Det kan inte jag.
Personligen är jag mer inställd på att det jag vet om skolan bakåt i tiden är en del av verkligheten som jag ser den. Det är min unika bild av vad som historiskt skett och det speglas via min sociala och pedagogiska bakgrund samt en massa andra aspekter som är unika för mig. Förmodligen är min tolkning av hur vi har undervisat i skolan ganska lik många andras, men lika ofta kan den vara olika. De slutsatser jag drar av det som har varit är och förblir ändå min egen tolkning utifrån vem jag är och vilka erfarenheter jag har. Synen på dåtiden kan dessutom förändras beroende på vad jag upplever i nutid och framtid.
Genom att tolka ett historiskt perspektiv så har jag ett sätt att förhålla mig till nuet. Hur jag undervisar nu är ett resultat av det jag tidigare gjort. Jag har inte alltid gjort alla rätt och jag gör det förmodligen inte nu heller, men jag försöker dra slutsatser och lärdomar av det jag gjort förut och det jag ständigt får nya intryck av. Jag undervisar utifrån det bästa sätt jag kan se utifrån min erfarenhet och de kunskaper jag tagit till mig. Jag kan egentligen inte veta att det jag gör just nu är vare sig helfel eller helrätt. Inte förrän efteråt. Men det jag tror på blir ofta mer rätt än det som läggs i knät på mig.
Så inför framtiden är jag ödmjuk. Jag vet inte vart vi är på väg, men jag kan förmoda och anta utifrån min egen vy. Jag vet att saker och ting inte alltid är konstanta. Jag är beredd att diskutera och ompröva det som jag har trott vara absolut. Både med dom som tycker som jag och dom som har en annan uppfattning. Jag lär mig hela tiden nytt inför framtiden och väljer att inte ta några slutsatser för givna.
Sen finns det som sagt de som inte behöver reflektera över vare sig dåtid nutid eller framtid på det här sättet... uppenbarligen. De som redan vet exakt vad vi har gjort för fel, vad som är fel nu och hur vi bäst gör i framtiden.
Diskutera gör jag gärna och det finns många som diskuterar tillbaka. Det har jag inga problem med. Det är när diskussionen blir till ett ensidigt fenomen av att göra anspråk på "alla rätt" som jag får problem. Det finns nämligen en skillnad. Att diskutera är ett sorts utbyte av tankar, visserligen med en andemening att försöka övertyga någon annan om ens egna idéers förträfflighet, men en del går över gränsen till vad som kan kallas för diskussion. Det intressanta är nämligen när det hamnar i läget "alla andra gör massor av fel och just den här personen gör alla rätt". Jag som vuxen kan ta det (eller för all del välja att ignorera det), men om det är så här vi ser på eleverna också är det sorgligt. Även om det hävdas att man ser eleverna så börjar jag tvivla när det egna resonemanget är så oruckbart. Om diskussionen mellan vuxna hamnar i ett "jag vet allt" läge så undrar jag om man har förmåga att slå om när det kommer till interaktion med eleverna. Frågan är om man ens märker det själv då.
Jag lär mig att pröva och ompröva det jag tror på i (bland annat) givande diskussioner. Jag vill inte heller ha det på något annat sätt. En stor del av anledningen till att jag är lärare är att jag ser det som en utmaning att hela tiden se nytt, lära mig nytt och att vara beredd på att stjälpa allt över ända om jag ser något som är bättre och mer utvecklande.
Eleverna behöver inte någon som kan allt och som vet allt bäst. Eleverna behöver någon som är beredd att guida och lära sig parallellt.
Och allt det här vet jag... eftersom jag vet allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar