Flumkateder

Jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att minnas saker från min skoltid. Jag minns hur vi stod i kö på skolgården för att komma in i klassrummet, att läseboken om Tor och Lena inte var orange, att vi hoppade hage på rasten och vad mina fröknar hette. I september gjorde vi om utsprånget bakom gula längan till stall, i december stöpte vi ljus i fuormuggarna, isen låg härligt livsfarlig i backen framför vårt skolhus i februari och i april kunde vi hoppa twist.
Jag minns den egna kritasken, vilken prick som var min i gymnastiksalen och hur farligt det var att gå upp dit 6:orna hade sina klassrum. Till 4:e klass bytte jag skolgård och hittade nya ställen att slå iskullerbyttor på. Jag luktade fortfarande på blåstenciler på lektionerna och spelade fotboll på rasten eftersom alla andra gjorde det. Mina nya fröknar var också bäst i världen.
De första kompisarna... Ann, Maria, Anna, Annika, Louise, Henrik och Oscar. Jag vet fortfarande vem som bodde i vilket hus i vårt område. En del av dom har jag hittat igen på Facebook.

Man kan säga en hel del om hur jag upplevde skolan. Jag kan hitta många lyckliga stunder... och en hel del olyckliga också. När jag tänker tillbaka får jag minnen av båda sorterna. Kanske borde jag ta bort de jobbiga minnena, men de är samtidigt ett sätt som jag har att förhålla mig till mina egna elever. Se och lyssna. Även då det inte inte alltid syns något. Som barn är man härskare i sin egen värld. Eller för all del fången där.

Bland mina mest tveeggade minnen finns några namn på klasskamrater som sticker ut lite extra. Några som inte finns att finna på Facebook. Dom som man undrar extra mycket vad det blev av.
Erik var jag riktigt rädd för. Inte i början, men på något sätt växte oron för att vara nära honom sig allt starkare. Det var aldrig givet att något hände, men alla visste att det kunde hända. Jag minns en gång att jag blev knuffad in mot väggen och avkrävd ett svar. Jag minns inte frågan, utan bara skräcken för att svara fel.
En annan klsskompis, Jenny,  kom alltid till skolan i smutsiga kläder och tovigt hår. Hon var trevlig. Visst såg hon annorlunda ut med sitt ovårdade utseende, men jag tänkte inte så mycket på det. Ryktet sa att det inte var så bra där hemma. Att föräldrarna hade svårt att ta hand om sina barn. Jenny flyttade aldrig med till högstadiet. Det gjorde däremot Erik, han som blev så lätt arg. Jag minns den sista lektionen han var med på. Vi hade fått tillbaka ett prov och han var inte nöjd med resultatet. Hela klassen stod ihopkurad i ett hörn medan han slängde stolar omkring sig tills tillsynsläraren och vaktis kom. Sen kom han aldrig tillbaka till klassen igen.

Med vuxna ögon kan jag se de här minnesbilderna från helt andra perspektiv. Jag har insett att Jenny måste ha haft ett fruktansvärt hemliv, vilket jag aldrig reflekterade över på den där tiden. Jag kan förmoda att Erik med största sannolikhet idag hade fått en eller annan diagnos. Vad som hände med Jenny vet jag inte. Erik lever inte längre.

På sociala medier pågår skyttegravskrig mellan vad som är rätt sätt att undervisa på. Kateder eller flum. De olika sidorna målas upp i väldigt strikta och precisa färger, även om ingen målar med samma pensel som någo annan så vet alla precis hur dåligt det andra är. Fat om någon nu visste att det fanns ett enda optimalt sätt att undervisa på så hade vi alla gjort på det sättet nu. Men det finns inget svart eller vitt och frågan är vad vi tjänar på att måla upp så extrema bilder av varandra. Att tidningarna gör det är en sak. Men vi själva? Tror vi verkligen att någon annan vill hitta på det sämsta sättet att undervisa på? Vad skulle det tjäna till?

Skolutvecklande diskussioner leder inte till bättre pedagogik i ett skyttegravskrig. Eleven i centrum. Elever som lyckas trots olika förutsättningar. Jag tänker på Jenny och Erik. De fick inte samma chans som andra eftersom de hade tilldelats andra kort. För mig är de symboler för alla elever som vi behöver se och lyssna på. Det är lärares jobb att göra det. Jag tror att mina lärare gjorde det redan på den tiden det begav sig. Efter de kunskaper som fanns då. Det är eleverna, särskilt då alla Jenny och Erik, som får stryka på foten om vi inte kan ha en konstruktiv diskussion istället för ett evigt pendlande mellan flum och kateder. Verkligheten är inte enfärgad. Jag är ganska säker på att all undervisning idag ligger mellan ytterligheter. Caligula undervisar inte längre och det var länge sen Mumlan visades på TV som barnprogram, men Erik och Jenny går fortfarande i skolan. Dom och alla andra elever borde vara det viktigaste att tänka på istället för att tillskriva andra olika didaktiska karaktärsdrag, utan att den ena inte har en aning om hur den andre egentligen undervisar.

För övrigt hette Jenny och Erik någgot annat.