Ajla - klaraste rösten av alla

Nätmobbning...
Jag har upptäckt att jag inte är så förtjust i användandet av ordet ”vi” om det används som i meningen ”Vi har sett att…” när ordet ”vi” egentligen inte är definierat. Vem är ”vi”? Det kanske är jag som hakar upp mig på något totalt onödigt så jag säger inte mer om det. Jag hoppas bara att jag gör annorlunda.

Först en uppräkning av allt som skolor inte gör bra. Det skolor är misslyckade på. Jag tänker att det någonstans går igen. Mina elever stärks inte av att veta allt de gör dåligt. Mina elever stärks av att veta vad de gör bra. Jag funderar på om en föreläsning borde bygga på vad vi gör som är bra, men vilka sidor som behöver förbättras. För givetvis finns det saker som behöver förbättras. Men jag undrar om vi kan bygga på vår egen förmåga som lärare eller elev o vi utgår ifrån att allt vi gör är fel? Eller om en mobbare kommer att ändra sig ifall vi bara hittar fel i vad de gör? 

Jag känner mig lite tveksam inför när det blir lite för roligt. Roliga tweets kan vi alltid lägga upp för att få några skratt i en föreläsning. Jag är nog onödigt negativ, men jag har lite svårt att ta putslustigheter när vi pratar om ett så allvarligt ämne som nätmobbning. Time and place. Jag vet inte...
Istället för att visa på möjligheterna med sociala medier så kanske vi också borde prata om hur vi kan använda sociala medier positivt. Hur vi vuxna kan hänga med istället för att för evigt försöka jaga ikapp.

Så högt och lågt. Skojigheter blandas med det riktigt allvarliga i en föreläsning. Uppenbara saker sorteras ut mot krav på absolut närvaro i sociala medier. (Kanske min missuppfattning, men det är min uppfattning.) Kan vi kräva absolut närvaro i sociala medier. Eller ska vi ”nöja oss” med att om vi väljer att delta i sociala medier så bör vi också reagera på det vi ser. Reagerar vi i skolans korridorer? Alltid? Gör alla det? Ser vi inte eller väljer vi att inte se? Är det någon skillnad i sociala medier? Kan vi sätta oss över andra och bestämma hur bra eller dåliga vi är på att reagera på #nätmobbning? Jag tycker inte det. Och jag tror inte att vi har rätt att avgöra på vem som är bättre eller sämre på att regera på kränkningar och mobbing. Däremot så behöver vi ha kunskaper om hur det fungerar, oavsett om vi väljer att befinna oss i de sociala medierna eller inte.
Det känns som mycket prat och lite verkstad, fastän jag är övertygad om att det är mycket verkstad.

På lunchen pratade jag med tre kollegor, personer som jag aldrig har träffat alls förut och som arbetade i elevhälsoteamet på en stockholmsskola. De är inte särskilt aktiva alls i sociala medier. De talade snarare om hur de kunde undvika att befinna sig på Facebook. Varför? För att de inte såg behovet när de har ett stort kollegiala nätverk ändå. Betydde det att de inte brydde sig om kränkningar och mobbing? Nej de hade helt enkelt bara andra vägar att gå.
Jag tror att vi inte alla kan vara över allt. Vi som däremot har valt att vara aktiva sociala medier har som sagt också ett ansvar att göra det till vår uppgift att närvara aktivt där.

Det jag har så svårt för är när vi väljer att titta bort. Det som avgör är inte exakt var vi ser det förekomma, utan hur vi väljer att agera. Ibland ser vi inget i våra upptagna lärarliv, fastän vi egentligen gör det. Om vi gör det eller inte kan bara vårt eget samvete avgöra. Jag äger ingen annans samvete, men jag hoppas att det samvetet inte styrs av tankar som

Jag har så mycket att göra.
Det ingår inte i mitt jobb.
Jag orkar inte just nu.

Lyssna.
Lyssna, lyssna och lyssna på eleverna. Även när de inte säger något. När vi ser en elev, när vi lyssnar på en elev och framför allt när vvi vuxna reagerar på negativt beteende. Det är vad som avgör. 


Det bästa framförandet under hela dagen görs av Ajla Korjeniic. Hon berättar om hur hon hade det under sin skoltid. Med gripande röst berättar hon vad hon var utsatt för. Händelse efter händelse radas upp. Det tar inte slut. Fastän det borde ha tagit slut när informationen nådde de vuxna allra minst. Åtta IG-varningar borde vara en gigantisk väckarklocka för vuxenvärlden. Jag tänker på med vilken tydlig realism Ajla står på scen och berättar om sina upplevelser. Många tycker att det är svårt att göra just det. Att prata direkt ur hjärtat är det ännu färre som skulle våga göra.
Och ändå... Det är inte det faktum i sig att hon berättar för oss skolvuxna som sitter där, och som ganska uppenbart inte kommer att skada henne, som imponerar. 


Det är rösten.
Rösten, som bitvis nästan inte bär när hon berättar, är det mest glasklara på hela dagen!