Min farmor (född år 1900) och farfar (född 1897) såg bildning som viktigt. Farmors familj hade flyttat till Helsingfors för att hennes pappas utbildning gjorde det möjligt att få ett bättre jobb där. Sen fick de fly hals över huvud hem till Sverige igen 1918. De lämnade allt. Allt utom den utbildning de hade fått. Utbildning kan de aldrig ta ifrån dig, sa farmor. Farfar kom från en statarfamilj. Han skaffade sig också utbildning i form av ett körkort. Han var en av de första som fick ett i Stockholm. Han tyckte iofs att det var fullständigt onödigt eftersom han visste hur man körde bil även utan det där pappret, men han visste också att pappret skulle ge honom en fördel mot de andra yrkesförarna. Sen kunde han för all del gena tvärs över Roslagsplan också, eftersom det var mer effektivt. Fast då behöver man nog hålla i minnet att Roslagsplan inte liknade dagens Roslagstull. (Det bytte namn 1947)
Igår läste jag Helena von Schantz blogginlägg om Per Kornhall och hur det egentligen står till med oss lärare och vår oförmåga (alternativt ovilja) att våga ta ställning. Jag undrar om det är så och i såna fall varför det är så att vi lärare inte vågar ta diskussionen av rädsla för den egna karriären?
Idag läste jag Jimmy Vulovics artikel om hur barns syn på framtiden kan påverka deras vilja till lärande.
"Studievilja och disciplin föds inte ur regler och betyg. Det föds ur framtiden. Elevers förväntningar på framtiden ger dem viljan, disciplinen och kraften att lära."Vågar vi ta debatten om lärandet? Jag menar verkligen. Även om det innebär att vi ställer oss själva i en obekväm situation. Även om det innebär att vi tror att chansen för våra 200 kronor extra i lönepåslag eller möjligheten att få åka eller föreläsa på den ena eller andra konferensen flyger all världens väg. Är det ändå inte lärarens egen kunskap som ska råda starkare än åsiktskorrekthet i alla lägen? I förlängning är det elevernas lärande som blir åsidosatt om inte vi lärare vågar ta ställning. Elevernas tro på framtiden är något vi lärare måste ge dom. Genom kunskap och utbildning. Det är inte politikerna, journalisterna eller tyckarna som står i klassrummet och gör det jobbet åt oss. Du kan ligga på vilken ände av den politiska skalan som helst, men lärare som vågar ta ställning, tror på sin egen kompetens och som ser kopplingen mellan elevernas lärande och sitt eget dito är centralt.
Hur vi vrider och vänder på "sanningen" utgår från vårt eget perspektiv och vad vi har för mål och syften. Om "sanningen" inte vågar sig fram (utan friseras i politik eller syften för den egna saken) så tjänar de knappast skolan och i förlängningen inte heller eleverna.
Tage Danielsson. Så klok. Om du håller med honom eller inte - hans retorik klockren. I vilka syften och hur ska vi använda oss av rapporter om nedåtgående kunskaper och oordning i skolan?
(Och för dig som inte minns - det är från tiden med kärnkraftsdebatten 1979.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar