Klargörande otydligt om skola

Någonstans så känner jag att jag säger emot mig själv i det här blogginlägget. Jag hittar själv inte den tydlighet som jag eftersträvar av andra i texten, men det är väl också därför jag skriver det. Ibland behöver jag skriva av mig. För att klargöra tankar för mig själv, för att få reaktioner, för att kunna hitta nya infallsvinklar och för att hitta rätt riktning. Så ta det för vad det är. Lösa tankar som försöker finna sin plats.

Utbildning är det instrument vi använder för att ge våra elever en framgångsrik och produktiv framtid. IKT är en viktig, men absolut inte den enda biten i den utbildningspusslet om vi vill ha en bättre och effektivare utbildning. Skillnaden mot skolan från år 1842 är att vi (förhoppningsvis) ser eleverna som individer med vitt skilda behov snarare än en massa som kan behöva lära sig att läsa Bibeln. Vi försöker se de olika behoven som finns utifrån ekonomiska, sociala, geografiska eller andra personliga behov.

När vi talar om IT i lärandet så kan vi egentligen tala om ganska olika saker. Hårdvara, mjukvara, tjänster och läromedel kan alla vara mer eller mindre stora delar i en diskussion utan att vi alltid definierar vad vi egentligen menar. Delvis beror det med stärsta sannolik på att gränsen är otydlig. På samma sätt blir även begreppet IKT otydligt.
Det kommer ständigt nya "smarta" lösningar på (ibland ganska inbillade) problem som skolan har när det gäller IT och IKT. Allt utan att egentligen börja med att definiera just de begreppen. Produkter och tjänster från vinstdrivande företag från människor och organisationer både med och utan utbildningserfarenhet öser ut sitt utbud över oss. Vi ska använda olika media, samverka i låsta forum och användarvänliga gränssnitt och fiffiga funktioner är faktorer som ska få oss att välja just deras produkter.
Allt det här sker parallellt med att vi ska vara "professionella" och använda "traditionella" resurser.
Problemet med att försöka införa digitala verktyg parallellt med det ordinarie, mer traditionella arbetet, är att det då ofta bemöts med motstånd och förutfattade meningar om hur IKT ska implementeras i arbetet.  Fördelen med det är att den sortens okunskap går att förändra till kunskap och medvetenhet.

För att medvetandegöra fördelarna med IKT i våra skolor behövs ett kollegoistiskt och gränsöverskridande tänkande. Politiker, Skolverket, fackförbund, lärare, rektorer och huvudmän m.fl. behöver öka kommunikationen sinsemellan. Ge för att få tillbaka - istället för att tala om och kräva. Det hjälper inte i ett övergripande perspektiv om skolan fortsätter att bygga och förlita sig på de kunskapsnivåer som finns hos alla eldsjälar ute på skolorna. (Vare sig det gäller det digitala eller det analoga lärandet.) De fördelar olika instanser kan få av att våga bli bättre på att samarbeta över gränserna, kommer att ge positiva fördelar tillbaka i form av utökad kunskap utöver den egna snäva position som man befinner sig i.

Tillgängligheten till digitala verktyg behöver bli bättre på flera sätt om vi vill få en bättre skola. Vi behöver inte bara få ut ett större antal digitala enheter på skolorna, utan även bli bättre på att tillsammans definiera vad vi menar med IT och IKT samt hur det ska använda i undervisningen. Kollegoism är således inte bara viktigt ur ett individuellt perspektiv. Det land som lyckas skapa en bred, ute i verksamheten förankrad, diskussion om digitalt lärande (där man faktiskt lyssnar på lärare samt skolforskare) i den här frågan kommer också att få elever som lyckas ta det extra steget i en internationell konkurrens. Det i sig kanske inte borde vara vårt primära mål. Det viktigaste är istället att vi får individer som är skolade, utbildade samt kunniga i både traditionell, nutida och futuristisk mening.