En jul när mina barn var små så skulle vi fira en sån där riktig storjul. Det innebar att alla mina syskon skulle samlas hemma hos mina föräldrar med sina familjer. Det innebar att vi blev nära på 20 personer som skulle äta skinka och öppna paket. Min pappa har alltid varit intresserad av fotografering och har dessutom en förmåga att våga tänka lite annorlunda. Han hade därför köpt en engångskamera till var och en av barnbarnen. På den här tiden var det trots allt inte vanligt att alla hade en egen mobil med kamera, så för att få ett vidgat perspektiv så var det här en mycket bra lösning. (Tro nu inte att jag har tänkt mig tillbaka till 1970-talet. Det räcker faktiskt med lite drygt 10 år för att vara där.) Den kameran fick de redan när de kom på förmiddagen.
Kan man tänka sig en större lycka än att få en egen kamera. Minns som sagt att det inte fanns i var mans mobil på den här tiden. Det här var det modernaste man kunde tänka sig på den här tiden.
Och det var ett stort steg framåt från den klump som min pappa släpade runt i bilen i slutet av 1970-talet.
Nåväl. Kan man tänka sig något dummare än att ge en kamera åt ett gäng små barn för att de skulle fotografera julafton. På sin höjd skulle de smattra av alla bilder på en kvart och det mesta skulle föreställa allt annat än det väsentliga saker. Men min pappa är smart. Han hade tänkt längre än så. När den långa aftonen var slut samlade han in alla kameror. Han framkallade samtliga bilder. Och det var verkligen alla och samanställde alltihop i album. Ett till var och ett av barnen och innehållandes allas bilder. Han hade gjort rubriker inför varje rulle med fotografens namn och sen klistrat in varje rulles bilder efter det. Det här gjorde han till 11 barnbarn och det måste ha tagit tid.
Jag hade min upplevelse av den dagen. När jag titta i mina barns album undrade jag om jag hade varit på samma ställe den dagen. De hade sett saker som jag inte ens hade noterat. Bilderna visade julafton ur deras perspektiv. Vad som var viktigt för ett barn. Det var långt ifrån bara presenter och godis. Här fanns julgranen, en bild tagen ut i ett svartmörker i väntan på tomten, en samling ben fotograferade från under ett bord och spontana glada kramande kusiner fångade i stunden. Det som var mest intressant var nog faktiskt perspektivet på två sätt. Dels vad de själva sett som viktigt att dokumentera och dels hur barn ser världen rent fysiskt. En bild på en leende morfar tagen ur ett grodperspektiv ger en helt annan upplevelse än när jag pratade med min pappa ansikte mot ansikte. Julafton som jag hade kommit att se den förändrades där och då. Bilder av verkligheten förändrades där och då.
Den här insikten tog jag med mig när jag började låta mina elever använda Instagram i undervisningen. Det var inget medvetet drag jag gjorde genom att be dem börja fotografera. Det var dom som frågade om de fick instagramma våra skolutflykter och jag hade inget emot det. De fortsatte sen med att dokumentera sitt arbete även på plats i skolan med samma självklarhet. Världen och kunskapen från ett barns synvinkel. Det är inte alltid de har visat sina bilder för mig eller sina kamrater. De har visat det som de vill visa upp och i det sammanhang som de finner relevant. Återigen ett behov de själva har sett och som landar i deras eget behov. De kan gå tillbaka bland bilderna och se progressionen i sin utveckling, de kan minnas gjorda utflykter för att få inspiration och för att repetera kunskap. De kan jämföra upplevelser och arbetsgång med sina kamrater och utifrån det bygga nya kunskaper.
Vi har pratat kring bilder som de har tagit och de har fått förklara varför bilden är tagen och vad de har tänkt. Det synliggör deras lärande både för mig och för dem själva.
En intressant episod var jag med om under en utflykt som vi gjorde till en teaterföreställning. Vi såg på föreställningen och sen hade vi tagit med oss matsäck för att kunna njuta av den ute i det vackra majvädret. När vi sen är på väg tillbaka till bussen upptäcker en av mina elever att favoritkepsen är borta. Vi börjar gå tillbaka för att hitta den. Vi letar och letar, men ingen keps. Då kommer en av mina smarta elever på idén att titta igenom instagramflödet. Var hade klasskompisen haft kepsen på sig och var hade vi varit när den var borta. Det tog två röda sekunder för dem att lokalisera platsen där kepsen förmodligen låg. Vi gick dit. Hittade kepsen. Case closed.
De här är inte elever som går på högstadiet. Det här har vuxit fram sen tredje klass och de har varit väldigt medvetna kring sitt fotograferande. Även elever i de yngre årskurserna är fullt kapabla att dokumentera sin verklighet och sitt lärande på egen hand, med läraren som stöd. Att de äger en mobilkamera innebär inte att de därför fotograferar i omklädningsrummet eller (olovandes) filmar lärare på lektionerna. Vi måste tro mer om våra elever än så. Vi måste inse att deras sätt att se på saker och ting är deras verklighet och att vi måste utgå ifrån det istället för att pådyvla vår vuxna bild rakt av. Vi ska arbeta med våra elever för att de ska bli kunniga och ansvarstagande vuxna. Det kräver att vi lyssnar och visar respekt för grodperspektivet.
Upptäckte att jag hade en del följare på Bloglovin. Kul. :)
Följ min blogg med Bloglovin med .com
Följ min blogg med Bloglovin med .se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar