underlättar ditt jobb även om det motsatta skulle vara av värde för eleverna.