Skillnaden på att inte bo i Stockholm

Det är skillnad. Det är skillnad på att säga
En skola som inte klarar av det här barnet med speciella behov.
och
Det här barnet klarar inte av skolan.

Varför är det viktigt att visa på skillnaden?
I min tankevärld så är det första meningen ett uttryck för hur man lägger skulden på barnet. Det är något "fel" på barnet och därför klarar vi inte av "ta hand om" barn med speciella behov. Den andra meningen visar på att vi har en skola som sätter det kollektiva lärandet före individuella behov. Då har vi en skola som inte klarar av att ge alla elever samma möjligheter. Hur kan vi lösa det och vad gör vi åt det?

När Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) säger att det inte handlar om att spara resurser utan att fördela bördan jämt mellan olika områden samt mellan kommunala skolor och friskolor, så önskar jag att det vore så enkelt. De enskilda "vanliga" skolorna är många gånger så begränsade i sina ekonomiska ramar att det är svårt att möta alla elever på individuell nivå. Istället så kräver vi att de här eleverna ska anpassa sig till en skola som går på raka led och studerar efter ett schema som passar de allra flesta. Problemet är bara att alla är inte "de allra flesta" och det räcker med att vi vill aldrig så väl om vi inte har kunskaper om olika barn med speciella behov.

En del lärare vill inget annat än att möta varje elev med en individuell undervisning, men de har inte tillräckligt med kunskaper om olika individuella behov. Andra tror att individuell undervisning innebär att de egentligen inte behöver göra några större förändringar i sitt sätt att undervisa, eller hur de tänker kring pedagogik och metodik.  De här lärarna skulle också behöva mer fortbildning för att lära sig att förstå hur de ska kunna anpassa sin undervisning så att den kan bli just individuell.
Sen finns det tyvärr också några lärare som inte ser ett problem alls. Skolan är bäst som det är och att förändra undervisningen skulle innebära ett alltför stort ingrepp i alla de "måsten" som skolan står för. När allt kommer omkring har vi trots allt en knapp ekonomi, en läroplan, rektorsbeslut och 24 andra elever i klassen att ta hänsyn till. Den inställningen är en stor sorg, men jag hoppas och tror att det inte är allt för många i vår lärarkår som tänker så. Varje elev som vi missar, eller för den delen väljer att inte se, är ett misslyckande och vi kan så oerhört mycket bättre än så. Det behöver inte betyda att vi frångår lagar och paragrafer och det behöver inte betyda att vi behöver enorma ekonomiska resurser eller att klasskamraterna inte får "det dom ska ha". Ibland behöver vi bara förändra vårt sätt att tänka lite.


Sen finns det elever som av olika anledningar inte fungerar som mest optimalt i en skola där allt går på en räls av krav och oflexibilitet. Det finns olika anledningar till det och det går inte att spalta ner varje anledning heller. En del barn behöver komma till en skola som faktiskt är byggd för att bättre stötta elever med speciella behov.

Nyheten om att ersättningen för barn med behov av särskilt stöd i Stockholms stad sänks är något som Lotta Edholm inte tycks se som ett större problem. Beskedet kommer till skolorna precis innan skolstart, även om Edholm tycker att de borde ha kunnat förutse det här beskedet. Att lägga ifrån sig skuldbördan hjälper inte alla de elever som nu inte vet vart de ska gå för att få den undervisning som de har rätt till. Om de nu har en annan skola att gå till så vet de inte om de heller där kommer att få de resurser som de behöver. Elever som om några behöver en trygg och stabil miljö samt att kunna planera i förväg hur skolvardagen ska se ut blir dom som i realiteten hamnar i gapet mellan politik och verklighet. Att säga att problemet kommer att lösa sig, eftersom att de här barnen kommer att beredas plats i andra skolor, är inte särskilt trösterik när kunderna inte längre är pappersprodukter utan barn i verkligheten. För i såna fall måste vi förutsätta att barnen får samma resurser i de "vanliga" skolorna. Är det ett fåfängt hopp att tro att det skulle vara så att när det inte finns extra pengar till skolor med specialkunskap för de här barnen, så kommer det att ges till de andra skolorna som barnen hänvisas till. Eller är det en bister erfarenhet av verkligheten?

Jag vet inte säkert, men någonstans kan jag ana att du, Lotta Edholm, själv inte har något barn som har behov av särskilt stöd i skolan. Ett stöd som den "vanliga" skolan inte kan ge. Förmodligen har du inte upplevt den galna berg-och-dal-banan som det innebär att kastas mellan hopp och förtvivlan medan du väntar på besked från kommun och skola om pengar och platstillgång. När du vet att den enda möjlighet som finns är att ditt barn får plats på en skola där det finns resurser, kunskap, tid och personal som vågar se barnet före linjärt producerad kunskap en masse.
Ta dig igenom grund- och gymnasieskolan lille vän så ska du se att du kanske får samma möjligheter som alla andra. Om du inte orkar ta dig dit? Ja du har fått samma chans som alla andra, eller hur?!


Jag har en son som inför skolstarten idag för första gången på riktigt länge var entusiastisk och där det hoppet inte släcktes redan första lektionen. En alldeles vanlig och klok kille som helt enkelt bara inte alltid (på samma sätt som andra) kan köra på högsta växeln med sitt matematiska tänkande på tisdagar mellan 10.00 och 10.40, bara för att det står på schemat då. En grabb som oftast inte gör mycket väsen av sig, men som behöver mer struktur, tid och förståelse än vad han hinner få i den vanliga skolan. Han planerar sina kommande studier och examen på universitetet i Oxford. Ett mål som han nu har goda chanser att både nå och genomföra.

Läs gärna debattartikeln i Aftonbladet (publicerad 6 september 2013).
Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?

Skolborgarråd avisar oro, artikel i SvD 13 september 2013

Sociala medier i skolan

Jag hittar en hel del guldkorn ute på nätet. Somligt läser jag bara, annat reflekterar jag över och ytterligare annat vill jag lägga in på min blogg. Det är sällan jag lägger in något utan att kommentera, men det känns som om det inte behövs här. Håll till godo:

Image compliments of Best Masters in Education

Mirakelgörare - inför en ny termin

Vem har inte sett och hört Taylor Malis fatastiska dikt What Teachers Make. Jag lyssnade på en annan av hans dikter nyss, Miracle Workers.  Nu inför nästa termin kan jag inte låta bli att tänka lite över citatet från en av Malis elever:

"Mr Mali, you're probably the weirdest teacher I have ever had."

En ny termin snart. Jag kommer att inleda med att föreläsa lite här och var och det är roligt att träffa så mycket lärare och se så mycket lärande i hela Sverige. Med största sannolikhet kommer början på det här läsåret inte landa i detsamma som nästa. Så har det varit i många år och förhoppningsvis så fortsätter det att vara så. Vi fortsätter att skapa mirakel och utvecklar våra elever hela tiden, liksom oss själva.
Hos mina egna barn är känslorna blandade inför skolstarten. Den som enligt konstens alla regler inte borde vara begeistrad inför skolan är det och den som brukar trivas så bra känner sig tveksam. Men oavsett känslorna inför ännu ett läsår så hoppas jag att alla mina barn och elever ska få uppleva mirakel även 2013/2014.  Precis på samma sätt som att du som läser det här ska få göra det. Och om du bjuder lite på dig själv så kanske det kommer lite oftare.

Att vara lärare är att skapa mirakel. inte utifrån det egna perspektivet, utan för varje elev som kliver in i klassrummet. Det kan vara att lägga fram den där extra pennan, lyssna på en spännande historia utan slut, hjälpa eleverna att lägga in den där extra växeln, glädjas i framgång, peppa i motgång och att ge eleverna förståelse för att de själva äger alla de möjligheter som vi tror dem om. 

Det är en fin balansgång mellan att bjuda på sig själv och fortfarande behålla respekten i klassrummet. Respekten mellan elever och lärare. Ett förhållande som går åt bägge håll. Märk väl att det är skillnad på auktoritet och auktoritär. Det är därför som jag kan stå på ett pingisbord varje påsk och leda hela skolan i kycklingdansen tills jag blir alldeles svettig. Det är därför jag ibland använder en del av mina raster till att hälsa på i förskoleklassen för att de ska få berätta om sina äventyr och det är därför jag vill att mina elever ska arbeta efter bästa förmåga när vi har en uppgift att utföra. Genom att våga vara det där lilla extra så tror jag att jag många gånger även får ut det där lilla extra. Du behöver inte dansa på borden för att nå dit, men du kanske vågar ta in något nytt i ditt lärarliv istället för att hålla fast i det som alltid har varit. Att utvecklas kan vara skrämmande, men att välja att inte göra det är ännu mer skrämmande.

Grodperspektiv

Jag inspirerades av Sandra Wistings blogginlägg om Instagram som hon la ut idag och tänkte först lägga en kommentar på hennes blogg, men så växte orden fram till en mycket längre text (som så ofta annars). Därför lägger jag mina tankar här.

En jul när mina barn var små så skulle vi fira en sån där riktig storjul. Det innebar att alla mina syskon skulle samlas hemma hos mina föräldrar med sina familjer. Det innebar att vi blev nära på 20 personer som skulle äta skinka och öppna paket. Min pappa har alltid varit intresserad av fotografering och har dessutom en förmåga att våga tänka lite annorlunda. Han hade därför köpt en engångskamera till var och en av barnbarnen. På den här tiden var det trots allt inte vanligt att alla hade en egen mobil med kamera, så för att få ett vidgat perspektiv så var det här en mycket bra lösning. (Tro nu inte att jag har tänkt mig tillbaka till 1970-talet. Det räcker faktiskt med lite drygt 10 år för att vara där.) Den kameran fick de redan när de kom på förmiddagen.

Kan man tänka sig en större lycka än att få en egen kamera. Minns som sagt att det inte fanns i var mans mobil på den här tiden. Det här var det modernaste man kunde tänka sig på den här tiden.

Och det var ett stort steg framåt från den klump som min pappa släpade runt i bilen i slutet av 1970-talet.
Nåväl. Kan man tänka sig något dummare än att ge en kamera åt ett gäng små barn för att de skulle fotografera julafton. På sin höjd skulle de smattra av alla bilder på en kvart och det mesta skulle föreställa allt annat än det väsentliga saker. Men min pappa är smart. Han hade tänkt längre än så. När den långa aftonen var slut samlade han in alla kameror. Han framkallade samtliga bilder. Och det var verkligen alla och samanställde alltihop i album. Ett till var och ett av barnen och innehållandes allas bilder. Han hade gjort rubriker inför varje rulle med fotografens namn och sen klistrat in varje rulles bilder efter det. Det här gjorde han till 11 barnbarn och det måste ha tagit tid.
Jag hade min upplevelse av den dagen. När jag titta i mina barns album undrade jag om jag hade varit på samma ställe den dagen. De hade sett saker som jag inte ens hade noterat. Bilderna visade julafton ur deras perspektiv. Vad som var viktigt för ett barn. Det var långt ifrån bara presenter och godis. Här fanns julgranen, en bild tagen ut i ett svartmörker i väntan på tomten, en samling ben fotograferade från under ett bord och spontana glada kramande kusiner fångade i stunden. Det som var mest intressant var nog faktiskt perspektivet på två sätt. Dels vad de själva sett som viktigt att dokumentera och dels hur barn ser världen rent fysiskt. En bild på en leende morfar tagen ur ett grodperspektiv ger en helt annan upplevelse än när jag pratade med min pappa ansikte mot ansikte. Julafton som jag hade kommit att se den förändrades där och då. Bilder av verkligheten förändrades där och då.

Den här insikten tog jag med mig när jag började låta mina elever använda Instagram i undervisningen. Det var inget medvetet drag jag gjorde genom att be dem börja fotografera. Det var dom som frågade om de fick instagramma våra skolutflykter och jag hade inget emot det. De fortsatte sen med att dokumentera sitt arbete även på plats i skolan med samma självklarhet. Världen och kunskapen från ett barns synvinkel. Det är inte alltid de har visat sina bilder för mig eller sina kamrater. De har visat det som de vill visa upp och i det sammanhang som de finner relevant. Återigen ett behov de själva har sett och som landar i deras eget behov. De kan gå tillbaka bland bilderna och se progressionen i sin utveckling, de kan minnas gjorda utflykter för att få inspiration och för att repetera kunskap. De kan jämföra upplevelser och arbetsgång med sina kamrater och utifrån det bygga nya kunskaper.
Vi har pratat kring bilder som de har tagit och de har fått förklara varför bilden är tagen och vad de har tänkt. Det synliggör deras lärande både för mig och för dem själva.

En intressant episod var jag med om under en utflykt som vi gjorde till en teaterföreställning. Vi såg på föreställningen och sen hade vi tagit med oss matsäck för att kunna njuta av den ute i det vackra majvädret. När vi sen är på väg tillbaka till bussen upptäcker en av mina elever att favoritkepsen är borta. Vi börjar gå tillbaka för att hitta den. Vi letar och letar, men ingen keps. Då kommer en av mina smarta elever på idén att titta igenom instagramflödet. Var hade klasskompisen haft kepsen på sig och var hade vi varit när den var borta. Det tog två röda sekunder för dem att lokalisera platsen där kepsen förmodligen låg. Vi gick dit. Hittade kepsen. Case closed.

De här är inte elever som går på högstadiet. Det här har vuxit fram sen tredje klass och de har varit väldigt medvetna kring sitt fotograferande. Även elever i de yngre årskurserna är fullt kapabla att dokumentera sin verklighet och sitt lärande på egen hand, med läraren som stöd. Att de äger en mobilkamera innebär inte att de därför fotograferar i omklädningsrummet eller (olovandes) filmar lärare på lektionerna. Vi måste tro mer om våra elever än så. Vi måste inse att deras sätt att se på saker och ting är deras verklighet och att vi måste utgå ifrån det istället för att pådyvla vår vuxna bild rakt av. Vi ska arbeta med våra elever för att de ska bli kunniga och ansvarstagande vuxna. Det kräver att vi lyssnar och visar respekt för grodperspektivet.

Upptäckte att jag hade en del följare på Bloglovin. Kul. :)
Följ min blogg med Bloglovin med .com
Följ min blogg med Bloglovin med .se