Har vi gråtit färdigt nu?

Även om jag inte ser några SD-partiska inlägg i mitt direkta sociala flöde (tack för det) så spretar de politiska inläggen åt alla möjliga håll. En del är lyckliga och en del är förtvivlade. Somliga har gett upp hoppet om demokratin och andra vill ställa allt och alla mot väggen och ifrågasätter den demokratiska rätten att inte behöva avslöja vad man röstade på. (Det senare kan jag inte förstå mig på eftersom det är en grundläggande princip i ett demokratiskt land.) Det kanske är tur att ni inte läser varandras texter. Eller gör ni det? Håller man sig till samma jubel- eller klagosång och blundar benhårt för allt det andra?

Jag sticker inte under stol med att jag inte beklagar när vi nu med största sannolikhet byter utbildningsminister. (Så länge inte Björklund väljer att avgå som partiledare så kvarstår min osäkerhet ett tag till.) Jag vet inte om jag föredrar rött eller blått. Just nu känns varken det ena eller det andra alternativet som ett vettigt alternativ. I synnerhet när vi pratar om skolpolitik.

Kan vi vara överens om att vi alla hade önskat en stark majoritetsregering före den här märkliga situationen. Men kan vi kanske också komma överens om att trots den önskan så är det nu som det är. Du kommer inte undan det i nuläget. Eventuellt blir det ett nyval, men där finns inte heller någon garanti för att procenten fördelar sig "bättre" åt vare sig det ena, andra eller tredje hållet. Så vore det inte lite mer önskvärt om vi försökte dra åt samma håll istället för att smutskasta varandra? Vad hjälper det att skriva ut sin ilska över att Löfvén är en smutsskalle (ja fritt lånat från Harry Potter) eller att alla moderater är bittra och avundsjuka?

Nej det blev inte som du ville. Det blev inte som någon ville skulle jag faktiskt vilja våga mig på att sträcka mig till, för vem vill inte hellre ha makten helt istället för att vara vågmästare? (Ja det skulle väl vara att man då blir tvungen att ta faktiskt ansvar för sin politik, vilket inte alltid visar sig vara hållbart när krutet blir torrt).
Så kan vi sluta gråta nu och ta tag i det som faktiskt ligger? Hur löser vi det här bäst? Knappast genom kiv och käbbel. Knappast genom att lägga hela skulden för valresultatet på vare sig det ena eller andra lägret. Egentligen inte genom regeringskris och nyval heller.

Jag hoppas att politikerna lyckas prata mer samstämmigt än den kör av splittring jag ser i de sociala flödena jag deltar i. Min förhoppning är att vi får en skolpolitik som vågar lägga det pedagogiska ansvaret på lärarna och skolan p samma sätt som vi föräldrar gjorde på det föräldrakooperativ som vi hade mina barn på. Det fungerade hur bra som helst. Vi betalade, handlade mellanmål och städade. Personalen hade det pedagogiska ansvaret. Kan jag få samma förtroende från politikerna för  skolan så skulle jag bli lycklig.
I mina utopiska drömmar så skulle partierna i det här läget "ta sig rejält i hampan" (som min farfar skulle ha sagt) och göra en fantastisk och historisk överenskommelse över (nästan) alla partigränser och då samtidigt våga släppa det pedagogiska taget om skolan.

Nu kan du spekulera om i vilket politiskt läger jag befinner mig i, för det har inte med saken att göra just nu och det här inlägget har egentligen inte med partifärg att göra. Jag är bara en person som finner mig i att det är dags för rotfyllning eller att livet på olika sätt gör ont ibland. Då får man ta sig igenom det som är jobbigt (vad det än må vara) och försöka göra det bästa av det.
MegaPedaPub den 6:e oktober. Då rackarns!