Att omvandla ovilja till entusiasm

Att det finns datorer i skolan är idag inget konstigt. Möjligtvis är antalet datorer och deras placering den fråga som diskuteras. Det finns kommuner och skolor som fyller sina klassrum med fler datorer och ipads än vad många i andra skolor skulle våga drömma om. En del går steget längre och satsar på 1:1 på bred front. Men trots att datorerna inte är ovanliga i klassrummet idag så är en stor andel av lärarna fortfarande ovilliga och skeptiska till att att arbeta med datorer i undervisningen. De datorer som står så sparsamt utplacerade används till största delen som skrivmaskiner. En eller annan gång har läraren hittat en hemsida eller ett program som eleverna kan få använda när de har arbetat färdigt. Eller också hamnar eleven framför datorn eftersom det i sig är en "garanti" för att undervisningen är modern och digital.

Vi vet att det finns teknikmotvilliga lärare. Det behöver inte ha att göra med hur länge man har undervisat. Oavsett om lärarkarriären inleddes före eller efter datorernas intåg i skolan så finns det lärare som inte vill eller kan förstå varför de ska använda sig av digitala verktyg i undervisningen i någon större utsträckning. Vi som redan är inne i den digitalt pedagogiska världen kan se på de här lärarna som konservativa och misstänksamma mot förändringar för förändring skull.
Men de här lärarna har, precis som vi digitala entusiaster, siktet inställt på bra undervisning. Eleverna tycker att läraren är bra. Hen är krävande, inspirerande, och ser till att eleverna får godkända resultat och betyg. Men att det skulle finnas ett mervärde i att använda digitala verktyg i undervisning i någon större utsträckning förstår hen inte.
De teknikovilliga lärarna har lite tolerans för förändring och är ovilliga att flytta fokus från sin redan fungerande undervisning såvida det inte finns övertygande bevis för att investering i tid och ansträngning kommer att betala sig med stora utdelningar. De förväntar sig också ett komplett paket, en helhetslösning som är användarvänlig och som har bra stöd. Den motvillige läraren vill också gärna ha bevis för de utlovade förträffligheten innan hen köper konceptet. Tekniska lösningar lovar mycket, men varför laga något som inte är trasigt?

En del lärare vaknar en dag med datorer i sina klassrum utan att ha begärt att få dit dem och har inte någon större begeistring inför det faktum att någon har bestämt att nu ska de minsann användas i undervisningen. De lärare som är motvilliga till digitala verktyg har sina särskilda behov, intressen och inlärningsstilar som måste behandlas med respekt och uppfinningsrikedom om vi vill att de ska välkomna digitala vertyg i sina klassrum.
Det är inte alltid vi tänker på det i den digitalt pedagogiska världen. Själv kan jag tycka att det är så självklart med datorer som en naturlig del av arbetet i min klass (även om tillgången är väldigt liten) att jag blir uppriktigt förvånad när jag pratar med någon som inte resonerar på samma sätt som jag. Detta trots att jag inte är omedveten om att jag i ett flertal sammanhang uppfattas som mer än lovligt insnöad på digital pedagogik.


Att ignorera skillnaden mellan den redan teknikfrälste och den ovillige är ett recept för misslyckande.

Att investera i kablar och program och inte bry sig om kompetensutveckling (innan, i uppstart och löpande) inom IKT är att skjuta sig själv i foten. Den skola som har "köpt" en halv produkt får inget mervärde.
Att strunta i att sammanföra den digitala pedagogiken med läroplanen ger också brister i de investeringar som man gör. De två är sammanflätade. Om vi ​​inte kan klargöra hur den digitala tekniken kan förbättra läsning, matematiska förmågor och entrepnöriellt lärande kommer vi att fortsätta att möta ett stort antal lärare som ifrågasätter värdet av de "leksaker" som alltmer fyller klassrummen.


Så hur kan man nå de motvilliga? Utan att ha några vetenskapliga avhandlingar bakom mig (och kanske slår jag in öppna dörrar) tänkte jag komma med några tankar.

Klargör de vinster som eleverna gör.
De som inte ser några fördelar utöver det som redan går att genomföra med hjälp av traditionell undervisning behöver se slutresultatet tydligt. De vill veta att deras arbete kommer att resultera i bättre elevresultat. Att vinna över motståndare till den digitala sidan i skolan innebär att vi behöver visa på mätbara resultat. De blir nämligen inte överdrivet entusiastiska över enbart tal om tekniska lösningar eller fantastiska resor genom Asien med hjälp av Google Earth. Det finns trots allt problem med det tekniska och det finns kartböcker.

Visa på färdiga lösningar.
Den motvilliga läraren får inte ut något av en situation där hen måste använda sin uppfinningsrikedom eller fantasi för att utveckla sin kompetens. Konservativa lärare vill ha ett färdigt paket som har testats, förfinats och fulländats. De har inte tid att gissa sig fram och vi måste erbjuda mer än kablar och datorer.

Ta bort överaskningsmomentet.
De som är motståndare till digital utveckling i skolan verkar inte vara överdrivet glada i överraskningar, besvikelser och plötsliga vändningar, särskilt inte när de inträffar under lektionstid. De kan ta en kurs i forsränning eller fallskärmshoppning på sin fritid, men de skulle aldrig välja det som en undervisningsmodell. Vi behöver visa  dem upplevelser som kräver liten eller ingen risk.

Prata inte nörd.
Många (även jag) som förespråkar digitala verktyg använder ofta ett språk som garanterat stöter bort den oinvigde. Att använda termer och tekniska uttryck utan att reflektera över det eller sanera mängden kan få en helt normal lärare att vilja gå åt totalt motsatt håll "bara för att". Det är också så lätt att predika som om allt från det förflutna är dåligt medan allt som är nytt är bra. Och med handen på hjärtat så är det inte riktigt på det sättet.

Att finnas där.
Kontinuerligt stöd är viktigare än all fortbildning i världen. Den motvillige ser hur nätverken kraschar och datorer går sönder. En uppdatering av ett program som innebär en mindre justering kan innebära att den som nyss ville försöka ger upp. Det behövs teknik som fungerar tillförlitligt och det behöver finnas någon vid lärarens sida när något går fel eller inte ser ut som det gjorde nyss.

Ta reda på vad som är viktigt för den enskilde.
Den bästa förändringen inträffar när personen själv är med i spelet. Att kunna hitta just "det" som ger varje enskild lärare entusiasm inför något nytt gör att vi lättare får med hen på tåget. Ibland är det bättre att visa på små fördelar för den enskilde och bygga på det än att starta en massatsning som inte passar alla.

Motivera.
En skola eller kommun kan spendera massor av pengar på datorer och teknik och samtidigt ingenting på att ge en motvillig lärare grundläggande möjlighet att lära sig eller använda den nya tekniken. Lärare förväntas donera sina egna eftermiddagar, kvällar och helger till att lära sig det nya. Att lära sig att använda digitala verktyg är inte allas önskedröm om en meningsfull obetalt fritidssysselsättning. Seriöst arbete förtjänar full ersättning och massor av erkännande.

Låt pionjärer gå före men glöm inte bort de traditionella lärarna.
De lärare som vill och som gärna går före inom den digitala pedagogiken orkar till slut inte vänta in de motvilliga lärarna. Pionjärer vill gärna gå före och visa vad de kan. Det måste vi låta dom göra, men vi får inte glömma att planera en bana även för de som inte vill eller kan vara pionjärer. De som hellre väntar på den färdiga lösningen.


Utvecklingen går fort. Nya digitala verktyg och tjänster lanseras i en ständig strid ström. Tyvärr har mycket av den teknik som har utvecklats av tekniska entusiaster inte fått de som är skeptiska med på banan. Snarare så skräms de kanske därifrån i än högre grad. Det stora bekymret är kanske inte antalet datorer och hur de är placerade, utan hur vi har misslyckats med att omvandla ovilja till entusiasm.

Passionen lever i den svenska skolan

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla
dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och
förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen
Skollyftet.se, @skollyftet

Digitalt ledarskap

Det finns egentligen inga absoluta regler för hur ett ledarskap i och kring digital utveckling i skolan ska se ut. (Och med skolledare menar jag i det här inlägget varje person som på något sätt har möjlighet eller makt att påverka skolutvecklingen på en skola eller i en kommun.) I en tid av digital öppenhet så kan skolledare rent fysiskt välja att vara aktörer i den digitala världen - eller inte. Vissa skolledare är aktiva och deltar i de pågående digitala diskussionerna. Andra verkar bita sig fast i den märkliga tanken att de kan undvika att medverka i den digitala världen om de undviker den helt. En del tänker dessutom att om de inte medverkar så behöver de inte heller ta ställning till vad som händer där.
Men verkligheten är inte så enkel.

Även om en skolledare själv inte ägnar sig åt twittrande och bloggande så kommer de ändå att lämna spår i den digitala värden. Det finns nämligen många som skapar de digitala spåren åt dem. Föräldrar, elever och pedagoger fyller den digitala rymden med tankar om deras ledarskap ändå. På Facebook, bloggar och twitter diskuteras pedagogiskt ledarskap och de effekter som ett kunnigt eller ickekunnigt sådant får. Både ett digitalt och ett mer allmänt sådant.
På sociala forum förs en aktiv och mycket öppen diskussion av kunniga pedagoger med stort intresse för skolutveckling. Det innebär att en skolledare som vill vara med i en utveckling inför framtiden går miste om en stor del av de (om inte de absolut flesta) riktigt viktiga och givande diskussionerna. På så sätt blir det väldigt svårt att avfärda de pågående digitala diskussionerna eller att undvika dom helt. En skolledare idag måste acceptera den digitala verkligheten och istället lära sig att använda sig av de forum som finns där. En skolledare som vill vara en del av skolutvecklingen eller som vill påverka den behöver upptäcka den digitala verkligheten och ta till sig de insikter som finns där.

Det digitala kollegiet är starkt. Det digitala kollegiet för utvecklingen framåt och fungerar som ett kitt som stärker och lyfter, jämfört med den mycket fattigare pedagogiska diskussion eller avsaknaden av pedagogiskt stöd i vardagens verklighet. Den skolledare som väljer att inte vara digital samt att lyssna och förstå de digitala nätverkens styrka och kompetens kan inte heller seriöst följa med i skolutvecklingen. Att stoppa huvudet i sanden kommer inte att göra att den digitala diskussionen försvinner. Det leder bara till att man missar huvuddelen av det som idag är fortbildning, skolutveckling och pedagogiskt framåtanda.

Skolledarna måste anpassa sig till en digitalt öppen värld. Det finns ingen möjlighet att undvika den digitala verkligheten idag. Att vara öppen i både det man själv tänker samt inför andras tankar och kunskaper är ett måste idag. Det gäller egentligen alla pedagoger också, men kanske i synnerhet skolledare. Ledarskapets öppenhet för både outputs och inputs måste öka. Det betyder att en skolledare behöver engagera sig i sociala medier. Läsa bloggar, twittra och vara öppen för andras tankar. Dessutom behöver en skolledare själv vara öppen för insyn i det egna ledarskapet och de tankar som ingår i det via de sociala medierna.
En skolledare idag har inget annat val än att delta i de digitala diskussionerna och själv vara med om att skapa sina digitala spår. I alla fall inte om han eller hon vill vara med om att skapa framtid.

Som en avslutande och suckande tanke gör jag tillägget att om du är skolledare och läser det här så tillhör du förmodligen inte den undvikande personlighetstypen som jag har skrivit om här ovan. Även om jag välkomnar alla läsare så är det sorgligt i sig. Den som verkligen behöver läsa det här gör det förmodligen inte.

Passionen för läraryrket

Idag läste jag en krönika i Expressen skriven av Susanna Dzamic.
Artikeln börjar ganska bra. Det stämmer att det är mycket i skolan som vi lärare inte är nöjda med. Det är mycket vi lärare kämpar för att förändra. Jag tänker att det är det här som Dzamic skriver om och vill ändra på.
Men så börjar texten vända...
Dzamic skriver om hur allt färre söker till lärarutbildningarna och att de som startar sin utbildning där inte har valt det i första hand. Ja så är det tyvärr. Skolan känns inte som ett prioriterad område och de omständigheter i arbetsmiljö och den lön som vi lärare har gör det inte så lockande för studenter.
Där vänder texten precis som ett isberg plötsligt kan välta runt under tiden som det smälter bort. Eftersom ingen söker till lärarutbildningen i första hand så innebär det, om jag tolkat Dzamic rätt, att vi inte kommer få engagerade eller bra lärare i framtiden. Det är enbart en väldigt bra lön och en så flummig skola som möjligt som blir avgörande för studenter att vilja välja läraryrket. Därmed inte sagt att de skulle göra ett bra jobb. De valde ju faktiskt läraryrke i tredje eller fjärde hand.

Jag kan förstå att pedagoger är trötta och uppgivna. Det pågår en ständig diskussion i de sociala medierna, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling. Där finns det passion så det rinner över hos lärare och blivande lärare. Även hos dom som inte valde läraryrket i första hand. Och det är just den passionen som driver diskussionerna. Vore vi inte så passionerade så hade vi inte ens brytt oss att klaga. Då hade vi lyft vår lilla lön och gått hem. Men det är få lärare som fungerar så. Lärartycket är en av de saker som vittnar om det.

Det är inte alltid jag är överens med alla mina kollegor. Det är inte alla som brinner för IKT-pedagogik på samma sätt som jag. Men det innebär inte att de som inte gör det saknar passion. Det innebär inte att de inte arbetar för vad de tror är elevernas bästa. Och det hänger inte ihop med ifall läraryrket var deras förstahandsval en gång i tiden eller inte. Att vara lärare är inte ett konstant tillstånd. Det är inte så att passionsgraden är konstant från det att vi söker till lärarhögskolan tills vi pensioneras. Passionen går upp och ner. Den är inte jämn, men i de flesta fall övergripande.

Jag skrev i mitt Lärartyck (nr 117) om hur jag absolut inte skulle bli lärare. Det var en slump skapad ur en ekonomisk kris på 1990-talet. Men jag skrev också om hur passionen för yrket grep tag i mig och förändrade mig för alltid. Under det senaste året har jag fått mycket positivt sagt om mig. Sånt lyfter. Bland annat har jag från många fått höra att de älskar min passion för det jag tror på inom pedagogiken. Det är väldigt konstigt med tanke på att lärare inte var något som stod bland de första valen på min lista. Jag blev lärare för att "Ja, någonting måste man ju göra...".

Längst ner under Susanna Dzamic inlägg i Expressen finns en liten knapp där det står "rätta textfel" Väldigt lockande!

Orka blogga!

Den svenska skolan ska vara likvärdig. Det är en bra tanke. Det är inte en realitet. Lgr 11 poängterar att digitala verktyg ska vara en del av undervisningen i våra skolor.  En del skolor och kommuner satsar stort på det här och det är härligt att se. Andra skolor och kommuner satsar… inte fullt lika mycket. Egentligen handlar det mest vilken kommun, vilken skola och vilken pedagog eleven får kontakt med som avgör vilken digital kompetens han eller hon får inför framtiden.

Jag vill (och säkert du också) att hela skolsverige får sig en rejäl lyft inom digital kompetens. Men… Vi skyller på varandra och inget händer. Det är politikernas fel, det är rektorernas fel, det är skolkulturens fel, det är Jan Björklunds fel. Det kan mycket väl hända att alla dessa faktorer, var för sig eller tillsammans, bidrar till att Sveriges skolor inte kommer vidare i det digitala arbetet. Är det då en sådan lättnad för oss att sätta oss ner och tycka att det är någon annans fel och att vi därför personligen inte behöver ta ansvar för den övergripande verkligheten?

Att vistas i den digitala ankdammen är upplyftande när man harvar dagligen i den pedagogiska grottekvarnen. Jag älskar mitt jobb, men du vet hur det är: dokumentation, kepsdiskussioner och smällar från alla håll om hur dåligt skolan fungerar. Att tweeta och diskutera med likasinnade över hela Sverige och övriga världen är det som får mig att hålla igång och inte duka under för det ständigt malande (mer eller mindre roliga) arbetsuppgifterna utöver undervisningen som någon ålagt mig att göra.

Det krävs ett visst mod att våga låta sina åsikter bli offentliga. Snattret i ankdammen gör att jag orkar driva vidare med pedagogiken i min egen klass och att sprida mina tankar via den här bloggen, twitter och Flippa-gruppen på Facebook. Det är beroende av att jag kan kommunicera och interagera med. Det gör att jag vågar fortsätta tycka mycket i ett offentligt ljus, även när jag får höra titt som tätt i det verkliga livet att jag borde ge upp. Att genomföra mina visioner för egen del uppmuntras jag till, men att tro att jag kan påverka skolutvecklingen är ingen idé. Man ska inte stånga sig blodig, det är inte givande att försöka driva IKT-pedagogik i skolorna eftersom pedagogerna inte är mottagliga för det och det är bara att kämpa mot något som någon annan bestämmer över i alla fall.
Problemet är bara att jag inte kan tänka så eftersom det för mig är så befängt att elevens eller pedagogens möjlighet att kunna använda sig av digitala verktyg i sin vardag ska vara så beroende av så slumpvisa faktorer som vilken skola eller kommun han eller hon befinner sig på/i. Jag kan byta jobb. Elever kan byta skola. Men det är inte lösningen i ett större perspektiv.

Vad beror det på att vissa kommuner och skolor anser sig ha råd att rusta sina elever och pedagoger med digitala verktyg och andra inte? Jag får ofta höra från olika håll att det handlar om prioriteringar i budgeten. Den kommunala eller i skolans egen. Att alla skolor skulle kunna satsa på digital kompetens om bara ekonomin fanns. Men är det bara där vi kan finna orsakerna till att den digitala utvecklingen ser så olika ut över hela landet?
Jag är (helt utan att ha några som helst belägg för det egentligen) ganska övertygad om att det är mänskliga och inte ekonomiska investeringarna som är avgörande. Det är viljan att utveckla den digitala kompetensen, det är viljan att ge våra elever möjligheterna som de digitala verktygen ger som är det centrala i huruvida utvecklingen drivs framåt eller inte. Visst behöver vi ekonomiska förutsättningar, men vad hjälper det om pedagogerna själva inte inser vikten av den digitala kompetensen? Jag har så svårt att nöja mig med att ”det kan inte vara lika överallt” eller att det är ekonomin som styr.
Läroplanen är tydlig. Vi ska använda oss av digitala verktyg för att ge eleverna redskap att klara kunskapskraven. Men en del väljer inte att ta ”läsa” den delen av Läroplanen eller förstår inte hur viktigt det digitala kunskapskravet är.
Vi snattrar med varandra i de sociala forumen. Vi som redan har förstått vikten av digital kompetens och att föra den vidare till våra elever. Men vad händer utanför ankdammen?

Pedagoger kan inte utveckla digital kompetens utan tillgång till digitala verktyg och en bra Internet-anslutning, men just för att de saknar digital kompetens, förstår de inte alltid det potentiella värdet av att förvärva sådana färdigheter. För egen del eller för elevernas del. Det finns ”skolkunniga” utomstående som försöker införa både det ena och det andra måstet i skolan. Hur pedagogiskt digitalt insatta de är dom? Många är dåligt rustade för att fatta beslut om vilken typ av kompetens och tillgång till digital teknik som skulle gynna skolan mest och bäst. Vi som är ankor har en vision om hur det borde vara. Då är det bra att vi snattrar på. Helst också så att det når utanför ankdammen. Bloggar, twittrar och ideligen petar med näbben på dom som vill styra över eller inte vill hänga med i det pedagogiska och digitala innehållet i skolan.

Bristen på digital kompetens kan vara självuppfyllande profetia. Det man inte kan tolka kan man inte förstå och det vill man inte lära sig att behärska. Utan en rosettsten att låsa upp koderna med återstår för de flesta pedagoger många mysterier i den digitala labyrinten.
Vi ankor behöver få väldigt många fler pedagoger, politiker och övriga samhällstyckare att vilja hoppa över den digitala kompetensklyftan och tänka: "Jag vill också ha IKT-kunskaper!"  Då kan vi få en digitalt likvärdig skola för hela Sverige.

Jag vill fortsätt våga och fortsätta orka. Jag vill twittra, blogga och paddla på med fötterna så mycket jag kan och en dag upptäcka att dammen har blivit en ocean. Jag hoppas att du vill det också.