Häromdagen satt jag utanför klassrummet en stund för att kunna gå igenom resultat med eleverna en och en. Arbetar du ensam i klassrummet så är du i det läget beroende av att eleverna klarar av att arbeta själva ett tag. Mina elever är, som många andra klasser, inte helt säkert alldeles tysta. Frågan är om jag ens vill ha det så totalt tyst. Jag vill inte att det blir så mycket prat så att hela lektionen förstörs, men visst samtal måste man räkna med i ett klassrum anser jag. (Om inte annat - hur många arbetsplatser råder det total tystnad på?) Jag var den här lektionen däremot beredd på att behöva titta in då och då för att om inte annat ha koll på läget.
Tiden gick. Jag pratade med elev efter elev. Efter ett tag inser jag att jag inte har tittat till klassen. Det var helt tyst därinne. Verkligen tyst. Alla verkar arbeta med vad de skulle. Man hade verkligen kunnat höra den där berömda knappnålen falla. (För övrigt en väldigt verklig knappnål som min lärare i 6:an ibland faktiskt testade oss med.) Samtidigt inser jag att varje elev som kommer ut till mig har med sig en lapp. Alla elever har med sig en lapp... och tar den med in i klassrummet igen. Fyra elever kvar av tjugosex. Jag bad att få titta på lappen. Där står nedplitat med stora röda bokstäver:
Gå till Karin!
Någon fiffig filur hade skrivit lappen som sedan hade passerat från den ena till den andra när jag bett dom säga till nästa att komma ut till mig. Resultatet var det otroligt tysta och lugna klassrummet. Jag tror inte att min stolthet grundade sig i det faktum att klassrummet var så tyst, för precis som jag skrev ovan så räknar jag med en viss ljudnivå. Det som gav mig glädje var den respekt de visade varandra och mig när de visste att läget var lite speciellt. Fröken kunde inte ha hundra koll om alla skulle kunna få sitt samtal. Alltså beslöt de att tillsammans sluta upp kring att ge alla möjligheten att hinna prata med mig. Därför var min stolthet över deras prestation så stor!
Det händer mycket i min klass. Alla dagar eller lektioner blir inte så som jag beskrivit den här lektionen. Det finns många olika anledningar till det. Självklart är det inget jag lägger ut på bloggen. Men det är viktigt att tala om att det finns många tillfällen då jag kan känna att mina elever är väldigt mycket värt lärarjobbets märkliga krumbukter i övrigt. Såna goa ungar det är mitt i allt som händer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar