Jag kan bli allt jag vill

Det sägs att föräldrar lever sina drömmar via sina barn. För det mesta menar man att det är något dåligt. Föräldrar som aldrig fick bli hockeyproffs eller balettdansös tvingar sina barn till oändligt många och långa träningspass för att de ska ta sig igenom det nålsöga som de själva missade. Pressen sätts in tidigare och tidigare.  I den ålder då jag själv hade som främsta fritidsintresse att ge mig av för att de andra barnen på gatan uppe på vår vändplan, så har många barn idag redan tre eller fyra olika planerade aktiviteter i veckan. Gärna såna som det ska skjutsas till. Fördelen med en återvändsgata är helt givet att det är lite trafik och att man därför kan samlas där i en stor klunga utan att oroa sig för att bli påkörd. Alla var där och alla var med. Jag tror att vi hade ett åldersspann mellan 5 och 15 år ungefär. Vi på vår gata höll ihop. Mest mot ungarna som bodde på gatan nedanför oss. Om du är ungefär lika gammal som jag så känner du säkert igen det scenariot.
Vi kan också välja att se på föräldrar som ordnar och pusslar med så många aktiviteter som väldigt engagerade. Självklart vill man att barnen ska lyckas med att få ett så bra liv som möjligt. Om du som förälder kan ge ditt barn de bästa förutsättningarna genom att skjutsa och frysa i hockeyhallar - varför inte? Så länge det inte går över styr. Och så länge som det inte är världens undergång ifall barnen själva blir de där fotbollsföräldrarna som glatt köper en tuba den tredje terminen efter att de två tidigare inhandlat både en xylofon och ett trumset.

Jag tror att lärare fungerar lite likadant. Vi lever våra drömmar via våra elever.
George Bernhard Shaw skrev i en av sina sin pjäser
"Those who can, do; those who can't, teach."

Det är ett citat som en del inte tvekar att slänga ur sig i debatten för att poängtera att lärare är det lägsta yrkesvalet man kan välja. Taylor Mali bevisar genialt att läraryrket har större värden. Ett av dom värden ligger i det faktum att vi lärare kanske inte blev advokater, receptionister eller professionella pokerspelare. Men till skillnad mot alla andra yrken så kan vi, som sagt, "lyckas" med en "bättre" karriär via våra elever. För varje elev som tar sig igenom de många åren i skolan så finns det ett flertal lärare som står bakom. Varje elev som tar sig igenom grundskolan (och tro mig - vi vill verkligen att alla ska göra just det) är frukten av ett otal antal planeringar, möten och genomgången pedagogisk litteratur. Ibland tackas vi för det vi gör och ibland inte. Men vi jublar lika mycket varje gång en studentmössa kastas upp i luften och varje gång någon människa når dit hen vill.

Vi lärare må tillhöra en omtvistad yrkeskår och leva i en värld som alla andra vill styra och ställa i, men vi har valt det här yrket av egen fri vilja för att vi i så mycket ser en långsiktig mening i det vi gör. En lärare tror på drömmar och har som mål att varje elev ska kunna uppnå sina.
En lärare blir precis allt det hen vill genom sina elever. Det är verkligen vad man kan kalla för ett drömyrke, att aldrig behöva ge upp sina drömmar!