Jag är lärare!

Jag kan säga rubriken med stolthet. Och det fastän jag inte har fått min legitimation än. Orsaken till att jag trivs i skolan är enkel. Det beror på eleverna. På vilket annat jobb kan man öppna dörren och mötas av glädjetjut från sina medarbetare?
"Ja! Nu är Karin här!"
Vilket annat jobb bjuder på nya upplevelser varje dag som gör att du känner glädje och hopp inför framtiden? Ett jobb som ger så mycket positivt för hjärtat att du väljer att stanna trots att yrkesval inte är utan mörka moln.
Jag erkänner att jag just nu inte trivs till 100 % med att vara lärare. Det har inget med eleverna att göra och det har ingenting med min undervisning att göra. Jag märker bara hur ofta mitt yrke ifrågasätts av media och som en följd av det så ifrågasätts även jag av många "vanliga människor". Inte för att jag är läraren Karin Brånebäck, utan för att jag är lärare. Jag ses nämligen ofta inte som en individ utan som en del av en massa. Jag står som representant, och i somliga fall mer eller mindre ansvarig, för hela det svenska skolsystemet. Logiken är långt ifrån klockren, men tycks se ut så här:

Alla vet att lärarutbildningen är dålig.
Alla vet att den svenska skolan dålig.
Alltså är alla lärare dåliga.
Karin är en lärare.
Alltså är Karin en dålig lärare.

Stoltheten sitter i mig. Jag väljer att inte ta åt mig av en allmän kritik. Jag vet att jag är en bra lärare och jag vet att skolan är så mycket mer än det media väljer att visa upp. Ett ganska vanligt uttalande du kan få rakt tillbaka som lärare när du vill diskutera ditt yrke är
"Jamen om du inte trivs så byt jobb då! Du har själv valt att bli lärare, så skyll dig själv om du har dålig lön och inte orkar med!"
Det kan jag få höra även om det är dom positiva sidorna jag försöker lyfta fram för att förklara att skolan inte är så genomdålig som min motdebbatör tror. Har du valt att bli lärare så har du (utifrån det här perspektivet) således inga rättigheter att diskutera hur skolan kan utvecklas, även om du gör det utifrån det positiva som redan finns. Du ska helt enkelt knipa och trivas oavsett vad. Det är för mig ett märkligt sätt att försöka locka kompetenta människor att välja läraryrket. På samma sätt så förstår jag inte hur alla negativa skriverier ska hjälpa skolan. Visst ska det som inte är bra diskuteras, men att alltför ensidigt rapportera om elände hjälper bara till att sänka.
Det är nästan så att det skulle behövas någon sorts kvoteringssystem, där media förbinder sig att faktiskt väga upp artiklar om det som inte fungerar i skolan med ett motsvarande reportage från verkligheten där det faktiskt gör det. En utopi kanske, men samtidigt en önskan om att få en rimlig chans att faktiskt kunna lyfta skolan tillsammans med alla andra kollegor som gör ett så väldigt bra jobb.

Det händer, om än sällan, att det skrivs om allt det positiva som sker i skolan och den kraft som finns hos lärare. Det lyfter mig. På sistone har jag inte fått särskilt mycket av den kraften.
Jag älskar att undervisa, interagera och utvecklas tillsammans med mina elever. Jag älskar att se och medverka till skolutveckling. Jag vill vara en del av att skapa lärande för elever.

Det är ändå med en viss sorg som jag ibland funderar över hur länge till jag kommer att vilja fortsätta säga

Jag är lärare!

Epilogo CC BY Daniele Zedda 

DN: Vad tycker du om den svenska skolan