Passionen för läraryrket

Idag läste jag en krönika i Expressen skriven av Susanna Dzamic.
Artikeln börjar ganska bra. Det stämmer att det är mycket i skolan som vi lärare inte är nöjda med. Det är mycket vi lärare kämpar för att förändra. Jag tänker att det är det här som Dzamic skriver om och vill ändra på.
Men så börjar texten vända...
Dzamic skriver om hur allt färre söker till lärarutbildningarna och att de som startar sin utbildning där inte har valt det i första hand. Ja så är det tyvärr. Skolan känns inte som ett prioriterad område och de omständigheter i arbetsmiljö och den lön som vi lärare har gör det inte så lockande för studenter.
Där vänder texten precis som ett isberg plötsligt kan välta runt under tiden som det smälter bort. Eftersom ingen söker till lärarutbildningen i första hand så innebär det, om jag tolkat Dzamic rätt, att vi inte kommer få engagerade eller bra lärare i framtiden. Det är enbart en väldigt bra lön och en så flummig skola som möjligt som blir avgörande för studenter att vilja välja läraryrket. Därmed inte sagt att de skulle göra ett bra jobb. De valde ju faktiskt läraryrke i tredje eller fjärde hand.

Jag kan förstå att pedagoger är trötta och uppgivna. Det pågår en ständig diskussion i de sociala medierna, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling. Där finns det passion så det rinner över hos lärare och blivande lärare. Även hos dom som inte valde läraryrket i första hand. Och det är just den passionen som driver diskussionerna. Vore vi inte så passionerade så hade vi inte ens brytt oss att klaga. Då hade vi lyft vår lilla lön och gått hem. Men det är få lärare som fungerar så. Lärartycket är en av de saker som vittnar om det.

Det är inte alltid jag är överens med alla mina kollegor. Det är inte alla som brinner för IKT-pedagogik på samma sätt som jag. Men det innebär inte att de som inte gör det saknar passion. Det innebär inte att de inte arbetar för vad de tror är elevernas bästa. Och det hänger inte ihop med ifall läraryrket var deras förstahandsval en gång i tiden eller inte. Att vara lärare är inte ett konstant tillstånd. Det är inte så att passionsgraden är konstant från det att vi söker till lärarhögskolan tills vi pensioneras. Passionen går upp och ner. Den är inte jämn, men i de flesta fall övergripande.

Jag skrev i mitt Lärartyck (nr 117) om hur jag absolut inte skulle bli lärare. Det var en slump skapad ur en ekonomisk kris på 1990-talet. Men jag skrev också om hur passionen för yrket grep tag i mig och förändrade mig för alltid. Under det senaste året har jag fått mycket positivt sagt om mig. Sånt lyfter. Bland annat har jag från många fått höra att de älskar min passion för det jag tror på inom pedagogiken. Det är väldigt konstigt med tanke på att lärare inte var något som stod bland de första valen på min lista. Jag blev lärare för att "Ja, någonting måste man ju göra...".

Längst ner under Susanna Dzamic inlägg i Expressen finns en liten knapp där det står "rätta textfel" Väldigt lockande!