"Polisforskaren Stefan Holgersson säger att Polisen använder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, något som tillbakavisas av Polisen."
Även om exemplena gällde polisen så var jag mer eller mindre tvungen att hålla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet även kan gälla andra verksamheter. Nu har du säkert listat ut att jag tänkte på skolan.
Är det så att vi lärare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lärare är för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vägrar acceptera att svensk skola är usel? Jag tänker på diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frågor...
Förut (när jag började undervisa år 1800 kallt) så var det fullständigt onödigt att vara lärarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer gränsdragningar. Det är tex nödvändigt med galet bra förkunskaper när man söker sig till läraryrket. Med det gäller bara rena ämneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lärarutbildning en gång varit usel så har den alltid varit det och kommer alltid så att förbli. Alla lärare som har gått lärarutbildning är därmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen på lärarhögskolan ligger helt och hållet på lärarna. Något individuellt ansvar finns inte. Tittar vi däremot in i grund- eller gymnasieskolan så ligger hela ansvaret på utbildningen på eleven. Det eftersom läraren är en så pass vänlig själ att hen undervisar. Och givetvis under förutsättningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi ställer några egentliga krav på pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som får det att snurra i skallen på mig. För en medelväg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena så innebär det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?
Vi ska kunna tåla kritik både som organisation och individuella lärare. Att vara lärare är ett ständigt pågående utbildningsuppdrag. Jag är inte färdigutbildad, även om jag har ett ganska tungt lärar-CV och många undervisningsår i bagaget. Jag hoppas att jag aldrig blir det. Därför är det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lärare kunna förändras med mitt yrke.
Så alla som kritiserar skolan har rätt och min jämförelse i början av det här inlägget är inte fel. Motsatsen till det är väl annars att vi gör alla fel?
Mitt ena problem med det här svartvita resonemanget är att vi aldrig tillåts "lite av varje". Jag är en person som tycker att om man har kritik så bör man också kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga på ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lärare ser jag inte som en väg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lätt leder till att den som inte ser det på samma sätt sätter i klackarna från sitt håll och vägrar röra sig en millimeter.
Därutöver är det alltid en fråga om hur man uttrycker sig. Själv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ändå tydliga tweets, men sanningen är att det är så lätt att det blir den där dragkampen mellan svart eller vitt istället. Och då är det inte ditt fel, eller hur?
Ja hur är det med det där? För mitt andra problem är att jag har slagits av det faktum att om något är fel med skola eller lärare så är det alltid någon annans fel. Det kan vara lärarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsätt gärna med ecklisiastisministrarna när du ändå är igång), rektorn, kollegorna på skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, föräldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden läggas på vem som helst. Men det är aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltså kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lärare gör. "Det är så lätt! Varför gör det då så fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lämnat byggnaden eftersom den är så dålig. Alltså finns det inget personligt ansvar här heller. "Jag har gjort skolan en tjänst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar så måste det vara alla andras fel. "Jag är en hjälte eftersom jag är den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar på mig."
Jag antar att alla andra är perfekta utom jag. Ja och så du som läser det här. Alla andra gör fel. Det är så enkelt! Det kräver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det så är det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstå. I vilket fall så finns det inte något personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tänker efter så hade vi inte haft någon skolkris alls om lösningen hade varit så enkel att den bara var svart eller vit. Då hade vi redan fixat till allt och alla andra.
Faktum kvarstår. Vill du förändra något så börja med dig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar