Ett arbetsmaterial till "Geografens testamente"

Jag har haft lite att göra i helgen.
Jag är säkert inte färdig än, men det här är i alla fall en första version. Det går alltid att arbeta om och förbättra. Det här är en början i vilket fall.

Och du... Gå gärna med i facebookgruppen Holger Nilsson och Mortensen fanklubb.

Varsågoda...

Geografens Testamente Sverige 141024

Geografens testamente

Jag tror på att förankra kunskapsinlärning i barns verklighet. Att sätta ut Malmö, Haparanda och Gumslöv på en blindkarta kan vara aldrig så viktig för allmänbildningen, men om eleverna inte kan sätta in det i ett sammanhang som känns vare sig relevant eller intressant så blir det så mycket svårare. Jag tänker på samma sätt när jag arbetar med The Big Five. Du kan göra kort och matriser i det oändliga, men hur får du in det i verklighetens undervisning tillsammans med stoffet på ett bra sätt. Hur lätt är det att träna in begrepp som hänger löst i luften? Var finns intresset för att jämföra olika levnadsförutsättningar ifall det inte finns någon personlig koppling eller dragning till det vi kommunicerar. Visst går det att plugga in allt ändå. Du sätter dig vid ett skrivbord och tvingar dig själv att komma ihåg alla fakta. Men medge att det är enklare när det finns ett behov eller en nyfikenhet. Nu är väl det kanske ganska självklart. Men det är itne alltid lika enkelt. Variation är inte fel. Pedagogiska program har enda sidan det rödinspirerade programmet Mumlan varit en väg att gå. Fem myror är fler än fyra elefanter bevisade att bokstavsinlärning kan vara mer än bara envist tragglande.

Geografens testamente - eller den stora Sverigeresan har du antagligen hört talas om ifall du någon gång arvbetat med geografi i en mellanstadieklass. Det är inte första gången när jag i år använder mig av Holger och Mortensens äventyr för att på ett spännande sätt arbeta med geografi. Det har fungerat med både 4:or, 5:or och 6:or. Eleverna tycker att det är sådär lagom mysrysigt, spännande och lärorikt på samma gång. Vi hittar hel tiden kopplingar mellan programmets händelser och det vi själva kan relatera till. En morgon hade jag en elev med stor förtjusning berättade att hen hade hört att dom sa Jokkmokk på TV kvällen innan. Idag var det en annan som blev glad. En elev som tidigare inte sett någon större mening med att veta något om söder och väster ligger som nu hittade alla sjöar på kartan och sedan kunde beskriva var dom låg med hjälp av väderstreck utifrån gårdagens avsnitt.  Vi har också ifrågasatt en del fakta och har gjort en analys av hur långt det borde ta att i verkligheten kunna ta sig runt till de olika ställena som våra hjältar i serien lyckas med. Det går faktiskt inte att springa på så kort tid mellan Värmland och Ångermanland. Vi har räknat på det. Glädjen över att förstå kan uttryckas i utropet:

"Karin! Jag är ett sånt pro!"

Så programmet är väldigt bra. Jag twittrade ut med #EnVecka att mina elever är fullkomligt stormförtjusta i URs programserie Geografens testamente. Precis som jag också är. Jag blev inte särskilt förvånad när flera twittrade tillbaka att deras elever gillade programserien minst lika mycket. Ännu en grisblinkning hoppar fram. För samtidigt som jag twittrar ut att det borde finnas en fanklubb för serien, så inser jag att det borde göra just det. Jag är en person som inte bara pratar utan också försöker göra saker. Så det går inte många minuter förrän facebookgruppen
Holger Nilsson och Mortensen fanklubb är född.

Björn Appelgren från UR-pedagogerna är inte sen att hänga på och ger mig två bilder som jag kan använda till headern. Därutöver så är det suveränt att ha Björn i gruppen på flera sätt än så. Vi kan ge snabb feedback på vad som fungerar och vad som inte gör det. Vi kan lägga in önskemål (och få positiv respons på det bara någon minut senare.) Dessutom... Kan ni tänka er en grymmare grupp än där elever (själva eller via lärarens konto), lärare och UR-pedagoger. Kan driva frågor och önskemål mer nära varandra? Sen tänker jag mig vyer där elever kan samarbeta med olika projekt under Geografens paraply eller hjälpa varandra med frågor eller funderingar. Missa förresten inte heller UR-pedagogernas blogg.

Jag berättade om den nya facebookgruppen för mina elever. De tyckte att det var en fantastiskt bra idé. De började med att gissa på hur många som var medlemmar redan efter så kort tid. Kunde det vara så mycket som 10? 15? En våghals gissade på 30 och några andra tyckte nog att det var i mesta laget. När vi kontrollerade visade det sig vara 126 stycken och alla i klassen var mycket positivt överraskade. Vi räknade ut att det då antagligen finns ungefär 3126 elever indirekt kopplade till gruppen. Uträkningen gick lite "kringelikrokigt", för de listade ut att det kan finnas både fler och färre elever i klasser än vad vi själva är, dvs 26. Nästa steg var att ta reda på var alla dessa barn fanns i Sverige. Stämde det verkligen som Karin sa att de bodde runt om i hela Sverige. Från norr till söder och från väster till Öster. Var det verkligen så att lärarna bodde precis där eleverna bodde? Hur skulle vi räkna om två lärare fanns på samma ställe? Det kunde ju hända att de undervisade samma klass. Sånt måste man ju tänka på. Vi skrev upp 25 orter och städer på tavlan. Sen började vi leta. Vi hittade alla. De fanns över hela Sverige. Då hade vi ändå bara tittat på en femtedel av alla lärare som fanns i gruppen.

Jag ser stora fördelar med den här gruppen. Framför allt ser jag ett utbyte av tankar och idéer mellan vuxna och barn på ett sätt som förstärker lärandet, vilket är grunden. I skolan, över landskapsgränser, på nätet och i ett perspektiv där både elever och lärare kan påverka på vilket sätt vi kan och ska arbeta i skolan. Elevdemokrati. Att få in de fem förmågorna från The Big Five är inte särskilt svårt när du arbetar med Geografens testamente vilken väg du än väljer att ta. Det finns så många beröringspunkter till annat än just det geografiska och det är lätt att koppla en stor del av Lgr11 till programmet även ur ett ämnesperspektiv.

Se programmen, gå med i gruppen. Passa på att lära dig lite om Sverige ur ett äventyrsperspektiv. Ha gärna ett litet barn att krama på i närheten när det blir läskigt.

#EnVecka

Bloggstatistik är lustigt. Det säger mer än vad man kanske tror. Lägger jag inte in ett inlägg så rinner linjediagrammet på. Sen går det att ganska tydligt  att se på min bloggstatistik exakt när jag lagt in ett blogginlägg. Idag har jag inte skrivit något på bloggen (förrän nu), men klockan 17 stack statistiken iväg  med en ordentlig fart rakt upp och har sen hållit sig konstant högt sen dess. Så... Vad hände klockan 17?
Jag kan inte veta med säkerhet (eftersom inlänkarna är inte helt tydliga), men det jag funderar på är om det har med mitt twitter-uppdrag som jag har den här veckan att göra. Jag fick överta uppdraget från Jimmie Nordberg, som i sin tur tog över efter Helena Kvarnsell som utförde uppdraget efter Daniel Barker (som startade alltihop). Hashtagen heter #EnVecka och det handlar om att twittra om sin lärarvardag.

Jag kan säga att det är två saker som jag har funderat på under min första dag under #EnVecka. Det ena är att jag undrar om jag riskerar att skrämma bort varenda blivande lärare som eventuellt finns där ute genom mina tweets. Jag twittrar iväg det som händer. Det jag gör och sånt som händer mest varje dag. Jag kan inte mer än anta att det kan se helt vansinnigt ut. Överfullt så att det inte bara rinner över utan även översvämmar ett helt rum. Jag tror att en lärares vardag är fullt av små saker som vi gör varje dag utan att tänka på det. Särskilt om du jobbar på låg- och mellanstadiet. Det är omplåstring av fingrar, leta stövlar och diskutera när flugorna somnar för vintern. Inget som jag funderar så mycket på. Det är en del av min lärarvardag och det är en del av att få hela dagen att fungera. Jag kan inte ignorera det mina elever vill delge mig och jag kan inte strunta i att deras värld, deras viktiga och högst närvarande värld, också påverkar min.
Jag gillar det, för jag är fullt övertygad om att det sociala hänger ihop med lärandet. Om jag väljer att inte se det sociala, av vilken sort det än må vara, så påverkar det också elevernas lärande. Direkt eller indirekt.

Ovanpå den högst närvarande värld som mina 10-åriga elever delger mig så ligger min egen högst privata situation som ensamstående mamma. Jag tror att fler ensamstående än jag kan intyga att du kör så det ryker den veckan, då barnen bor på annat ställe, sen försöker du ta igen det den veckan då barnen bor hemma hos dig. (Det är inte alltid det där sistnämnda fungerar, men det är en strävan.) Nu bor visserligen sonen hos mig hela tiden, men där har jag tur med en 16-åring som vet hur en köttbulle steks. I hans fall 24 köttbullar. Det här leder till att min lärarvardag kanske ser helt galen ut den här veckan. Nästa vecka är den förhoppningsvis bara halvt galen.

Vi har också det faktum att jag har en fabläss för det här med skolutveckling. Det gör säkert att jag kanske "arbetar" mer än somliga andra. För mig går lärarvardag smidigt ihop med intresset för skolutveckling. Jag är inte säker på exakt var gränsen går. Jag är inte ens säker på att det finns någon gräns. Så jag har funderat över när jag ska sätta dit hashtagen #EnVecka. Jag har efter lite tänkande kommit fram till att det nog kan bli en del gånger då andra inte skulle jobba alls. När andra skulle spela golf eller plocka svamp istället. (Fast det hann jag med i helgen ändå.)

Jobb och intresse flyter ihop för min del. Tyck inte synd om mig. Det är ett eget val. Be mig inte att (hash)tagga ner, för det går inte. När jag jobbar och hur mycket jag jobbar är mitt eget val. Jag mår bra av det och tycker att det ger mig väldigt mycket. Mitt twittrande med #EnVecka är inte ett försök att göra dig matt eller med en baktanke att du ska bli orolig för min hälsa. Det är heller inte en gåva till min arbetsgivare så att Stockholms Stad skulle kunna tvinga alla andra att arbeta lika mycket (för det varken får eller kan dom).
På mitt jobb har jag flera medarbetare som skänker kramar bara för att jag är jag och som tycker att det bästa som har hänt just idag var när jag klev in genom klassrumsdörren. Hur många andra yrken har en jublande kör som står på tå när de återvänder efter helgen? Hur många andra får höra historien om det där fina lövet som virvlade runt i höstvinden i morse? På vilket annat jobb jublas det när möjligheten ges att få jobba mer?

Även om du ser det som eländigt mycket det jag gör under den här veckan, så väljer jag att se det som en hyllning till mitt jobb. För det är ett givande, spännande, utmanande och fantastiskt roligt jobb.
Följ med mig under #EnVecka!

Vår klassmaskot Artur som han ser ut i verkligheten.
Bilden tagen på Nordens Ark.

Vad gör vi med vår fortbildning?

Det kan kännas som om det är långt kvar till BETT ännu. Speciellt om du är lärare och vet hur mycket du behöver gå igenom med eleverna innan dess. Det är en ocean av ämnesområden och faktakunskaper som ska landa på ett så bra sätt som möjligt hos eleverna. Dessutom så finns det bedömningar, betyg och en oro inför Nationella proven som ska hinnas med.

De stora aktörerna har gått ut med sina program DIU, Atea, Lin Education, Media Center och SvD är alla arrangörer av resor till London i slutet av januari. (Läs gärna den där sista länken med viss källkritik och ett gnutta humor.) Fler än så är det som reser till BETT, det här var bara några exempel. Det bjuds på föreläsningar och skolbesök. En liten biljett till själva mässan brukar följa med. (Den är visserligen helt gratis om du fixar den själv, men det låter ju bra att lägga in den som en del av det paket som du köper.) Anmälningstiden för resorna brukar ligga innan den här terminen är slut. Alltså är det befogat att tänka till redan nu.

Följer du med på en organiserad resa till BETT så brukar du hinna med en snabb tur till själva mässan. Men den i sig brukar inte vara målet. Det är istället alla de föreläsningar som du får ta del av. För det mesta samma föreläsare som var med förra året och året dess för innan. Det behöver absolut inte vara något fel i det, särskilt inte eftersom det är ytterst kompetenta föreläsare, men lite intressant att betänka är det. När själva mässbesöket sedan hinns med så blir det dom timmar som möjligtvis finns frigjorda för det. Det är lite synd, för på de få timmarna får du ta del av det som råkar bjudas just då. Många brukar konstatera att resan till BETT var jättebra, men själva besöket på mässan var inte mycket att hurra för. etänk då just det faktum att du hamnar på mässan inte när du vill, utan när du ges td till det. Det finns en hel del bra föredrag på mässan. Själv har jag tex lyssnat på Jon Bergman och Aaron Sams två gånger bara på BETT. Sist var det kul att kunna slänga några extra ord efteråt eftersom jag då fått en utvidgad kontakt med Jon. Jag har också kunnat lyssna på många fler riktigt bra föreläsningar och dragningar ute på mässan. Planerar du lite och läser igenom programmet innan så kommer du hitta många guldkorn.
Missa inte det!

Ibland undrar jag om målet med själva resan istället är den fantastiska avslutningsmiddagen som ges. Det kanske det inte är, men bilder och tweets därifrån brukar ibland för all del visa upp ett sånt fokus. Och visst är minglandet i sig en del av BETT. Att knyta kontakter och träffa folk som du inte hade träffat annars.Frågan är om du låter det ske utanför de ordinarie cirklarna eller utanför det resesällskap som du åker med.

En del skolor ser till att många får åka till BETT. En del skolor låter ingen åka på BETT. Det handlar om ekonomi och om digitalt lärande ses som ett framtida behov eller inte. En del skolor eller huvudmän låter en och samma person åka.år efter år utan att det egentligen kommer övrig verksamhet till gagn. Kanske två om de slår på stort. Att skicka många till BETT behöver inte heller ge verksamheten ett dugg. Vem tackar nej till en gratis resa till London med mingel och fest? 

BETT-resan är en fortildningsmöjlighet. Du kan som resenär. skolledare eller huvudman välja hur den fortbildningen tas till vara. Det kan få väldigt bra effekter för verksamheten.Det kan också vara något som rinner ut i sanden. Jag frågar mig varför någon kan tycka att det är ok att så mycket fortbildningspengar blir till ingenting.Åtminstone varför det inte leder till praktisk uppföljning och/eller ett ansvarstagande för dom som reser.

Förra året skrev Edward Jensinger en hel del om hur Helsinborg tänkte kring konferenser av det här slaget. Före - Under - Efter samt Och nu då?

Mitt förslag är att du innan du rusar iväg och beställer plats på en resa faktiskt funderar igenom det han skrev. Vilka som åker till BETT (det kanske inte ska vara samma som förra året på ren rutin), på vilken resa (det kanske inte ska vara samma som förra året på ren rutin), varför ska resan göras och vad kräver du av de som åker för att det faktiskt ska ge verksamheten något? Det är viktiga frågor att besvara om du vill att pengarna ska gro till något mer.

Fler borde skicka folk till alla dessa konferenser. Att fråga sig vilken fortbildning som är relevant för just den egna verksamheten borde också vara självklart. Men för att det ska ge något så måste också de som går på fortbildning ge något vidare.
Ibland undrar jag om vi är för "vårdslösa" med fortbildning. Förberedelse, genomförande och uppföljning är viktigt om det ska ge något. Att få i uppdrag att ta tag i och redovisa de här tre delarna på ett konkret sätt är inte för mycket begärt och det måst väl ändå vara själva essensen av fortbildning...
Oavsett om du är lärare eller högt uppsatt IT-chef. Se till att planera in tid också för fortbildningens egentliga syfte. Får du inte, ger du inte eller tar du inte till vara på den tiden? Då kanske inte resan till BETT är något du ska ta på dig fastän det är roligt att åka till London och äta en god middag. Fråga redan innan vilken tid du kommer att få för att förbereda och implementera det du får ut av resan. t. Och om du är skolledare eller huvudman borde det vara självklart att ge den tiden både till dig själv, de andra som reser och även till de som den här gången får stanna hemma så att fortbildningen kommer fler till godo. 

Fortbildning är något positivt. Fortbildning idag är bra mycket bättre än den jag har genomlevt förr. Nu gäller det att vi tar den till vara på ett bra sätt också.

Hur lär man sig?

Jag och mina elever har pratat om vad som egentligen händer när man lär sig. Varför lär man sig saker och hur lär man sig. Det är inte lätt. Om man är 10 år gammal så finns det så mycket att lära. Fröken säger "Lär dig det här!" Det gäller att vara motiverad och hur kan man bli det när någon bara säger åt en att göra något. Att ta ut soporna är en sak. Det kan man göra när någon säger till en. Att lära sig hur man dribblar en boll är så kul att man inte ens tänker på det. Det går av bara farten. Men saker hoppar inte in i hjärnan bara för att man säger till. Fakta och resonemang behöver vi. Ibland lär vi i skolan och ibland lär vi oss hemma. Mammor och pappor - tom fröknar! - lär sig nya saker hela tiden. Tänk att det aldrig tar slut! Det kan kännas så tröttsamt, men ändå spännande på något vis. Att det finns en möjlighet att man kan få lära sig allt i världen. Ibland bara känns det som att man måste göra saker. För att någon säger till. Det är lättare att lära sig att ta hand om en hamster än att dunka in åttans tabell i skallen. Men vi vill ju ibland också först förstå varför! Och när vi vet varför så vill vi veta hur!

Ja allt det här var vi rörande överens om.

Vi gjorde en lista. En lista som kringgicks av många funderingar. Idéer födde nya idéer. Vi fick in

• Analysförmåga

Vi funderade över möjligheterna var och en hade att arbeta med de olika tipsen hemma. Fungerar det verkligen att alla gör lika. Varför och varför inte?

• Kommunikativ förmåga
  Vi lyssnade på varandra noga. När vi gjorde det och förklarade olika modeller och så kunde vi dels förstå men också arbeta vidare på varandras tankar.
• Förmåga att hantera information

När vi inte förstod vad de andra menade så frågade vi. Vi använde frågor för att hjälpa andra och oss själva att förstå. Kan du förklara på ett annat sätt. Berätta mer! Kan vi använda den här idén på ett annat sätt? Varför tycker du att just det där sättet är så bra?

• Begreppslig förmåga

Vi upptäckte att ord betyder olika för olika personer. Ibland när man tycker något är självklart så är det viktigt att kunna förklara både ord och bilder som vi har i huvudet på ett sätt så att det blir begripligt för andra. Ibland kan det vara bra med ett ord för något, men då måste alla förstå vad det betyder för att det ska vara meningsfullt.

• Metakognitiv förmåga

Tankarna susade vidare och vi kunde också upptäcka att vi nu hade lärt oss om att lära sig. Kan man då använda det i andra sammanhang. Kunde man lära andra eller hjälpa varandra på att bli bättre på att lära sig? 

Mobiltelefonerna kom fram. Våra smarta tips fotograferades. Någon ville ha det som bakgrundsbild, "för det påminner mig om att göra läxan. En annan skulle genast gå hem och tipsa sin mamma som pluggade på universitetet. En tredje ville pröva olika metoder för att se vilken som passade just hen bäst. Sammantaget visste vi allihop - det här måste vi prata mer om!

Våra anteckningar som vi har på väggen innehåller så mycket mer än bara konkreta tips på hur man lär sig. Det är också ett bevis på 10-åringars oerhört skarpa förmåga att verbalisera och analysera, lyssna och förstå. Så mycket mer än vad våra elever många gånger ges cred för.