Framtiden i en kritask

Det här blogginlägget är en del av lärartycket, nr 117

Jag minns min första skoldag.
Det var en solig dag i augusti 1973. Mamma hade sytt en ny klänning och jag hade fått en röd/gul/grön axelremsväska. Stor nog att rymma en pärm. (Min mamma har alltid varit praktisk.) Jag visste redan vilka som skulle gå i klassen. Bästa kompisen och ett antal till som bodde nära. Jag hamnade längst fram i klassrummet vid en bänk med lock och fick en egen kritask. En blå, för jag gick i blå gruppen. Kritasken lovade mig allt som jag skulle kunna skapa med alla färgerna som fanns däri.
Att få vara i det här underbara klassrummet med mina första lärare bästa kompisen och en ny kritask måste vara det bästa som fanns. Den här första dagen bestämde jag mig för att bli lärare.

Jag älskade att lära mig saker och jag skulle bli lärare! Ända tills jag började på högstadiet och gymnasiet. Då hade jag helt plötsligt ingen aning vad jag ville arbeta med. Det kanske inte var någon som visste det då. Jag visste att jag absolut inte skulle bli lärare! Jag sökte mig vidare och hamnade nere i Lund för att studera. På introduktionsdagen sa föreläsaren att vi som satt där skulle alla få jobb efter examen. Ingen visste väl inom vad, men det kändes bra. Jag studerade och skulle fortfarande inte bli lärare. Jag trivdes i Lund och älskade att lära nytt. Tog examen mitt i 90-talskrisen. Inget jobb.

Jag visste att jag var bra på att lära och studera. Men om jag tog tag i studier igen så måste det bli något där jag verkligen fick jobb. Glad var jag inte, men det fick bli lärare. Startade på LHS höstterminen 1993. Praktik en vecka redan under första terminen. Min handledare släppte ut mig i klassrummet på egen hand. Vilken kick! Varför hade jag inte gjort det här förut? Att undervisa var plötsligt det roligaste jag någonsin hade gjort. Att samspela med eleverna var plötsligt en viktig och givande insikt i mitt eget sätt att hämta ny kunskap. Praktik och teori vävdes samman. Tillsammans med mina kursare på LHS hade jag många givande diskussioner och jag fick många tankar som bar mig vidare. Jag tänkte tillbaka på mina första lärare och vad de egentligen hade betytt för mig, både privat och i min blivande yrkesroll. Jag började förstå varför jag hade funnit sådan glädje i skolan från första dagen.

Efter första lärarjobbet har jag passerat flera skolor, klasser och elever. Jag har träffat ett stort antal kollegor som vill det bästa med sitt jobb. Somliga som alltid velat bli lärare och andra som slingrade sig in mot yrket. (Det har också visat sig att flera av mina gamla klasskamrater blev lärare. Vem hade trott?)
Mina egna lärare från den första tiden och deras naturliga sätt att få mig att finna glädje i skolan och kunskapsinlärning har jag alltid reflekterat över på vägen till och i mitt yrke.
Jag har insett att min inte helt raka väg tillbaka till skolan gett mig bra redskap att förstå eleverna och min egen lärarroll. Det gäller att aldrig stå still utan att ständigt utvecklas och på så sätt fortsätta att hitta glädjen. Ibland hamnar jag någonstans där jag inte hade trott, men allt är en erfarenhet. Den kunskap man hittar går aldrig förlorad var man än hamnar.

Jag kan inte säga vad mina elever kommer att arbeta med när de blir stora, men jag vet att det kommer att bli något stort vad de än ger sig in i och hur de än slingrar sig dit. Min egen skolgång har lämnat ett evigt intryck av glädje och vilja att lära. Jag är inte en färdig lärare, för jag vill ständigt lära mer. Jag vill att mina elever ska känna detsamma.
Tro det eller ej, men jag har kvar den där blå kritasken. Kritorna är lite kortare, men fullt användbara och helt enkelt anpassade till mitt sätt att rita. Det är glädje i den kritasken. Det är minnen, kunskaper och framtidstro i den kritasken.

Jag tror inte att läraryrket är ett kall, men jag tror att vi som arbetar i skolan känner en glädje i jobbet som få andra upplever. Jag älskar att se elevernas glädje från den där första skoldagen med den nya skolväskan och sedan se dem sträva framåt. Ibland lekande lätt, ibland med motstånd och ibland med plötsliga hopp. Jag älskar att veta att jag är en del av det och att min roll är att guida eleverna genom olika krumsprång inom kunskapsinlärningen.
 
Jag vill tacka mina lärare Gunilla Backlund, Marie-Louise Sterner, Inger Tillas, Anette Viskman Welander och Agneta Jansson. Utan er hade jag aldrig blivit lärare! Utan er hade jag inte återvänt till skolan och förstått styrkan hos alla riktigt bra lärare som finns där ute i landet!

Flippa klassrummet - enkelt och på svenska

Jag tycker inte att man ska förenkla begreppet flippa klassrummet... egentligen. Men ibland kan det behövas ett enkelt sätt att förklara på, även om det inte går att få till en tillfredsställande och heltäckande form av den enkla versionen. Jag har sett några liknande förklaringar på engelska, men ingen på svenska. Sagt och gjort - jag gjorde en egen.
Möjligtvis så kommer den att utvecklas i framtiden. Just nu ser den ut så här:

Tips: Klicka upp bilden i eget fönster så blir den tydligare.

Flippandets olika sidor

46 minuters mycket intressant diskussion och information om hur olika lärare flippar klassrummet.

Vad är det som fungerar och vad är det som kan vara ett hinder? Kan flippande hjälpa elever ta ansvar för sitt individuella lärande även inför högre studier?
Några av de mest framstående föregångarna inom flippandet svarar på frågor i en panel under ISTE 2012.

Dåtid, nutid och framtid

I debatten på nätet och irl råkar jag alltsom ofta på personer som vet hur allt ska vara inom skolans värld. Personer som har en glasklar bild av verkligheten. Både historiskt, i nuet och inför framtiden. Det tycker jag är fantastiskt. Tänk att veta allt och kunna allt och dessutom ha förmåga att se in i framtiden!

Det kan inte jag.


Personligen är jag mer inställd på att det jag vet om skolan bakåt i tiden är en del av verkligheten som jag ser den. Det är min unika bild av vad som historiskt skett och det speglas via min sociala och pedagogiska bakgrund samt en massa andra aspekter som är unika för mig. Förmodligen är min tolkning av hur vi har undervisat i skolan ganska lik många andras, men lika ofta kan den vara olika. De slutsatser jag drar av det som har varit är och förblir ändå min egen tolkning utifrån vem jag är och vilka erfarenheter jag har. Synen på dåtiden kan dessutom förändras beroende på vad jag upplever i nutid och framtid.

Genom att tolka ett historiskt perspektiv så har jag ett sätt att förhålla mig till nuet. Hur jag undervisar nu är ett resultat av det jag tidigare gjort. Jag har inte alltid gjort alla rätt och jag gör det förmodligen inte nu heller, men jag försöker dra slutsatser och lärdomar av det jag gjort förut och det jag ständigt får nya intryck av. Jag undervisar utifrån det bästa sätt jag kan se utifrån min erfarenhet och de kunskaper jag tagit till mig. Jag kan egentligen inte veta att det jag gör just nu är vare sig helfel eller helrätt. Inte förrän efteråt. Men det jag tror på blir ofta mer rätt än det som läggs i knät på mig.

Så inför framtiden är jag ödmjuk. Jag vet inte vart vi är på väg, men jag kan förmoda och anta utifrån min egen vy. Jag vet att saker och ting inte alltid är konstanta. Jag är beredd att diskutera och ompröva det som jag har trott vara absolut. Både med dom som tycker som jag och dom som har en annan uppfattning. Jag lär mig hela tiden nytt inför framtiden och väljer att inte ta några slutsatser för givna.

Sen finns det som sagt de som inte behöver reflektera över vare sig dåtid nutid eller framtid på det här sättet... uppenbarligen. De som redan vet exakt vad vi har gjort för fel, vad som är fel nu och hur vi bäst gör i framtiden.
Diskutera gör jag gärna och det finns många som diskuterar tillbaka. Det har jag inga problem med. Det är när diskussionen blir till ett ensidigt fenomen av att göra anspråk på "alla rätt" som jag får problem. Det finns nämligen en skillnad. Att diskutera är ett sorts utbyte av tankar, visserligen med en andemening att försöka övertyga någon annan om ens egna idéers förträfflighet, men en del går över gränsen till vad som kan kallas för diskussion. Det intressanta är nämligen när det hamnar i läget "alla andra gör massor av fel och just den här personen gör alla rätt". Jag som vuxen kan ta det (eller för all del välja att ignorera det), men om det är så här vi ser på eleverna också är det sorgligt. Även om det hävdas att man ser eleverna så börjar jag tvivla när det egna resonemanget är så oruckbart. Om diskussionen mellan vuxna hamnar i ett "jag vet allt" läge så undrar jag om man har förmåga att slå om när det kommer till interaktion med eleverna. Frågan är om man ens märker det själv då.

Jag lär mig att pröva och ompröva det jag tror på i (bland annat) givande diskussioner. Jag vill inte heller ha det på något annat sätt. En stor del av anledningen till att jag är lärare är att jag ser det som en utmaning att hela tiden se nytt, lära mig nytt och att vara beredd på att stjälpa allt över ända om jag ser något som är bättre och mer utvecklande.
Eleverna behöver inte någon som kan allt och som vet allt bäst. Eleverna behöver någon som är beredd att guida och lära sig parallellt.

Och allt det här vet jag... eftersom jag vet allt.

En alldeles "vanlig skolsal"

Idag har jag tillbringat dagen i bilen. Från östkust till västkust. När man inte är ensam och sällskapet inte har samma vuxna smak på underhållning så får man ta att musiken inte är den man hade valt själv. När medpassagerarna äntligen accepterade mitt val av radiostation (läs hade insett att de hade sina egna iPhones med sig) så fick jag äntligen då möjlighet att lyssna på hederlig gammal pratradio strax utanför Göteborg.

Barnradio i P4. Monsterakademin av Martin Widmark. Kändes perfekt efter att ha lyssnat på diverse musik som framfördes av artisters vars existens jag inte hade en aning om. Har du läst Monsterakademin? Om du har det så vet du att Nelly Rapp i ett spännande kapitel i början av boken (spoilervarning här) blir i stort sett bortlurad och förd till... en alldeles "vanlig skolsal". Att man vet att det är en sådan där alldeles "vanlig skolsal" bekräftas av att man får veta att där finns både pennvässare, svart tavla, stora kartor på väggarna och bänkar i snörräta rader. (Det där sista är jag inte säker på att det lästes, men det var några mil kvar att köra och jag gillar inte att köra bil och anteckna samtidigt.)
Jag studsade till när berättelsen kom så här långt. En "vanlig skolsal"? Som ser ut så där? Nu har jag visserligen kollat upp att boken är tryckt år 2003 och det var ju trots allt ett tag sen. Utvecklingen går, som vi väl vet, fort, men jag tänkte att frågan är om det inte är så att alldeles för många känner igen den beskrivningen av en "vanlig skolsal". Och det är just det som är så sorgligt. Jag vill att en alldeles "vanlig skolsal" ska kunna definieras helt annorlunda än den som Nelly Rapp hamnar i. Jag vill att Nelly beskriver datorer, en eller två kvarglömda ipads, en smartboard, trådlös uppkoppling, mjuka soffor, bord att samarbeta kring, mattor att ligga på, fönsternischer att krypa upp i och mycket mycket mer. Jag vill att våra elever ska känna igen sig i den verkligheten istället!

Jag vill göra klart att jag gillar Martin Widmark. Han får mina elever att läsa kopiöst mycket. Men snälla Martin, kan du inte skriva en reviderad upplaga?

Flippa - lovorda eller kritisera

På flera bloggar (från det stora landet i väster - USA) har jag nu läst att "flippa minsann inte är något nytt" och det framställs nära på som en indirekt kritik mot det flippade klassrummet. Kanske inte rakt ut eftersom det kräver mod att gå emot något nytt och innovativt som prisas av så många. Personligen kan jag tycka att det är lite utanför diskussionen huruvida flippa är nytt eller inte, för inte har det blivit ett genomgripande pedagogiskt tänk att frigöra klassrumstiden på det sätt som flippa låter oss göra. En annan anledning kan vara för att ta udden av det som förespråkande personer (exempelvis Aaron Sams och Jonathan Bergmann) har gjort genom att sammanställa och föra ut en modell på bredare front. Varför man väljer att göra det förstår jag inte heller. Den förtäckta kritiken dyker upp på ett sätt där den som kritiserar inte egentligen har så mycket argument och istället faller till föga för att det flippade klassrummet är bra, bara pedagogen förstår att den inte är något nytt.

Både den som kritiserar något och den som är för något bör rimligtvis sätta sig in i det de väljer att kritisera eller förespråka. Om du är en pedagog som vill flippa ditt klassrum behöver du först ha en genomtänkt förståelse för hur du vill flippa ditt klassrum och sedan följa upp det med en handlingsplan. Det gäller egentligen för vad vi än gör i skolan, men extra viktigt att tänka på när man intresserar sig för ett nytt tankesätt som man inte har använt sig av förut. Först när du själv har bestämt dig för vad flippa klassrummet innebär för just dig kan du gå vidare med att börja genomföra dina tankar. Alternativet att bara hoppa på tåget i farten riskerar att du inte upplever några egentliga förbättringar vare sig för dina elever eller för dig själv. Du behöver inte flippa allt på en gång. Börja med något litet och gå vidare när du känner dig redo. Viktigast att komma ihåg är att eleverna alltid ska stå i centrum av undervisningen. Att flippa är inte det vi gör för att vi har alla de här olika digitala verktygen, utan tekniken underlättar helt enkelt flippandet.
Från Center for Excellence in Teaching and Learning (CETL) kommer det här citatet som är väldigt tänkvärt:
“While I’m glad many educators seem to be jumping on board with this model, my concerns are that some teachers may simply transfer their lectures to video and then have their students write papers or fill out worksheets during class. To me, that is bad pedagogy. However, if significant learning opportunities are capitalized on during class time, this could truly change learning and solve the problem, at least temporarily, of engaging students with material outside of the classroom”


Och sist (med en del hjälp av Aaron Sams ord)...

Om du är emot det flippade klassrummet...
så hoppas jag att du läser om det flippade klassrummet och inte bara förutsätter saker och ting utan att ha satt dig in i modellen. Var specifik i din kritik av det flippade klassrummet. Var medveten om det faktum att det flippade klassrummet har många ansikten och inte kan placeras under ett enda tak. En alltför enkel tolkning av det flippade klassrummet visar inte de nyanser som finns i de olika tillämpningarna av att flippa.

Om du är en förespråkare för det flippade klassrummet.
Dela med dig av dina positiva upplevelser utan att pracka på någon annan modellen som en lösning på alla problem i skolan. Inspirera istället andra och tala om vad det är som har förändrats i ditt tanke sätt och ditt klassrum.


Enstaka flugor gör ingen sommar. Att det funnits pedagoger som har arbetat så här förut är lovvärt, men jag ser inte varför det skulle innebära en nackdel för det flippade klassrummet. Att sätta sig in i det man vill kritisera eller arbeta med är viktigt. Det är kunskapen om budskapet man vill föra fram som skiljer den som bara pratar och den som andra väljer att lyssna på.

Flippa idrott

Det händer att jag får höra att det inte går att flippa vilket ämne som helst i skolan. Jag fortsätter att envist hävda att flippandet är något man kan göra oavsett ämne. Jag vill visa några utmärkta exempel på det från ämnet Idrott. Jag kan tänka mig att man också kan förklara olika sömnadstekniker i textilslöjd eller matlagningsmoment i hemkunskap på liknande sätt. Håll till godo och låt inspirationen flöda.


Den första filmen kommer från  NZ PE Teacher på Nya Zeeland. Det är en genomgång av motoriska färdigheter och visar att idrottsteori går alldeles utmärkt att flippa.

Det två nästa filmerna kommer från The flipped Coach i USA. Den visar hur du som idrottslärare kan flippa de fysiska momenten. Den andra filmen är från samma lärare och vänder sig mot de yngre åldrarna. Kanske som en informationsfilm till föräldrar hur eleverna arbetar på idrottslektionerna eller hur de kan träna hemma?

 

The Flipped Classroom Infographic

Det finns saker som är väldigt bra, särskilt när det går att låna fritt precis som bilden nedan. Jag har lagt in den i FB-forumet Flippa klassrummet en gång och den surrar fritt på nätet, så den kanske inte är ny för dig. Egentligen är det flippade klassrummet så mycket mer än vad den visar, men vill man förklara det i ett första skede så är det här enkelt att ta till sig.
Håll i minnet att det flippade klassrummet inte är synonymt med att eleverna ser filmer hemma. Det viktigaste är att frigöra tid i klassrummet och vad vi väljer att göra med den tiden.



Created by Knewton and Column Five Media

IKT jetlag

Jag har precis fått hem mina barn efter att de varit bortresta en månad. Visst känner man glädje när det första dom gör är att rusa hem till mamma för att få umgås. Men med jetlag i kroppen finns det självklart begränsningar i vad de klarar av eller vill göra. Det intressanta är att mina tre väljer att hantera det på en mängd olika sätt.


Tonårssonen kom hit först. Han hade vaknat vid 3 på natten och väntat så länge han kunde innan han gick över till mig vid 7.30 Vi satt och pratade länge om upplevelser och framtidstankar. En stund senare dök tonårsdottern upp. Hon hade vaknat vid 4, men lyckats somna om i flera timmar. Hon  pratade om klädfynd och känsloupplevelser från resan, samt njöt av svensk sill och kokt nypotatis. Det hon berättade var nästan som hon hade varit på en helt annan resa än lillebror. Sen sa ville hon gå och vila en stund. Det var två timmar sen och det har varit lögn att få liv i henne sen dess. En stund efter att storasyster försvunnit in i sitt rum deklarerade sonen att köttbullar och gräddfil (bara just det) skulle sitta fint. När han slukat dom försvann han in i Skype och något av de datorspel han kör. (Ärligt talat är jag inte säker på vilket, men jag kollar upp ifall han har somnat då och då.)
Sista barnet som öppnade dörren till hemmet idag var lilltjejen. Hon hade somnat sent, men sovit gott hela natten och sen blivit väckt vid middagstid. Mysigt att ha mamma för sig själv. Vi har dansat och tittat på en av hennes älsklingsfilmer på TV. Hon har visat upp ett blinkande glas från Bubba Gump och satt sitt nyaste gosedjur på bordet. Efter det var det dags även för henne att konstatera att magen kurrade en aning. Köttbullar igen. Med stekt potatis. Nu är hon parkerad i soffan med mobilen nära och Disney Channel på TV.

Tillsammans med mina barn har jag skrattat, kramats och varit oerhört nöjd med livet idag. De har alla tre varit med om samma sak: en resa till USA. Samtidigt är deras upplevelser av resan helt unika. De anlände till Sverige samtidigt och alla tre hade en vilja att få träffa mamma snart igen, men därefter skiljer sig hur de har reagerat.
De har tankat trygghet på olika sätt eftersom de är olika individer. De har velat uttrycka sina intryck av resan på skilda sätt och de återhämtar sig i sin jetlag också på olika sätt.

Jag tänker att egentligen är det precis så här med IKT i skolan också. Vi låter eleverna uppleva precis samma sak. De är med om samma resa, men egentligen är intrycken av resan fullständigt unika. När de landar vill de (och behöver de) uttrycka sina upplevelser på olika sätt. Någon vill ha sill och någon annan vill ha köttbullar. Det går inte riktigt att förutse när de är hungriga eller hur pass hungriga de är, men när de är det så gäller det att stå beredd med något som mättar deras hunger.
De vill smälta sina intryck på olika sätt, genom att sova, skypa eller dansa. Men tryggheten i att pedagogen finns där är lika för dem alla. Det är nog självklart för de flesta att alla våra elever är individer, men är det så självklart att bemöta alla efter deras individuella behov? Vi kan inte kräva att de alla samtidigt och på samma sätt ska interagera med pedagogen och övriga i klassen (världen!). Vi kan inte kräva att alla ska använda samma uttrycksmedel för att dela med sig av sina erfarenheter. IKT öppnar möjligheter för en mängd sätt att interagera i och utanför klassrummet. Våra elever har jetlag och det är något väldigt bra. Låt oss hjälpa dem att använda IKT utefter de behov som de själva definierar. När de behöver sätta sig vid datorn eller använda smartboarden så gör de det. Vill de använda andra sätt att arbeta på så gör de det. Någon vill redovisa sina intryck via en film och någon annan genom att göra en väggtidning. Förmodligen så känner de nämligen själva bäst till hur de ska behärska sin egen jetlag.

När höstterminen börjar låter jag aldrig mina elever skriva en uppsats om sommarlovet. Men jag hindrar inte heller den elev som vill göra det.

Vad händer i det flippade klassrummet?

Jag gillar citat. Ett av mina absoluta favoritcitat är ett av komikern Groucho Marx:
"Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others."
Det är ett förhållningssätt som jag försöker följa både privat och i yrket. Jag har mina principer, men dom är inte orubbliga. För att kunna utvecklas måste man vara beredd att kunna ta till sig nytt och omvärdera. Någonstans däri ligger också anledningen till varför det flippade klassrummet tilltalar mig så mycket.

"There is no such thing as THE flipped classroom" - Aaron Sams 

Kritik som ibland läggs fram mot det flippade klassrummet är att det aldrig kommer att fungera eftersom det skulle bli alldeles för många filmer för eleverna att titta på i alla ämnen och i alla moment. "Tänk dig själv att behöva se tio filmer i veckan à 15 minuter - det fungerar ju inte!"  Förutom att en flippfilm inte bör vara mer än 5-10 minuter lång, så vill påpeka att alla moment kanske inte är lämpliga att flippa. Man måste inte flippa allt, tro det eller ej och man måste inte alltid flippa med hjälp av just filmer. (Ibland undrar jag t.o.m. om det ens är något att sträva efter.)
Om det är lämpligt eller inte att flippa ett ämnesområde eller ett visst moment måste däremot alltid utgå från varje individuell pedagog. Därutöver tvivlar jag på att alla pedagoger ens kommer att börja flippa, varpå kritiken faller av sig själv. Att säga att alla lärare ska börja flippa allt är som att säga att alla lärare skulle börja arbeta med enbart LTG när det gäller läsinlärning. Jag tror inte att det finns en enda lösning på kunskapsinlärning vare sig det gäller läsinlärning eller flippade klassrum.

Att rabbla upp ett antal kriterier som uteslutande ger dig det optimala flippade klassrummet är förmodligen inte möjligt. Det gör att modellen blir öppen för kritik (eftersom den kan upplevas som "lös i kanterna"), men fördelen är att det går att anpassa det flippade klassrummet till varje grupp och varje pedagog. Det flippade klassrummet är anpassningsbart oavsett ämne eller pedagogisk grundsyn. Det betyder att den positiva påverkan elevernas kunskapsinlärning inte är beroende av ämne eller det fysiska klassrummet.
Det finns alltså inte en enda metod för att flippa klassrummet som passar alla. Men vad mer är: Enbart filmer gör inte ett flippat klassrum!

"The Flipped Classroom is a mindset, not a method." - Brian Benett

Det vi behöver fokusera på är att en förändring måste ske i vårt pedagogiska tankesätt. Hur använder vi egentligen vår tid i klassrummet?
En del av det här är att tänka igenom hur vi möblerar i klassrummet och varför. Tänker vi alls på det? Om tiden ska användas till "peer instruction" och att guida eleverna genom de olika arbetsuppgifterna så bör vi utgå ifrån det. Om det finns en smartboard och en whiteboard i klassrummet, åt vilket håll står stolarna vända då? Om vi vill att eleverna ska interagera, hur placerar vi eleverna då? Ger vi eleverna de bästa förutsättningarna med tanke på hur vi placerar dom i klassrummet? Hur interagerar vi med eleverna i klassrummet? Låter vi eleverna ställa frågor istället för att svara på frågor?
Det flippade klassrummet handlar inte om filmer, det handlar om ett skifte i tankesätt i hur ett klassrum ska se ut, vad vi gör i klassrummet samt vilken roll läraren och eleven har.
På det stora hela är således det flippade klassrummet inte ett specifikt tillvägagångssätt. Det är snarare ett förhållningssätt och med fokus på vad som händer i klassrummet. Det flippade klassrummet är en ideologi och inte en absolut metod.

"Flipping the classroom is not the answer to solving all of the flaws in our education system. However, neither is doing nothing and continuing on like nothing is wrong." - Brett Clarke

 

Att flippa klassrummet är ingen universallösning och det kommer inte lösa alla problem vi har. Det flippade klassrummet kan däremot frigöra kraften hos eleverna istället för att passivisera dem. Det hjälper till att flytta klassrumkulturen från ett lärarstyrt perspektiv mot elevbyggande kunskap.
Det skapar också möjligheter att hitta behoven hos elever genom olika arbetssätt. Men det är viktigt att vara medveten om att bara för att vi frigör pedagogen, så betyder det inte att han/hon vet vad de ska göra i klassrummet och inte heller säkert vet hur man gör det effektivt. Det är där vi måste fundera igenom vad vi faktiskt gör. Det gäller visserligen inte bara ett flippat klassrum, men för att vi inte ska se det flippade klassrummet som den absoluta lösningen på alla problem i sig självt så får vi inte heller glömma att göra det. Hur för vi arbetet i klassrummet  är den viktiga diskussionsfrågan för att det flippade klassrummet ska kunna gå framåt. Vi måste först hitta vårt engagemang i klassrummet och sedan se hur det flippade klassrummet kan stödja det.

Det flippade klassrummet passar inte alla elever och inte heller alla pedagoger. Även den pedagog som flippar måste ha ögonen öppna för elever som behöver andra sätt att lära sig. Men det är lite av det som är det fina med att flippa klassrummet, att det tillåter olika sätt för eleverna att inhämta kunskap. Jag är övertygad om att det öppnar upp för olika inlärningssätt, i motsats till att cementera traditionella lösningar. Det är som så mycket annat - om man inte tror på det man gör blir det inte bra.


Tiden i klassrummet bör ägnas åt att möta elevernas olika inlärningsbehov, inte att definiera vad lärande är. Lgr 11 ställer stora krav på att vi implementerar IKT i undervisningen. Det handlar inte om att lära eleverna skriva i ett ordbehandlingsprogram eller hitta ikonen för Internet. Det handlar om att ge eleverna ett förhållningssätt till digitala resurser och att våga låta eleverna ta ansvaret för sin egen inlärning. Jag är övertygad om att flippade klassrum kan ta oss ganska långt mot de mål Lgr 11 sätter upp. Förutsättningen är att vi inte får glömma att det vi gör i klassrummet är något som vi måste reflektera över, eventuellt omvärdera och hela tiden utveckla.

Känner att jag vill avsluta med den här filmen om att våga gå i frontlinjen för något man tror på. Bara för att den är så tydlig och bra. Och alldeles underbar. :) Glöm inte att även om man är ensam i det fysiska rummet så behöver man inte vara det i ett större sammanhang.
@braneback
Flippa klassrummet

Behovet av IKT-pedagogik

I kommunen där jag arbetar finns det många friskolor. Några av dom har i flera år lockat elever med att de får en egen dator eller padda om de söker sig till just deras skola. Det händer även att kommunala skolor väljer att införa 1:1 i syfte att locka elever. Men det spelar ingen roll hur många datorer eller smartboards som finns på en skola om inte pedagogerna som arbetar där har förmågan att använda de digitala redskapen i undervisningen på ett vettigt sätt! Vill vi dela ut mutor till eleverna för att vinna kampen om deras skolval eller vill vi faktiskt ge eleverna något som spelar en avgörande roll i deras kunskapsinlärning?

Vi pratar ofta digitala verktyg. Vi skryter om att den eller den skolan har en 1:1 satsning eller att det finns en eller två smartboards på en skola. Men vad betyder det egentligen? Det betyder att alla elever har fått tillgång till varsin dator eller att klasser har möjlighet att titta på en smartboard. Det betyder (tyvärr) inte alltid att eleverna får tillgång till god pedagogisk hjälp i sitt skolarbete med sagda digitala verktyg. Jag har hört flera exempel på 1:1 skolor där det fortfarande finns pedagoger som inte vill ta till sig att eleverna ska kunna använda sina egna (av skolan utdelade) datorer på lektionerna. De anpassar inte sin undervisning efter att de digitala resurserna nu är så lättillgängliga för eleverna och de kommer absolut inte närmre några IKT-pedagogiska metoder. Ofta är det också lätt att sätta en elev framför en dator eftersom han eller hon då "i alla fall är sysselsatt" som en kollega uttryckte det. Inbillar vi oss att vi har löst problemet då? Är det så vi tror att datorerna ska användas? Som en tillfällig tom utfyllnad av lektionsinnehållet, för att vi inte hinner eller orkar med att ge eleverna vettiga arbetsuppgifter?

Vi fortsätter att sätta eleverna framför datorerna, för om de sitter där så måste de väl arbeta med en framåtskriden pedagogik. Det ser ut så i alla fall, både för utomstående och för pedagogen själv.
Om smartboarden används så är det för att visa filmer eller färdigproducerade presentationer. Det är också bra möjligheter för undervisning med smartboarden, men sällan används smartboarden till sin fulla potential. Sällan får eleverna använda den under lektionerna som arbetsredskap annat än för redovisningar. Sällan får de möjlighet att interagera med hjälp av smartboarden. (Why the SMART Board May Have Been a Dumb Choice)"Våra elever arbetar med datorer!" "Våra elever har en smartboard i klassrummet.", säger vi. När vi egentligen borde prata om hur eleverna interagerar med hjälp av de digitala verktygen. Vem pratar om det?
Förra året förbjöd jag mina elever att använda bilder i sina datorproducerade arbeten. De fick inte heller använda andra teckensnitt än Times New Roman eller Arial och den enda färgen de använde i sina dokument var svart på bokstäverna. Tråkig lärare? Javisst! Men de har inte heller tillbringat massor av timmar till att leta efter roligaste bilden (helst en som rör sig) eller pröva märkliga Word Art-bilder som överskrift. Mina elever har istället koncentrerat sig på innehållet i sina texter. Vi har hunnit diskutera innehåll och övat källkritik i varandras texter tillsammans. Jag räknade en gång lite enkelt på hur mycket tid några elever använde för att hitta bilder och ändra teckensnitt jämfört med den tid de lade ner på textens innehåll. Det blev ingen rolig matematik. Pedagogerna tyckte inte att det spelade någon roll, för "de har ju roligt när de arbetar".

De digitala verktygen är just det som namnet säger - arbetsverktyg - och inte leksaker. Eleverna behöver lära sig att använda verktygen på ett sätt så att de kan koncentrera sig på sitt arbete och inte använda tiden till det som snarare tar fokus från uppgiften. Det är inget som de flesta elever kan från början. Det är något vi behöver guida dem igenom. Men om pedagogen själv inte har funderat igenom sitt förhållningssätt eller har kunskapen om hur man kan arbeta med digitala verktyg så är det svårt. Om vi inte diskuterar IKT-pedagogik i skolan kommer vi fortsätta med att enbart ersätta penna och papper med en dator. Vi kommer att fortsätta att tycka att det är ok att eleverna använder en mycket större del av sin tid i skolan till att leta skojiga bilder eller oläsliga teckensnitt istället för att ge dem de kunskaper som de faktiskt behöver.

Vi pratar också om hur viktigt det är att alla pedagoger ska få en egen arbetsdator. I min kommun har alla pedagoger fått en egen laptop. Alla har inte hämtat ut den och många använder den inte alls eller till sitt arbete. Kanske då för att läsa mailen och då helst hemifrån. Inte ska man behöva släpa en laptop fram och tillbaka till skolan? Ursäkterna till varför det är så här är många och ärligt talat ganska tröttsamma. Vill man använda sin dator så går det faktiskt alldeles utmärkt fastän man bara arbetar deltid, "inte kan alla program" eller för att man "snart ändå ska pensioneras".

Förra året skulle alla genomföra PIM upp till nivå 3 i min kommun. PIM är förmodligen en god tanke, men inte särskilt verklighetsförankrad enligt min mening. Det tekniska kunnandet är bra. Vi behöver lära oss det. Men jag vet precis vilka som vägrade göra PIM överhuvudtaget, vilka som har fått hjälp med precis varenda moment (läs egentligen inte gjort det själv) och vilka som inte använder sig alls av de kunskaper som de lärde sig med PIM. Vad beror det på? Jag är övertygad om att det beror på avsaknaden av IKT-pedagogik. Vi måste börja diskutera IKT på ett pedagogiskt plan istället för att enbart fastna i diskussioner om hur många datorer vi har råd att köpa in eller hur många steg vi ska klara i PIM. De digitala verktygen ger ingenting om vi inte börjar diskutera IKT-pedagogik.

Det handlar givetvis också, som jag skrev ovan, om att få ökad kunskap i det tekniska handhavandet. Men som jag ser det så måste varje pedagog ta ett ökat ansvar för att lära sig det rent tekniska. Hårdvaran kan inte stå ensam utan IKT-pedagogik om det ska bli bra kunskapsinlärning för eleverna. IKT-pedagogik däremot kräver inte 1:1 eller smartboards i alla klassrum. Och för att svära i kyrkan så tror jag mer på IKT-pedagogiska diskussioner just nu före 1:1. Det är inte det att jag inte skulle vilja ha 1:1 i min klass. Givetvis vill jag det, för det skulle underlätta enormt! (Jag har redan en smartboard, så det tänker jag inte klaga på.) Men när situationen nu ser ut som den gör så känns det inte som en bra strategi att bara enkelt konstatera att enbart se till det tekniska. När inte alla pedagoger eller elever har den tillgång till datorer som vi skulle önska, då kan vi ändå arbeta med den pedagogiska tanken kring IKT.

Personligen har jag tröttnat på att vänta på att någon annan ska göra något. Vi kan gnälla oss blå över att staten eller kommunen borde göra något när det ofta  är så att det faktiskt går att påverka saker och ting själva. Vi kan också sitta och vänta på att vi alla ska få en egen dator och att alla elever också ska få det, men då lär många få vänta länge.
Det vi däremot kan börja med är att diskutera IKT-pedagogik. Något vi faktiskt borde göra med tanke på innehållet i Lgr11. En satsning på digitala verktyg är inte så mycket värt om vi inte diskuterar pedagogiken runt omkring. Det är ingen vettig lösning att fortsätta sätta eleverna framför datorerna utan att vi tänker på hur vi gör det och varför.

I höst kommer jag ha återkommande möten på skolan för att diskutera IKT-pedagogik, förhoppningsvis också i kommunen. På skolan kommer det att bli på ordinarie mötestid ungefär var 3:e vecka. I kommunen går det kanske inte att få till under min egen arbetstid, men för att få till en förändring är jag faktiskt beredd att ge blanka den i det. Jag kan det här och är beredd att dela med mig av den kunskapen. Faller det väl ut blir det något som sprider sig och får fäste i kommunen.

Jag skulle också kunna tänka mig att diskutera IKT-pedagogik på lärarutbildningen, för hur kan vi förvänta oss lärare som är framåtskridande och som har förmåga att guida eleverna med hjälp IKT om vi inte får ut examinerade lärare med den förmågan från lärarhögskolorna?

 

Nationella och kommunala (vettiga) satsningar inom det här området kanske kommer, men jag tror att det dröjer. Antingen kan man sitta ner och vänta (och passa på att gnälla lite) eller också så kan man försöka förändra.

Flip Your Classroom - Boken

"Flip Your Classroom : Reach Every Student in Every Class Every Day” är en bok skriven av "flip class"-pionjärerna Jonathan Bergman och Aaron Sams. Bokförfattarna är föregångare av den pedagogiska modell som kallas för flippa klassrummet ("flipped classroom"). Modellen går i stora drag ut på att man vänder (flippar) på det traditionella arbetssättet i skolan och istället för att ha genomgångar i skolan och färdighetsträning som läxa så gör man tvärs om. Klassrumstiden kan på så sätt användas mer effektivt och ge ett bättre individuellt stöd till varje elev.

Jonathan Bergman och Aaron Sams inleder boken med en mycket rak och ärlig beskrivning av de erfarenheter som de har gjort sen de började flippa sina klassrum. Senare kommer de in på "the Flipped-Mastery Model", vilket är en utveckling av det första. 

Bokens syfte är att entusiasmera pedagoger inför det flippade klassrummet. Själva använder författarna egenhändigt gjorda filmer för att flippa, men just vilket redskap som pedagogen väljer att använda är inte det viktigaste. Genom att flippa kan eleverna gå genom materialet hemma i sin egen takt. De kan se filmerna så många gånger de vill (pausa, spola tillbaka eller framåt). Det här innebär att tiden i klassrummet kan pedagogen ägna mer till eleverna, hjälpa till med frågor som de har och hjälpa dem vidare. De gäller både elever som behöver extra hjälp och elever som vill komma vidare uppåt. Pedagogen får också en bättre insikt i vad eleverna har svårt med i just ett visst moment och kan stödja eleven enskilt eller i grupp. Bergmann och Sams beskriver hur pedagogen kan utveckla ett fungerande system som har positiva effekter på resultaten för eleverna och som kan ge ett djup i inlärningsförmågan.

Författarna upptäckte att modellen hade fler möjligheter än de från början hade trott. Bland annat tar de upp ett exempel med elever som "leker skola" och som lär sig enbart det som skolan förväntar sig att de ska lära sig och också vet precis vad de ska ge pedagogen för svar (respons). Men de elever som "leker skola" har egentligen inte lärt på djupet och kan inte utveckla eller diskutera sin kunskap. Det vi kallar för entreprenörskap skulle med andra ord vara svårt för de här eleverna.

Modellen ger också utrymme för de tysta eleverna. Den tysta eleven kan genom det flippade klassrummet få mer uppmärksamhet eftersom pedagogen har tid för mer individuell interaktion.
För de elever som alltid har en aktiv fritid, de som har varit lediga eller av någon annan anledning har missat lektioner och därmed missat material, ges möjlighet att i sin egen takt arbeta i förväg eller ta igen genomgångar efteråt.

Boken ger tips på digitala verktyg, hur du kan börja göra filmer till dina elever och hur tiden i klassrummet kan organiseras och användas. Författarna ger också exempel på olika sätt att flippa i ett flertal ämnen, allt från språk till idrott.

Det förklaras också hur modellen påverkar elever, föräldrar och andra pedagoger som kommer i kontakt med modellen och hur pedagogen kan genomföra den flippade modellen med positivt stöd från ledningen.

Den här boken är inte tänkt som en färdig metod som pedagogen kan applicera på sin undervisning. Boken är en uppmuntran till pedagoger att använda sin egen metodik. En lärstil som passar dem själva och som de genom flippamodellen kan utveckla och som förhoppningsvis ger positiva erfarenheter. Dessutom är det inte säkert så att alla moment inom ett ämne passar lika bra att flippa. Författarna rekommenderar att börja enkelt. Det är inget självändamål att flippa all undervisning i ett slag. Istället bör pedagogen ge flippamodellen tid så att det kan byggas in den i den egna undervisningen och byggas upp genom egna erfarenheter. Bergmann och Sams uppmuntrar också utbyte av erfarenheter med andra pedagoger och därmed ge möjligheter av att lära av varandra.

Förutom att ta upp det grundläggande av det flippade klassrummet så tar författarna även upp "the Flipped Mastery modell" och i stor utsträckning diskuterar de vilka utmaningar som det medför. "The Mastery Modell" innebär en djupare nivå av den flippade klassrumsmodellen. Det betyder att elever lär i sin egen takt, individuellt eller i grupp, pedagogerna använder sig av ett formativt förhållningssätt, vilket ger eleverna delaktighet, samtidigt som det synliggör kunskapsinlärningen för dem.

Sammanfattningsvis är boken en beskrivning av två entusiastiska experter som, genom sina positiva erfarenheter, vill dela med sig till andra kolleger för att ge dem samma glädje i flippandet.

Ett viktigt budskap i boken är att ett flippat lärarande inte innebär en enklare undervisning eftersom det fortfarande ställer stora krav på hur läraren arbetar tillsammans med sina elever i klassrummet. En av de viktiga saker som läraren behöver göra är att våga släppa ansvaret för kunskapsinlärningen till eleverna. Att flippa är inte den optimala lösningen på alla problem i skolan. Författarna visar också på en del problem som de har kämpat med och de arbetar ständigt och fortfarande med förbättringar. Pedagogen bör hela tiden hålla i minnet vad som är bäst för de egna eleverna. Det flippade klassrummet ger inte per automatik bra lektioner och bra kunskapsinlärning. Pedagogen är fortfarande viktigast!

Om du är intresserad av boken så kan du köpa den i traditionell bokform från Adlibris här eller ladda ner den via Amazon till Kindle här.

Flippa möten

Den här bloggen har inte varit särskilt aktiv. Jag har haft fullt upp med olika projekt som rör det flippade klassrummet. Full fart på twitter @braneback och i på forumet Flippa klassrummet på Facebook.  Kanske är det dags att ändra på aktivitetsnivån nu....

Jag lovar inget - så har jag inget sagt.

I vilket fall så läste jag ett inlägg på bloggen The tempered Radical om att flippa lärarmöten, vilket gjorde mig så där väldigt full av idéer och tankar som gör att man hoppar upp i taket. Jag skickade iväg både en tweet och la in ett inlägg om det i Facebookgruppen Flippa klassrummet. Det blev många positiva reaktioner och RTs. Även om tanken är väldigt enkel så är den genial. Vad är det som gör att vi pedagoger (kanske andra också) inte förbereder oss inför ett möte. Varför ses det som onödigt extra arbete istället för att vi ser möjligheten av att kunna få positiva och givande möten istället? Det är dags att ändra på det.
För att göra blogginlägget enkelt så kan man sammanfatta det så här:

(1). Använd YouTube's video recorder och en webcam för att spela in en 10-15 minuters lång video med innehållet som du i normala fall delar med dig av på ett lärarmöte.

(2). Be dina kollegor att skriva ner/skicka frågor och tankar kring filmens innehåll senast dagen innan mötet.

(3). Dela upp kollegiet i flera små grupper som (utifrån gruppmedlemmarnas frågeställningar och tankar) kan diskutera det som tas upp i filmen.

(4). Använd den sista delen av mötet till att sammanfatta och låta kollegiet dela med sig av vad de olika grupperna kommit fram till och/eller diskuterat.

Jag kommer att hålla i flera IKT-pedagogiska diskussioner i höst på skolan (och förhoppningsvis i kommunen). Givetvis känns det här som ett suverän upplägg för de här mötena. Men jag kan inte sluta tänka där. För ju mer jag tänker på det desto mer blir jag övertygad om att det här självklart också går att applicera på föräldramöten. Jag har en oerhört bra och engagerad föräldragrupp. Det skulle vara väldigt intressant att se vilka dikussioner jag skulle få med ett sånt här upplägg. Klart värt att prova!
Med risk för att upprepa mig så skriver jag ner samma lista igen med enda skilnaden att några ord är utbytta:

(1). Använd YouTube's video recorder och en webcam för att spela in en 10-15 minuters lång video med innehållet som du i normala fall delar med dig av på ett föräldramöte.

(2). Be föräldrarna att skriva ner/skicka frågor och tankar kring filmens innehåll senast dagen innan mötet.

(3). Dela upp föräldrarna i flera små grupper (som utifrån gruppmedlemmarnas frågeställningar och tankar) kan diskutera det som tas upp i filmen.

(4). Använd den sista delen av mötet till att sammanfatta och låta föräldrarna dela med sig av vad de olika grupperna kommit fram till och/eller diskuterat.

Medge att det låter som ett intressant upplägg! Men glöm inte att lyssna på den respons som du får in från dina föräldrar. Det är inte alltid som man gör som andra vill, men det är viktigt att man lyssnar!


Tillägg 19 januari 2013
Läste en artikel i DN av Bengt Ohlsson idag. Jag ror att flippade föräldramöten kan underlätta en dialog mellan föräldrar och skola.