Tankar från ett departement

Med lite artistisk frihet... Hade jag skrivit in namn i inlägget så hade det absolut gett mer slagkraft, men jag vill inte peka ut någon specifik politiker Men känn dig fri att byta ut titlar mot valfritt namn om det känns bra. Varje likhet med någon sorts motsvarande verklighet är annars en ren slump.

.....

När jag anlände till jobbet i morse så lyste ljuset i mötesrummet på departementet ut i en liten bit av korridoren utanför eftersom dörren är skev och inte går att stänga. Det var tur eftersom lysrören är sönder i den långa och tråkiga korridoren. Jag vill helst inte snubbla på något skräp som ligger kvar efter det att städarna var här igår kväll. Nu kunde jag se vart jag skulle gå i alla fall. När jag sakta närmade mig hörde jag rösterna allt starkare genom dörröppningen. Jag kikade försiktigt in och gjorde ett försök att smita in trots att mötet pågått i hela två minuter redan.
För sent insåg jag att statsrådet har ögon i nacken. Det är en egenskap hon är väldigt stolt över, men det är inte särskilt vackert. Tur att håret skymmer så att man inte ser de där ögonen när hon skriver på tavlan. När hon fick syn på mig svängde hon runt och skällde ut mig innan jag har hunnit förklara att det varit en olycka på Essingeleden och att jag stod still med bilen i 30 minuter vid Brommaplan. Jag vet att jag var sen och jag vet att det inte är ok, men att bli utskälld på det där viset inför alla andra mötesdeltagare är inte så kul. Dom kommer säkert att berätta det för alla sina kompisar i utskotten sen.

- Har jag inte sagt att ni måste komma i tid? Är man 46 år borde det inte vara något problem! Hur ska det gå sen på pensionärshemmet om du skulle missa arbetsterapin?! Sätt dig!

Bäst är att inget säga. Det känns inte som det jag säger är särskilt viktigt ändå. Jag bad istället om ursäkt och satte mig ner på min plats. Typiskt. Den här dagen började bra.

Framme vid whiteboarden skrev statsrådet upp långa haranger som inte tycks ha något samband med det mötet handlar om. Samtidigt mal hon på som om något tycks vara viktigt ändå. Eftersom jag inte riktigt fattade vad hon pratade om vid förra mötet och jag inte vågade fråga så blir den här genomgången ännu mer förvirrande. I förra veckan frågade statssekreteraren ifall statsrådet kunde förklara lite bättre. Han fick till svar att vi borde lyssna och anteckna bättre. Så jag drömmer mig bort istället för att försöka förstå
.
Det var mycket som vi måste hinna med det här budgetåret. Det finns en hel bok full med viktiga saker att diskutera och allt måste gås igenom i en rasande fart. Därför hinner inte statsrådet svara på frågor. Om vi inte hinner allt så blir det inte lätt att bedöma mina resultat vid nästa medarbetarsamtal. Och det kan man ju förstå. Att vi betygssätt är viktigt. Annars kan vi inte få pension och ett bra generaldirektörsjobb när vi pensioneras från riksdagsarbetet i 50-årsåldern.

Nåja idag ska vi förhoppningsvis få köttbullar och makaroner i regeringskansliets matsal. Då får vi hoppas att ketchupen har levererats i tid den här gången. Eftersom det bara finns en rätt att välja på i regeringskansliets matsal så är det skönt att veta att det är något ganska gott att äta för en gångs skull. Vattniga köttgrytor som mest består av sönderkokta grönsaker är inte min favoriträtt hur många gånger i veckan vi än får äta det. Jag brukar ta mat och sen slänga den. Tar man inte mat får man nämligen ingen macka efteråt. Att jag inte blir riktigt mätt på åtta köttbullar är en annan sak. De rivna morötterna och den vissna salladen smakar inte på samma sätt när det alltd består av samma sak och är skuret på samma sätt dag efter dag.
När vi går till matsalen så ska jag passa på att gå på toaletten. Det får vi göra på arbetstid om vi ber om lov först, men jag brukar försöka undvika det. Toaletterna i Rosenbad inte är särskilt fräscha nämligen. Både tvålen och pappershanddukarna kan vara slut och det luktar ganska illa. Bättre att vänta tills jag kommer hem till min övernattningslägenhet.

Ibland undrar jag varför vi sitter på alla de här mötena på våra hårda trästolar. Jag förstår inte syftet med det helt enkelt. Det är inte bara vårt statsråd som har svårt att förklara det. Många jag har pratat med här i huset har statsråd som inte hinner eller kan förklara så att de förstår. Men vad spelar det för roll? Jag sitter här och ser intresserad ut och det verkar räcka. Under tiden brukar jag studera den nya färgen på väggarna som vaktmästaren målat över för att dölja de värsta fuktfläckarna efter vattenskadan i taket i fjol. Det fanns inte tillräckligt med pengar att byta hela taket, så vi brukar alltid sitta och hoppas att det inte hela taket rasar in över oss varje gång det regnar. Min departementskompis Kalle säger att de har tagit bort ännu mer pengar från vår budget nu, så antagligen kan jag inte få köpa ett nytt hålslag som jag hade tänkt heller. Statsrådet säger att vi får låna av varandra så länge. Det är därför det sticker ut papper ur pärmarna lite här och var eftersom pinnen för att mäta ut A4-papper är avbruten på det enda hålslag vi delar på fyra departement. Det blir lite svårt att mäta ut hålen rätt då.

Till nästa möte har statsrådet lovat att vi ska få arbeta med datorerna. Men det är aldrig riktigt säkert att vi hinner eftersom det tar en evighet att logga in på det interna nätet här i regeringskansliet. Ibland har vi precis fått igång de stora klossarna... och då är det dags att logga ut igen. Sen tar det ju tid att hämta datorvagnarna och köra dom till mötesrummet också. Fast det gäller att ha tur. Ibland vill flera departement arbeta med datorerna samtidigt. Då gäller det att vara först med att boka datorvagnarna. Skulle jag komma på en fiffig idé till en proposition så måste jag hålla kvar det i minnet eller klottra ner det på ett papper så att jag inte glömmer bort det. En gång prövade jag att anteckna det i min mobil, men det skulle jag inte ha gjort. Det resulterade bara i att vi ännu en gång fick lyssna på skolans regelr om att alla mobiler måste läggas i en låda i statsrådets skåp varje morgon. Jag hade tänkt att det var bäst att låtsas att jag inte hade någon mobil med mig, eftersom jag var rädd att glömma kvar den på jobbet när jag gick hem. Och så glömde jag bort mig och tog fram den för att arbeta med den. Så dumt tänkt!

När vi inte kan arbeta med datorerna, för att dom är upptagna eller inte fungerar, så brukar vi få använda gamla pärmar att hämta information ur. Ett rum på departementet är fullt med pärmar från flera årtionden tillbaka. Det går det också. Jag brukar tänka att det nog ändå inte har förändrats så mycket ute i världen sen 1997. Jag menar en utredning är alltid en utredning. Att göra en ny skulle bara kosta pengar. Byter man ut ett ord här och var märker ingen att det är ett gammalt förslag. Slår man in pärmarna i något fint papper så tänker man inte så mycket på att pärmen är sliten.

Vi ska snart börja träna på att skriva valtal. Vi har fått veta att vi absolut inte får hämta statistik eller annan fakta till talet utanför mötesrummet på något sätt. Självklart ska vi skriva för hand. Annars skulle vi bara skriva av något annat valtal säger statsrådet. Inte för att någon brukar märka skillnaden. Alla tal blir förvillande lika på alla departement oavsett vilket huvudområde vi har. Som du kanske förstår så är anledningen till att vi inte får skriva våra valtal med hjälp av en dator egentligen inte att datorerna inte räcker till oss alla på regeringskansliet, utan det är mest för att vi inte ska fuska och ta reda på information av andra. Vi ska kunna allt utantill så att vi kan skriva våra valtal eller propositioner helt efter eget huvud utan att faktakolla.

Tack och lov i alla fall att lönen höjs med minst 2,5 % varje år även om jag inte fått bra betyg. Det är bra med demokrati, för då kan vi ju bestämma det själva.
Nej nu ska jag ner till källaren och se om jag hittar min kavaj som jag glömde när vi spelade innebandy i plenisalen mot oppositionspartierna.
Vi ses under valrörelsen nästa år. Jag ska ta mig en funderare på om skolan behöver så mycket mer pengar eller professionell frihet. De verkar ha det så bra ändå.

IMG_0015, Julia Wright, CC BY

Antielefant Jante intar bloggvärlden

Jag har enda sen min egen blogg tog fart funderat över det här med pedagogiska bloggar. Jag läser många bloggar och jag försöker kommentera bloggar mer. Framför allt så försöker jag uppmuntra lärare i skolan att blogga mer.Någonstans så hör det ihop med Antielefant Jante.

Att våga börja blogga pedagogiskt är inte alltid det lättaste. Dels vill man att det man skriver ska intressera andra pedagoger, eller möjligtvis inspirera. Framför allt så vill man inte framstå som en komplett idiot. Jag tror att det där mest är ett hjärnspöke. Vi lärare i skola och förskola sitter inne med en otrolig mängd kunskap och jag tror att det är bra att blogga om det av flera skäl.
Det öppnar upp till de egna pedagogiska tankarna, det öppnar nya världar till andra lärares tankar och det visar att lärare är är en kraft att räkna med.

Webbstjärnan och Moobis är två suveräna initiativ som fått många lärare att börja blogga med sina klasser. Snart kommer det att vara lättare att räkna klasser som inte bloggar än klasser som gör det. Tittar du på och läser igenom klassbloggarna så upptäcker du snart att de kan se ut på många olika sätt. Bloggen formas efter klassens och lärarens behov. Med Webbstjärnan har man möjlighet att vinna pengar till klassen, vilket lockar många. Jag tror ändå att många också bloggar för att man ser fördelarna med bloggandet. Här är en film om det. Visserligen på engelska, men barnen är härliga och fördelarna med klassblogg kommer verkligen fram.

Men hur är då med lärarnas bloggande? Det dyker upp allt fler, men många är tveksamma till att starta en pedagogisk blogg av olika anledningar. Många tror inte att de har något att säga. Jag tror att ju mer du tänker på det desto osäkrare kommer du på att du verkligen har något att säga. När jag ska skriva något på bloggen så undrar jag ofta om det verkligen kommer att intressera någon. Jag har valt att inte fastna i den tanken. Om inte annat så vet jag att mitt bloggande ger mig själv något. Det utvecklar min tankar kring pedagogik och lärande på flera sätt och bara det är en tillräcklig anledning att fortsätta skriva mina inlägg. Det är inte fel att veta att många uppskattar mitt bloggande, men om du skriver enbart för att få följare eller uppnå någon sorts hävd inför andra så lyser det förmodligen igenom i texten. Som en följd blir kanske inte bloggen så intressant för andra, vilket i det fallet var meningen.Jag tror att bloggar där lärare "slänger ut sina tankar, ja helt enkelt det som rör sig i huvudet, har bra mycket större chans att nå andra än en blogg som medvetet tävlar för att bli en populär blogg för sakens skull.
Med det sagt så vill jag att om du inte redan bloggar pedagogiskt sätter igång så snart du slutat läsa det här inlägget. Ägna det inte så många tankar utansläng ut elefanten Jante och sätt igång.

Jag kan inte starta en tävling för pedagogiska bloggar som ger ut pengar. (Kanske någon borde göra det.) Det jag kan göra är att bättre uppmärksamma andra lärares bloggar på ett mer tydligt sätt. Jag har alltså skapat en liten badge som jag tänker dela ut till bloggare som vågar dela med sig av sina tankar.
Den första som jag tänker ge en badge till är Lotta Malm Nilsson. Lottas blogg heter IKT i undervisning och är riktigt bra. Vi fick tjata lite på henne, men nu finns bloggen sen ett tag tillbaka att läsa för alla. Gå in och läs du också.

Så här ser Lottas Badge ut:

På badgen står det blogito ergo sum praeceptor, vilket med min hemmasnickrade latinkunskap betyder "Jag bloggar, alltså är jag lärare". Egentligen borde det kanske heta praeceptEor. Ett borttaget E får symbolisera att elefanten egentligen är utkastad.
Och allt det jag har skrivit - det gäller rektorer och alla andra inom skolan också.


Efterord - Elefanten i badgen är nu döpt till Hannibal. Han behöver gå över några berg, ibland lika höga som alperna, men sen är han redo att inta den pedagogiska  bloggvärlden.

Läxor - detta eviga tjat om läxor

Funderar på läxor... igen.

På min dotters skola fick vi föräldrar förtroendet att diskutera läxor på senaste föräldramötet. Jag sa som jag tyckte, dvs att läxor alldeles för ofta inte är särskilt genomtänkta och att det sätt som läxor oftast ges Diskussionen stegrades ganska snabbt till något som jag inte alls hade trott. Jag överdriver inte när jag säger att jag verkligen hörde irritationen och ilskan i deras röster. Inte blev det bättre av att jag försökte hålla ett normalt diskussionsläge och flikade in att vi måste lita på att våra barns lärare ändå borde ha koll på vad som var bäst för våra barn när det gällde skolarbetet. Hon är ju trots allt den som är expert. Ville hon nu ge individuella läxor så hade hon säkert fog för det. Men nej. Har man bestämt sig för att läxan är något nödvändigt och det absolut bästa med skolan(?) så var det tydligen inte möjligt att vända. Så tråkigt att det inte gick att prata om. Roligt att det ändå fanns några som tog till sig det jag sa.

Jag tänker att det blir fler och fler läxor ju äldre eleverna blir och att en vanlig ursäkt för att ha läxor åk 1-5 är att det blir så mycket läxor senare. Jag förstår inte det resonemanget. Ska jag ge läxor för att eleverna senare ska få läxor? Det känns för mig så märkligt. Vill inte varje lärare att en läxa ska ha ett ordentligt förankrat syfte med koppling till Läroplanen? Handen på hjärtat. Känns det verkligen som om varje läxa som du som lärare har gett ut eller som ditt barn (eller du själv) har fått är riktigt meningsfull? Jag kan erkänna att jag inte alla gånger gett de mest välgenomtänkta läxor. Det var mest något som skulle ut för att... för att det var så. Jag vet att väldigt många lärare känner på samma sätt som jag har gjort när de varje vecka nära på ska uppfinna hjulet och samtidigt slå knut på sig själv när de ska hitta på en bra läxa. En läxa som det sedan ska tjatas om, samlas in och ges feedback på. Alla lärare skulle inte erkänna det öppet, men jag vet att många har det här liggande som ett ok över sig varje vecka. Är det inte bättre att lägga den tiden på planering av ännu bättre lektioner?! Och om nu läraren kan se kopplingen till Läroplanen och syftet med att göra det just hemma som en läxa är det då verkligen säkert att eleven gör det?

På högstadiet ges det läxor. Många läxor. Jag har pratat med fler högstadie- och gymnasielärare som är positiva till läxor än för de lägre årskurserna. Det med lite olika argument. Ett vanligt argument är att de inte hinner med kurserna annars. Om lärare på högstadiet och gymnasiet anser att de inte hinner med hela kursen om de inte ger läxa - är det okej i det läget att lägga över ansvaret på kursinnehållet på eleverna? Man borde skära ner på kursinnehållet eller arbeta mer med ämnesövergripande undervisning istället? 

När jag började arbeta på min nya skola nu i höst så krympte mitt ämnesansvar drastiskt. Jag undervisar nu bara i sex ämnen: svenska, bild och SO. Förut undervisade jag i 11. Det innebär att jag har skurit ner antalet ämnen till ungefär hälften.Jag har bra mycket färre kunskapskrav att balansera. Ämnen som dessutom är ganska väsensskilda i sina upplägg. På toppen av tårtan så behöver jag bara kolla av en enda (meningsfull) läxa i veckan per klass och (som sagt) inom samma ämne. Jag kan lova att det ger en radikal förändring hur jag som lärare tänker kring bland annat planering och läxor. Plötsligt har jag sett en ganska avgörande skillnad i att vara klasslärare och ämneslärare väldigt tydligt. 

Snälla alla ämneslärare hoppa inte på mig för hårt nu. Jag menar absolut inte att det är "lätt som en plätt" att endast undervisa i ett eller två ämnen. (Vi är inne i ämnet läxor nu och vi fortsätter att hålla oss till det.) Det jag menar är att varje lärare naturligtvis brinner för sitt eget ämnesområde. Varje lärare ser den absolut nyttan med att eleverna får läxa i just deras ämne. Varje lärare ger läxa kanske för att det förväntas av dom. Kollegorna, rektor, föräldrarna eller väggarna i skolan kräver det. Men att relatera till de läxor som man själv ger är i en jämförelse inte särskilt svårt. Att som elev relatera till ett flertal antal läxor och lärare är definitivt inte enkelt. En del klarar det alldeles utmärkt, andra gör det inte. För en del är läxor en positiv förstärkning, för andra sänker de självkänslan och glädjen i att lära.

Skolan ska inte alltid vara jubelklang och skojsigheter. Allt kan inte vara toppenkul hela tiden för alla. Ibland måste man kämpa en hel del för att nå högre mål. Men just därför är inte läxor ett bra sätt att undervisa på. Läxor är sällan individuella, läxor är sällan frivilliga eller planerade efter varje elevs behov. Jag kan lova att det är svårt att hinna med att uppfinna bra läxor i ett flertal ämnen varje vecka. Begär sen att de ska vara individanpassade och ge möjlighet till formativt lärande och det finns inte många läxor kvar som helt ärligt är bra.

När jag ber mina elever att göra något hemma så vill jag att de ska förstå meningen med det och jag vill att ska kännas meningsfullt. För varje elev.Jag är inte ens säker på att jag lyckas med det trots att jag är medveten om de här funderingarna. För vem ger vi läxor i skolan? För elevernas skull? För föräldrarnas skull? För rektorns skull? För senare årskursers lärares skull?

Det står ingenstans i Läroplanen om läxor. Kan hända är det ett sätt för somliga elever, i vissa ämnen under en del omständigheter är ett bra redskap för att få en ökad kunskapsinlärning. Det som sätter käppar i hjulet för att ge det här argumentet full kraft under vingarna  är att alla elever inte fungerar på samma sätt. Alla elever har inte samma behov för sin kunskapsinlärning och alla elever har inte samma möjligheter.

Varför vill vi låta läxor bli ett hinder för somliga barn? Vill vi inte att alla ska ha chans att lyckas?!

På sina egna villkor.

Lärarförbundet
Dags att göra läxan – om skolans läxor
Inte bara läxrut utan även läxorna bör avskaffas
Rör inte läxrut, Stefan Löfven

Utveckla personlig kompetens

Det sätt som jag arbetar på med IKT som lärare är mitt sätt. Jag hat utgått från hur jag ser på lärande och nödvändigheten med att använda IKT i undervisningen. Det flippade klassrummet fungerar för mig, men det är inget jag kräver av någon annan. Jag kan se att tankar inom modellen kan vara till hjälp för att få lärare att börja använda sig av IKT i klassrummet på ett mer naturligt sätt. För många lärare finns det som inte vill, kan eller förstår hur de ska göra med alla de datorer och paddor som nu börjar hoppa in över våra skoltrösklar. Många rektorer vet det inte heller. De lämnar frågan till lärarna, vilket i praktiken kanske innebär att väldigt lite eller inget alls blir gjort inom det här området. Blir du inspirerad av mina ord så blir jag glad. Det eftersom jag vet att det i sig sprider sig vidare ytterligare genom dig. Till dina elever, till dina kollegor och till din rektor. Du är en viktig del i länken för att vi ska få till en bättre digitaliserad undervisning. Och som vanligt är det väl bäst att skriva: Nej allt behöver inte digitaliseras, men vi behöver alla utvecklas.

Jag har skrivit ner en del förslag på hur vi bättre kan lyckas med att integrera IKT i den dagliga undervisningen. Det är inte några krav jag har. Däremot så tror jag att det kan vara bidragande delar i att sparka igång saker och ting lite mer. Vi vill ha mer digitala verktyg. Fortsätt att satsa pengar på det är min uppmaning till alla de som sitter på skolans skattkista, men det behövs en förändring av det personliga kapitalet också.


Så här kommer mina tankar.

• Se till att IKT är en del av det dagliga arbetet i skolan och inte bara en fråga ("Använder du datorerna?") som bockas av på lärarens medarbetarsamtal. Användningen av IKT ska  uppfylla kunskapskraven enligt Läroplanen och ska vara selektiv (dvs. lämplig för sitt ändamål) och efteråt ge reflektioner över användbarheten. Det här innebär att rektorer och skolledare på olika nivåer behöver ställa krav på lärare, men också att de ska visa på möjligheterna som IKT ger.

• Använd ämnesområden för att bygga upp elever och lärares kunnande inom IKT. Vi behöver inte lära oss expertis vid sidan av i någon större utsträckning. Mycket kan läras i "skarpt läge".

• Ge lärare möjlighet till långsiktig kollegial samverkan inom och med hjälp av IKT. Det behövs för att få fram kritisk reflektion, delande av olika idéer samt forskning om användning av IKT.
Det behöver avsättas tid för den verksamheten i skolorna och använda av kompetenstid till detsamma bör inte ses som något som kommer utöver allt det andra. Det bästa sättet är att helt enkelt låta det vara en del av det ordinarie arbetet. Precis som att IKT ska vara en naturlig del av undervisningen så ska IKT vara en naturlig del av det övriga arbetet för lärare, både i det egna arbetet som på gemensamma punkter, till exempel möten. Hur många för fortfarande anteckningar på möten för hand? Visst fungerar det med papper och penna, men om vi använder digitala verktyg så underlättar det arbetet i flera led. Om vi förväntar oss att så sker så kommer till slut inte heller vara ett problem. Att jag tom vid ett flertal tillfällen medverkat vid möten som ska handla om IKT där mötesdeltagarna inte har med adekvata verktyg känns både lite skrämmande och sorgligt.

• Utvärdera. Glöm inte att ständigt fundera över hur IKT kan förbättra undervisning och lärande. Utvecklingen står inte still. Vi kan alltid lära av andra och av det vi har gjort. Allt behöver inte alltid ventileras på möten, men ta en stund att fundera igenom ditt eget användande av IKT. Blev det som du tänkt? Vad kan du utveckla? Ska du förändra något? Hur kan du göra det bättre, annorlunda eller roligare?

• Får du inte stöd och support? Glöm inte att vara support själv. Dela med dig av det du kan (hur stort eller litet det än må vara) och du kommer att få tillbaka. Twitter, Facebook och andra sociala medier är en guldgruva. Kan inte dina följare hjälpa dig så känner de kanske någon som kan. Retweets och grupper är den hjälpsökandes vän.



Vi behöver skapa en stödjande gemenskap både ute på skolorna och i det utvidgade kollegiet för att hjälpa varandra att göra  IKT till ett effektivt, regelbundet och konsekvent redskap. Det behöver ställas krav och vi behöver ständigt lära mer. Själv utvecklas jag ständigt och ser det som en naturlig del av mitt arbete, även om jag har haft turen att kunna göra det ganska naturligt pga mitt personliga intresse.
Att bli förtrogen med ny teknik kommer inte alltid som ett brev på posten. Vill vi bygga ut användandet av IKT i våra skolor och jämna ut olika nivåer av kunskap måste vi också hjälpas åt att öka tillgången på kunskap och erfarenhet . Vi behöver vara öppna för att pröva nytt och våga tro att just det vi själva kan faktiskt kan bidra till något. Ställa krav och ta emot krav.
Vi behöver gå från att låta tekniken bestämma våra förutsättningar till att medverka till att utveckla lärandet med hjälp av IKT. Så om du har för få datorer eller inte kan precis allt - vad gör du då? Hur löser du ditt "problem" istället för att låta det hindra dig?


Så när vi ännu är inne på den linjen. Du har väl anmält dig till Det Digitala Skollyftet?!

I used to think...

Jag tar mig friheten att kopiera det här rakt av från bloggen Stump the Teacher. För det är bara så bra och jag vill ha det kvar!

Det är mycket nu

Just sitter jag på ett hotellrum i Jönköping. Jag gillar Jönköping. Jag gillar människorna, framförallt pedagogerna, här och sängarna på hotellet är precis perfekt mjuka. Det blir en liten micropaus mitt i allt, även om jag sitter och jobbar här på rummet.

Det är mycket nu.
En klyscha, men ack så sann.
Jag har börjat ett nytt jobb. Ja inte riktigt nytt, för jag undervisar fortfarande, men det är en ny klass på en ny skola. Ni vet hur det är. Nya rutiner och nya sätt att nära sig undervisningen. Jag står fast vid mitt sätt att resonera kring undervisningen, men varje gång som man möter nytt så tvingas man att utmana den egna tanken. Jag tror att det är väldigt nyttigt. Att lära sig ett rastvaktsschema eller rutinerna för bokning av datorer är nog så tråkigt, men ändå småpotatis med att komma underfund med hur man bäst förklara sitt pedagogiska tankearbete utan att trampa någon på tårna eller låta som en besserwisser precis hela tiden. Jag nöjer mig med att göra det ibland. ;)

Jag saknar min gamla klass, men det var dags att gå vidare. Lite plötsligt blev det, , men det är inte alltid man kan styra varenda detalj. Någonstans känns det som att det är nära på farligt att stanna för länge på ett ställe. I alla fall om det inte finns någon stimulans eller utveckling längre. Så som jag sa så är det nyttigt att ständigt utmana tanken. Om det står still, om alla håller med dig precis hela tiden eller om all mark som finns att vinna är vunnen, då är det dags att gå vidare.
Min gamla klass håller koll på mig med hjälp av Instagram. Många likes blir det. Precis som när vi delade våra dagar tillsammans.

Min nya klass är en åk 6. Här är det också många likes, fast inte på Instagram.
Vi bygger upp en ny samhörighet och ny blogg tillsammans och det känns bra.
Två hundar låg undanskuffade i ett hörn och de har fått vara med på ett hörn. Det var ett lyckokast att ta med de två hundarna Daphne och Daisy. Mycket färg på bloggen var också populärt. Förhoppningsvis så blir innehållet på bloggen godkänt på samma vis.
Det kräver en del att bygga upp en ny blogg. Både i rent arbete med att få bloggen utrustad och fungerande, men också för att hitta rätt form för bloggen. Hur ska vi jobba med den? Ska klassen vara med och skriva eller inte, vad ska publiceras på bloggen, vilka länkar är viktiga att få med? Somligt är smått och annat är större. Tillsammans blir det en viktig helhet. Personligen så brukar jag bygga på bloggen vartefter som behoven utvecklas. Lite rhizomatiskt skulle man nog kunna säga.
Min tanke är att börja flippa historia. Mitt första steg är att ta en repitition i första steget så att vi kan lära oss formen och hur vi ska arbeta med den. Det är en historisk flipp som ligger först. Ja inte en historisk flipp på så sätt att den är en milstolpe i mitt flippade lärarliv, utan helt enkelt en flipp i ämnet historia. Jag undervisar endast sex ämnen (historia, samhällskunskap, religion, geografi, bild och svenska)   i år och jag beslöt mig för att landa i historia i en första omgång. Det ska bli kul att få utveckla det.

Hösten är annars full med roliga möten i form av föreläsningar, konferenser, pedagogiska pubar och socialt nätverkande både i digital och analog form. Två dagar har det varit en obeskrivlig dimma som legat över Vaxholmsöarna på morgonen. I det läget är det mistlurar som gäller i skärgården. Det är ganska mysigt att höra dom tona ut i tjockan. När man åker ner i svackorna på vägen till jobbet så ökar dimmridåerna till såna proportioner så att man tror att man inte ska hitta en väg ut. Det är samma känsla på ett nytt jobb. Man kommer ner i de där dimmiga svackorna ibland. Fast man vet att man tar sig vidare eftersom vägen finns där, fastän den inte syns. Plötsligt en dag är den tydligare igen. Trots allt har det sin charm att resa genom dimman ett tag.


Ja just det. Nya klassbloggen heter Flippen 6d och finns på adressen http://flippen6d.blogspot.se/