De vet inte hur man umgås längre och unga mäter bara värdet hos någon med hjälp av likes.
På min tid... Ja jag är riktigt gammal, så på min tid.
På min tid fanns inte Facebook, Twitter och faktiskt inte ens Lunarstorm. Hogwarts.nu var en revolution som möjligtvis fanns i fantasin, men definitivt inte i verkligheten. När just Hoggy var som hetast hade jag redan arbetat som lärare i flera år och gick med för att se vad mina elever gillade så mycket. Det närmsta vi kom sociala medier på min tid, var att ringa upp Heta Linjen (nej, det var inte en telefonsexlinje) och hoppas på att man träffade på någon mer än de som bara lyssnade eller flåsade. Det var på den tiden Södertälje hade ett eget riktnummer (0755) och när jag kom hem från sommarsemestern pratade jag bohuslänska vare sig jag ville eller inte. För på den tiden så umgicks man från tidig morgon till sen kväll ute i verkligheten. Idyllen var tät och vi hade inte ett enda bekymmer om likes i hela världen.
Visst är det trist när en människas värde kokas ner till hur många tummar upp hen får på Facebook eller hur många <3 som en instagrambild får. Vi fick, på min tid, hoppas att man hade en förälder med kopieringsmaskin på jobbet och hitta på en väldigt bra ursäkt för att mamma eller pappa skulle kopiera en viss klass från skolkatalogen (gärna flera klasser för att dölja den egentliga person ville kunna klippa ut och klistra in i dagboken) och antalet likes kunde omvandlas till hur många som ville sitta bredvid dig i skolmatsalen.
Visst var likes viktigt redan på den tiden och de var synliga för alla och en var som ville se dom. Jag har sett filmerna Klassfesten och Återträffen. Har du? Om du inte har gjort det så är min varmaste rekommendation att du gör det. För jag undrar hur många som vågar stå för att de delade ut både likes och dislikes på den tid då de gick i skolan. Hur många av de här tummarna upp eller ner hänger kvar än? Hur många vågar stå för att de direkt eller indirekt kämpade med hur många <3 man kunde samla ihop och att det var viktigt att ha det där godkännandet? I filmerna är det ofta den mobbade som ställer sig upp och säger
"Jag har fått nog. Jag är inte den som ni sa att jag var och jag har aldrig varit det!"
Hur många mobbare tar initiativet till ett förlåtande samtal istället? Jag har aldrig ört om någon. Däremot pratade jag häromdagen med en person som inte visste om hen skulle godkänna en person som vän på Facebook eller inte. Personen i fråga hade varit en av de ledande i mobbingen för 30 år sen - och nu ville den personen bli vän på Facebook. Utan några andra ord än ett tryck på en knapp.
Lägg till vän
Varken mer eller mindre. Bara så enkelt. Bara så svårt för den som skulle eller inte skulle acceptera vänförfrågan och som omedelbart vände tillbaka te decennier i tiden.
Hur många har läst din blogg?
Hur många vänner har du på Facebook?
Hur många har sett din video?
Visst känns det bra om många gillar det man gör. Jag säger inget annat. För min egen del har jag ibland funderat på att skriva ett väldigt konstigt inlägg. Bara för att se ifall jag får lika mycket positiv feedback som vanligt. Skulle inlägget uppskattas för att det är läraren Karin Brånebäck som skriver, eller skulle inlägget genomskådas? Men jag vågar inte göra det. Kanske pga att jag anser mig ha en viss standard att "skriva upp till" (eller är det min underliggande hetsjakt efter likes som jag inte vågar förstöra?). Det är fortfarande en tävling om likes för oss vuxna. För en del mer än andra. Likes är fortfarande något som hänger kvar hos många från förr. Antingen vid en återträff då alla tycks falla in i gamla roller per automatik. (Se filmerna som jag rekommenderade - se dom!) Eller också via dagens sociala medier där vi vuxna också finns.
Innan vi bedömer barn och ungdomars sätt att jaga likes så bör vi nog se på vår egen tid och vilken roll vi själva befann oss i. Barn och ungdomar använder de medier som de har tillgång till. Det i sig är inget konstigt. Det vi alla behöver bli bättre på och där vi vuxna måste visa att vi har lärt oss något är att likes i sig inte inte ger en människans värde. Däremot kan de bli tidstransportör in i framtiden och prägla en persons liv för oerhört lång tid framåt.
Det är inte lätt att ta initiativet till att förlåta eller att bli förlåten, men jag tror att många åtminstone skulle behöva ta sig en rejäl titt på sitt eget liv innan vi går vidare och pekar finger åt barn och ungdomars sätt att agera. För fingerpekandet blir inte trovärdigt ifall du inte själv har gjort upp med ditt eget. Om det sen handlar om att förlåta eller att förlåtas spelar i det läget ingen större roll. En del minns inte, en del vill inte minnas. Du måste inte ringa upp det barn du mobbade och mötas av en vuxen röst. Men att acceptera - det här gjorde jag och det var fel - behöver du göra för att kunna vara en guide i barn och ungas värld idag. Och har du styrkan att förlåta det som hände är du större än någon du någonsin trodde eller någon annan påstod att du var. Bär med dig det med stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar