Flumkateder

Jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att minnas saker från min skoltid. Jag minns hur vi stod i kö på skolgården för att komma in i klassrummet, att läseboken om Tor och Lena inte var orange, att vi hoppade hage på rasten och vad mina fröknar hette. I september gjorde vi om utsprånget bakom gula längan till stall, i december stöpte vi ljus i fuormuggarna, isen låg härligt livsfarlig i backen framför vårt skolhus i februari och i april kunde vi hoppa twist.
Jag minns den egna kritasken, vilken prick som var min i gymnastiksalen och hur farligt det var att gå upp dit 6:orna hade sina klassrum. Till 4:e klass bytte jag skolgård och hittade nya ställen att slå iskullerbyttor på. Jag luktade fortfarande på blåstenciler på lektionerna och spelade fotboll på rasten eftersom alla andra gjorde det. Mina nya fröknar var också bäst i världen.
De första kompisarna... Ann, Maria, Anna, Annika, Louise, Henrik och Oscar. Jag vet fortfarande vem som bodde i vilket hus i vårt område. En del av dom har jag hittat igen på Facebook.

Man kan säga en hel del om hur jag upplevde skolan. Jag kan hitta många lyckliga stunder... och en hel del olyckliga också. När jag tänker tillbaka får jag minnen av båda sorterna. Kanske borde jag ta bort de jobbiga minnena, men de är samtidigt ett sätt som jag har att förhålla mig till mina egna elever. Se och lyssna. Även då det inte inte alltid syns något. Som barn är man härskare i sin egen värld. Eller för all del fången där.

Bland mina mest tveeggade minnen finns några namn på klasskamrater som sticker ut lite extra. Några som inte finns att finna på Facebook. Dom som man undrar extra mycket vad det blev av.
Erik var jag riktigt rädd för. Inte i början, men på något sätt växte oron för att vara nära honom sig allt starkare. Det var aldrig givet att något hände, men alla visste att det kunde hända. Jag minns en gång att jag blev knuffad in mot väggen och avkrävd ett svar. Jag minns inte frågan, utan bara skräcken för att svara fel.
En annan klsskompis, Jenny,  kom alltid till skolan i smutsiga kläder och tovigt hår. Hon var trevlig. Visst såg hon annorlunda ut med sitt ovårdade utseende, men jag tänkte inte så mycket på det. Ryktet sa att det inte var så bra där hemma. Att föräldrarna hade svårt att ta hand om sina barn. Jenny flyttade aldrig med till högstadiet. Det gjorde däremot Erik, han som blev så lätt arg. Jag minns den sista lektionen han var med på. Vi hade fått tillbaka ett prov och han var inte nöjd med resultatet. Hela klassen stod ihopkurad i ett hörn medan han slängde stolar omkring sig tills tillsynsläraren och vaktis kom. Sen kom han aldrig tillbaka till klassen igen.

Med vuxna ögon kan jag se de här minnesbilderna från helt andra perspektiv. Jag har insett att Jenny måste ha haft ett fruktansvärt hemliv, vilket jag aldrig reflekterade över på den där tiden. Jag kan förmoda att Erik med största sannolikhet idag hade fått en eller annan diagnos. Vad som hände med Jenny vet jag inte. Erik lever inte längre.

På sociala medier pågår skyttegravskrig mellan vad som är rätt sätt att undervisa på. Kateder eller flum. De olika sidorna målas upp i väldigt strikta och precisa färger, även om ingen målar med samma pensel som någo annan så vet alla precis hur dåligt det andra är. Fat om någon nu visste att det fanns ett enda optimalt sätt att undervisa på så hade vi alla gjort på det sättet nu. Men det finns inget svart eller vitt och frågan är vad vi tjänar på att måla upp så extrema bilder av varandra. Att tidningarna gör det är en sak. Men vi själva? Tror vi verkligen att någon annan vill hitta på det sämsta sättet att undervisa på? Vad skulle det tjäna till?

Skolutvecklande diskussioner leder inte till bättre pedagogik i ett skyttegravskrig. Eleven i centrum. Elever som lyckas trots olika förutsättningar. Jag tänker på Jenny och Erik. De fick inte samma chans som andra eftersom de hade tilldelats andra kort. För mig är de symboler för alla elever som vi behöver se och lyssna på. Det är lärares jobb att göra det. Jag tror att mina lärare gjorde det redan på den tiden det begav sig. Efter de kunskaper som fanns då. Det är eleverna, särskilt då alla Jenny och Erik, som får stryka på foten om vi inte kan ha en konstruktiv diskussion istället för ett evigt pendlande mellan flum och kateder. Verkligheten är inte enfärgad. Jag är ganska säker på att all undervisning idag ligger mellan ytterligheter. Caligula undervisar inte längre och det var länge sen Mumlan visades på TV som barnprogram, men Erik och Jenny går fortfarande i skolan. Dom och alla andra elever borde vara det viktigaste att tänka på istället för att tillskriva andra olika didaktiska karaktärsdrag, utan att den ena inte har en aning om hur den andre egentligen undervisar.

För övrigt hette Jenny och Erik någgot annat.

Glädjen i att tjuvlyssna

Sitter just nu inne på rasten och läser i FB-grupper, på Twitter och diverse bloggar. Runt mig susar tre barnröster. Dom har valt att arbeta inne på rasten. Helt frivilligt och utifrån en idé om att "vi vill lära oss lite mer om det här med medeltiden".  Jag hör hur dom diskuterar, analyserar och löser problem. Det pendlar mellan att djupdyka i formuleringen i ett textstycke till att ha genomtänkta ordutbyten om vilken färg som bäst passar till att illustrera bakgrunden till bilden som ska tillhöra planschen de planerar. Ibland behöver de använda en iPad för att surfa ut och kontrollera en uppgift de hittat i en bok. Efter att ha jämfört olika texter i ca 15 minuter har de beslutat att helt strunta i avsnittet eftersom de inte känner att det tjänar ett syfte i sammanhanget. Vidare till nästa text i boken. Skrivande på datorn. Hitta rätt sax till pappret och ett lim som fäster bäst. De försöker ge varandra argument för ordval och jämför det mot de kunskapskrav de vill nå. Det är digital och analogt om vart annat. Tre 10-åringar som hat full koll på vilka verktyg de vill och behöver använda, som hittar lösningar på problem de ställs inför, samarbetar och utvecklas.

Det enda jag gör är att lyssna och le. Det är ett fantastiskt jobb vi har!

Släpp paddorne loss, det är vår!

"Ingen fara. Det kommer automatiskt!"

Just den repliken har jag fått höra ett otal antal gånger. Vi behöver inte prata om digital pedagogik, för det räcker att bara ösa ut en massa datorer och iPads så kommer lärarna att vartefter fixa det där med hur de ska användas i undervisningen.
Jag tror inte på det. Jag tror att man aktivt måste gå in och hjälpa lärare att förstå hur de kan använda paddor och andra digitala djur när de undervisar. Annars kommer det digitala bara bli ett lyxigt pålägg. Undervisningen kommer att fortsätta som förut, men nu skriver vi på våra datorer istället.

Jag ser inget genialiskt i att skriva på en dator. Det är lika genialiskt som att använda papper och penna. För det riktigt genialiska finns i eleverna och att de får ur sig sina tankar och idéer har inte ett dyft med vilken teknik de använder. Jag medger att det underlättas av en dator. Jag medger att jag vill att alla mina elever har ett eget digitalt verktyg. Helst egentligen två, för iPads och datorer anser jag komplettera varandra. Men om inte rätt pedagogik finns där, förmågan att veta när och hur ett visst program eller en app ska användas, så gör inte just ett digitalt verktyg en avgörande skillnad.

Jamen dyslektiker säger du. Dom får det så mycket lättare med en dator när de ska skriva. Just det. Därför att då fyller det ett pedagogiskt syfte på ett annat sätt. Själv använder jag datorn, plattan och mobilen mycket. Varje verktyg och varje program eller app när det behövs. Det skulle till och med vara väldigt konstigt för mig om någon sa "Här - ta en dator! Du får bara använda datorn. Och bara för att skriva eller googla på." Jag tror att jag skulle bli lite tokig och känna mig väldigt begränsad. Begränsad av någon som egentligen inte hade så mycket med att göra vad jag använder eller hur.

Men för eleverna inför "vi" de här begränsningarna. Förmodligen ofta eftersom kunskapen inte finns i tillräcklig grad om hur vi skulle göra annorlunda. Men likväl så bestämmer vi hur stor tillgång eleven ska ha till en dator ("Bara på tisdag, för då har vi bokat datorvagnen.") eller hur vi ska använda en iPad ("Det finns ingen app som du kan göra det med.").
Om vi inte bryr oss om att lärare är begränsade i sin kunskap om hur de ska använda digitala verktyg så bryr vi oss inte heller om ifall de digitala verktygen gör någon faktisk skillnad eller inte.

Vi måste se till att skaffa en hel del digital pedagogisk kunskap till lärarna så att de kan ropa

Släpp paddorne loss, det är (en digital) vår!

Det här inlägget är skrivet utifrån funderingar som jag burit på länge, men som dök upp till bloggytan pga den här artikeln i Computer Sweden:
Nu är det bevisat - barnen blir bättre i skolan med surfplattor
(Och nej - jag har inte stavat fel. Det heter paddornE. Min lite löjliga ordvitsparallell kommer från en film som heter Släpp fångarne loss, det är vår! som regisserades av Tage Danielsson 1975. För är man gammal så minns man gamla filmer.)

Spring Peeper (Pseudacris crucifer), CC (BY) Dave Huth

Tankar om digital pedagogik

Det sätt IKT används på lektionerna påverkas av lärarnas kunskap om sitt ämne och hur digitala verktyg kan användas i det sammanhanget. Vissa lärare väljer digitala verktyg utifrån det ämne de undervisar i, medan andra använder digitalt för att låta eleverna presentera sina arbeten på ett nytt sätt, utan att det i sig egentligen har en direkt koppling till ämnet. När läraren använder sin kunskap om både ämnet och förståelsen för hur eleverna närmar sig ämnesinnehållet med hjälp av IKT, har själva användandet en bättre effekt på elevernas kunskapsinlärning. Om vi låter eleverna utmana sig själva genom att tänka och dessutom ifrågasätta sin egen förståelse på olika sätt med hjälp av digitala verktyg kan vi få ännu bättre resultat.

Lärarens egna tankar kring pedagogisk är viktiga för att hitta rätt sätt att undervisa på. Särskilt när vi lägger in det digitala perspektivet. Den pedagogik som lärare använder med digitala verktyg kan variera väldigt stort. Somliga gör små förbättringar genom att använda i stort sett traditionella pedagogik, och andra gör större förändringar. Det senare innebär ofta att de förändrar hela sin inställning till undervisning överhuvud taget. Vi lärare behöver därför bättre kunskaper om IKT för att kunna göra bra val bland alla det de digitala verktyg, appar och program som finns. Det är också viktigt att lärare vet hur de ska få in digitala verktyg på ett naturligt sätt i undervisningen. För att klara det behövs det helt enkelt nya sätt att undervisa på.

Det är viktigt att som lärare utmana elevernas förståelse och tänkande. Egentligen är det inte vara annorlunda när vi använder IKT (men ändå blir det ofta så). Kanske för att de digitala verktygen plötsligt får huvudrollen istället för pedagogiken. Det är lärarens ämneskompetens och förmåga att organisera klassrumsarbetet med hjälp av digitala verktyg som är avgörande.
Trots att lärare ofta känner sig begränsade av tillgången på digitala resurser finns det många lärare som klarar av att förbättra undervisningen med hjälp av IKT i alla fall. Men frågan är om lärare över lag har tillräckligt med kunskap för att arbeta effektivt med digitala verktyg i undervisningen. Om så inte är fallet så innebär det också att eleverna inte ges alla de möjligheter till kunskapsinlärning som IKT kan ge.
Lärarna kan känna sig säkra i de verktyg de själva väljer ut. Men det innebär att det kanske bara blir några istället för en större mängd och att de trots allt inte för pedagogiken till en annan nivå. Att lärare inte känner sig bekväma med att använda många sätt att undervisa med digitala verktyg kan vara dels för att det tar tid att lära sig, men också eftersom de inte är säkra på hur det ena eller andra ska användas i undervisningen om den är fast i gamla spår. Är läraren alltför fast i sin traditionella undervisning kommer hen helt enkelt inte vidare med fler verktyg eftersom kopplingen mellan pedagogik och digitala verktyg inte riktigt faller på plats.

Användningen av IKT påverkar inte undervisningen särskilt mycket om läraren inte klarar av att använda digitala verktyg på ett bra sätt. Då blir det bara ett extra moment som ska göras istället för att vara något som istället ökar elevernas kunskapsinlärning. Frågan är om lärare mest använder IKT för att lägga till något eller om de bara förbättrar sin redan befintliga pedagogik och om det i så fall alls tillför något extra.

Lärare behöver förstå sambandet mellan en rad IKT och de kunskaper och färdigheter som eleverna ska nå inom ämnet. Det innebär att använda sin ämneskompetens för att välja bra digitala verktyg som hjälper eleverna att klara kunskapskraven. Där behövs en medvetenhet om möjligheterna med digitala verktyg och hur de kan utveckla elevernas tänkande och kunskapsinhämtande. Genom att utveckla sin kunskap om IKT, framförallt via praktisk användning av många olika program eller genom att låta eleverna göra mer än att enbart trycka på appar, kan också pedagogiken utvecklas. Det är viktigt att förstå, (verkligen förstå) att IKT förändrar de sätt som vi ser på kunskap och hur eleverna kan nå kunskapskraven. Då måste äraren veta hur och när IKT kan förbättra en lektion på ett sätt som ger eleverna större förståelse och dessutom tränar deras förmåga till att analysera och reflektera.

De flesta lärare, även de som kan en hel del om digitala verktyg, vill lära sig mer. De vill bli bättre på att undervisa och hjälpa eleverna på vägen till ett bättre lärande. Det betyder att vi måste få mer stöd för att fortbilda lärare inom digital pedagogik och de sätt som det påverkar elevernas kunskapsinlärning. Det behövs tid och möjlighet att utveckla en nytt sätt att se på den egna undervisning. Inte tid som i "det är okej om det tar några år" utan tid som i
Det är dags att ge lärarna den tiden nu.


Som av en händelse dök ett blogginlägg upp i mitt flöde:
Checklist: Selecting Technology for Learning. Den tycker jag passar in här för fortsatt läsning.

Learn, CC (BY) GotCredit 

Hej Gustav Fridolin!

Hej Gustav!
Det här är så dumt, så det borde jag inte ens blogga om. Jag trodde att vi hade kommit förbi diskussionen om mobltelefoner i klassrummet!
I en artikel i Svenska Dagbladet från igår står att läsa att du vill få in mobilerna i utredningens diskussioner och att Metta Fjelkner vill införa "regler och kanske författningsändringar" för bruket av elevernas mobiltelefonanvändande.
Seriöst? Ska vi ha lagar om tuggummituggande också? Ska riksdagen lägga sig i till vilken grad mina elever sitter still? Ska vi kanske ha en författningsändring som reglerar att mina elever inte får stapla luktsudd?

Det finns flera dimensioner att ta tag i här. Den enklaste är att konstatera att eventuella ordningsproblem i ett klassrum är lärarens ansvar, inte Mette Fjelkners, Gustav Fridolins eller riksdagens. Ordningsproblem kan variera från klass till klass och i ärlighetens namn mellan lärare och lärare. Egentligen har jag nog haft större problem med föräldrar som ringer sina barn på skoltid än att eleverna använder mobilerna till slösurf. En lag mot hur föräldrarna använder mobiltelefonen om dagarna vore för mig alltså mer logisk. Men det är inte logiskt. Om du hade tillräckligt med krut så hade det räckt med att konstatera det, utan att du behöver försvara dina ställningstagande genom att de eventuellt backas upp i en utredning.
Just det är ändå inte vad som stör mig med allt det här.

Det stora problemet är hur Mette och andra ser på själva användandet av mobiler. Att det är en handling som inte hör hemma i klassrummet eftersom det stör. Eleverna plockar med sina mobiler i tid och otid istället för att lyssna på läraren. Påstås det. Det kanske är så i somliga klassrum. Så är det inte i mitt. Alla mina elever har inte en mobiltelefon och det är föräldrarnas uppgift att avgöra ifall de ska ha en. I mitt klassrum frågar eleverna om de får använda mobilen för att snabbt googla reda på information om än det ena än det andra, källkritiskt kontrollera en uppgift eller hitta en bild på ett djur för att kunna beskriva det bättre i en text. Mobilen tas fram eftersom behovet finns att använda den i undervisningen. De som ser ett problem med mobiltelefoner ser på det från fel håll.

Om man tror att det behövs en författningsändring för att reglera mobiltelefoner så har man inte förstått något alls av hur vi bör använda digitala verktyg i skolan. Fjelkner med sin bakgrund borde ha bättre koll än så, vilket i sig är sorgligt. Jag hoppas att du Gustav har bättre koll än så. För det här är inte en ordningsfråga. Det här är en likvärdighetsfråga samt en fråga om digitala kunskaper och pedagogik.
Jag har nämligen kommit på en revolutionerande metod som på ett drastiskt och effektivt sätt minskade användandet av mobiltelefoner i mitt klassrum.
Vi fick iPads!

När paddorna kom in i klassrummet behövde inte mina elever använda mobilerna på samma sätt längre. Om tillgången till digitala verktyg finns och om lärarens kunskaper om digital pedagogik är tillräckliga (ping Håkan Danielsson på Katedralskolan i Lund) så kan vi lägga ner pratet om hårdare regler för mobiltelefoner i klassrummet eller ens tro att vi behöver stoppa in mobilerna i en utredning.

Det den där utredningen egentligen borde syssla med är att komma underfund med hur vi ska få en likvärdighet med digitala verktyg i skolan. Varför sitter en del elever med en-till-en medan andra har en dammig PC från 1998 i ett hörn av klassrummet? Varför bekymrar man sig inte för den låga kunskapsnivån om digital pedagogik hos många lärare istället? En oerhörd mängd lärare vill inget hellre än att lära sig mer, men vet inte hur de själva ska gå till väga för att göra det. (Inför nu bara inte ett nytt PIM, för det känns som att vi har sprungit förbi den punkt då vi arbetade på det sättet.) Sen finns det en hel del lärare som inte vill använda digital teknik i sin undervisning och som är oerhört svåra att nå för en mental flipp.

Det behövs ingen författningsförändring angående mobiltelefoner i skolan. Det behövs en uppfattningsförändring! Vilka krav finns på skolpolitiker för att underlätta alla elevers ökade tillgänglighet till digitala verktyg? Vilka regler sätts upp för att alla skolledare ska ge alla lärare möjlighet att bli bättre på att använda digital pedagogik?
Hur tänker du där Gustav?

Technology is a given CC (BY), Scott McLeod

Chasing a rainbow

Jag såg en regnbåge idag. Jag har för mig att det är en symbol för förnyelse. Jag hade handlat och åkte efter regnbågen för att kunna fotografera den. Få den att fastna på bild. Regnet drog sakta vidare ut mot Vaxholm. Då och då stannade jag för att ta ett kort. För att bevara det som var vackert. Sen åkte jag rakt in i regnet igen, väntade åter på att det skulle sluta regna och fram kom den efter en stund ännu en gång.

Medan jag rullade tummarna inför varje tillfälle att fotografera så tänkte jag att det var som med skolutveckling. Vi jagar ständigt regnbågar. Emellanåt kommer det störtskurar som vi vill undvika. Även om det inte är farligt att bli blöt så är det inte alltid det känns positivt att bli dränkt i vatten.


Det behövs tålamod för att fånga rätt bild. Det behövs tålamod för att du ska kunna se den där regnbågen hos eleven ibland. Kanske ännu mer tålamod för att vänta in regnbågen hos kolleger, rektor eller huvudman. Men medan du står där och känner hur regnet vräker ner så vet du att färgerna kryper fram igen så småningom. Du vet inte när, du kanske inte ens alltid kan förklara varför eller hur det går till, men regnet varar inte för evigt.

Det hjälper inte att jaga en regnbåge för att hitta var skatten har grävts ner. Men om du tänker efter så är det kanske inte en säck med guldpengar du vill åt. Det är Verkligen en klyscha, men det är den där färgsprakande upplevelsen du får på vägen som är det väsentliga.

Flippa med Slate

Det är alltid kul att pröva något nytt. Den här gången såg jag en tweet om Adobe Slate. Sen förut finns appen Adobe Voice (som släpptes förra året) där du lätt kan göra en bildserie som du pratar till. Den här gången gäller det enkel text till bilder. Själv är jag förtjust i Adobe enda sedan jag började fotografera, så kalla mig gärna jävig i det här blogginlägget.

Det är en gratis app för iPad som du kan använda för att berätta en historia. Appen är hur enkel som helst att komma igång med (förutsatt att du har ett Adobe ID, vilket iofs inte är så svårt att skaf och det tar inte lång tid att kreera en ganska enkel historia. Du kan plocka in redan sparade bilder, eller ta nya i stunden. Det finns en del variationer på teckensnitt och hur du kan lägga in både bilder och text. Återigen på ett enkelt sätt. Även om appen är för iPad så kan din lilla bildhistoria ses med hjälp av både android och PC. Bildernas storlek kan också lätt ändras för att anpassas att visas på olika skärmar.

Jag gillar appen just för sin enkelhet. Både för att det går snabbt att göra en liten bildsekvens, men också för att formatet i sig inte lockar till långa utsvävningar i text, vilket passar flippat klassrum alldeles utmärkt. Dessutom går det att lägga in länkar som kan ta eleven/kollegan vidare till mer information, en hemsida, en blogg, ett frågeformulär eller något annat som vidgar perspektivet om det behövs. Men just det faktum är att något kan göras väldigt enkelt är en nyckel till att det faktiskt blir gjort.

Jag gjorde en enkel liten historia om -->  #skollunch som inte tog många minuter att göra. Som vanligt synd att det inte finns som app även för android, men vi får hoppas att det kommer snart.
Annars... Bara att sätta igång att bygga något!