Orka blogga!

Den svenska skolan ska vara likvärdig. Det är en bra tanke. Det är inte en realitet. Lgr 11 poängterar att digitala verktyg ska vara en del av undervisningen i våra skolor.  En del skolor och kommuner satsar stort på det här och det är härligt att se. Andra skolor och kommuner satsar… inte fullt lika mycket. Egentligen handlar det mest vilken kommun, vilken skola och vilken pedagog eleven får kontakt med som avgör vilken digital kompetens han eller hon får inför framtiden.

Jag vill (och säkert du också) att hela skolsverige får sig en rejäl lyft inom digital kompetens. Men… Vi skyller på varandra och inget händer. Det är politikernas fel, det är rektorernas fel, det är skolkulturens fel, det är Jan Björklunds fel. Det kan mycket väl hända att alla dessa faktorer, var för sig eller tillsammans, bidrar till att Sveriges skolor inte kommer vidare i det digitala arbetet. Är det då en sådan lättnad för oss att sätta oss ner och tycka att det är någon annans fel och att vi därför personligen inte behöver ta ansvar för den övergripande verkligheten?

Att vistas i den digitala ankdammen är upplyftande när man harvar dagligen i den pedagogiska grottekvarnen. Jag älskar mitt jobb, men du vet hur det är: dokumentation, kepsdiskussioner och smällar från alla håll om hur dåligt skolan fungerar. Att tweeta och diskutera med likasinnade över hela Sverige och övriga världen är det som får mig att hålla igång och inte duka under för det ständigt malande (mer eller mindre roliga) arbetsuppgifterna utöver undervisningen som någon ålagt mig att göra.

Det krävs ett visst mod att våga låta sina åsikter bli offentliga. Snattret i ankdammen gör att jag orkar driva vidare med pedagogiken i min egen klass och att sprida mina tankar via den här bloggen, twitter och Flippa-gruppen på Facebook. Det är beroende av att jag kan kommunicera och interagera med. Det gör att jag vågar fortsätta tycka mycket i ett offentligt ljus, även när jag får höra titt som tätt i det verkliga livet att jag borde ge upp. Att genomföra mina visioner för egen del uppmuntras jag till, men att tro att jag kan påverka skolutvecklingen är ingen idé. Man ska inte stånga sig blodig, det är inte givande att försöka driva IKT-pedagogik i skolorna eftersom pedagogerna inte är mottagliga för det och det är bara att kämpa mot något som någon annan bestämmer över i alla fall.
Problemet är bara att jag inte kan tänka så eftersom det för mig är så befängt att elevens eller pedagogens möjlighet att kunna använda sig av digitala verktyg i sin vardag ska vara så beroende av så slumpvisa faktorer som vilken skola eller kommun han eller hon befinner sig på/i. Jag kan byta jobb. Elever kan byta skola. Men det är inte lösningen i ett större perspektiv.

Vad beror det på att vissa kommuner och skolor anser sig ha råd att rusta sina elever och pedagoger med digitala verktyg och andra inte? Jag får ofta höra från olika håll att det handlar om prioriteringar i budgeten. Den kommunala eller i skolans egen. Att alla skolor skulle kunna satsa på digital kompetens om bara ekonomin fanns. Men är det bara där vi kan finna orsakerna till att den digitala utvecklingen ser så olika ut över hela landet?
Jag är (helt utan att ha några som helst belägg för det egentligen) ganska övertygad om att det är mänskliga och inte ekonomiska investeringarna som är avgörande. Det är viljan att utveckla den digitala kompetensen, det är viljan att ge våra elever möjligheterna som de digitala verktygen ger som är det centrala i huruvida utvecklingen drivs framåt eller inte. Visst behöver vi ekonomiska förutsättningar, men vad hjälper det om pedagogerna själva inte inser vikten av den digitala kompetensen? Jag har så svårt att nöja mig med att ”det kan inte vara lika överallt” eller att det är ekonomin som styr.
Läroplanen är tydlig. Vi ska använda oss av digitala verktyg för att ge eleverna redskap att klara kunskapskraven. Men en del väljer inte att ta ”läsa” den delen av Läroplanen eller förstår inte hur viktigt det digitala kunskapskravet är.
Vi snattrar med varandra i de sociala forumen. Vi som redan har förstått vikten av digital kompetens och att föra den vidare till våra elever. Men vad händer utanför ankdammen?

Pedagoger kan inte utveckla digital kompetens utan tillgång till digitala verktyg och en bra Internet-anslutning, men just för att de saknar digital kompetens, förstår de inte alltid det potentiella värdet av att förvärva sådana färdigheter. För egen del eller för elevernas del. Det finns ”skolkunniga” utomstående som försöker införa både det ena och det andra måstet i skolan. Hur pedagogiskt digitalt insatta de är dom? Många är dåligt rustade för att fatta beslut om vilken typ av kompetens och tillgång till digital teknik som skulle gynna skolan mest och bäst. Vi som är ankor har en vision om hur det borde vara. Då är det bra att vi snattrar på. Helst också så att det når utanför ankdammen. Bloggar, twittrar och ideligen petar med näbben på dom som vill styra över eller inte vill hänga med i det pedagogiska och digitala innehållet i skolan.

Bristen på digital kompetens kan vara självuppfyllande profetia. Det man inte kan tolka kan man inte förstå och det vill man inte lära sig att behärska. Utan en rosettsten att låsa upp koderna med återstår för de flesta pedagoger många mysterier i den digitala labyrinten.
Vi ankor behöver få väldigt många fler pedagoger, politiker och övriga samhällstyckare att vilja hoppa över den digitala kompetensklyftan och tänka: "Jag vill också ha IKT-kunskaper!"  Då kan vi få en digitalt likvärdig skola för hela Sverige.

Jag vill fortsätt våga och fortsätta orka. Jag vill twittra, blogga och paddla på med fötterna så mycket jag kan och en dag upptäcka att dammen har blivit en ocean. Jag hoppas att du vill det också.