IKT 2013

Julen är över. 2013 är snart här. Det här året har inneburit mycket spännande händelser och många nya kontakter med fantastiska människor. Jag vill inte göra ett avslut för året. Jag ser hellre en början på nästa. Det känns mer hoppfullt att se framåt än att titta bakåt. Det vanliga är väl att man skriver en önskelista till jul. Jag väljer att önska mig inför nästa år. Jag vet att det är stora önskningar, men att önska är gratis och hoppet det sista som överger människan.

Jag vill se elever som visar upp sina förmågor med hjälp av olika digitala verktyg och lärare som lyssnar stöttar och vägleder. Om elever ges medinflytande över användning och skapande av innehåll av undervisningen tillsammans med lärare (och inte bara när de redovisar sina arbeten) kommer nyfikenheten och viljan för att lära att öka

Tänk att få låta eleverna vara fria att utforska digitala verktyg och med hjälp av IKT få presentera och utvärdera sina resultat tillsammans med andra elever och lärare. Om lärare och ledning inte ser elevernas kunskaper inom IKT som ett hot eller hinder, utan som en tillgång kommer vi att komma mycket längre med det vi vill och det vi faktiskt behöver utveckla i skolan enligt läroplanen. Jag kan se framför mig workshops där elever lär personal och ledning att använda digitala verktyg. Eleverna är våra kollegor i lärandet. Kollegialt lärande är ett suveränt sätt att utnyttja de kunskaper som "redan finns i huset". Det betyder inte att vi ska vända på all undervisning och låta eleverna ta över lärarrollen. Det innebär bara att vi inte ska vara rädda för att ta till vara på elevernas kunskaper och arbeta tillsammans med dom. Eleverna är också en informationskanal ut i samhället. De ser inte på samhället som vi lärare och har man vuxit upp med digitala verktyg som en naturlig del av sitt liv ser man på samhället annorlunda. Elevernas röst i diskussioner om hur vi ska använda IKT på skolan är viktig. Vill vi att våra elever ska lära sig att hantera IKT på ett bra sätt så ska vi lyssna på vad de har att säga.

Jag önskar att alla lärare vill försöka använda IKT efter sin egen förmåga, att de vågar pröva att utvidga sina gränser och aktivt söka råd om hur de kan bli bättre på att använda IKT i undervisningen. Alla kan hitta och utveckla sitt eget individuella sätt att arbeta med IKT. Jag vill att det finns en genomtänkt idé bakom användandet av de digitala verktygen som sträcker sig längre (för att raljera lite) än det vi hittills har gjort genom att bara sätta eleverna framför datorerna för att skriva rent sina texter.
Det här innebär att det behöver finnas utökade möjligheter för lärare att utveckla sina kunskaper om IKT (både på den enskilda skolan och på en högre nivå) och ett regelbundet och ständigt närvarande samarbete kring IKT-pedagogik. Det behöver vara målmedvetet och kopplat till den faktiska undervisning, läroplan och forskning. Lärarmöten är utmärkta tillfällen där vi ska använda IKT (inte bara för att lyssna och se på presentationer) och att det ses som en naturlig del av och inte bara diskussionsinnehållet på mötet.

År 2013 behöver vi fler lärare, skolledningar och politiker som efterfrågar och vill ha en bättre användning av digitala verktyg i undervisningen. Jag ser framför mig ett år fullt av positiva händelser och spännande möten. Jag hoppas att ditt 2013 blir lika bra som mitt kommer att bli!

Gott Nytt År

Digital inkludering

Jag vet att det är jul snart. Det är bara det att det är lättare att säga att man ska ta helt ledigt än att faktiskt göra det. Tankarna snurrar vidare oavsett om man tar julledigt eller inte. För mig är det iofs inte något som stör mig, snarare något som ger mig mer. Att ha julledigt innebär att tankarna inte ockuperas av måsten utan bara viljor.

En av skolans viktigaste uppgift: att se varje individ och utgå från varje individs förutsättningar. Just nu läser jag en hel del om Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det som slagit mig som intressant är hur elever med NPF-diagnos bemöts i skolan. Frågan är vilken förmåga och vilja skolan har att möta och ta tillvara den naturliga variationen av olikheter hos eleverna. Det varierar mellan skolor som helhet och även hos enskilda lärare. Ibland verkar det som om skolan totalt misslyckas med att skapa goda lärandemiljöer för de här barnen och ibland är de här eleverna en naturlig del av helheten på ett väldigt positivt sätt. Jag tror att de flesta elever mår bra av en inkluderande undervisning och att de i gruppen får den hjälp som de behöver. Både med hjälp av varje lärare (som bör ha specialpedagogiskt stöd i ryggen) och av digitala verktyg.

Bengt Persson, professor i specialpedagogik, säger i en intervju (se film nedan) att en bra skola ur ett specialpedagogiskt perspektiv "ger även de här eleverna utmaningar och möjligheter att utvecklas utifrån sina förutsättningar". Jag gillar det perspektivet eftersom det ibland känns som att skolan bara vill lyfta elever med svårigheter upp till en viss gräns. All den potential som de besitter kommer inte alltid till sin rätt. Det är intressant att höra om hur det elevernas interaktion i klassrummet är en stor bidragande faktor som avgör ifall en elev får specialundervining eller inte. De klassiska bakgundsfaktorerna är annars begåvningsnivå, kön och socialgruppstillhörighet, men de förklarar endast 20% av de elever som bedöms behöva särskilt stöd, har Bengt kommit fram till i sin forskning.

Alla elever, men kanske i synnerhet elever med svårigheter (av vilket slag det än må vara) behöver få utmaningar men också få se möjligheterna. Jag är säker på att elever som har tillgång till digitala verktyg har en mycket bättre möjlighet att få se vilka möjligheter som finns för just dom. Visst ska det vara så att elever som har ett särskilt behov får digitala möjligheter att arbeta i skolan, men det är ännu bättre om de inte känner sig som det udda inslaget i klassen just pga det. Att vara den ende i en hel klass som får ha med sig dator eller använda en ipad under lektionerna, kan för ett barn kännas exkluderande. Inkludering är inte bara den fysiska placeringen i klassrummet. Då väljer de kanske hellre bort den möjligheten. Det är så, i min erfarenhet, att det som är bra för elever med speciella behov också är bra för absolut flesta andra elever. Så frågan är om det blir ett evigt snuttifierande när vi ger enbart vissa elever digitala verktyg istället för att lära av specialpedagogiken och ge alla elever samma möjlighet. Det ger en mer individualiserad undervisning och visar alla elever fler och större möjligheter. Vi kan också inkludera fler elever istället för att exkludera de som inte klarar av klassrumsklimatets interaktionsregler. Läraren är en väldigt viktig nyckel till hur de digitala verktygen kan användas inkluderande istället för exkluderande.

Bengt föreläser på Mellanstadiekonferensen 2013 och det ska för egen del bli väldigt intressant att få lyssna och sedan tänka mer om hur hans tankar och forskningsresultat kan appliceras på mina egna tankar kring digitalt lärande. En vild gissning är att jag kommer att skriva mer om det här.

Flipmeet!

Nu stoppar vi anmälningarna!

Det är en härligt bra blandad grupp som kommer på Flippmeet. Alla möjliga roller inom skolan - det gillar vi. Men nu är det full grupp i alla fall. Nu ska vi ha kul den 15:e!!

SETT + Lärarförbundet = SANT

Idag fick vi i ett pressmeddelande veta att Lärarförbundet går in som samarbetspartner på SETT-mässan. Det är stort. Det är stort eftersom att det tydligt signalerar att Lärarförbundet också förstår att IKT är något vi måste se över och satsa på.

IT har snabbt blivit en av de grundläggande byggstenarna i det moderna samhället. Därför är IKT i utbildningen är viktigt! Det är ett stöd för eleverna i skolsituationen, men ännu viktigare, det är ett måste för att eleverna i framtiden ska kunna vara en naturlig del av samhället. Det finns många åsikter om ett datoriserat samhälle. I vissa fall är det positiva tankar och ibland negativa. Men faktum kvarstår att vi är på väg allt mer in i ett samhälle som inte vill göra oss beroende av IT, utan som räknar med att IT är en del av det samhälle vi interagerar med. Om vi vill att våra elever ska kunna ha alla möjligheter i framtiden så måste de också behärska IKT. Inte som ett enskilt ämne och inte som något vi slänger in från sidan. IKT måste få bli vardag.

Den IT-tekniska utvecklingen leder till förändringar i samhället, på arbeten och i arbetsorganisationen. De kompetenser som kommer att behövas för ett jobb i framtiden, eller kunna ge oss möjlighet att ta en aktiv del av samhället, är på väg att förändras från hur det ser ut idag. Om jag ska sia om något så är allt viktigare kompetenser i framtiden bland annat kritiskt och kreativt tänkande, beslutsfattande, teamwork, kommunikation och flexibilitet. Förmågor som ligger väl i linje med "The Big Five" och entreprenörskap. Jag är övertygad om att om vi arbetar med IKT-kompetens kan vi på ett naturligt sätt träna just de förmågorna.

Vi behöver alla erkänna betydelsen av IT i skolan för att utveckla barn och ungdomars möjligheter till framgång, men också deras förmåga att interagera i dagens och i ett framtida samhälle. Flera skolor har, på senare år, gjort stora investeringar i IT för att förbättra lärandet. Tyvärr är det många som inte kommit så långt att de förstått betydelsen av att göra det än. Att behandla IKT i skolan som något annat än en viktig investering i elevernas framtid visar på en brist på förståelse och engagemang inför den framtid som eleverna står inför.


IKT är inte våra barns framtid, det är deras nutid - och skolan ligger alltför ofta hopplöst efter. Att Lärarförbundet nu går in som samarbetspartner med SETT-mässan är ett stort kliv för att visa på vikten av IKT i skolorna och utbildningen. Jag hoppas att Lärarförbundets aktiva ställningstagande kommer att leda till att fler kommuner inser vikten av att satsa, inte bara på digitala verktyg, utan även på IKT.

Ännu mer The Big Five

Jag är en person som har lätt att hitta ord. När jag talar om något som jag brinner för kan det rent utav vara riktigt svårt att få stopp på mig. Men just nu sitter jag tyst och bara lyssnar, för det som händer i mitt klassrum precis just nu är otroligt.

Vi har en pysseldag och har mest ägnat tiden till att färglägga våra lerfigurer. De som var färdiga fick rita och måla som de ville. Men så fick vi ett strömavbrott. Ganska snabbt såg jag hur nästan alla elever samlas vid ena änden av ett av långborden. Ljuset blir förstås sparsamt och alla vill sitta vid samma ställe. Trodde jag.
Det som egentligen hände var att en elev hade startat på en teckning. En annan elev frågade ifall hen fick rita något som kunde komplettera den första teckningen. En tredje elev ville vara med... Plötsligt hade det växt sig allt större och all var involverade i projektet. Snart flyttades papper och pennor till mattan istället. Jag tyckte att deras småprat var ganska trivsamt att lyssna till. De verkade ha kul och de arbetade intensivt. Jag lät det fortgå.

På rasten kom så några av mina elever framrusande till mig.
 "Vet du vad vi har jobbat med under förra lektionen?"
"Ja det såg ut som en stor teckning."
"Ja ja, men vi har samarbetat, vi har reflekterat, samtalat, argumenterat, resonerat, beskrivit och förklarat mönster, valt ut viktiga delar..."

Orden sköljde över mig. Ett gäng 10-åringar stod och intensivt förklarade med glädje vilka förmågor från The Big Five som de hade använt i det samarbetsprojekt som de hade startat helt på eget initiativ.

Vi är tillbaka i klassrummet igen. Ljuset är också tillbaka. Diskussionen om förmågorna och det projekt som eleverna har skapat fortsätter. Det är ett galet engagemang. Det är glädje och djup diskussion i samma andetag. Det jag riktigt gillar är att de har förstått hur förmågorna kan användas och att de lär sig något - hela tiden.

Vi skulle ha gjort något helt annat nu. Men ibland så behövs det ett strömavbrott. Att man stannar upp och vågar låta eleverna hitta sin egen väg. 

Och jag - vad gör jag? Jag bara lyssnar och njuter av mina kloka elever.

Formativt, The big 5 och IUL

Om man diskuterar på twitter så kommer ibland idéer lika fort som en gris blinkar, för att citera Astrid Lindgren. Då gäller det att hålla fast den idéen så att man kan göra något av det. Mindre hållbara idéer försvinner lika fort som de kom eller sipprar iväg efter att jag har hunnit testa dom. Är det däremot en hållbar idé så brukar det inte vara något större problem att få den att slå rot och leva kvar.
En diskussion om vad en läxa är och hur man bäst individualiserar den växte på det viset fram utifrån mitt förra blogginlägg via twitter och ledde så fram till en sån där grisblinkning. En som jag beslöt mig för att hålla fast vid. Jag återkommer till den där blinkningen lite senare i texten. Först lite bakgrundstankar.

Mycket tid har jag på senare tid använt åt att fundera över formativ bedömning. Hur man genom den mentala flippen blir mer medveten om hur vi hjälper eleverna framåt. i kunskapsutvecklingen. Jag kommer att föreläsa om det och hur jag arbetar med det flippade klassrumemt på Mellanstadiekonferensen 2013 i Stockholm och Göteborg (12 och 19 april). Då ska jag också få lyssna på (och efteråt ha en pedagogisk dialog med) Inger Nordheden. Inger har arbetat länge i Botkyrka och skrivit flera böcker om kulturmöten och språkutveckling. Inger har sagt att "Läraryrket är så komplext. Det inrymmer livet." Enkelt, men också vansinnigt klokt om du frågar mig. Det är inte alltid man kan uttrycka det man tänker i enkla uttryck. Den här tanken rymmer mycket. Det innebär att den som äger sitt liv också måste vara medveten om och äga sin kunskap. Jag tycker att det flippade klassrummet ligger bra ihop med det. En flipp bör alltid utgå från var eleven befinner sig. Därför gillar jag inte att göra en massa flippar i förväg. Jag vill utgå från var eleverna befinner sig efter den förra flippen. Efter att ha arbetat med eleverna efter det kan jag avgöra vart vi ska ta vägen nästa gång. Tillsammans med eleverna analyserar jag var vi befinner oss och hur vi går vidare, ett formativt bedömningssätt som leder vidare. Där går min och Ingers föreläsningar hand i hand. I den formativa tanken.

Det sättet som jag arbetar med med IUP:er med mina elever blir också formativt. Vi arbetar så att de efter en flipp eller i samband med andra arbetsområden bestämmer sig för vad de vill träna mer på. De skriver då en IUP som de sedan diskuterar med mig. När vi är överrens om innehållet i deras IUP så skriver vi in det i Unikum. En IUP är kort och väldigt definierad (och det är mest det som eleverna behöver hjälp med, även om de blir allt bättre på det också). Det går inte att skriva "Jag vill bli bättre på matematik!" utan de måste bestämma sig för något mer konkret som tex "Jag vill lära mig 4:ans tabell!" Något som är greppbart och som de själva kan se att de kan klara av att uppnå.
Jag skriver alltid in deras egna ord i Unikum. Dels för att de faktiskt använder väldigt kloka ord själva, men också för att det är lättare för dom att veta vad de ska jobba med när de känner igen sina egna ord. Då kan de också bättre förklara för kamrater och föräldrar vad de ska arbeta med. När de känner att de behärskar det som står i deras IUP går de igenom eller redovisar för mig eller klassen. Vi kan då bocka av uppnått mål och så kan de skriva en ny IUP tifrån var de har landat. Det här arbetssättet har gjort att alla mina elever är väldigt säkra på vilka individualiserade arbetsuppgifter de har.

Nu tillbaka till grisblinkningen.
Tanken som dök upp hos mig var från början och i sig mycket liten och innehöll bara tre bokstäver: IUL. Vad är då en IUL? Enkelt förklarat så är en IUL en Individuell Utvecklings Läxa och den spinner vidare på den formativa tanken. När man tänker på det så är en IUL just det som varje elev borde ha om någon läxa alls. Somliga elever har inte behov av några läxor. De kanske rent utav mår dåligt av läxor och behöver göra sitt skolarbete just i skolan. Andra elever vill ha läxor. Tiden som finns i skolan räcker helt enkelt inte till för allt de vill arbeta med. (Märk väl att jag skriver eleverna vill, inte att föräldrarna vill.)
Jag tror att om vi skapar förutsättningar för våra elever att göra arbetet i skolan så är det flera gånger bättre än att ge hemläxor. På vår skola har vi frivillig läxhjälp två gånger i veckan. Vi pedagoger finns där för att hjälpa eleverna med arbetet. Det är alltså inte en organisation utifrån som hjälper till med läxorna och inte heller fritidspedagogerna.

En IUL gör att varje elev kan få och ska ha en läxa som är anpassad just för hen. Det betyder att många elever inte ska ha några läxor alls. (Skolarbete ska göras i skolan.) Andra elever bör ha en läxa som, precis som en IUP, finns till på just hens nivå och efter hens behov. För att förankra läxan så ska den komma utifrån eleven själv. Precis så som jag arbetar med IUP:er.
Jag gjorde alltså helt enkelt så att jag berättade om min idé för eleverna. De jublade. En elev påpekade att jag borde skriva om det på bloggen. En annan elev ville ge mig Nobelpriset för en sån utmärkt idé. En tredje elev ville ge mig tre Nobelpris.
Vi enades om att vi borde ta avstamp i "den stora femman" som mina elever säger. "Får man gå och titta på väggen?" frågade en elev. Självklart fick man det och genast stod alla elever framför Marie Andersons fina bild av The big 5, som vi har på väggen, och diskuterade förmågor med varandra.
"Vilken tänker du ta?"
"Får man ta flera förmågor?"
"Du kan väl välja det där!"
Medan de stod där diskuterade de också vad de ville arbeta med för att träna på sina utvalde kunskapsförmågor. Jag hade inte utarbetat någon bra form för hur jag skulle veta vad var och en valde att arbeta med, så den här första gången fick det bli ett lösblad som alla skrev upp sig på. (Åh vad jag önskar att jag hade en dator till varje elev. Då hade vi svängt ihop ett googledocs på nolltid!)
Det här är några av de saker som mina elever valde att arbeta med. Det är deras egna ord.

• Laga mat och redovisa för mina småbröder, för de är nog ärligare än mamma och pappa. Jag tänker arbeta med förmågorna att redovisa och samtala.
• Engelska. Jag vill ha ett övningspapper där jag får träna på att svara på frågor och samtala. Jag redovisar genom att göra en smartboardpresentation.
• Baka. Att hantera information genom att läsa recept. Att reflektera över informationen. Jag kommer att prata med mamma och pappa så får dom berätta hur det har gått.
• Arbeta med min pysselblogg. Förmågorna är Vad är viktig information och Presentera.
• Att lära mig USAs stater. Begrepp. Stater är ett begrepp. Leta efter information. Samtala och redovisa för några kompisar.

Hur stolt är man inte sen när man dagen efter allt det här sitter på ett utvecklingssamtal med en elev och föräldern använder IUL i sin vokabulär på ett sätt som gör att man förstår att eleven har kunnat förklara det hemma med både syfte och utförandets idé. När sen eleven drar igång att berätta om vilka förmågor hen hade valt och varför, då ler man ganska brett. Formativt. Härligt. Allt från en liten grisblinkning på twitter.

Jag hoppas att du har möjlighet att komma till Mellanstadiekonferensen 2013. Synligt lärande, inkludering och bedömning för lärande är alla så viktiga delar av undervisningen. Oerhört spännande och intressanta tankar kommer du att kunna lyssna på. Bland annat mina.

Flippade läxor i Magasin 360

Läxdebatten fortsätter. Jag såg en kommentar i en diskussionstråd på Facebook som handlade om läxor. Där slog en lärare fast att "Vi kan väl alla vara överens om att läxorna är här för att stanna! ..." Jag är inte alls överens om det. Det här blir ett inlägg från mig via Magasin 360 (nummer 4/2012), intervjuad av Annelie Drewsen. Resten av artikeln finns här, med bland annat en intervju med mycket kloka Hanna Stehagen.
Läs gärna hela numret, för det är väldigt intressant.
En länk som är lättare att läsa artikeln på finns här.

Låt inte pendeln svänga tillbaka

Allt fler artiklar dyker upp med kritik mot det flippade klassrummet och i synnerhet Khan Academys sätt att använda sig av videos för att hjälpa eleverna med kunskapsinlärningen. Det är inte så konstigt. Pendeln svänger efter ett tag tillbaka. Det som är populärt ena dagen får utstå kritik nästa.
En artikel som pendlar tillbaka och som jag precis har läst heter "Why Khan Academy Is The Wrong Answer". Artikeln tar upp att bland annat Khan Academy ägnar sig åt är att leverera envägslevererat innehåll ("one-way content delivery") och menar att det är att fokusera på fel problem. Istället ska utbildningssektorn i framtiden investera  i och utveckla verktyg som stöder diskussion och interaktion.

Jag håller med om det sistnämnda. Jag tycker absolut att kollaborativt lärande är den bästa vägen till lärande och ser att de nya interaktiva verktygen som stor potential. Problemet är att jag inte tror att traditionellt tänkande kring digitala verktyg kommer att ge oss ett mer interaktivt arbete mellan elever och elever-lärare.
Traditionell undervisning blir inte kollaborativt automatiskt bara för att läraren står i samma rum som eleverna. Jag vill t.o.m. vara så fräck att jag påstår att samspelet mellan lärare och elev minskar ju högre upp i åldern eleverna kommer. Eleverna förväntas ta in alltmer kunskap genom att sitta och lyssna sig igenom lärarens prat lektion efter lektion. Var ligger interaktiva i det? Argumentet för att det är positivt, som jag har fått höra, är att det är bra att eleverna lär sig eftersom högskolorna fungerar på det här viset, samt att "det är bevisat att eleverna lär sig bäst på det här viset" (för att citera en av mina egna barns lärare). I mitt huvud dyker omedelbart frågan upp ifall högskolorna då arbetar på rätt sätt med sina elever.

Säga vad man vill om Lärarhögskolan (LHS i mitt fall), men när jag gick där fick vi diskutera litteraturen i mycket högre utsträckning än vad jag jag gjorde när jag studerade till min fil kand i Lund innan dess. Kanske var just vår grupp mer diskussionsbenägen, men det gav i alla fall mig väldigt mycket att faktiskt få diskutera kurslitteraturen, istället för att bara memorera den och sedan skaka den ur sig den under en tenta
Visst, eleven kan ställa frågor under en pågående lektion i det traditionella klassrummet, men längre resonemang hinns sällan med. Djuplodande diskussioner är det inte tal om såvida det inte medvetet planerats in i förväg någon gång per termin. En sådan planerad diskussion kan knappast ge samma kunskapsinlärning för en elev som den diskussion som uppstår i det spontana utifrån den förkunskap eleven har tagit till sig tidigare.
"På torsdagen i vecka 47 ska vi diskutera texten på sidan 53-89 i läroboken. Se till att ha med dig frågor tills dess!"
Att lärare känner sig pressade att arbeta på det här sättet kan bero på att läroplanen är fylld med ämnescentralt innehåll som läraren vill hinna med. Varje lärare känner likadant och pressar på i just sitt ämne. Eleven blir den burk som man stoppar allt i och så hoppas man att den burken har plats för all kunskap och att den inte läcker. För att läraren ska hinna med att leverera det innehåll som de vill måste de också bli bättre på att arbeta över ämnesgränserna och kollaborera med varandra. Lärarna måste börja se på lärandet som en pågående process som inte börjar och slutar vid klassrumsdörren. I värsta fall kan det leda till att kunskapsinlärningen gör just det, dvs. slutar när eleverna kommer till klassrumsdörren.

Att flippa klassrummet är visserligen, om man ser väldigt ytligt på det, ett sätt att leverera kunskap envägs till eleverna, men det stannar inte där. För det första är flipparna inte i närheten så tidskrävande för eleven som de föreläsningar som  pågår i de traditionella klassrummen. Om vi genom att flippa klassrummet flyttar ut "föreläsningen" ut ur klassrummet anser jag att man ökar potentialen för att interaktivt lärande ska ske. Läraren kan i den situationen inte luta sig tillbaka på att prata i 40 minuter, utan måste arbeta med laborationer och använda sig av interaktiva samtal under lektionen. (Alternativt låta det vara helt tyst hela lektionen eller tro att eleverna ordnar det där helt på egen hand.) Vill man utöka det flippade klassrummet och göra det mer än mer interaktivt så kan man ha en pågående diskussion via lärplattform eller mail mellan och med eleverna under tiden fram till den lektion som eleverna förbereder sig inför.
Och...
Det flippade klassrummet är inte en ändstation. Det flippade klassrummet är en av stationerna på vägen för att nå en bättre kunskapsskapande situationer och miljöer för eleverna.

Jag tycker att det är positivt att vi utvärderar och reflekterar över det vi håller på med. Det är viktigt att undervisning inte blir slentrian, men det innebär inte att pendeln ska svänga tillbaka hela vägen. Bättre istället att vi lär oss av det vi gör, tar med oss det som är bra och går vidare genom att utveckla ytterligare nya sätt att tänka och agera. En pendelrörelse kommer inte vidare, en pendelrörelse rör sig kring en och samma punkt fram och tillbaka. För att skolutveckling ska kunna ske måste det mönstret brytas. Det är inte motsatta sidor vi ska diskutera utan en rörelse framåt. En rörelse som samlar alltmer kraft av den tidigare energin som vi samlat på oss och som rullar vidare mot nya mål.

Svensk skolpolitik?

Jag har varit lärare i nästan precis 16 år och jag kan inte minnas hur många möten jag har suttit på som går till på ungefär samma sätt som i det här klippet från Yrrol. Kanske är det att ta i lite väl, men jag vill nog ändå säga att jag inte har helt fel. Enligt min mening skildras även svensk skolpolitik i det här klippet.
Så min undran är: Var finns riktningen? Var finns viljan att utvecklas? Var finns viljan att samarbeta och lyssna istället för att enbart höra sig själv yttra sina egna lösryckta förslag? Ibland läggs repliker enbart för att imponera på andra och ibland för att man inte har en aning om vad man egentligen pratar om eller tycker. Och i slutänden, eftersom man inte har kommit fram till något gemensamt eller vettigt, så klämmer man till med något totalt "oväntat", dvs samma traditionella tänk där eleverna är dom som får "straffet".

Är det någon annan än jag som känner igen sig?

Lärare i utveckling

Vi lärare behöver tid, resurser och möjligheter till vidareutbildning för att vi ska kunna undervisa inte bara i dagens, utan också i morgondagens klassrum.

Problemet är att alltför många lärare inte har fått fortbildning för att känna sig förtrogna med att använda de digitala verktyg som behövs. Inte heller har de lärt sig att instruera eleverna i hur och varför man ska använda sådana verktyg i sitt lärande. Många gånger eftersom de själva inte kan se eller förstå syftet.

Allt ovanstående vill jag kämpa för att lärarna ska få del av. Jag vill att lärare ska få allt det som gör att de kan känna sig säkra med att använda IKT i sin undervisning. Jag menar inte bara som lite kuriosa då och då, utan som något som... bara finns där. Naturligt. Något som genomsyrar det dagliga arbetet i skolan.

Vi  lärare behöver inte bli fullfjädrade online-proffs för att använda oss av digitala verktyg i kombination med våra pedagogiska kunskaper. Det som är viktigt är att vi som lärare bekantar oss med de digitala verktyg som finns. Vi behöver lära oss att använda oss av tekniken i våra klassrum tillsammans med våra elever. Vi behöver få kunskap om hur vi pedagogiskt bäst använder oss av allt det som kanske skrämmer oss mest.

Lärare behöver komma till en punkt då de inte bara säger att kunskap och erfarenhet kan vinnas på olika sätt, utan också förstår att ny teknik är en del av det. Lärare ska inte bara se på när andra använder IKT på olika sätt, utan faktiskt också gå vidare till att våga göra det själva och att hitta sin egen väg att arbeta med digitala verktyg. Det är en utveckling som mycket väl går att genomföra tillsammans med eleverna och inte bara som något som ska ges från läraren till eleverna. Vi behöver inte kunna precis allt om digitala verktyg och behärska det bättre än eleverna för att kunna börja använda dem i klassrummet.


Vi vill alla - både lärare, rektorer och skolpolitiker - att eleverna tar till sig nya kunskaper och utvecklar sina kunskapsförmågor genom att bl.a. arbeta enskilt, delta i diskussioner och gruppaktiviteter. Vi vill att de presenterar sina verk framför en (kanske) skrämmande, dömande grupp och att de kan förklara sina ställningstaganden på ett utförligt genomtänkt sätt. Vi vill att de ständigt utvecklar sig och lär sig nytt och vi är beredda att stötta våra elever i den utvecklingen.
Vad kräver vi av oss själva? Och vilka möjligheter ger vi oss själva att faktiskt våga lära oss nytt? Hur hjälper vi varandra att utvecklas? Vilka möjligheter och vilken stöttning ger skolledare och skolpolitiker oss lärare att gå från att stå bredvid och titta på till att faktiskt genomföra en genomtänkt IKT-pedagogisk undervisning?


Vi lärare behöver tid, resurser och möjligheter till vidareutbildning för att vi ska kunna undervisa. Inte bara i dagens, utan också i morgondagens klassrum.

Flippat klassrum - Kritik i fyra punkter

Jag letar konstant efter det som skrivs om det flippade klassrummet. Idag hittade jag en del på Innovationsrådets sida. Förutom att jag tycker att informationen som ges där om det flippade klassrummet är något snäv så var det ändå intressant att läsa. För att vara objektiva (antar jag) så tar de även upp några punkter under rubriken "Kritik mot metoden". (Nej  - det är inte en "metod" det är en modell!) Jag tänkte att jag skulle bemöta just de punkterna. Inte för att de råkar stå på just Innovationsrådets sida, utan för att det är ganska vanlig kritik mot det flippade klassrummet.
Så då kör vi igång:


-Det går inte att ställa frågor direkt under föreläsningen, och interaktion mellan lärare och eleven under själva föreläsningen är omöjlig.

Om eleven får traditionella läxor så har hen inte någon möjlighet till att ställa frågor eller interagera med läraren vid det tillfället. Att eleven har tagit del av en föreläsning tidigare är ingen garanti för att hen förstår innehållet när det är dags att göra läxan. Förhoppningsvis så minns eleven vad som sas under lektionstid (eventuellt med hjälp av anteckningar som måst föras samtidigt som läraren pratat), men det är långt ifrån säkert. Istället tvingas hen kanske lämna in en läxa som rättas som "fel" eftersom eleven inte har förstått. Den feedbacken som eleven sen får i form av röda R i exempelvis matteboken kommer långt senare än just när eleven brottas med att förstå läxan.
Hur är det då med interaktion mellan elev och lärare under en vanlig lektion då läraren föreläser framför klassen? Min erfarenhet är att det är samma elever som ställer frågor varje gång. Det betyder att det är de elever som är mest framåt som ställer frågor under en lektion. Många elever ställer aldrig några frågor. Ofta är det just de eleverna som skulle behöva ställa frågor, men som helt enkelt inte gör det av olika anledningar.
Jag har från början uppmanat mina elever att ställa eventuella frågor om varje flippning via mail. Jag använder kontrollfrågor eller en survey i mina flippar, vilket gör att jag kan se de eventuella problem som eleverna har med flippen snabbt och med möjlighet att inte behöva lägga alltför mycket tid på det som eleverna har förstått. Frågor kommer snabbt in och jag är alltid beredd att svara så snabbt jag kan. Det tar inte särskilt lång tid och ibland väljer jag att dagen efter prata med en elev om det finns det behovet från min eller elevens sida. På så sätt blir det en omedelbar och individuell feedback som jag tror att det är svårt att ge i ett traditionellt klassrum på samma sätt. 
När eleverna sen kommer till skolan så har de förberett sig med en kunskapsbas, vilket gör att ingen egentligen behöver känna sig dum eller utanför. När de verkliga och djupare diskussionerna drar igång mellan eleverna i skolan så kan alla hänga med mycket bättre än de skulle ha gjort annars. Fler elever har något att tillföra diskussionen och fler elever vågar också göra det.


-Metoden kräver att alla elever har tillgång till en internetuppkopplad dator på en lugn plats.

Jag hävdar bestämt att det helt klart underlättar, men inte att det är en nödvändighet, att alla elever har en egen dator på en lugn plats. Det kan givetvis vara olika, men nästan alla mina elever har smarta mobiler som de gärna ser filmerna på. De som inte har det har fått låna föräldrar eller syskons mobiler för ändamålet. Har man en mobil enhet som mobil, ipad eller laptop så går det relativt lätta att hitta en lugn vrå att ta del av flippen. När föräldrar förstår hur det hela fungerar får de också en helt annat sätt att se på datoranvändningen. De underlättar gärna för sina barn att använda datorn för att förbereda sig inför nästa lektion. De lånar också gärna ut sin mailadress ifall eleven inte har en egen. Flipparna kan dessutom bli riktiga familjenöjen som samlar både föräldrar och syskon. Sist men inte minst går det att hjälpa de elever som behöver det genom att de får sitta i skolan vid en dator. Antingen under eller efter lektionstid. Jag hävdar att det går om man bara vill.
(Påpekar envist: En modell - inte metod!)


-Det är egentligen inget nytt med metoden – t.ex. har man alltid läst skönlitteratur utanför lektionen och använt lektionen till diskussion/fördjupning.

Ärligt talat... Hur är det här en kritik av det flippade klassrummet? Har någon använt sig av det här sättet att tänka så är det väl bara bra!?! Nya digitala verktyg har däremot underlättat möjligheterna att flippa klassrummet. Det är viktigt att minnas att det flippade klassrummet inte bara är själva flippen. Framförallt är det en möjlighet att ge tätare och bättre formativ bedömning och större möjligheter till fördjupad kunskapsinlärning i klassrummet. (Och återigen. Nej  - det är inte en "metod" det är en modell!!)


-Studenterna kan bli oroliga av den annorlunda strukturen och den större variationen av lärande aktiviteter

Självklart kan det uppstå oro när man skiftar sitt sätt att tänka och undervisa. Både föräldrar och elever kan känna den här oron. För att inte tala om andra lärare och rektor. Men ska det vara en anledning till att vi hindrar skolutveckling? Är det verkligen bättre att vi använder exakt samma undervisningsmetoder även om vi ser att en ny modell kan underlätta kunskapsinlärningen? För mig känns det ganska dumt. Vi måste alltid vara beredda att kunna stå för och förklara vår pedagogik och undervisning. Kan man göra det med det flippade klassrummet så är det ytterst ovanligt att föräldrar eller elever förblir kritiska. De som tenderar att förbli negativa är de lärare som är mest bekväma med att slippa tänka nytt och som har en vilja att bara fortsätta i gamla banor. Antagligen för att det är minst ansträngande så. För visst innebär nytänkande och den mentala flippen en ansträngning. Frågan är bara om ett sånt tankesätt är det bästa för eleverna.
Sen är det givetvis så att det flippade klassrummet inte passar alla elever. Du måste fortfarande vara beredd att använda alternativa undervisningssätt även om du väljer att inte flippa ditt klassrum. Ett enda sätt att leverera, inhämta eller bearbeta kunskap är ingen framgångsmetod. När du flippar ditt klassrum bör du t.o.m. vara än mer medveten om att använda olika sorters flippar. Men jag tror att om man flippar sitt klassrum vågar man också se på undervisningen på en bredare front eftersom du bjuder in eleverna till deras eget lärande. Och det i sin tur bjuder in läraren till ett fortsatt lärande! Tänk vilken ynnest!

IKT är varje lärares ansvar

‎"...just 12.8 percent of educators say their school’s current information technology infrastructure is equipped to fully adopt a flipped classroom model."


Det här citatet är hämtat från ett blogginlägg med rubriken 6 Hot Trends in Educational Technology och det gäller USA. Hur ser det ut i Sverige? Och kanske mer intressant - vad behövs för att kunna förändra undervisningen för att den ska följa Lgr11? Måste man vänta på en 1:1 satsning innan man börjar flippa sitt klassrum? Låser vi oss fast i bristen på teknik, tekniken i sig eller vågar vi tänka nytt ändå? Är det kanske tom ännu viktigare att göra en mental flipp om man inte har klassrummet fyllt till bredden med digitala verktyg? Visst, ingen kan se in i framtiden, men är det en ursäkt för att sätta oss ner och vänta in densamma utan att göra något annat? 


Jag skulle personligen inget hellre önska att jag fick mycket större tillgång till digital teknik för mina elever. Jag fick från en av dem en fråga för några veckor sen:
"Om du vann 75 miljoner - skulle du köpa varsin ipad till oss då?" 
Jag antar att jag var svag i det ögonblicket, för jag svarade ja utan att tveka. För visst drömmer vi om all denna teknik. Jag önskar att jag kunde ge alla i klassen varsin ipad eller dator. Men jag kan inte trixa med mina läromedelspengar mer än vad jag redan gör (och helst sanningsenligt köper jag en eller annan penna). Det ser inte heller ut som att jag kan övertyga någon att låta mig vinna 75 miljoner på ett bra tag heller.
Men är det här något som jag kan slå mig till ro med?

Jag diskuterar många gånger med lärare som säger att de inte kan göra det ena eller det andra som Lgr11 ålägger oss angående IKT eftersom de inte har de digitala resurserna.
Jag förstår inte det resonemanget.
Om läraren inte vet hur man ska arbeta med IKT så är det kanske en anledning till att hen undviker att arbeta enligt det som läroplanen säger. Är hen rädd för tekniken så kan det vara en annan förklaring. Men att påstå att man måste ha si eller så många datorer får för den enskilde läraren aldrig vara ursäkten för att inte (utifrån de förutsättningar man har) arbeta med IKT. Jag har aldrig haft turen att ha särskilt mycket digital teknik omkring mig, om vi bortser att jag för ett och ett halvt år sen fick en jobbdator (om än en intressant variant). Men ändå envisas jag med att arbeta med den 1:12 satsning jag har och att tänka IKT-pedagogiskt. Har läraren börjat ta sig igenom den mentala flippen så får det nämligen också effekter för undervisningen även i den del som inte är digital. Sättet att pedagogiskt tänka, planera och reflektera med och om sin undervisning förändras i ett mycket större perspektiv när läraren börjat tänka annorlunda angående digital teknik. Nej, jag kan inte visa upp någon forskning på det här utan jag dristar mig till att dra slutsatser från min egen digitala resa och det som jag har sett hos andra lärare.

Förmodligen låter det här som ljuv musik för de ekonomiskt ansvariga i kommuner och på friskolor. Vi behöver inte satsa på teknik, för det där ska lärarna minsann fixa ändå.
Nej så är det inte!
Vi ska fortsätta att tjata om mer och bättre resurser! Den tillgänglighet till digital teknik som ges till våra elever skulle en kommundirektör eller politiker knappast acceptera för sin egen del lika lite som att de skulle vilja ha skolmaten som "dagens rätt" eller behöva kalla nedgångna lokaler för sin arbetsplats. Våra elever har rätt till de bästa förutsättningarna för sin kunskapsinlärning. Allt annat kallar jag för ett misslyckande i någon form. 

Det jag vill säga med det här inlägget är att vi lärare, trots den brist som finns på skolorna när det gäller digital teknik, inte är befriade  från att arbeta med IKT eller att tänka IKT-pedagogiskt. Knappt någon skulle tycka att det är ok att strunta i en kunskapsförmåga i matematik eller att hoppa över något i det centrala innehållet i samhällskunskap. Men om vi ignorerar vad Lgr 11 säger om IKT verkar det vara fullständigt okej att både lärare, rektorer, kommunala tjänstemän och politiker tittar åt ett annat håll.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det vi lärare måste göra är att driva den IKT-pedagogiska diskussionen. Och jag säger vi lärare" eftersom jag inte tror att den kommer att initieras av politiker eller tjänstemän. Jag tror att det är vi lärare som måste driva det här. Det finns några rektorer som driver tanken (ni vet vilka ni är), men långt ifrån tillräckligt många. Lärare måste lita på att vi är tillräckligt professionella för att kunna säga att vi vet vad vi gör. Att vi kan läsa Lgr 11 och undervisa därefter. Om vi lyckas med det så kommer även de som står över oss i skolhierarkin behöva inse att de gör bäst i att följa med ss istället för att motarbeta oss. 

Det jag säger är att vi inte har tid att vänta på en fullskalig digital satsning. (En sådan kommer säkert, men när?!) Det jag säger är att vi lärare har möjligheten och borde ta oss makten att förändra undervisningen så att den lever upp till läroplanen även när det gäller IKT.
Jag vill arbeta IKT-pedagogiskt. Jag vill lära mina elever att använda de digitala verktygen som naturliga inslag på sin väg mot att nå kunskapsförmågorna. Och det oavsett hur små eller önskedrömsstora resurser jag får tillgång till.

The Cage 2012

Några har redan skrivit om The Cage 2012. Jag vet inte om jag kan tillföra så mycket mer om vad vi gjorde där eller förklara mer vad begreppen rhizomatisktlärande  eller connectivism står för. Därför tänker jag istället skriva ner mina tankar om hur det kändes att umgås så intensivt med pedagogiska tankar en hel dag.

Jag hade inte så många tankar innan jag kom dit. Jag tänkte mest att det skulle bli intressant att få diskutera och utbyta tankar med flera andra pedagoger. Det räckte gott för mig.
Väl på plats var vi i stort sett igång oavbrutet från det att vi klev in i buren. Fastän ingen av oss egentligen inte kunde vara helt säkra på vad som skulle hända den dagen så var det ingen som var negativ, ingen som letade fel och ingen som hade problem med att anpassa sig till de uppgifter vi fick - och dessutom utföra dom med effektivitet. Det kan säkert vara så att det berodde på att vi alla var där med ett stort intresse för skolutveckling och helt frivilligt, men min erfarenhet är att det i varje större grupp med pedagoger alltid är någon som drar i handbromsen på något sätt.
På inte alltför många timmar lyckades vi i gruppen tillsammans få fram och pitcha ett antal idéer kring kollegialt lärande som inte bara innehöll större eller mindre mått nytänkande, utan också var fullt möjliga att genomföra. Det fanns många fler idéfrön som vi klottrade ner på post-it lapparna på morgonen, men de allra flesta fick sitta kvar. En del för att de just där och då inte kändes intressanta och andra för att de behövde mer tid att mogna för att passa in i verkligheten utanför buren.

Efter att The Cage nu har landat lite mer i mitt sinne så är det nog just det ovanstående som jag  tycker var så fantastiskt! Idéerna var bra och det ska bli spännande att se vad de leder till, men egentligen är det strukturen runt The Cage som för mig blev mest intressant. För är det inte just det vi borde bli bättre på i skolan? Att släppa prestigen och bara våga ta tag i de idéer som kommer fram på olika sätt och håll. Att tillsammans samla idéer och utveckla tankar. Egentligen utan att alltid lägga någon vikt vid att vi från början måste veta vart det ska ta vägen. Vi behöver våga visa våra tankar och idéer för varandra. Våga misslyckas, låna och spinna vidare på varandras tankar utan att det blir en tävling. Och framför allt: Inte tro att vi måste göra allt på en gång och istället låta en del tankar vila så att vi, eller någon annan, kan ta tag i och utveckla dom lite mer senare. Lite rhizomatiskt sådär...

Läs gärna de bloggar som också har skrivit om The Cage:
Oscar Semb
Simon Ekdahl
Malin Stang

Alla filmer från The Cage 2012

Mycket Skolforum blir det

Mina inlägg blir oftast längre än vad jag har tänkt mig. Det här blir alldeles säkert ganska kort.
Den här veckan blir det Skolforum i tre dagar. Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig, men så blev det.

Första dagen är inlagd som fortbildningsdag på skolan. Då kommer jag att svepa runt i hallarna tillsammans med min underbara kollega Ulrika. Jag hoppas hinna lyssna på "nya skolministern" Johan Ronnestam och senare Ylva Petterssons som pratar på Ministeriet om Wikipedia.

På tisdag är spänningen hög eftersom årets Guldäppelvinnare kommer att utses. Klockan 11.00 i Heta hörnet. Det vill jag inte missa. Lite MOOC blir det förmodligen också.

Onsdag hade jag tänkt vara ledig, men så ramlade jag in i The Cage. Så där kommer jag att sitta i flera timmar och inspireras i samverkan och låta tankarna sprattla (om än något kontrollerat förhoppningvis) tillsammans med flera andra kreativa människor.
Det finns säkert massor av mer som jag kommer att vilja höra på, titta på och inspirera av. Jag vet att jag kommer att få träffa många ur mitt utvidgade kollegium där och jag hoppas på att få träffa lite nya bekantskaper också. Jag säger som man bör i bloggsfären:
Vinka om du ser mig!

Och apropå det nya ordet superlärare...

Det flippade klassrummet ÄR...

I april i år gjorde jag en fri översättning av en lista som finns här: The Flipped Class: What it is and What it is Not
Det är enkelt sagt en lista som reder ut en del missförstånd kring det flippade klassrummet. Jag insåg ikväll att jag inte hade lagt ut den på min blogg. Så... varför inte göra det nu?!

Det du kan ha i som bakomliggande tanke är att läraren är och förblir det viktigaste elementet för lärande för eleverna. Att starta upp med flippade lektioner utan att ha en bakomliggande tanke och en ordentlig struktur på sina flippade lektioner blir inte hållbart.
Jag tror inte på att köpa in färdiga koncept som ger löften om att täcka in hela läroplanen i sina filmer (bara du betalar en summa för tjänsten). Jag är övertygad om att en lärare som flippar behöver vara i bättre kontakt med sina elevers lärande än så och måste kunna styra sin undervisning, sina flippningar och sina lektioner utifrån just de egna elevernas behov. Att låna in en film här eller där är en sak, men att låta någon annan bestämma hela innehållet (och dessutom lägga upp ett förbestämt sådant) i hur elevernas kunskaper ska uppnås är inte vettigt. Den flippande läraren behöver ha mer kontroll än så och behöver kunna styra nästa flipp utifrån hur den föregående mottogs av eleverna. Om man då har betalt för filmerna så blir genomgångarna (d.v.s. vilka flippar som läraren väljer att eleverna ska se) mer styrda av det "läromedel" man har köpt in än vad eleverna faktiskt behöver för att nå kunskapsförmågorna.
Nåväl. Här kommer det översatta texten:

Det flippade klassrummet är INTE:

• en synonym för online videos. När de flesta människor hör om de flippade klassrummet är allt de tänker på videos. Det är samspelet, meningsfullt lärande och aktiviteter som inträffar under klassrumstid som är viktigast.
• att ersätta lärare med videos.
• en online-kurs.
• elever som arbetar utan struktur.
• elever som tillbringar hela lektionen med att stirra på en datorskärm.

• elever som arbetar isolerat.

Det flippade klassrummet ÄR:

• ett sätt att öka samverkan och individuell tid mellan elever och lärare.

• en miljö där elever tar ansvar för och är medvetna om sitt eget lärande.

• ett klassrum där läraren är "guiden vid sidan" istället för "vise på scenen".

• en blandning av direkt instruktion och konstruktivt lärande.

• ett klassrum där eleverna som är frånvarande på grund av sjukdom eller ledighet, inte hamnar på efterkälken.

• en lektion eller genomgång där innehållet är sparat för att kunna granskas och förbättras.

• en klass där alla elever är engagerade i sitt lärande.

• en plats där alla elever kan få ett individuellt bemötande och hjälp.

Låt tankarna flyga fritt

Anette Novak skrev riktigt bra i Sydsvenskan i förrgår om potentialen i sociala medier! Det hon skriver om gäller i högsta grad oss lärare! Idag har vi stora möjligheter att ta tag i och leda skolutvecklingen, men om vi låter låsningar styra våra handlingar så kommer kanske inte viktiga tankar upp på bordet. Det är bättre att låta tankarna flyga fritt och sen se var dom landar. Om inte annat så kan de flaxa vidare mot något som du inte alls förväntade dig, vilket kan vara ännu bättre. Pröva du också! Det är inte så svårt som du tror.
Har du inte läst artikeln så gör det här.
Tipstack till Barnverket. Barnverket finns också på FB och på twitter. Värda att följa!

Jag kombinerar den med en av mina favoritfilmer. Vissa saker tål att upprepas!

Från lärarcentrerat till skolutvecklande

Skolor idag har byggt upp en struktur med hjälp av datorer och annan IT-utrustning under en ganska lång tid. Hur vi ska integrera IKT i enlighet med Lgr 11 borde alltså vara en bra bit på väg. Många lärare har mycket bättre IKT-kompetens nu än för flera år sen. IKT används idag också i skolans administration och utvärdering, genom lärplattformar och intranät.

Ändå är IKT inte riktigt integrerat i den dagliga undervisningen, vilket är intressant eftersom Läroplanen är så tydlig med att den ska vara det.

Många lärare arbetar fortfarande utifrån att just de själva är i centrum och de kan därför inte integrera de digitala verktygen i det dagliga arbetet på ett bra sätt. Eller för att uttrycka mig lite annorlunda: Många lärare använder fortfarande IT för att stödja eller komplettera gamla invanda undervisningsmetoder, men de är likväl fast i det traditionella där läraren står i centrum. Ibland används IKT för att stärka redan grundlagda kunskaper. PP-presentationer och smartboards används som en lite mer avancerad OH-projektor eller filmduk. Istället för att dela ut trycka blåstenciler läggs materialet in i datorn för att eleverna ska ta del av det där. Allt det fungerar bra… för att stärka de lärarstyrda kunskaperna.

Men den viktiga frågan är om IKT  på så sätt medför en förändring i elevernas sätt att lära. Om inte läraren gör en mental flipp och reflekterar över sitt pedagogiska förhållningssätt till digitala verktyg så används fortfaran de gamla metoderna för att undervisa med nya verktyg. Eller än värre, dålig undervisning kan maskeras som bra pedagogik eftersom det sätts under rubriken IKT. All undervisning blir inte bra endast för att man använder sig av datorer och digitala verktyg och alla vet vi att det är kunskapsinlärning som är den kärna vi är ute efter, inte undervisningen i sig.

Vi bygger gärna upp det tekniska, eftersom det visar upp en modern fasad, men vad händer när vi ska knyta an till Läroplanen? Det vi vill med IKT är att underlätta för eleverna att klara av kunskapsförmågorna. Om vi har en annan plan än så kommer det inte att resultera i något vettigt. Det ska vara Läroplanen som driver användandet av digitala verktyg, istället för att vi försöker anpassa Läroplanen efter de digitala verktygen. På samma sätt ska inte heller eleverna passa in i den teknik vi erbjuder utan även här ska vi tänka tvärs om och hjälpa till så att tekniken anpassas till elevernas behov. Fokus behöver vara på hur digitala verktyg kan förändra kunskapsinlärningen.

Om IKT inte är ett verktyg för att eleverna ska nå upp till kunskapskraven i Lgr 11 finns det inte heller någon anledning att vi ska använda oss av IKT. IKT är ett sätt att uppnå Läroplanens mål genom att lättare kunna erbjuda en inlärningsmiljö som utgår från eleven istället för läraren. IKT får inte enbart bli en yttre förändring som egentligen inte förändrar lärandet och undervisningen. Att det inte blir så är ett ansvar som skolledaren har.

Skolledarskap är viktig för att kunna genomföra IKT på ett bra sätt. Hen bör ge visioner och mål, samt visa på utvecklingsinitiativ för att åstadkomma pedagogiska förändringar. Även om vissa rektorer stödjer IKT-användandet så har inte alla en vision och strategi för hur IKT ska användas i undervisningen. En skolledare behöver ge stöd och resurser men hen måste också ha en strategi och kunskap om IKT och de förändringar som det leder till.

Om det inte finns tillräcklig med stöd och visioner från skolledaren kommer inte heller läraren vidare i sin IKT-utveckling. För det mesta är det någon eller några få lärare som får bli ansvariga för alla IKT-relaterade uppgifter. Dessa lärare måste få möjlighet att utveckla sina pedagogiska tankar kring IKT utifrån Läroplanen med rektors stöd istället för att man fastnar i utläggningar om vilken sorts avancerad teknik som skolan ska investera i.

Men en bra IKT-användning kan inte heller införas bara genom att en enda eller några enstaka lärare engagerar sig om vi ska kunna förändra skolan i grunden. Där är skolledarens roll viktig för att faktiskt ställa krav på lärarnas användning eller icke-användning av IKT i under visningen. Skolan är jämförelsevis långsammare än vanliga företag när det gäller att genomföra förändringar. Det är viktigt att skolledare blir mer flexibla och beredda att genomföra snabba förändringar än vad som nu är fallet i skolan.

Bra ledarskap behövs för att en förändring enligt Läroplanen med hjälp av IKT ska kunna ske.

Vi lärare behöver också ta oss en rejäl titt på hur vi ser på skolutveckling. Vi behöver ändra vårt sätt att interagera, våra attityder mot nya undervisningssätt och cementerade övertygelser. Vi behöver gå från att arbeta isolerade och tysta till att samarbeta, vara öppna inför andra synsätt och att skapa nya inlärningssituationer tillsammans med andra. Och då menar jag även i ett större perspektiv än bara på den egna skolan. På så sätt kan också lärarna bli drivande inom skolutvecklingen och bli deltagare i beslutsprocessen istället för att vara ”offer” för den

För att göra en kortfattad sammanfattning så är en framgångsrik användningen av IKT beroende av att vi lutar oss mot Lgr 11. Skolledarens roll är viktig för att leda och pressa på skolutvecklingen inte bara med hjälp av teknisk utrustning. Slutligen så behöver lärarna själva ta kommandot för att skifta fokus från lärarcentrerad undervisningen till en undervisning på elevernas villkor. Framför allt kan vi själva ta ett ansvar för att sluta vara längst ner på beslutsstegen och istället bli de (som med hjälp av skolledarna) driver skolutvecklingen.

SETT 2013 - Bloggers Corner

I mars i år var jag med på en konferens i Uppsala. För mig var det stort eftersom fortbildning i skolan helst ska vara gratis och genomföras på den egna fritiden. Dagarna var väldigt givande och jag träffade många IT-pedagoger eller IT-ansvariga från diverse kommuner. Jag lyssnade till flera intressanta talare och det blev många bra möten med andra inom skolvärlden. Men (och det här är ett ganska stort men) efteråt började jag fundera... Jag insåg nämligen, när jag började tänka på det efter konferensen, att det som fanns där och talades om där nådde i vanliga fall aldrig ner till andra lärare "på golvet" i min kommun. De lärare som dagligen arbetar med sina elever och som inte får chansen att åka till alla dessa tillställningar eller som ens kanske inte har hört talas om att de finns. Själv delade jag och min kollega (som också fått åka) med oss av våra intryck på vår egen skola. Jag tror att vi hade kunnat prata om det på många fler möten med tanke på hur inspirerade vi var, men nu blev det inte så. Vilket utbyte fick den vanlige läraren i allmänhet om allt det som redan finns att tillgå och det som är på gång inom digitalt lärande? Det når inte ut till de mest berörda inom skolan och det bekymrade mig.

Senare sattes fokus om till SETT. Alla pratade om SETT och det kändes som att alla skulle dit. För min egen del fanns inte några alternativ. Att få besöka SETT var inte att tänka på. Särskilt inte eftersom jag redan hade fått åka till Uppsala tidigare. Jag tror inte att det berodde på att min skola är speciellt snål. Konferenser kostar i det omedelbara läget på både i pengar och personalkraft, även om det ger mer i ett längre perspektiv. Helst hade jag förstås velat få chansen att åka till SETT. Bor man dessutom i stort sett granne med Kista så hade ju inte heller resan varit ett problem. Men man kan inte få allt man vill här i världen försökte jag intala mig själv. Det som grämde mig mest var ändå att det inte heller fanns en möjlighet att få ta del av det som skedde eller sades där på något sätt alls. Alla kan inte delta vid de här tillfällena av rent praktiska skäl. Det kan bero på pengar, tid eller intresse. Sen finns det dom som får möjligheten och som går på de här jättekonferenserna, men sen så stannar det där. Det förs som sagt inte vidare i någon större utsträckning.

För en tid sen blev jag kontaktad av Feffe Kaufmann från RAU. Han gav mig ett väldigt lockande erbjudande: att få bli en av  de officiella SETT-bloggarna på SETT 2013. Hur länge behöver man fundera på en sån sak? Jag behövde inte göra det särskilt länge i alla fall.
Ett antal bloggare med olika bakgrunder och som med fritt spelrum väljer ut och rapporterar från konferensen i bloggform. En suverän idé!
Det jag framför allt tycker är så bra med den här idén är att det är en möjlighet för nya tankar och idéer att nå ut till fler. Just precis den möjlighet som jag har saknat tidigare. Jag kan inte säga annat än att det här ska bli jätteroligt. Min och de andras bloggar kan du följa oavsett om du kommer till SETT eller inte. Och om du kommer dit så leta reda på Bloggers Corner och byt några ord med oss. Jag vill hemskt gärna lära känna fler taggade pedagoger.

Lärare måste inte kunna allt

Min första kontakt med datorer i skolan var någon gång kring 1983 när jag gick i 2:an på gymnasiet. Om man hade räknat klart mattetalen i kapitlet så fick man gå ner i källaren och använda datorerna som stod där. Jag minns inte säkert, men jag kan tänka mig att det var fem stycken IBM-burkar. Det man skulle göra var att mata in en ekvation och den tekniskt avancerade apparaten ritade då upp en graf. Ganska snart upptäckte jag att det var bra mycket roligare att ta sig ut i DOS och göra små programmeringar. Som t.ex. att låta datorn skriva mitt namn massvis med upprepade gånger tills jag tryckte på escape. Tyvärr blev jag aldrig färdig med de där mattetalen i tid så ofta som jag hade velat, vilket i sig ledde till att jag inte heller så ofta som jag ville fick pröva nya sätt att utveckla programmeringen utöver de enkla looperna.
Ganska säkert hade vår lärare inte en aning om vad hon gjorde när hon skickade ner oss i källaren. Förmodligen hade någon entusiast sett till att köpa in datorerna och sen såg lärarna det som ett utmärkt tillfälle att sysselsätta de elever som jobbat sig igenom lektionsplaneringen. Om inte annat så lyckades de i alla fall med att få igång ett spirande intresse för datorer och digitalt lärande hos mig.

Min lärare i matematik på gymnasiet hade antagligen ingen pedagogisk tanke med vår vistelse i den där källaren. Jag kan inte tänka mig att hon hade någon utbildning eller kunnande om datorer över huvudtaget. Hennes agenda gick mer ut på att pressa oss igenom matteboken (samt att förhindra vårt tjattrande under lektionerna genom att med en smäll slå sönder ett antal linjaler per termin mot katedern). Vi som fick möjlighet att pröva dessa under till ny teknik i källaren visste med all sannolikhet mer än vår lärare om datorer.

Jag får idag ofta höra att det är svårt för en lärare att använda digital teknik i undervisningen eftersom det också är svårt att vara lika uppdaterade som eleverna. Jag brukar få en fundering i huvudet när jag hör det:
Måste vi lärare alltid vara lika uppdaterade som eleverna?

En del människor (både lärare och andra) tror att läraren måste vara ett steg före eleverna när det gäller digitalt kunnande. Därför är det kanske också lättare att strunta i att ta del av den digitala utvecklingen i skolan med hjälp av argumentet att man aldrig kommer att behärska mer än eleverna.
Det är sant att vissa elever kommer att ha en del kunskaper som ligger utanför lärarens komfortzon, det är en utmaning för läraren att förstå det digitala kunnandet hos vissa elever, men det innebär inte att det är särskilt smart att ignorera deras kunskaper.
Det är också sant barn idag ofta använder datorer i större utsträckning än vuxna. De är, av naturliga skäl, bekvämare med digitala verktyg än vad i alla fall jag var i samma ålder. Men saken är den att du inte alltid kan ligga steget före dem - alla dessa barn med deras oändliga entusiasm, energi och oräkneliga timmar framför datorn. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att även om eleverna är bekvämare med sociala medier och digitala verktyg än vad läraren är, så innebär inte det att de har utvecklat ett fungerande system för att använda dessa verktyg i sitt lärande. Samma person som säger att barn idag sitter alldeles för mycket framför datorer kan i samma andetag säga att det är förskräckligt hur de använder datorerna.
Digitala verktyg är en del av dagens samhälle, vare sig vi gillar det eller inte. Skolans uppgift är inte att se till att alla elever sätter sig framför en dator. Det klarar de alldeles utmärkt själva. Ibland uppfattas elevernas digitala användning snarare som störande moment än som en tillgång. Men det skolan ska göra är att hjälpa eleverna att använda datorerna på "rätt sätt". Vad är "rätt sätt"? Jag vill hävda att det är väldigt svårt att definiera vad som är "rätt sätt". Det vi inte ser som en lärande situation kan med all sannolikhet faktiskt vara det och därför är det svårt att dra några absoluta gränslinjer. Men den som inte vågar låta eleverna pröva hittar sällan några nya möjligheter alls.

Att vara kunnig inom digital teknik som lärare är en viktig del av undervisningen idag, men det handlar inte om att vi som lärare måste ligga steget före eleverna inom digital teknik. Inte ens att vi alltid måste befinna oss på samma stegpinne. Självklart är en grundkunskap viktig, men det handlar till största delen om att vara öppen för nya möjligheter och ständigt våga lära nytt. Det är ingen teknisk kapprustning där läraren måste vinna genom att behärska flest antal program. Istället handlar det om att veta hur man ska uppmuntra eleverna att använda digital teknik och att lära sig att vidga sina vyer
Vi lärare behöver tänka på att vi är experter på att undervisa och motivera. Därför finns det ingen anledning att känna att du ska konkurrera med eleverna. Hjälp dem att kommunicera sina framgångar, fokusera på vad de uppnår och inte på vad du själv inte vet. Var nöjd med att du hjälper dem att förklara vad de har gjort och se vilka kunskapsförmågor de uppnår med hjälp av digitala verktyg.

En bra lärare vågar inse att många elever är smartare inom vissa områden och kommer att uppnå mer än de själva någonsin kommer att göra. En bra lärare utgår från att hen inte vet allt och vet att man kan lära sig många nya saker tillsammans med eleverna. En bra lärare kan hantera det oväntade och vågar bli ifrågasatt. Det behöver inte innebära att elevernas respekt för läraren försvinner eller att hen blir svarslös. Bara att man som lärare kan vara tillfreds med att det inte ligger någon prestigeförlust i att lära sig något nytt, även om kunskapen kommer från en elev.

På 1980-talet visste jag i all enkelhet mer än min lärare om datorer. De där datorerna hade slängts in från sidan i ett rum som ändå stod tomt. De betraktades som bra utfyllnad av tiden att vistas i källaren. Knappast som ett komplement till undervisningen och absolut inte som en del av den. Det jag ser idag är många gånger samma attityd till digitala läromedel som min gamla lärare hade till källardatorerna. Det är helt enkelt en utfyllnad av tid. Min gymnasielärare kunde inget om datorer eftersom datorer var ett helt nytt begrepp ute i skolorna då, men hon vågade i alla fall skicka ner oss i den där källaren utan att vara rädd för att det vi gjorde där skulle förstöra våra chanser att lära oss något. Det var för 30 år sen. Det känns ändå som att hon vågade mer då än vad många lärare motsvarande gör idag.


Jag tror att bra undervisning inte behöver vara bunden av att vi lärare måste kunna mer om digitala verktyg än eleverna. Däremot tror jag att digitala verktyg behöver vara en del av undervisningen.
Var nöjd med och våga ändå utveckla din skicklighet som professionell lärare. Tro inte att du måste vara en vandrande uppslagsbok i digitala verktyg och digitalt lärande. Det är inte en tävling och du arbetar tillsammans med eleverna (och dina kollegor) - inte emot - för att nå nya insikter och kunskaper kring digitalt lärande. Se dina elever som en resurs inte en utmaning. Utveckla klassrumstrategier som ger dem möjlighet att vara positiva givare och inte negativa störningsmoment. Hjälp till att främja en klassrumskultur där alla elever kan vara lärare och där en lärare kan erkänna att hen kan lära nytt och att det i sig är positivt.

Lär er tillsammans, utforska tillsammans, gör misstag tillsammans. Det är okej med lite osäkerhet, obehag och risktagande. Och framförallt så är det okej att ha kul samtidigt!

Att omvandla ovilja till entusiasm

Att det finns datorer i skolan är idag inget konstigt. Möjligtvis är antalet datorer och deras placering den fråga som diskuteras. Det finns kommuner och skolor som fyller sina klassrum med fler datorer och ipads än vad många i andra skolor skulle våga drömma om. En del går steget längre och satsar på 1:1 på bred front. Men trots att datorerna inte är ovanliga i klassrummet idag så är en stor andel av lärarna fortfarande ovilliga och skeptiska till att att arbeta med datorer i undervisningen. De datorer som står så sparsamt utplacerade används till största delen som skrivmaskiner. En eller annan gång har läraren hittat en hemsida eller ett program som eleverna kan få använda när de har arbetat färdigt. Eller också hamnar eleven framför datorn eftersom det i sig är en "garanti" för att undervisningen är modern och digital.

Vi vet att det finns teknikmotvilliga lärare. Det behöver inte ha att göra med hur länge man har undervisat. Oavsett om lärarkarriären inleddes före eller efter datorernas intåg i skolan så finns det lärare som inte vill eller kan förstå varför de ska använda sig av digitala verktyg i undervisningen i någon större utsträckning. Vi som redan är inne i den digitalt pedagogiska världen kan se på de här lärarna som konservativa och misstänksamma mot förändringar för förändring skull.
Men de här lärarna har, precis som vi digitala entusiaster, siktet inställt på bra undervisning. Eleverna tycker att läraren är bra. Hen är krävande, inspirerande, och ser till att eleverna får godkända resultat och betyg. Men att det skulle finnas ett mervärde i att använda digitala verktyg i undervisning i någon större utsträckning förstår hen inte.
De teknikovilliga lärarna har lite tolerans för förändring och är ovilliga att flytta fokus från sin redan fungerande undervisning såvida det inte finns övertygande bevis för att investering i tid och ansträngning kommer att betala sig med stora utdelningar. De förväntar sig också ett komplett paket, en helhetslösning som är användarvänlig och som har bra stöd. Den motvillige läraren vill också gärna ha bevis för de utlovade förträffligheten innan hen köper konceptet. Tekniska lösningar lovar mycket, men varför laga något som inte är trasigt?

En del lärare vaknar en dag med datorer i sina klassrum utan att ha begärt att få dit dem och har inte någon större begeistring inför det faktum att någon har bestämt att nu ska de minsann användas i undervisningen. De lärare som är motvilliga till digitala verktyg har sina särskilda behov, intressen och inlärningsstilar som måste behandlas med respekt och uppfinningsrikedom om vi vill att de ska välkomna digitala vertyg i sina klassrum.
Det är inte alltid vi tänker på det i den digitalt pedagogiska världen. Själv kan jag tycka att det är så självklart med datorer som en naturlig del av arbetet i min klass (även om tillgången är väldigt liten) att jag blir uppriktigt förvånad när jag pratar med någon som inte resonerar på samma sätt som jag. Detta trots att jag inte är omedveten om att jag i ett flertal sammanhang uppfattas som mer än lovligt insnöad på digital pedagogik.


Att ignorera skillnaden mellan den redan teknikfrälste och den ovillige är ett recept för misslyckande.

Att investera i kablar och program och inte bry sig om kompetensutveckling (innan, i uppstart och löpande) inom IKT är att skjuta sig själv i foten. Den skola som har "köpt" en halv produkt får inget mervärde.
Att strunta i att sammanföra den digitala pedagogiken med läroplanen ger också brister i de investeringar som man gör. De två är sammanflätade. Om vi ​​inte kan klargöra hur den digitala tekniken kan förbättra läsning, matematiska förmågor och entrepnöriellt lärande kommer vi att fortsätta att möta ett stort antal lärare som ifrågasätter värdet av de "leksaker" som alltmer fyller klassrummen.


Så hur kan man nå de motvilliga? Utan att ha några vetenskapliga avhandlingar bakom mig (och kanske slår jag in öppna dörrar) tänkte jag komma med några tankar.

Klargör de vinster som eleverna gör.
De som inte ser några fördelar utöver det som redan går att genomföra med hjälp av traditionell undervisning behöver se slutresultatet tydligt. De vill veta att deras arbete kommer att resultera i bättre elevresultat. Att vinna över motståndare till den digitala sidan i skolan innebär att vi behöver visa på mätbara resultat. De blir nämligen inte överdrivet entusiastiska över enbart tal om tekniska lösningar eller fantastiska resor genom Asien med hjälp av Google Earth. Det finns trots allt problem med det tekniska och det finns kartböcker.

Visa på färdiga lösningar.
Den motvilliga läraren får inte ut något av en situation där hen måste använda sin uppfinningsrikedom eller fantasi för att utveckla sin kompetens. Konservativa lärare vill ha ett färdigt paket som har testats, förfinats och fulländats. De har inte tid att gissa sig fram och vi måste erbjuda mer än kablar och datorer.

Ta bort överaskningsmomentet.
De som är motståndare till digital utveckling i skolan verkar inte vara överdrivet glada i överraskningar, besvikelser och plötsliga vändningar, särskilt inte när de inträffar under lektionstid. De kan ta en kurs i forsränning eller fallskärmshoppning på sin fritid, men de skulle aldrig välja det som en undervisningsmodell. Vi behöver visa  dem upplevelser som kräver liten eller ingen risk.

Prata inte nörd.
Många (även jag) som förespråkar digitala verktyg använder ofta ett språk som garanterat stöter bort den oinvigde. Att använda termer och tekniska uttryck utan att reflektera över det eller sanera mängden kan få en helt normal lärare att vilja gå åt totalt motsatt håll "bara för att". Det är också så lätt att predika som om allt från det förflutna är dåligt medan allt som är nytt är bra. Och med handen på hjärtat så är det inte riktigt på det sättet.

Att finnas där.
Kontinuerligt stöd är viktigare än all fortbildning i världen. Den motvillige ser hur nätverken kraschar och datorer går sönder. En uppdatering av ett program som innebär en mindre justering kan innebära att den som nyss ville försöka ger upp. Det behövs teknik som fungerar tillförlitligt och det behöver finnas någon vid lärarens sida när något går fel eller inte ser ut som det gjorde nyss.

Ta reda på vad som är viktigt för den enskilde.
Den bästa förändringen inträffar när personen själv är med i spelet. Att kunna hitta just "det" som ger varje enskild lärare entusiasm inför något nytt gör att vi lättare får med hen på tåget. Ibland är det bättre att visa på små fördelar för den enskilde och bygga på det än att starta en massatsning som inte passar alla.

Motivera.
En skola eller kommun kan spendera massor av pengar på datorer och teknik och samtidigt ingenting på att ge en motvillig lärare grundläggande möjlighet att lära sig eller använda den nya tekniken. Lärare förväntas donera sina egna eftermiddagar, kvällar och helger till att lära sig det nya. Att lära sig att använda digitala verktyg är inte allas önskedröm om en meningsfull obetalt fritidssysselsättning. Seriöst arbete förtjänar full ersättning och massor av erkännande.

Låt pionjärer gå före men glöm inte bort de traditionella lärarna.
De lärare som vill och som gärna går före inom den digitala pedagogiken orkar till slut inte vänta in de motvilliga lärarna. Pionjärer vill gärna gå före och visa vad de kan. Det måste vi låta dom göra, men vi får inte glömma att planera en bana även för de som inte vill eller kan vara pionjärer. De som hellre väntar på den färdiga lösningen.


Utvecklingen går fort. Nya digitala verktyg och tjänster lanseras i en ständig strid ström. Tyvärr har mycket av den teknik som har utvecklats av tekniska entusiaster inte fått de som är skeptiska med på banan. Snarare så skräms de kanske därifrån i än högre grad. Det stora bekymret är kanske inte antalet datorer och hur de är placerade, utan hur vi har misslyckats med att omvandla ovilja till entusiasm.

Passionen lever i den svenska skolan

Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla
dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och
förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen
Skollyftet.se, @skollyftet