Jag tog examen från Lärarhögskolan i Stockholm till julen 1996. På mitt examensbevis står det att jag är 1-7 lärare i SO. Tanken var, kan man förmoda, att jag skulle samarbeta med en annan lärare som hade en kompletterande utbildning inom matematik och NO. Egentligen var nog tanken inte så tokig. Läraren skulle kunna följa sin klass under lång tid och dessutom ha specialistkompetens inom vissa ämnen. Det var inget större problem att få arbete och några intervjuer hade jag redan klarat av innan examensdagen.
Problemet var bara att dels blev inte lika många lärare utexaminerade med jämn fördelning mellan de olika blocken av ämnen och dels fanns det redan ute på skolorna en mängd lärare som inte hade den här kompletterande utbildningen. De hade sina låg- och mellanstadieutbildningar och de ville också fortsätta att arbeta med de årskurserna. Alltså blev vi 1-7 lärare inpassade i de luckor som fanns och började verka som låg- och mellanstadielärare vi också.
Det stod inte i examensbeviset att jag bara fick undervisa i vissa ämnen. Istället togs det för givet att vi 1-7 lärare undervisade i samtliga ämnen som "hörde till en klass", med undantag av idrott, slöjd, musik och ibland bild. Jag arbetade alltså, precis som de flesta andra av mina kollegor i skolan, som klasslärare. En del trivdes bäst i de lägre årskurserna, andra kände sig bättre motiverade att undervisa för upp till år 5 (eller 6). Eftersom de flesta skolor var organiserade som F-5 skolor så blev det helt enkelt så.
Det här fungerade bra. Jag prövade på att undervisa i årskurs 1 och 2, men ärligt talat var det aldrig riktigt mina årskurser. Jag är mycket imponerad av de lärare som tar hand om våra yngsta elever och som har det tålamod som krävs för det, men som sagt, årskurs 3-6 visade sig vara bäst för mig.
Med tiden har jag haft många klasser. Jag har väl aldrig tänkt efter hur många och egentligen spelar inte det så stor roll. Jo visst samlar man på sig erfarenhet. Om man dessutom har arbetat i flera kommuner som jag har gjort så blir det dessutom en ännu större erfarenhet.
Lärarlivet knallade på. Jag tycker bäst om mina SO-ämnen, men jag har undervisat i både matematik och NO med goda resultat för eleverna.
Ända tills utbildningsminister Jan Björklund drev igenom en proposition år 2010 om lärarlegitimation. Förslaget lämnades in på min födelsedag faktiskt. Det var lite som barnens slöjdalster som man får i present. Det liknar något, men man vet inte vad och man är inte säker på om man ska vara glad eller inte. I sanning är jag nog alltid väldigt glad åt det mina barn slöjdar och ger till mig, men jag kan tänka mig att det är för att det finns en tydlig omtanke i den gåvan. Den födelsedagspresent som Jan Björklund gav mig 2010 var inte särskilt tydlig. Jag funderade länge på vad det där skulle innebära, men beslöt mig till slut för att det nog var en bra idé i alla fall. Kanske skulle det få bukt med de obehöriga som på något konstigt sätt undervisade i skolan fastän de inte fick göra det. Många obehöriga är jättebra lärare. Men om man nu är en bra lärare så har jag alltid tyckt att man kan komplettera sin undervisningserfarenhet med en examen också.
När jag efter ett tag började förstå hur kravet på lärarlegitimation rent praktiskt såg ut, så insåg jag att jag helt plötsligt inte var den lärare som jag hela tiden hade trott. Jag var inte behörig att undervisa i något annat än i SO-ämnena. Lite snopet kan man säga.
Du är behörig 1-7 lärare (med en viss huvudinriktning) och nu vill vi att du undervisar som sådan.
14 år senare rycks det undan och jag kan plötsligt inte vara säker på att behålla en full tjänst som det förmedlades till mig. Om jag ville fortsätta vara "anställningsbar" så förväntades det att jag på min egen fritid och med mina egna pengar skulle komplettera min utbildning så att jag fick behörighet i de ämnen som ingen av mina arbetsgivare tidigare hade ifrågasatt.
Den 1:a juli 2012 skulle reformen vara genomförd. Av en ren slump råkar det vara min morfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 108 år den dagen och trots all den juridiska expertis som han hade så hade han nog inte förstått mycket av den karusell som nu hade dragits igång inom svenskt utbildningsväsen i alla fall. (Förståelsgraden skulle förstås kunnat bero på att han då hade varit så pass gammal att han just av den anledningen inte hade förstått det hela, men jag tror att du förstår min tanke. Eftersom han dog 1963 så är det inte så mycket att bekymra sig för oavsett.)
I vilket fall...
Inte räckte tiden till för den administrativa börda som nu skulle manglas genom inhyrda bemanningsföretag. Så att jag var lite långsam med att lämna in min ansökan gjorde inte så mycket. Jag hann tom samla in och leta reda på alla de poäng som jag tagit på högskolan innan jag började läsa till lärare. I september 2012 så skickade jag in mina papper. Precis i den vevan togs beslutet att man skulle skjuta kravet på lärarlegitimation på framtiden ett tag. Nu är det 2015 som gäller. Fortfarande på morfars födelsedag, men det är för all del mycket som införs på den dagen.
Det senaste året har surret om vilka kurser som alla behöver gå, vill gå, ska gå, måste gå, kan gå för att kunna komplettera sin utbildning varit i full gång. I alla fall tycker jag att det har varit mer än innan. Jag tänker två saker:
Det ena är att eftersom jag redan har två examina från högskolan, så har jag studerat officiella poäng tillräckligt i mitt tycke. I alla fall för att det ska ge mig en behörighet för min behörighet, eller hur man nu ska uttrycka det.
Det andra är att om jag nu skulle vilja ge mig själv en behörig behörighet, så vet jag inte vad jag behöver komplettera med.
Jag har inte fått min lärarlegitimation än. Jag vet inte vad jag behöver komplettera med för att bli "anställningsbar". Så jag valde att strunta i det hela. Jag tänkte att om ingen vill ha en suverän lärare med lång erfarenhet så får de väl skylla sig själva.
Det har gått bra att undervisa utan att ha rätt antal poäng i exakt vissa kurser. Jag väntar på min lärarlegitimation och kollar även skräpposten ibland. Jag har hört att den kan hamna där nämligen, så det är bäst att kontrollera. Så när jag nu har kommit till ro med att jag i framtiden med största sannolikhet skulle få undervisa bara i vissa ämnen, så kommer idag ännu ett besked.
Jag satt i bilen och skulle just in i affären för att handla fredagschips till barnen när kvart i fyra ekot gick på. Jag satt kvar en stund och fick då höra att lärare nu skulle kunna få behörighet i de ämnen som de undervisade i om de hade undervisat i minst åtta år under en 15-årsperiod!
Naturligtvis hoppade jag till. Det gäller ju mig! tänkte jag och jag blev så förvånad att jag var tvungen att leta upp nyheten en bra bit ner på DNs webbsida för att få bekräftelse på det jag hade hört.
Jag kände mig väldigt förbryllad.
Först hade jag gått en utbildning där det sades att jag skulle få jobb som 1-7 lärare inom SO-ämnena.
Sen fick jag veta att eftersom det inte fanns tjänster som såg ut på det sättet så skulle jag få undervisa som vanlig klasslärare.
Efter många år rycktes det bort och man sa att det inte gällde längre. I det läget kändes det som att jag knappt var behörig alls.
Nu var jag plötsligt behörig igen.
Jag hörde en gång om X-företaget. De jobbade i projekt på det här företaget och de projekten hade tidsbegränsningar. Alla projektledare satte upp en tidsplan där tiderna och förutsättningar skrevs upp på en liten whiteboardtavla. Det datum då projektet skulle vara färdigt, skrevs med rött. Smart. Alla såg precis hur projekten fortlöpte och hur de låg till i tid. Den som avslutade sitt projekt inom röd tid fick till och med en liten bonus. En projektledare lyckades alltid genomföra sina projekt i tid. Han fick mycket beröm och många undrade hur han lyckades. Det han gjorde var helt enkelt att ideligen ändra förutsättningarna och sitt röda slutdatum, vilket var så enkelt att ingen hade kommit på att kontrollera det hela på rätt länge innan det upptäcktes.
Jag tycker ibland att det här med lärarlegitimation fungerar på samma sätt. Förutsättningarna och slutdatum för att bli en examinerad, legitimerad och behörig lärare ändras hela tiden. Det jag ena dagen tror att jag ska planera min fortbildning och karriär efter ändras ideligen. Det röda slutdatumet är ett slutdatum med övertygande säkerhet bara tills någon ändrar det. När alltihop är färdigt så kan beslutsfattarna i den här röran titta tillbaka och säga:
Titta vad duktiga vi varit! Nu har vi bara behörigt behöriga lärare. Vilken kvalitetssäkring! Det måste vara värt en bonus.
Jag är ändå glad att lärarna har blivit lyssnade på och att vi nu kan få behörighet för det vi har undervisat i genom många år. Om det betyder att utbildningsministern tar åt sig hela äran för något som såg helt annorlunda ut från början så får det väl vara så. När Jan Björklund fyller år så tänker jag mig hur vi lärare skänker en fototapet till honom med alla Sveriges lärares legitimationer på. Det kan han få som bonus.
Om inte annat så har jag starka tankar på att kanske hugga in min egen legitimation i sten likt presidenterna i Mount Rushmore. Men det är klart, regn och vind nöter ner även ett berg och Bart Simpson har härjat loss där också i ett avsnitt, vilket bara bevisar att inget är riktigt säkert. Och jag har ju faktiskt inte fått min legitimation än.
En av de viktigaste faktorerna för framgångsrik undervisning och goda resultat för eleverna är, enligt John Hattie, att lärare analyserar och utvärderar densamma tillsammans med sina kollegor. Jag undrar ifall Jan Björklund räknar mig som en av sina kollegor. Jag tror inte det.
Yrkeserfarenhet spelar roll - en framgång för lärarna
Regeringen och facken överens om lärarleg
Regering och fack eniga om lärarlegitimation
26 april 2013
24 april 2013
Tydlighet i lagens mening
På konferensen om Sociala medier i skolan pratade Caroline Dyrefors-Grufman (Barn- och elevombudsman - BEO) om vad lagen säger om mobbing och kränkningar på ett väldigt konkret och med en tydlig förankring i Skollagen.
BEO tar emot och utreder anmälningar om kränkande behandling enligt 6 kap. i Skollagen
Driver skadeståndsprocesser (undviker in i det längsta)
Informerar om bestämmelsernas tillämpning
Samarbetar med andra myndigheter, ombudsmän etc
Finns det en koppling eller ett samband med skolan med det som har hänt? Skolan har inte ansvar för precis allting som händer och sker, men i de anmälningar som kommer in är det väldigt sällan som det inte finns en koppling. Ofta börjar kränkningarna på skolan och sen fortsätter det på bussen hem eller via sociala medier. Finns det en koppling till skolan så har skolan ett ansvar!
Allt finns i Diskremineringslagen och Skollagen.
Det här är inget som man kan göra enstaka insatser kring utan det är ett pågående och målinriktat arbete.
Det är viktigt att prata med barnen och diskutera hur vi beter oss på nätet. Många tror att de är anonyma på nätet och vågar just därför gå lite lite längre än vad de skulle göra annars. Vi behöver visa på vilka effekter kränkningar kan få även på nätet och vi måste förstå hur de sociala medierna fungerar.
Skolan måste kartlägga vilka riskområden som finns på skolan, både när det gäller den fysiska skolan och de mötesplatser som finns för barn och ungdomar på nätet. Det bästa är, ganska självklart, att prata med barnen. Att göra sig medveten om vad som händer i de sociala medierna och var barnen rör sig är oerhört viktigt . Det står också i lagen att eleverna ska vara med i att utforma hur arbetet mot mobbning och kränkningar går till. Elever säger ofta att "Visst får vi vara med, men de lyssnar inte på oss" och gör man så följer man inte lagen.
I många verksamhetsplaner mot mobbing och kränkande behandling står det inte med hur man ska arbeta med sociala medier. Hur är det på din skola?
Det är den enskilda elevens uppfattning om vad som har hänt som man ska gå på och som är det avgörande för om en utredning ska göras eller inte. Skolan får aldrig säg att de inte anser att det inte är mobbing eller en kränkning - det är bara eleven som kan avgöra det. Det vi aldrig får glömma
BEO:s vision - det går att stoppa kränkningar och hur gör vi det:
Det känns som att det här är självklarheter och något som jag själv tar för givet sker ute på alla skolor. Samtidigt vet vi att elever går till skolan varje dag utan att känna sig trygga. De kan inte skollagen. Det är inte deras skyldighet att kunna den heller.
Att lyssna på eleverna och att vara tydlig med hur sociala medier fungerar är inget vi kan sluta arbeta med och det är inte ett område som vi kan friskriva oss ifrån.
Det är vår absoluta skyldighet att vara våra elevers röst.
BEO tar emot och utreder anmälningar om kränkande behandling enligt 6 kap. i Skollagen
Driver skadeståndsprocesser (undviker in i det längsta)
Informerar om bestämmelsernas tillämpning
Samarbetar med andra myndigheter, ombudsmän etc
Finns det en koppling eller ett samband med skolan med det som har hänt? Skolan har inte ansvar för precis allting som händer och sker, men i de anmälningar som kommer in är det väldigt sällan som det inte finns en koppling. Ofta börjar kränkningarna på skolan och sen fortsätter det på bussen hem eller via sociala medier. Finns det en koppling till skolan så har skolan ett ansvar!
Allt finns i Diskremineringslagen och Skollagen.
6 kap. 6 § Skollagen (SFS 2010:800)
"Huvudmannen ska se till att det inom ramen för varje särskild verksamhet bedrivs ett målinriktat arbete för att motverka kränkande behandling av barn och elever."
Det här är inget som man kan göra enstaka insatser kring utan det är ett pågående och målinriktat arbete.
Det är viktigt att prata med barnen och diskutera hur vi beter oss på nätet. Många tror att de är anonyma på nätet och vågar just därför gå lite lite längre än vad de skulle göra annars. Vi behöver visa på vilka effekter kränkningar kan få även på nätet och vi måste förstå hur de sociala medierna fungerar.
6 kap. 7 § Skollagen (SFS 2010:800)
"Huvudmannen ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för kränkande behandling."
Skolan måste kartlägga vilka riskområden som finns på skolan, både när det gäller den fysiska skolan och de mötesplatser som finns för barn och ungdomar på nätet. Det bästa är, ganska självklart, att prata med barnen. Att göra sig medveten om vad som händer i de sociala medierna och var barnen rör sig är oerhört viktigt . Det står också i lagen att eleverna ska vara med i att utforma hur arbetet mot mobbning och kränkningar går till. Elever säger ofta att "Visst får vi vara med, men de lyssnar inte på oss" och gör man så följer man inte lagen.
I många verksamhetsplaner mot mobbing och kränkande behandling står det inte med hur man ska arbeta med sociala medier. Hur är det på din skola?
Det är den enskilda elevens uppfattning om vad som har hänt som man ska gå på och som är det avgörande för om en utredning ska göras eller inte. Skolan får aldrig säg att de inte anser att det inte är mobbing eller en kränkning - det är bara eleven som kan avgöra det. Det vi aldrig får glömma
BEO:s vision - det går att stoppa kränkningar och hur gör vi det:
- Med nolltolerans mot kränkningar
- Med ett gemensamt synsätt på vad nolltolerans är
- Med ett gemensamt och systematiskt arbete där elever, lärare och föräldrar deltar
- Med vuxna som tar barn och elever på allvar och lyssnar
- Med hög vuxennärvaro i skolan
Det känns som att det här är självklarheter och något som jag själv tar för givet sker ute på alla skolor. Samtidigt vet vi att elever går till skolan varje dag utan att känna sig trygga. De kan inte skollagen. Det är inte deras skyldighet att kunna den heller.
Att lyssna på eleverna och att vara tydlig med hur sociala medier fungerar är inget vi kan sluta arbeta med och det är inte ett område som vi kan friskriva oss ifrån.
Det är vår absoluta skyldighet att vara våra elevers röst.
Olle Cox om barn och ungdomar på nätet
Olle Cox arbetar på Friends och föreläste på konferensen om sociala medier i skolan om barn och ungdomars agerande och situation på nätet.
Sammanfattningsvis så behöver vi vuxna göra mer. Vi behöver vara mer närvarande och vi behöver ha mer kunskaper om hur barn och ungdomar agera på nätet.
Det handlar om vilka olika utgångspunkter vi alla har. Det som händer på nätet handlar om sociala relationer och hur vi ska hantera dom. Vi ska vara där barn och ungdomar är, även på nätet, och det är viktigt att förstå hur sociala medier fungerar. Att vara närvarande innebär inte att vi alltid ska interagera med eleverna i sociala medier, men de vuxnas närvaro ska vara indirekt tydlig. Det handlar om att se eleverna i ytterligare en dimension. Hur mår dom och hur uttrycks det? Om våra elever känner att vi "kan" deras verklighet och vet vad de pratar om är det också lättare att agera på ett bättre sätt i olika situationer.
Hur jobbar skolan med mobbning och kränkningar i stort? Hur gör vi det i relation till nätet? Det borde vara varje lärares skyldighet att sätta sig in i och försöka förstå hur sociala medier fungerar i barn och ungdomars vardag. Och det är inte samma sak som att gissa sig till hur det fungerar eftersom man har hört talas om det. I det läget blir det ofta "det vet man ju hur de beter sig på nätet". Faktum är att det allra mesta som sker i sociala medier är positivt. Är vi däremot inte insatta i funktioner, både socialt och tekniskt så kan vi inte heller agera på ett bra sätt när det negativa sker. Vi behöver därför också hjälpa barn och unga att skapa positiva sociala relationer i ett förberedande syfte. I grunden har vi också skollagen som i all sin tydlighet inte accepterar mobbing eller kränkningar.
Det handlar om koll som vi vuxna har. Vuxna har ofta inte samma utgångspunkter eller referensramar till internet som de unga har. Minns du första gången som du var ute och surfade på nätet? Det gör inte våra 15-åringar, för i deras liv har internet alltid funnits. Skolgården och klassrummen ser likadana ut idag som förr. Barn och ungdomar mobbar eller kränker inte varandra när vi vuxna ser det, men internet har gett dem ytterligare en dimension där vi vuxna inte i tillräckligt hög grad är närvarande. Vilken kol har du som vuxen på de sajter och begrepp som används av barn och ungdomar på nätet?
Det handlar om kompetens.
EU kids Online är ett övergripande internationella nätverk som syftar till att stimulera och samordna utredningar angående barns onlineverksamheter - användning, aktiviteter, risker och säkerhet. Den sammanväver flera metoder för att kartlägga europeiska barns och föräldrars erfarenhet av internet och hur det förändras. Det håller också igång en aktiv dialog med nationella och europeiska aktörer.
Barn och ungdomar r(e)agerar ofta vid kränkningar på nätet. Det som händer på och utanför nätet hänger ofta ihop och många elever har strategier för hur de ska agera vid kränkningar på nätet. Vi behöver ge dom bättre förutsättningar för att göra det.
Det finns olika kompetenser som är bra att ha när vi pratar om och (på olika sätt) som vuxna (re)agerar på det som barn och ungdomar mäter på nätet.
Vi behöver...
Det är skillnad på risk och skada. Många barn möter "risker", men det är få som tar skada av det. Barn och ungdomar kommer att möta risker i olika forum. Både online och i verkligheten. Det innebär inte att de tar skada. Ju bättre vi kan förbereda och diskutera riskerna i förberedande syfte desto färre barn kommer att ta skada.
Barn behöver stöd. Lyssna och agera!
Och med ett avslutande citat från Olle Cox:
Sammanfattningsvis så behöver vi vuxna göra mer. Vi behöver vara mer närvarande och vi behöver ha mer kunskaper om hur barn och ungdomar agera på nätet.
Det handlar om vilka olika utgångspunkter vi alla har. Det som händer på nätet handlar om sociala relationer och hur vi ska hantera dom. Vi ska vara där barn och ungdomar är, även på nätet, och det är viktigt att förstå hur sociala medier fungerar. Att vara närvarande innebär inte att vi alltid ska interagera med eleverna i sociala medier, men de vuxnas närvaro ska vara indirekt tydlig. Det handlar om att se eleverna i ytterligare en dimension. Hur mår dom och hur uttrycks det? Om våra elever känner att vi "kan" deras verklighet och vet vad de pratar om är det också lättare att agera på ett bättre sätt i olika situationer.
Hur jobbar skolan med mobbning och kränkningar i stort? Hur gör vi det i relation till nätet? Det borde vara varje lärares skyldighet att sätta sig in i och försöka förstå hur sociala medier fungerar i barn och ungdomars vardag. Och det är inte samma sak som att gissa sig till hur det fungerar eftersom man har hört talas om det. I det läget blir det ofta "det vet man ju hur de beter sig på nätet". Faktum är att det allra mesta som sker i sociala medier är positivt. Är vi däremot inte insatta i funktioner, både socialt och tekniskt så kan vi inte heller agera på ett bra sätt när det negativa sker. Vi behöver därför också hjälpa barn och unga att skapa positiva sociala relationer i ett förberedande syfte. I grunden har vi också skollagen som i all sin tydlighet inte accepterar mobbing eller kränkningar.
Det handlar om koll som vi vuxna har. Vuxna har ofta inte samma utgångspunkter eller referensramar till internet som de unga har. Minns du första gången som du var ute och surfade på nätet? Det gör inte våra 15-åringar, för i deras liv har internet alltid funnits. Skolgården och klassrummen ser likadana ut idag som förr. Barn och ungdomar mobbar eller kränker inte varandra när vi vuxna ser det, men internet har gett dem ytterligare en dimension där vi vuxna inte i tillräckligt hög grad är närvarande. Vilken kol har du som vuxen på de sajter och begrepp som används av barn och ungdomar på nätet?
Det handlar om kompetens.
EU kids Online är ett övergripande internationella nätverk som syftar till att stimulera och samordna utredningar angående barns onlineverksamheter - användning, aktiviteter, risker och säkerhet. Den sammanväver flera metoder för att kartlägga europeiska barns och föräldrars erfarenhet av internet och hur det förändras. Det håller också igång en aktiv dialog med nationella och europeiska aktörer.
Barn och ungdomar r(e)agerar ofta vid kränkningar på nätet. Det som händer på och utanför nätet hänger ofta ihop och många elever har strategier för hur de ska agera vid kränkningar på nätet. Vi behöver ge dom bättre förutsättningar för att göra det.
Det finns olika kompetenser som är bra att ha när vi pratar om och (på olika sätt) som vuxna (re)agerar på det som barn och ungdomar mäter på nätet.
Vi behöver...
- vara medvetna om vilken definition av kränkningar, diskriminering och trakasserier på nätet.
- ha örståelse för konsekvenser av kränkningar, diskriminering och trakasserier på nätet.
- veta hur man ska reagera om någon blir utsatt eller om man ser/vet om någon som blir utsatt eller utsätter någon annan för kränkningar, diskriminering och trakasserier.
- ha ett källkritiskt förhållningssätt.
- veta hur vi ska hitta info om vad som gör en sida seriös, vilka regler som finns etc - dvs teknisk kompetens.
- ha en kunskap om vilka lagar som gäller på nätet.
Det är skillnad på risk och skada. Många barn möter "risker", men det är få som tar skada av det. Barn och ungdomar kommer att möta risker i olika forum. Både online och i verkligheten. Det innebär inte att de tar skada. Ju bättre vi kan förbereda och diskutera riskerna i förberedande syfte desto färre barn kommer att ta skada.
Barn behöver stöd. Lyssna och agera!
Och med ett avslutande citat från Olle Cox:
"Om barn och ungdomar alltid känner sig trygga att prata med någon vuxna om det som händer i deras liv så har vi kommit en lång väg!"
23 april 2013
Open Badges och Skrytlappar
Vissa saker kan man inte släppa. Jag har försökt lära mig mer om Open Badges den senaste veckan. Det nöp liksom fast i mig nämligen. Jag har funderade fram och tillbaka och hade en idé om hur jag skulle vilja arbeta. Så fick jag en liten puff åt rätt håll av en person (du vet vem du är :) ) och knöt ihop det med Skrytlapparna. Känns som en härligt perfekt kombination. Open Badges, Skrytlappar och The Big Five!
Idén blev till en liten film och du kan se den här nedanför.
Idén blev till en liten film och du kan se den här nedanför.
19 april 2013
Konsten att bli överfull, men ändå inte mätt på #SETT2013
Man lär sig något nytt varje dag. Vissa dagar lär man sig väldigt mycket.
Jag har alltid gillat att lära mig mer. SETT 2013 har varit ett suveränt tillfälle att göra just det. Om jag tänker på alla de föreläsningar som jag har varit på under mässans två dagar och försöker sammanföra det så är det framför allt två saker som jag kommer att tänka på:
Det som jag inte redan visste.
och
Det som jag trodde att jag redan visste.
Även om jag är insatt i någons tankar kring ett ämne så innebär inte det att jag har tänkt färdigt när jag en gång lyssnat på en föreläsning eller har läst en bok. Det innebär att jag aldrig riktigt kan slå mig till ro. Det är ibland obekvämt att omvärdera det som man redan vet, men det tvingar in dig i ett ständigt pågående lärande och ju mer du lär dig, desto större möjligheter till tankeutvecklande utbyte får du också tillsammans med andra.
Jag älskar att lära om och lära nytt.
Förmågan att lära sig, själv eller tillsammans med andra, och att tillämpa nya idéer är en del av den mänskliga erfarenheten. De flesta älskar att lära. Om du nu inte håller med om det så tänk på när någon berättar en fantastisk historia eller när du tittar på en spännande film. Du dras till historien som berättas. Det du tar del av just då är den tidigaste formen av lärande.
Berättandet var det tidigaste sättet att överföra livets visdomar eller överlevnadsstrategier och är det fortfarande. Den klokaste, eller äldsta, i samhället är de som av tradition har överfört sina kunskaper till andra genom att berätta historier. På samma sätt har vi fortsatt traditionen genom att lyssna på alla dessa briljanta talare på SETT 2013.
Många föreläsare har det varit som jag har lyssnat till under kort tid och många har de goda samtalen varit i samband med föreläsningarna med kloka människor. Hela SETT 2013 har genererat ett hav av bubblande inspiration och tankeverksamhet.
Det är egentligen det mest intressanta. Att efteråt reflektera tillsammans med andra om det du har uppfattat och vad det innebär. Din uppfattning av föreläsningen kan få en helt annan riktning eller få sig en knuff i just den riktning som du egentligen inte visste att du tänkte på i interaktion med andra. Efter en av föreläsningarna på SETT 2013 så diskuterade jag med Oscar Semb och Emil Jansson om våra tankar kring det som hade sagts. Och i just den här diskussionen så sa Emil något som jag har vridit och vänt på i olika ljus. Emil sa (på ett ungefär och om jag inte har vridit hans ord helt fel) att han ibland försöker göra sinnet blankt och programmera om sig för att inta en annan roll inför en föreläsning än den han egentligen har. Istället för att lyssna med alla de förkunskaper som han redan hade så försökte han lyssna helt förutsättningslöst. Det fick verkligen igång mina tankar, för hur ofta gör vi så? Jag gör det helt säkert inte alltid och även om vi gör det så är det inte helt lätt att alla gånger bortse från allt det som vi redan vet.
Många människor gillar att vara den smartaste personen i rummet. Det är som om de har ett intensivt behov av att alltid veta mer och bättre än alla andra. Men... Om du är den smartaste personen i rummet, fundera då över om du egentligen inte bör byta rum. För vad vinner du personligen på att veta mer än alla andra runt omkring dig? Om du vill vara riktigt smart så utmanar du dig själv genom att alltid försöka vara den "dummaste" personen i rummet! Det kommer att tvinga dig själv att se allt i ett nytt ljus så att du ser det du redan vet ur en ny vinkel. Du kan på så sätt utmana dig själv att ständigt lära nytt. Vad är det jag har missat? Hur kan jag använda det här på ett annat sätt? I vilken situation kan jag relatera det här på något annat sätt än på det sätt som jag redan gör? Självklarheter behöver helt enkelt ibland utmanas för att bli klarheter.
Att vara den smartaste personen hjälper absolut inte mycket om du aldrig har hört talas ämnet som ska lyssnas till eller diskuteras. Jag upplever mig som inte helt tappad bakom en vagn. Jag har koll. Jag hänger med. Jag är insatt i väldigt mycket inom det som diskuteras inom skolvärlden. Ändå har jag flera gånger (och det var säkert inte sista gången) befunnit mig i en situation där jag har känt mig väldigt okunnig om ett ämne. Kanske helt enkelt därför att jag aldrig har hört om det förut, men det jag insåg efter att Emil berättade om sitt tillvägagångssätt var att jag förmodligen inte inte hittat rätt vinkel in i ämnet. Innan jag så att säga har "hamnat rätt" så kan jag få den där wow-känslan och tycka att något är fantastiskt, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Om du klarar av att backa och tänka dig in i något från en ny vinkel när du ännu en gång sätter dig ner för att lyssna till det du redan har hört, så är det jättebra. Själv tror jag att jag har svårt för det. För mig är det i mötet med andra som jag backar och funderar om. Även om du vet en hel del om ett visst ämne, det finns oftast många perspektiv eller sätt att sätta ihop bitarna på som du inte upptäcker på egen hand. Att reflektera tillsammans med andra är viktigt för att få nya eller utvidgade perspektiv på det man redan vet. Du kan vara smart och kunnig, men även smarta människor kan ignorera nya infallsvinklar just för att de redan hittat sin övertygelse om hur saker och ting är och bör vara. Att då bara passivt lyssna till när någon pratar kan, i mitt fall, göra att det som sägs bara dimper ner som en fågelunge som försöker lära sig att flyga. Två dagar i Bloggers Corner måste ha varit den mest intensiva tankeutmaning jag har haft. Nya och gamla spännande kontakter, utbyte av tankar och idéer från olika föreläsningar möttes där. Det mesta diskuterades och fick stadiga vingar eller kreerade nya krumbukter i min hjärna. Det jag trodde var verkliga tankar stöttes och blöttes och formulerades om i mitt huvud till nya, mycket mer utvidgade tankebanor.
Jag tänker ofta så här när det gäller mina elever, frågan är om jag inte ska låta mig själv bli bättre på detsamma. Jag vill göra mig själv mer medveten om att något obegripligt nytt inte innebär att jag ska strunta i att gå vidare i det. Jag vill bli vara säker på att det jag redan vet hela tiden låter sig utmanas.
Vi som har varit på SETT 2013 har alla översköljts av bra, spännande och innovativa tankar. Bloggers Corner med sitt intensiva pedagogiska mingel har gett mig ett större perspektiv på föreläsningarna än jag nog hade fått annars.
Att vara smart eller insatt i ett ämne betyder inte att du ska vara bra på allt, eller att du faktiskt gillar att göra allt. Någon kommer alltid att kunna utmana dig i ditt artisteri och det är något bra. Vi behöver möten med andra människor för att skapa ännu mer och ännu bättre. Olika infallsvinklar som möts ger dig möjligheten att ta tag i det du redan visste eller våga möta nya tankar. Båda med ett mer öppet sinne. Hädanefter ska jag alltid utgå ifrån att innan jag går in i ett möte så kan jag visserligen en hel del, men samtidigt så vet jag inget alls.
Möten i lärande. Vi behöver det i flera dimensioner. SETT 2013 blev, tack vare alla dessa möten, en fullkomlig tankekrevad i 4D.
Jag har alltid gillat att lära mig mer. SETT 2013 har varit ett suveränt tillfälle att göra just det. Om jag tänker på alla de föreläsningar som jag har varit på under mässans två dagar och försöker sammanföra det så är det framför allt två saker som jag kommer att tänka på:
Det som jag inte redan visste.
och
Det som jag trodde att jag redan visste.
Även om jag är insatt i någons tankar kring ett ämne så innebär inte det att jag har tänkt färdigt när jag en gång lyssnat på en föreläsning eller har läst en bok. Det innebär att jag aldrig riktigt kan slå mig till ro. Det är ibland obekvämt att omvärdera det som man redan vet, men det tvingar in dig i ett ständigt pågående lärande och ju mer du lär dig, desto större möjligheter till tankeutvecklande utbyte får du också tillsammans med andra.
Jag älskar att lära om och lära nytt.
Förmågan att lära sig, själv eller tillsammans med andra, och att tillämpa nya idéer är en del av den mänskliga erfarenheten. De flesta älskar att lära. Om du nu inte håller med om det så tänk på när någon berättar en fantastisk historia eller när du tittar på en spännande film. Du dras till historien som berättas. Det du tar del av just då är den tidigaste formen av lärande.
Berättandet var det tidigaste sättet att överföra livets visdomar eller överlevnadsstrategier och är det fortfarande. Den klokaste, eller äldsta, i samhället är de som av tradition har överfört sina kunskaper till andra genom att berätta historier. På samma sätt har vi fortsatt traditionen genom att lyssna på alla dessa briljanta talare på SETT 2013.
Många föreläsare har det varit som jag har lyssnat till under kort tid och många har de goda samtalen varit i samband med föreläsningarna med kloka människor. Hela SETT 2013 har genererat ett hav av bubblande inspiration och tankeverksamhet.
Det är egentligen det mest intressanta. Att efteråt reflektera tillsammans med andra om det du har uppfattat och vad det innebär. Din uppfattning av föreläsningen kan få en helt annan riktning eller få sig en knuff i just den riktning som du egentligen inte visste att du tänkte på i interaktion med andra. Efter en av föreläsningarna på SETT 2013 så diskuterade jag med Oscar Semb och Emil Jansson om våra tankar kring det som hade sagts. Och i just den här diskussionen så sa Emil något som jag har vridit och vänt på i olika ljus. Emil sa (på ett ungefär och om jag inte har vridit hans ord helt fel) att han ibland försöker göra sinnet blankt och programmera om sig för att inta en annan roll inför en föreläsning än den han egentligen har. Istället för att lyssna med alla de förkunskaper som han redan hade så försökte han lyssna helt förutsättningslöst. Det fick verkligen igång mina tankar, för hur ofta gör vi så? Jag gör det helt säkert inte alltid och även om vi gör det så är det inte helt lätt att alla gånger bortse från allt det som vi redan vet.
Många människor gillar att vara den smartaste personen i rummet. Det är som om de har ett intensivt behov av att alltid veta mer och bättre än alla andra. Men... Om du är den smartaste personen i rummet, fundera då över om du egentligen inte bör byta rum. För vad vinner du personligen på att veta mer än alla andra runt omkring dig? Om du vill vara riktigt smart så utmanar du dig själv genom att alltid försöka vara den "dummaste" personen i rummet! Det kommer att tvinga dig själv att se allt i ett nytt ljus så att du ser det du redan vet ur en ny vinkel. Du kan på så sätt utmana dig själv att ständigt lära nytt. Vad är det jag har missat? Hur kan jag använda det här på ett annat sätt? I vilken situation kan jag relatera det här på något annat sätt än på det sätt som jag redan gör? Självklarheter behöver helt enkelt ibland utmanas för att bli klarheter.
Att vara den smartaste personen hjälper absolut inte mycket om du aldrig har hört talas ämnet som ska lyssnas till eller diskuteras. Jag upplever mig som inte helt tappad bakom en vagn. Jag har koll. Jag hänger med. Jag är insatt i väldigt mycket inom det som diskuteras inom skolvärlden. Ändå har jag flera gånger (och det var säkert inte sista gången) befunnit mig i en situation där jag har känt mig väldigt okunnig om ett ämne. Kanske helt enkelt därför att jag aldrig har hört om det förut, men det jag insåg efter att Emil berättade om sitt tillvägagångssätt var att jag förmodligen inte inte hittat rätt vinkel in i ämnet. Innan jag så att säga har "hamnat rätt" så kan jag få den där wow-känslan och tycka att något är fantastiskt, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Om du klarar av att backa och tänka dig in i något från en ny vinkel när du ännu en gång sätter dig ner för att lyssna till det du redan har hört, så är det jättebra. Själv tror jag att jag har svårt för det. För mig är det i mötet med andra som jag backar och funderar om. Även om du vet en hel del om ett visst ämne, det finns oftast många perspektiv eller sätt att sätta ihop bitarna på som du inte upptäcker på egen hand. Att reflektera tillsammans med andra är viktigt för att få nya eller utvidgade perspektiv på det man redan vet. Du kan vara smart och kunnig, men även smarta människor kan ignorera nya infallsvinklar just för att de redan hittat sin övertygelse om hur saker och ting är och bör vara. Att då bara passivt lyssna till när någon pratar kan, i mitt fall, göra att det som sägs bara dimper ner som en fågelunge som försöker lära sig att flyga. Två dagar i Bloggers Corner måste ha varit den mest intensiva tankeutmaning jag har haft. Nya och gamla spännande kontakter, utbyte av tankar och idéer från olika föreläsningar möttes där. Det mesta diskuterades och fick stadiga vingar eller kreerade nya krumbukter i min hjärna. Det jag trodde var verkliga tankar stöttes och blöttes och formulerades om i mitt huvud till nya, mycket mer utvidgade tankebanor.
Jag tänker ofta så här när det gäller mina elever, frågan är om jag inte ska låta mig själv bli bättre på detsamma. Jag vill göra mig själv mer medveten om att något obegripligt nytt inte innebär att jag ska strunta i att gå vidare i det. Jag vill bli vara säker på att det jag redan vet hela tiden låter sig utmanas.
Vi som har varit på SETT 2013 har alla översköljts av bra, spännande och innovativa tankar. Bloggers Corner med sitt intensiva pedagogiska mingel har gett mig ett större perspektiv på föreläsningarna än jag nog hade fått annars.
Att vara smart eller insatt i ett ämne betyder inte att du ska vara bra på allt, eller att du faktiskt gillar att göra allt. Någon kommer alltid att kunna utmana dig i ditt artisteri och det är något bra. Vi behöver möten med andra människor för att skapa ännu mer och ännu bättre. Olika infallsvinklar som möts ger dig möjligheten att ta tag i det du redan visste eller våga möta nya tankar. Båda med ett mer öppet sinne. Hädanefter ska jag alltid utgå ifrån att innan jag går in i ett möte så kan jag visserligen en hel del, men samtidigt så vet jag inget alls.
Möten i lärande. Vi behöver det i flera dimensioner. SETT 2013 blev, tack vare alla dessa möten, en fullkomlig tankekrevad i 4D.
17 april 2013
Puentedura @ #SETT2013
Föreläsningen är fullkomligt överfull och Emil och jag hade tur som fick två av det sista platserna. Stor förväntan salen och ett högt sorl innan Rubem Puentedura börjar prata.
Själv behöver han ingen vidare introduktion utan han går direkt in på uppstarten för att kunna förklara SAMR-modellen.
Hur använder vi modeller för att använda teknik på vår väg mot målet?
Lärare arbetar på bra sätt men det finns inget gemensamt tänk mellan olika lärare och/eller i den övre strukturen.
Vilka program och appar är de som bäst gagnar lärande? Och hur vet vi det?
Mobila enheter ger oss större frihet, men med den friheten behöver vi skapa lärande som sker oberoende av plats. Världens kunskap är oberoende av tid och rum. Det livslånga lärandet är inte något som kan bestämmas till en viss tidpunkt. Vi behöver förändra det sätt vi tänker på i förhållande till det nya mobila lärandet.
Vi kan ha och ska ha ambitiösa och höga mål. Mål som vi kan uppnå med hjälp av datorer och/eller lärplattor.
Puentedura övergår sen till att tala om sin SAMR-modell.
Vid det lägre trappsteget ersätter vi det vi alltid har gjort med någon sorts teknisk utrustning. Steg två är ett steg uppåt, men är fortfarande en ganska liten förändring.
Om vi tar klivet ovanför de två första stegen behöver vi öka interaktionen med hjälp av digitala verktyg. Att enbart lägga ut något på en blogg är inte något vi kan lägga på den här nivån. Det vi behöver göra är att få eleverna att interagera via bloggen tex genom att ge respons på det som finns på bloggen för att ge feedback i ett digitalt forum. Du har då modifierat uppgiften på ett sätt som gör att eleverna inte hade kunnat lära sig motsvarande uppgift på annat sätt. Det innebär en betydande utveckling av inlärningen.
Den översta nivån innebär att vi kan ersätta de traditionella metoderna med någon annan uppgift som inte kunnat utföras utan de digitala verktygen. Om vi ber eleverna göra en film som de bearbetar och utvecklar med digital teknik och lägger till en interaktion med andra, så har de utfört något som inte skulle kunnat utföras annars, eller åtminstone inte lika enkelt.
Vi ska alltid sträva efter att nå det övre trappsteget.
Att skriva är viktigt. Men frågan är om vi ska låta eleverna göra det för vår skull eller för elevernas skull. Varför ska vi skriva något? Finns det alternativa och kanske bättre vägar vi kan gå för att nå ett bättre lärande.
Puentedura går sen igenom TPCK som är en annan modell som ger oss möjligheter att nå en bättre inlärning med hjälp av digital teknik.
Det är viktigt att inte bara kunna räkna upp fakta utan att också lära sig hur fakta kan användas för att ge ett mer utvecklat lärande.
Exempel på ett utvecklat lärande inom ämnet geografi med hjälp av kartor
steg 1 - använda sig av Google Earth istället för en kartbok
steg 2 - att titta på kartor och läsa av dem
steg 3 - att se hur länder interagerar med hjälp av kartor, att analysera fakta
steg 4 - geografi har konsekvenser, kunskapen i steg 3 leder vidare till en analys av de övergripande konsekvenserna
Exempel inom konst och bild
steg 1 - fotografera det du ser på museet och organisera det tex i mappar
steg 2 - koppla idéer i tiden till de olika konstverken
steg 3 - försök att kreera ett eget konstverk utifrån en idé i det du har sett. men utveckla idén genom att tex göra ett platt konstverk till något i 3D, kanske också skriva ut det i 3D
steg 4 - en konstutställning är en sorts berättad historia, skapa den historia som du har tolkat/upplevt utifrån de konstverk du har sett, vad berättar konsten för historia?, tolka den och visa också upp din tolkning
En länk till bilderna från Puenteduras föreläsning finns här.
Själv behöver han ingen vidare introduktion utan han går direkt in på uppstarten för att kunna förklara SAMR-modellen.
Hur använder vi modeller för att använda teknik på vår väg mot målet?
Lärare arbetar på bra sätt men det finns inget gemensamt tänk mellan olika lärare och/eller i den övre strukturen.
Vilka program och appar är de som bäst gagnar lärande? Och hur vet vi det?
Mobila enheter ger oss större frihet, men med den friheten behöver vi skapa lärande som sker oberoende av plats. Världens kunskap är oberoende av tid och rum. Det livslånga lärandet är inte något som kan bestämmas till en viss tidpunkt. Vi behöver förändra det sätt vi tänker på i förhållande till det nya mobila lärandet.
Vi kan ha och ska ha ambitiösa och höga mål. Mål som vi kan uppnå med hjälp av datorer och/eller lärplattor.
Puentedura övergår sen till att tala om sin SAMR-modell.
Vid det lägre trappsteget ersätter vi det vi alltid har gjort med någon sorts teknisk utrustning. Steg två är ett steg uppåt, men är fortfarande en ganska liten förändring.
Om vi tar klivet ovanför de två första stegen behöver vi öka interaktionen med hjälp av digitala verktyg. Att enbart lägga ut något på en blogg är inte något vi kan lägga på den här nivån. Det vi behöver göra är att få eleverna att interagera via bloggen tex genom att ge respons på det som finns på bloggen för att ge feedback i ett digitalt forum. Du har då modifierat uppgiften på ett sätt som gör att eleverna inte hade kunnat lära sig motsvarande uppgift på annat sätt. Det innebär en betydande utveckling av inlärningen.
Den översta nivån innebär att vi kan ersätta de traditionella metoderna med någon annan uppgift som inte kunnat utföras utan de digitala verktygen. Om vi ber eleverna göra en film som de bearbetar och utvecklar med digital teknik och lägger till en interaktion med andra, så har de utfört något som inte skulle kunnat utföras annars, eller åtminstone inte lika enkelt.
Vi ska alltid sträva efter att nå det övre trappsteget.
Att skriva är viktigt. Men frågan är om vi ska låta eleverna göra det för vår skull eller för elevernas skull. Varför ska vi skriva något? Finns det alternativa och kanske bättre vägar vi kan gå för att nå ett bättre lärande.
Puentedura går sen igenom TPCK som är en annan modell som ger oss möjligheter att nå en bättre inlärning med hjälp av digital teknik.
Det är viktigt att inte bara kunna räkna upp fakta utan att också lära sig hur fakta kan användas för att ge ett mer utvecklat lärande.
Exempel på ett utvecklat lärande inom ämnet geografi med hjälp av kartor
steg 1 - använda sig av Google Earth istället för en kartbok
steg 2 - att titta på kartor och läsa av dem
steg 3 - att se hur länder interagerar med hjälp av kartor, att analysera fakta
steg 4 - geografi har konsekvenser, kunskapen i steg 3 leder vidare till en analys av de övergripande konsekvenserna
Exempel inom konst och bild
steg 1 - fotografera det du ser på museet och organisera det tex i mappar
steg 2 - koppla idéer i tiden till de olika konstverken
steg 3 - försök att kreera ett eget konstverk utifrån en idé i det du har sett. men utveckla idén genom att tex göra ett platt konstverk till något i 3D, kanske också skriva ut det i 3D
steg 4 - en konstutställning är en sorts berättad historia, skapa den historia som du har tolkat/upplevt utifrån de konstverk du har sett, vad berättar konsten för historia?, tolka den och visa också upp din tolkning
En länk till bilderna från Puenteduras föreläsning finns här.
Doug Belshaw @ #SETT2013
Jag har på morgonen lyssnat på Doug Belshaw som berättade om Open Badges. Det är ett system för att knyta samman formellt och informellt lärande uppbyggt av Mozilla.
Det är en intressant tanke att kunna se även det informella lärandet och att göra det till synliga meriter.Vilka förmågor plockar vi på oss genom livet som vi inte har möjlighet att visa upp i ett sammanhang då de faktiskt kanske vore mer relevanta än de formella kunskaperna? Eller i de fall då informell kunskap kompletterar det formella?
Det får mig att tänka på Lgr11 och hur vi arbetar utefter den.
Hur har vi valt att kategorisera kunskap i skolan utifrån Lgr11 jämfört med vad som kanske är relevant i en framtid som vi inte vet något om. Dum fråga kanske, eftersom det inte riktigt går att svara på den. Men jag väljer att fundera och problematisera i alla fall. Är det sen överhuvud taget möjligt att samla de framtida relevanta kunskaperna i matriser som är konstruerade efter ett antal hundra sidor i en bok. En bok vars innehåll har bestämts av en grupp människor som inte mer än du och jag kan se in i framtiden och i en värld som blir allt mindre. En värld där det kanske det finns ett behov av bättre möjlighet att jämföra kunskap.
Mozilla förklarar själva hur Open Badges fungerar så här:
Lärande sker överallt oberoende ur tid och rum.
Open Badges är ett sätt att synliggöra kunskaper och kompetenser gränsöverskridande och lättillgängligt genom att använda en öppen källkod. Open Badges gör det informella lärandet mer intresant, eftersom det ger ett konkreta resultat - oavsett om det är att bemästra en färdighet, som utför en specifik uppgift, om du deltar i ett evenemang eller har klarat av en viss utbildning. Det kan dessutom ge information om värdefull kompetens som i vanliga fall annars skulle gå obemärkt förbi.
Open Badges möjliggör att vi kan överföra olika skicklighetsgrader på ett sätt som inte låser fast oss i gamla strukturer och värderingssystem som inte är jämförbara med andra dylika. De formella "betygen" eller examina skulle också kunna bli mer jämförbara på en global nivå eftersom kunskaperna ligger inbakade i den som är inbyggda i Open Badges.
Open Badges ligger fortfarande i en uppstartsfas. Men det finns redan organisationer och utbildningar som utfärdar Open Badges, så även om det inte är allt för spritt än är det bara att börja samla dina märken. Med största sannolikhet så kommer allt fler människor aktivt börja använda Open Badges, och det i sig ger systemet fler möjligheter och större tillgänglighet.
<--- Här är mitt första märke.
Om du vill samla Open Badges så behöver du skaffa en ryggsäck (backpack) till dina märken. Du kan skaffa en här.
Mozilla Open Badges på Wikipedia.
För dig som är intresserad finns mer om Open Badges i form av ett Webinar som ligger på ca en timme i filmen nedan.
Och just nu har jag sällskap i Bloggers Corner av en fotograferande Kristina Alexandersson, en tecknande Max Entin och en glad och positiv samt twittrande Ylva Pettersson.
Det är en intressant tanke att kunna se även det informella lärandet och att göra det till synliga meriter.Vilka förmågor plockar vi på oss genom livet som vi inte har möjlighet att visa upp i ett sammanhang då de faktiskt kanske vore mer relevanta än de formella kunskaperna? Eller i de fall då informell kunskap kompletterar det formella?
Det får mig att tänka på Lgr11 och hur vi arbetar utefter den.
Hur har vi valt att kategorisera kunskap i skolan utifrån Lgr11 jämfört med vad som kanske är relevant i en framtid som vi inte vet något om. Dum fråga kanske, eftersom det inte riktigt går att svara på den. Men jag väljer att fundera och problematisera i alla fall. Är det sen överhuvud taget möjligt att samla de framtida relevanta kunskaperna i matriser som är konstruerade efter ett antal hundra sidor i en bok. En bok vars innehåll har bestämts av en grupp människor som inte mer än du och jag kan se in i framtiden och i en värld som blir allt mindre. En värld där det kanske det finns ett behov av bättre möjlighet att jämföra kunskap.
Mozilla förklarar själva hur Open Badges fungerar så här:
"Learning today happens everywhere but it’s often difficult to get recognition for skills and achievements gained outside of school. Mozilla’s Open Badges project is working to solve that problem, making it easy for any organisation or learning community to issue, earn and display badges across the web. The result: recognising 21st century skills, unlocking career and educational opportunities, and helping learners everywhere level up in their life and work."
Lärande sker överallt oberoende ur tid och rum.
Open Badges är ett sätt att synliggöra kunskaper och kompetenser gränsöverskridande och lättillgängligt genom att använda en öppen källkod. Open Badges gör det informella lärandet mer intresant, eftersom det ger ett konkreta resultat - oavsett om det är att bemästra en färdighet, som utför en specifik uppgift, om du deltar i ett evenemang eller har klarat av en viss utbildning. Det kan dessutom ge information om värdefull kompetens som i vanliga fall annars skulle gå obemärkt förbi.
Open Badges möjliggör att vi kan överföra olika skicklighetsgrader på ett sätt som inte låser fast oss i gamla strukturer och värderingssystem som inte är jämförbara med andra dylika. De formella "betygen" eller examina skulle också kunna bli mer jämförbara på en global nivå eftersom kunskaperna ligger inbakade i den som är inbyggda i Open Badges.
Open Badges ligger fortfarande i en uppstartsfas. Men det finns redan organisationer och utbildningar som utfärdar Open Badges, så även om det inte är allt för spritt än är det bara att börja samla dina märken. Med största sannolikhet så kommer allt fler människor aktivt börja använda Open Badges, och det i sig ger systemet fler möjligheter och större tillgänglighet.
<--- Här är mitt första märke.
Om du vill samla Open Badges så behöver du skaffa en ryggsäck (backpack) till dina märken. Du kan skaffa en här.
Mozilla Open Badges på Wikipedia.
För dig som är intresserad finns mer om Open Badges i form av ett Webinar som ligger på ca en timme i filmen nedan.
Och just nu har jag sällskap i Bloggers Corner av en fotograferande Kristina Alexandersson, en tecknande Max Entin och en glad och positiv samt twittrande Ylva Pettersson.
14 april 2013
Jag är lärare!
Jag kan säga rubriken med stolthet. Och det fastän jag inte har fått min legitimation än. Orsaken till att jag trivs i skolan är enkel. Det beror på eleverna. På vilket annat jobb kan man öppna dörren och mötas av glädjetjut från sina medarbetare?
"Ja! Nu är Karin här!"
Vilket annat jobb bjuder på nya upplevelser varje dag som gör att du känner glädje och hopp inför framtiden? Ett jobb som ger så mycket positivt för hjärtat att du väljer att stanna trots att yrkesval inte är utan mörka moln.
Jag erkänner att jag just nu inte trivs till 100 % med att vara lärare. Det har inget med eleverna att göra och det har ingenting med min undervisning att göra. Jag märker bara hur ofta mitt yrke ifrågasätts av media och som en följd av det så ifrågasätts även jag av många "vanliga människor". Inte för att jag är läraren Karin Brånebäck, utan för att jag är lärare. Jag ses nämligen ofta inte som en individ utan som en del av en massa. Jag står som representant, och i somliga fall mer eller mindre ansvarig, för hela det svenska skolsystemet. Logiken är långt ifrån klockren, men tycks se ut så här:
Alla vet att lärarutbildningen är dålig.
Alla vet att den svenska skolan dålig.
Alltså är alla lärare dåliga.
Karin är en lärare.
Alltså är Karin en dålig lärare.
Stoltheten sitter i mig. Jag väljer att inte ta åt mig av en allmän kritik. Jag vet att jag är en bra lärare och jag vet att skolan är så mycket mer än det media väljer att visa upp. Ett ganska vanligt uttalande du kan få rakt tillbaka som lärare när du vill diskutera ditt yrke är
"Jamen om du inte trivs så byt jobb då! Du har själv valt att bli lärare, så skyll dig själv om du har dålig lön och inte orkar med!"
Det kan jag få höra även om det är dom positiva sidorna jag försöker lyfta fram för att förklara att skolan inte är så genomdålig som min motdebbatör tror. Har du valt att bli lärare så har du (utifrån det här perspektivet) således inga rättigheter att diskutera hur skolan kan utvecklas, även om du gör det utifrån det positiva som redan finns. Du ska helt enkelt knipa och trivas oavsett vad. Det är för mig ett märkligt sätt att försöka locka kompetenta människor att välja läraryrket. På samma sätt så förstår jag inte hur alla negativa skriverier ska hjälpa skolan. Visst ska det som inte är bra diskuteras, men att alltför ensidigt rapportera om elände hjälper bara till att sänka.
Det är nästan så att det skulle behövas någon sorts kvoteringssystem, där media förbinder sig att faktiskt väga upp artiklar om det som inte fungerar i skolan med ett motsvarande reportage från verkligheten där det faktiskt gör det. En utopi kanske, men samtidigt en önskan om att få en rimlig chans att faktiskt kunna lyfta skolan tillsammans med alla andra kollegor som gör ett så väldigt bra jobb.
Det händer, om än sällan, att det skrivs om allt det positiva som sker i skolan och den kraft som finns hos lärare. Det lyfter mig. På sistone har jag inte fått särskilt mycket av den kraften.
Jag älskar att undervisa, interagera och utvecklas tillsammans med mina elever. Jag älskar att se och medverka till skolutveckling. Jag vill vara en del av att skapa lärande för elever.
Det är ändå med en viss sorg som jag ibland funderar över hur länge till jag kommer att vilja fortsätta säga
"Ja! Nu är Karin här!"
Vilket annat jobb bjuder på nya upplevelser varje dag som gör att du känner glädje och hopp inför framtiden? Ett jobb som ger så mycket positivt för hjärtat att du väljer att stanna trots att yrkesval inte är utan mörka moln.
Jag erkänner att jag just nu inte trivs till 100 % med att vara lärare. Det har inget med eleverna att göra och det har ingenting med min undervisning att göra. Jag märker bara hur ofta mitt yrke ifrågasätts av media och som en följd av det så ifrågasätts även jag av många "vanliga människor". Inte för att jag är läraren Karin Brånebäck, utan för att jag är lärare. Jag ses nämligen ofta inte som en individ utan som en del av en massa. Jag står som representant, och i somliga fall mer eller mindre ansvarig, för hela det svenska skolsystemet. Logiken är långt ifrån klockren, men tycks se ut så här:
Alla vet att lärarutbildningen är dålig.
Alla vet att den svenska skolan dålig.
Alltså är alla lärare dåliga.
Karin är en lärare.
Alltså är Karin en dålig lärare.
Stoltheten sitter i mig. Jag väljer att inte ta åt mig av en allmän kritik. Jag vet att jag är en bra lärare och jag vet att skolan är så mycket mer än det media väljer att visa upp. Ett ganska vanligt uttalande du kan få rakt tillbaka som lärare när du vill diskutera ditt yrke är
"Jamen om du inte trivs så byt jobb då! Du har själv valt att bli lärare, så skyll dig själv om du har dålig lön och inte orkar med!"
Det kan jag få höra även om det är dom positiva sidorna jag försöker lyfta fram för att förklara att skolan inte är så genomdålig som min motdebbatör tror. Har du valt att bli lärare så har du (utifrån det här perspektivet) således inga rättigheter att diskutera hur skolan kan utvecklas, även om du gör det utifrån det positiva som redan finns. Du ska helt enkelt knipa och trivas oavsett vad. Det är för mig ett märkligt sätt att försöka locka kompetenta människor att välja läraryrket. På samma sätt så förstår jag inte hur alla negativa skriverier ska hjälpa skolan. Visst ska det som inte är bra diskuteras, men att alltför ensidigt rapportera om elände hjälper bara till att sänka.
Det är nästan så att det skulle behövas någon sorts kvoteringssystem, där media förbinder sig att faktiskt väga upp artiklar om det som inte fungerar i skolan med ett motsvarande reportage från verkligheten där det faktiskt gör det. En utopi kanske, men samtidigt en önskan om att få en rimlig chans att faktiskt kunna lyfta skolan tillsammans med alla andra kollegor som gör ett så väldigt bra jobb.
Det händer, om än sällan, att det skrivs om allt det positiva som sker i skolan och den kraft som finns hos lärare. Det lyfter mig. På sistone har jag inte fått särskilt mycket av den kraften.
Jag älskar att undervisa, interagera och utvecklas tillsammans med mina elever. Jag älskar att se och medverka till skolutveckling. Jag vill vara en del av att skapa lärande för elever.
Det är ändå med en viss sorg som jag ibland funderar över hur länge till jag kommer att vilja fortsätta säga
Jag är lärare!
9 april 2013
Jag tror på dig!
I have a dream, a song to sing
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
Jag drömmer om en positiv framtid. Jag vet inte exakt hur drömmen ser ut och det spelar inte så stor roll, men för att den ska bli sann någon gång så måste jag också berätta om hur det är. Jag måste förklara för en skola som inte förstår. För det är genom att hålla fast vid den drömmen som jag klarar av nästan precis vad som helst. Jag ser något förunderligt i en person och vet att det kommer att bli bra, även om allt i sina mörkaste stunder kan kännas som ett misslyckande.
För jag tror på dig!
Det finns så många kvalitéer i dig som inte skolan eller lärare tar sitt ansvar för att låta dig visa. Men jag vet att när du får möjligheten, så kommer du att klara av det. Det som de tror är enkla självklarheter för alla.
Det drömmer jag om.
I have a dream, a fantasy
To help me through reality
And my destination makes it worth the while
Pushing through the darkness still another mile
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
I'll cross the stream - I have a dream
Ibland verkar den där drömmen inte riktigt verklig, eftersom den känns så långt bort. Men att hålla fast vid den drömmen är ett sätt att klara av hur verkligheten ser ut just nu. Att ha det målet, den drömmen, och att veta att den kommer att bli verklighet en dag, gör att allt det vi kämpar med nu kommer att göra att allt var värt det senare. Det är bara att kämpa på, hur tungt det än känns ibland. För jag vet att du har mer i dig än vad skolan och lärare kan se utifrån sitt lilla och fyrkantiga fönster!
När du har nått fram till den drömmen, då kommer det att bli bra. Jag drömmer om den dag då du kan ta klivet in i din positiva framtid!
I have a dream, a song to sing
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
I'll cross the stream - I have a dream
Att drömma och att inte sitta tyst, utan istället kämpa, är viktigt!
Jag ser möjligheterna i dig och vill orka kämpa för att dom ska få blomstra. Allt är inte enkelt och spikrakt, men skolan har märkt ut vägen precis så. Det ser ut att vara just så - enkelt och rakt. Men om du vill gå på sidan ibland, hoppa upp på en liten kulle bredvid eller bara reflektera över världen liggandes under ett träd ett tag, då underkänns du. För det är bara om du håller dig efter uppgjorda regler som du kan lyckas i skolans värld. Men vem har bestämt att vägen ska vara så där spikrak och tråkig? Vem har bestämt att vägen inte får inkludera lite krumsprång och omvägar? Vem har sagt att vi måste gå på precis samma väg allihop?!
Att tvinga alla att följa den där vägen... betyder det verkligen att alla får de bästa möjligheterna efter sina förutsättningar! Sättet du tar sig fram på är inte alltid något du väljer. Det bara blir så ibland. Är inte huvudsaken att vi på något sätt tar oss fram i världen, men att tillvägagångssättet kan vara lite olika? Det är skolans uppgift att vara vägvisare, så att du kan klara av de hinder som finns på just din väg, eftersom vägen inte är så spikrak för alla.
Jag tror på dig! Du kommer att klara av det här! En dag kommer du att ta ett egensinnigt personlighetshopp över alla svårigheter och in i den framtid som är din. Det drömmer jag om...
Det här med byråkrati... Därför behöver lärarnas makt öka i skolan
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
Jag drömmer om en positiv framtid. Jag vet inte exakt hur drömmen ser ut och det spelar inte så stor roll, men för att den ska bli sann någon gång så måste jag också berätta om hur det är. Jag måste förklara för en skola som inte förstår. För det är genom att hålla fast vid den drömmen som jag klarar av nästan precis vad som helst. Jag ser något förunderligt i en person och vet att det kommer att bli bra, även om allt i sina mörkaste stunder kan kännas som ett misslyckande.
För jag tror på dig!
Det finns så många kvalitéer i dig som inte skolan eller lärare tar sitt ansvar för att låta dig visa. Men jag vet att när du får möjligheten, så kommer du att klara av det. Det som de tror är enkla självklarheter för alla.
Det drömmer jag om.
I have a dream, a fantasy
To help me through reality
And my destination makes it worth the while
Pushing through the darkness still another mile
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
I'll cross the stream - I have a dream
Ibland verkar den där drömmen inte riktigt verklig, eftersom den känns så långt bort. Men att hålla fast vid den drömmen är ett sätt att klara av hur verkligheten ser ut just nu. Att ha det målet, den drömmen, och att veta att den kommer att bli verklighet en dag, gör att allt det vi kämpar med nu kommer att göra att allt var värt det senare. Det är bara att kämpa på, hur tungt det än känns ibland. För jag vet att du har mer i dig än vad skolan och lärare kan se utifrån sitt lilla och fyrkantiga fönster!
När du har nått fram till den drömmen, då kommer det att bli bra. Jag drömmer om den dag då du kan ta klivet in i din positiva framtid!
I have a dream, a song to sing
To help me cope with anything
If you see the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels
Something good in everything I see
I believe in angels
When I know the time is right for me
I'll cross the stream - I have a dream
I'll cross the stream - I have a dream
Att drömma och att inte sitta tyst, utan istället kämpa, är viktigt!
Jag ser möjligheterna i dig och vill orka kämpa för att dom ska få blomstra. Allt är inte enkelt och spikrakt, men skolan har märkt ut vägen precis så. Det ser ut att vara just så - enkelt och rakt. Men om du vill gå på sidan ibland, hoppa upp på en liten kulle bredvid eller bara reflektera över världen liggandes under ett träd ett tag, då underkänns du. För det är bara om du håller dig efter uppgjorda regler som du kan lyckas i skolans värld. Men vem har bestämt att vägen ska vara så där spikrak och tråkig? Vem har bestämt att vägen inte får inkludera lite krumsprång och omvägar? Vem har sagt att vi måste gå på precis samma väg allihop?!
Att tvinga alla att följa den där vägen... betyder det verkligen att alla får de bästa möjligheterna efter sina förutsättningar! Sättet du tar sig fram på är inte alltid något du väljer. Det bara blir så ibland. Är inte huvudsaken att vi på något sätt tar oss fram i världen, men att tillvägagångssättet kan vara lite olika? Det är skolans uppgift att vara vägvisare, så att du kan klara av de hinder som finns på just din väg, eftersom vägen inte är så spikrak för alla.
Jag tror på dig! Du kommer att klara av det här! En dag kommer du att ta ett egensinnigt personlighetshopp över alla svårigheter och in i den framtid som är din. Det drömmer jag om...
Det här med byråkrati... Därför behöver lärarnas makt öka i skolan
6 april 2013
Det flippade klassrummet är inte "revolutionerande"
Ytterligare "kritik" dyker upp i flödet. Den här gången från Pernille Ripp. Tankarna är inte unika från just henne, utan jag har hört det från andra också. Så. Lika bra att reda ut.
Jag vet inte om någon jag känner till inom det flippade klassrummet påstår att det här är "revolutionerande". Det är än modell som passar somliga och somliga inte.
Själv försöker jag utforska hur jag bäst lägger upp mina flippar utan att använda mig av film, just för att visa att det inte är en nödvändighet.
Jag förstår överhuvud taget inte kritik som går ut på "Det där har jag redan gjort - så varför skulle just det flippade klassrummet vara så speciellt!?" Om du redan gör det så bra - fortsätt med det då. Jag applåderar alla som har hittat just sitt sätt att undervisa på, så länge det inte är bakåtsträvande. Men vad är meningen med att hacka ner på andra som hittat ett annat sätt att undervisa på? Ett sätt som passar just dom. Är det någon sorts tanke om att alla ska göra lika som härskar här? Även Jon Begmann, Aaron Sams och Brian Bennett säger att det inte är meningen att alla ska flippa sitt klassrum. Själv tror jag inte ett dyft på att en hel skola skulle flippa. Det kasnke inte ens är meningen att en lärare ska flippa allt. Jag kan inte göra det, eftersom jag har så många ämnen. Det skulle vara för tidskrävande, eleverna skulle tröttna och jag tror inte på att envist hålla fast vid enbart en enda modell eller metod. Variation är nyckeln.
Läxor. Jag gillar inte läxor. Det här är en väg för mig att arbeta på andra sätt en genom läxor. Det formativa arbetssättet kan underlättas och bli riktigt bra i det flippade klassrummet och det är ett viktigare fokus än att tro att det här handlar om läxornas vara eller icke vara överhuvud taget.
Jag hävdar fortfarande två bestämda saker när det gäller det flippade klassrummet:
1. Den mentala flippen är det riktigt intressanta. Jag anser att det flippade klassrummet ger möjligheter för många att omvärdera sin undervisning på ett högre plan och i en rent allmän mening utöver det flippade klassrummet i sig. Vad gör jag och varför kan bli väldigt tydligt för många när de börjar arbeta efter en ny modell. Somliga behöver inte den mentala flippen, för de har redan gjort den. Eller också så gör den det väldigt enkelt. Varför man kritiserar en modell som underlättar den mentala flippen förstår jag inte. Om du gör den mentala flippen på något annat sätt så kritiserar jag inte dig - varför är det så svårt att se att andra hittat ett annat sätt att börja reflektera över undervisning och lärande?
2. Det är en bra modell för lärare att börja använda digitala verktyg eftersom den ger ramar utan att fastna i begränsningar. Jag har ofta skrivit om den stora bristen på IKT-pedagogiskt kunnande bland lärare. Men många behöver något mer att hålla sig i en att någon bara säger till dom att "Nu ska du börja använda digitala verktyg". Hur, när, var, varför blir aldrig riktigt besvarade på det sättet. Det flippade klassrummet kan ge tydligare exempel på hur du som lärare kan arbeta med digitala verktyg.
Det flippade klassrummet är inte den optimala lösningen. Jag tror att det är vägen till något annat. Många bitar kommer att komplettera och vi kommer att få nya arbetssätt samt andra digitala verktyg som hjälper oss att utveckla vår undervisning. Det flippade klassrummet är ett bra ställe att börja på. Vill man av någon anledning ta det ifrån någon så börjar jag nästan undra varför man är så missunnsam. Pernille Ripp vill ha ett varierande arbetssätt. Det flippade klassrummet ger läraren ett sånt sätt och däri ligger i sig ytterligare varierande arbetssätt.
Det flippade klassrummet är en modell och inte en metod. Det är inget absolut och det är ingen slutstation. Det skulle bli väldigt trångt om vi alla valde samma väg till Rom.
Tankar kring iFous förstudie om digitalisering i skolan
En förstudie har gjorts av iFous för att se hur de digitala verktygen påverkar lärandet och hur pedagogiken kan förändras och utvecklas med hjälp av dem. Förstudien genomfördes av Jan Hylén och presenterades vid ett seminarium för de elva medverkande kommunerna i mars 2013. Arbetet består av tre delar: en kartläggning av IT-situationen och kunskapsbehov, en kunskapsöversikt och ett förslag till inriktning på ett framtida FoU-program.
Den publicerade förstudien är väldigt intressant att läsa. Mycket av det den tar upp känns otäckt bekant. Bland annat står det här:
s. 16
Det är det här som jag så ofta påpekar. Vi har förhållandevis ganska stora förutsättningar i Sverige att arbeta med digitala verktyg. Det som fattas är IKT-pedagogisk kompetens. Visst är vi många som vill ha en dator eller lärplatta till varje elev. En del har sån tur att de redan har det. Men jag har sagt det förr och säger det igen: Det hjälper inte ett dugg om vi har oändliga resurser men inte det pedagogiska tänket! Och att ha datorvana är inte samma sak som att veta hur man ska undervisa med hjälp av IKT. Bara för att man kan öppna sin mail, skriva i Word eller söka lite på Google så är det inte samma sak som att man låter IKT vara en naturlig del av undervisningen. Den allra mest kunniga inom ett ämnesområde kan inte heller garanterat lära ut sitt ämne på ett adekvat sätt.
Att bara använda smartboarden för att visa färdiga presentationer, låta eleverna planlöst trycka på appar eller sätta en elev vid ett program vid datorn, utan att ha ett väl genomtänkt syfte med det, ger inget större mervärde. Jag vill att mina elever vet varför de arbetar med något. Vare sig det är så att de har en bok i handen, grupparbetar eller arbetar med en app. Frågar jag en elev vad hen gör så känns svaret "Jag jobbar med Skolplus." eller "Man ska fånga en råtta. " inte tillräckligt bra för mig. Inte ens om man väljer att gå in med djupare frågor tycks eleven inte alltid vara medveten om vad hen egentligen har för syfte med det hen gör. I det läget tror jag att eleven snarare sysslar med ett skojigt (eller påtvingat) tidsfördriv än med kunskapsinlärning.
Att medvetandegöra eleverna om vilka kunskapsförmågor de jobbar med och vad de vill uppnå är viktigt! Varför glöms det så ofta bort? Jag tycker mig märka att efter det att jag aktivt börjat arbeta med Lgr 11 med mina elever så har deras medvetenhet om vad de gör och varför ökat, särskilt med hjälp av The Big 5. Som en följd blir det mer intresserade av att lära sig, att problematisera och källkritiskt granska ny kunskap. För att hitta nya arbetsformer som stärker elevernas framtidskompetenser och fördjupar kunskaper och förståelse inom de olika ämnena behöver vi hitta nya arbetsformer.
Avsaknaden av IKT i matematik och NO är också intressant. Är det inte framför allt där som PISA-förespråkarna hävdar att vi ligger efter?
s. 26
s. 34
Det finns absolut ett behov att en nationell digital vision för skolan. Likaså borde alla kommuner reflektera över sin övergripande policy om hur skolorna ska få tillgång till och arbeta med digitala verktyg. Att lägga ut ansvaret helt och hållet på lärarna och varje individuell skola är inte hållbart om vi vill att alla elever ska få samma möjligheter. Därmed inte sagt att man som lärare kan sitta med armarna i kors och vänta på att ledningen eller poltikerna ska "fixa till" rådande situation. Du som lärare har också ett ansvar att göra det bästa du kan efter de förutsättningar som du har.
Prov och betyg. Ständigt återkommande. Här påpekar Hylén att de blir styrande för hur vi väljer att undervisa. Borde det inte vara tvärs om? Om vi undervisar för ett framtida samhälle så behöver vi anpassa våra bedömningsmetoder efter det istället.
5 april 2013
Det här med att blogga
Minns du att det fanns en tid innan det fanns internet? Minns du att det fanns en tid då ordet blogg inte fanns i din vokabulär? Jag är tillräckligt gammal för att till och med tycka att det inte var så väldigt länge sen.
Enligt Wikipedia skrevs den första personligt skrivna bloggen av Justin Hall år 1994 och tre år senare myntade Jorn Barger ordet weblog, som sedan förkortades till ordet blogg.
Om vi tar ett stort kliv framåt så kan vi enkelt konstatera att bloggandet idag har blivit väldigt vanligt. En helt ny kanal finns idag tillgänglig för vem som helst att dela egentligen vad helst du skulle vilja i skrift eller med hjälp av videoinslag på. Bloggen är inte bara populär bland tonåringar, vars främsta syfte ibland verkar vara att publicera "dagens outfit" (ja, det finns förstås många undantag), utan även inom ett flertal andra områden. Det finns mammabloggar, kändisbloggar, politikerbloggar, företagsbloggar, intressebloggar, idrottsbloggar... i en oändlig rad. Någonstans i den raden ordnar även de pedagogiska bloggarna in sig och de blir allt fler.
En dag fick jag höra något angående min blogg som jag har funderat över rätt mycket.
"Tänk på att andra inte orkar engagera sig lika mycket som du!"
Jag har fått höra liknande saker flera gånger:
"Varifrån får du all din energi?"
"Hur hinner du blogga?"
eller
"Varför gör du allt det här på din fritid?"
Även uppmaningen (eller kanske snarare förmanandet)
"Ta det lugnt! Det är faktiskt lov nu!"
slinker in då och då.
Jodå, jag har både barn att ta hand om och ett "liv". Dessutom har jag kasat ut elefanten Jante.
Så varför respekterar jag inte lärarens alla heligaste genom att lugna ner mig på lovet? Hur orkar jag med alltihop? Vi lärare känner redan att tiden inte räcker till, så varför använda sin redan så knappa tid till att blogga? Dessutom utan att få betalt för det.
För mig har det aldrig varit så mycket att fundera över. Det verkar påverka andras fritid mer än min egen att problematisera min överskottsenergi. Vi har alla olika syn på vad vi ska eller bör välja att använda vår tid till. Det är helt enkelt var och ens rätt att göra så. Därför kan jag egentligen inte komma med vattentäta argument för varför bloggandet är ett så bra instrument för en lärare, även om jag tycker att jag har bra argument. Och även om just du som läser det här inte behöver övertygas, så kan jag ändå dela med mig av mina tankar om varför jag bloggar. Sen finns väl hoppet att det kryper vidare ut i den pedagogiska världen och ger en insikt om att "det kanske inte är så dumt det där i alla fall".
Att blogga är att dela med sig av sina tankar. Efter mitt senaste blogginlägg så avslutade jag det med att lägga in en film av Steven Johnson. Han talar om "Where Good Ideas Come From" och att så många idéer föds när olika tankar möts. När du bloggar delar du dina idéer och när jag ska formulera mina tankar i skrift ger det ofta nya tankefrön. Just att behöva formulera sig brukar nämligen kräva att man funderar lite extra över det man tänker.
En blogg låter mig ta tankarna utanför klassrummet och det närmsta kollegiet på skolan och dela dem med världen. Ett sådant utbyte av tankar över kommun-, nations- och yrkesgränser hade aldrig varit möjligt i samma utsträckning utan min blogg. Det är en förmån att få lära av sina misstag och framgångar och kunna förbättra kvaliteten på min undervisning i ett sådant perspektiv.
Genom att blogga , twittra och medverka i olika nätforum kan jag använda mig av en fri resurs för mitt utvecklingsbehov. Fortbildning känns tyvärr inte som ett prioriterat område inom skolan, men bloggandet sluter upp i en dela-kultur som finansieras genom passionen hos en rad oerhört kompetenta människor.
Blogginlägg föder kommentarer, åsikter, kritik och beröm från läsare. Kommentarer på det jag skriver ner här får jag på bloggen, Twitter och Facebook. Jag är väldigt glad och tacksam för all respons som jag får. Att konfronteras med repliker på mina tankar hjälper mig att bli trygg i, utveckla och hitta nya tankar och metoder. På så sätt får jag ett perspektiv på mina egna tankar som jag inte hade fått annars. Dessutom så hjälper det mig att hitta motstående eller kompletterande tankar som ger just de där goda idéerna. En idé eller tanke kan vara nog så bra, men oftast är det i mötet med sina gelikar som de utvecklas till något fantastiskt.
När mina egna tankar publiceras, reciteras eller retweetas är en klart upplyftande känsla och det är obeskrivligt härligt att se hur mina ord påverkar andra människor. Att dela mina idéer och få se hur andra bygger vidare på mina tankar eller berätta hur jag själv har inspirerats av andra är en riktig energikick.
Den som vidgar sin umgängeskrets ges nya möjligheter. Genom att dela mina tankar på nätet, visar jag upp hur jag tänker, arbetar och undervisar. Det kan låta skrämmande men jag ser det som en stor möjlighet. Bloggandet gör att jag känner mig mer motiverad att lära och att jag fortsätter att växa. Delad kunskap skapar helt enkelt en gemenskap där du hela tiden vill lära dig mer. Det har för mig öppnat ögonen för många andras bloggar och triggat mig att leta efter information och fakta som jag inte har varit i närheten av förut. Jag vill veta mer, jag vill inspireras och jag vill förstå hur andra tänker.
Människor som jag inte ens visste existerade eller har haft möjlighet att träffa eller prata med har blivit en del av min lärarvardag. Det har gjort att jag har byggt upp ett myller av professionella människor som ingår i ett fantastiskt nätverk. Jag varken kan eller vet allt, men som en del av mitt utvidgade kollegium så vill jag påstå att jag gör det. Som en extra bonus så är det inte bara mitt yrkesmässiga nätverk som har ökat i omfattning, utan även mitt personliga dito.
Genom att på det här sättet bygga upp en gemenskap av likasinnade människor som delar mina passion för lärande och skolutveckling och som uppskattar eller diskuterar mina åsikter, har jag skapat många nya spännande kontakter. Det är relationer som, via bloggen, sociala medier eller irl, öppna dörrar som erbjuder alla typer av möjligheter. Du vet aldrig vem du kommer att möta och hur ni kan arbeta tillsammans, men för min del har det varit fler än jag har kunnat ana. Jag har fått träffa, pratat och samarbeta med många människor som jag aldrig hade varit i så nära kontakt med annars och varje dag knyter jag nya kontakter.
Det är därför jag bloggar. Alla de nya tankar och kunskaper jag får och alla de människor jag samverkar med på olika sätt ger energi mer än vad det tar!
Allt tack vare min blogg.
Dessutom tänker jag fortsätta att "facebooka" och twittra på rasterna, vare sig någon annan förstår att jag nätverkar och fortbildar mig eller inte.
Enligt Wikipedia skrevs den första personligt skrivna bloggen av Justin Hall år 1994 och tre år senare myntade Jorn Barger ordet weblog, som sedan förkortades till ordet blogg.
Om vi tar ett stort kliv framåt så kan vi enkelt konstatera att bloggandet idag har blivit väldigt vanligt. En helt ny kanal finns idag tillgänglig för vem som helst att dela egentligen vad helst du skulle vilja i skrift eller med hjälp av videoinslag på. Bloggen är inte bara populär bland tonåringar, vars främsta syfte ibland verkar vara att publicera "dagens outfit" (ja, det finns förstås många undantag), utan även inom ett flertal andra områden. Det finns mammabloggar, kändisbloggar, politikerbloggar, företagsbloggar, intressebloggar, idrottsbloggar... i en oändlig rad. Någonstans i den raden ordnar även de pedagogiska bloggarna in sig och de blir allt fler.
En dag fick jag höra något angående min blogg som jag har funderat över rätt mycket.
"Tänk på att andra inte orkar engagera sig lika mycket som du!"
Jag har fått höra liknande saker flera gånger:
"Varifrån får du all din energi?"
"Hur hinner du blogga?"
eller
"Varför gör du allt det här på din fritid?"
Även uppmaningen (eller kanske snarare förmanandet)
"Ta det lugnt! Det är faktiskt lov nu!"
slinker in då och då.
Jodå, jag har både barn att ta hand om och ett "liv". Dessutom har jag kasat ut elefanten Jante.
Så varför respekterar jag inte lärarens alla heligaste genom att lugna ner mig på lovet? Hur orkar jag med alltihop? Vi lärare känner redan att tiden inte räcker till, så varför använda sin redan så knappa tid till att blogga? Dessutom utan att få betalt för det.
För mig har det aldrig varit så mycket att fundera över. Det verkar påverka andras fritid mer än min egen att problematisera min överskottsenergi. Vi har alla olika syn på vad vi ska eller bör välja att använda vår tid till. Det är helt enkelt var och ens rätt att göra så. Därför kan jag egentligen inte komma med vattentäta argument för varför bloggandet är ett så bra instrument för en lärare, även om jag tycker att jag har bra argument. Och även om just du som läser det här inte behöver övertygas, så kan jag ändå dela med mig av mina tankar om varför jag bloggar. Sen finns väl hoppet att det kryper vidare ut i den pedagogiska världen och ger en insikt om att "det kanske inte är så dumt det där i alla fall".
Att blogga är att dela med sig av sina tankar. Efter mitt senaste blogginlägg så avslutade jag det med att lägga in en film av Steven Johnson. Han talar om "Where Good Ideas Come From" och att så många idéer föds när olika tankar möts. När du bloggar delar du dina idéer och när jag ska formulera mina tankar i skrift ger det ofta nya tankefrön. Just att behöva formulera sig brukar nämligen kräva att man funderar lite extra över det man tänker.
En blogg låter mig ta tankarna utanför klassrummet och det närmsta kollegiet på skolan och dela dem med världen. Ett sådant utbyte av tankar över kommun-, nations- och yrkesgränser hade aldrig varit möjligt i samma utsträckning utan min blogg. Det är en förmån att få lära av sina misstag och framgångar och kunna förbättra kvaliteten på min undervisning i ett sådant perspektiv.
Genom att blogga , twittra och medverka i olika nätforum kan jag använda mig av en fri resurs för mitt utvecklingsbehov. Fortbildning känns tyvärr inte som ett prioriterat område inom skolan, men bloggandet sluter upp i en dela-kultur som finansieras genom passionen hos en rad oerhört kompetenta människor.
Blogginlägg föder kommentarer, åsikter, kritik och beröm från läsare. Kommentarer på det jag skriver ner här får jag på bloggen, Twitter och Facebook. Jag är väldigt glad och tacksam för all respons som jag får. Att konfronteras med repliker på mina tankar hjälper mig att bli trygg i, utveckla och hitta nya tankar och metoder. På så sätt får jag ett perspektiv på mina egna tankar som jag inte hade fått annars. Dessutom så hjälper det mig att hitta motstående eller kompletterande tankar som ger just de där goda idéerna. En idé eller tanke kan vara nog så bra, men oftast är det i mötet med sina gelikar som de utvecklas till något fantastiskt.
När mina egna tankar publiceras, reciteras eller retweetas är en klart upplyftande känsla och det är obeskrivligt härligt att se hur mina ord påverkar andra människor. Att dela mina idéer och få se hur andra bygger vidare på mina tankar eller berätta hur jag själv har inspirerats av andra är en riktig energikick.
Den som vidgar sin umgängeskrets ges nya möjligheter. Genom att dela mina tankar på nätet, visar jag upp hur jag tänker, arbetar och undervisar. Det kan låta skrämmande men jag ser det som en stor möjlighet. Bloggandet gör att jag känner mig mer motiverad att lära och att jag fortsätter att växa. Delad kunskap skapar helt enkelt en gemenskap där du hela tiden vill lära dig mer. Det har för mig öppnat ögonen för många andras bloggar och triggat mig att leta efter information och fakta som jag inte har varit i närheten av förut. Jag vill veta mer, jag vill inspireras och jag vill förstå hur andra tänker.
Människor som jag inte ens visste existerade eller har haft möjlighet att träffa eller prata med har blivit en del av min lärarvardag. Det har gjort att jag har byggt upp ett myller av professionella människor som ingår i ett fantastiskt nätverk. Jag varken kan eller vet allt, men som en del av mitt utvidgade kollegium så vill jag påstå att jag gör det. Som en extra bonus så är det inte bara mitt yrkesmässiga nätverk som har ökat i omfattning, utan även mitt personliga dito.
Genom att på det här sättet bygga upp en gemenskap av likasinnade människor som delar mina passion för lärande och skolutveckling och som uppskattar eller diskuterar mina åsikter, har jag skapat många nya spännande kontakter. Det är relationer som, via bloggen, sociala medier eller irl, öppna dörrar som erbjuder alla typer av möjligheter. Du vet aldrig vem du kommer att möta och hur ni kan arbeta tillsammans, men för min del har det varit fler än jag har kunnat ana. Jag har fått träffa, pratat och samarbeta med många människor som jag aldrig hade varit i så nära kontakt med annars och varje dag knyter jag nya kontakter.
Det är därför jag bloggar. Alla de nya tankar och kunskaper jag får och alla de människor jag samverkar med på olika sätt ger energi mer än vad det tar!
Allt tack vare min blogg.
Dessutom tänker jag fortsätta att "facebooka" och twittra på rasterna, vare sig någon annan förstår att jag nätverkar och fortbildar mig eller inte.
2 april 2013
Flippa Wikimedia
Idag gick jag över en bro till Kungsholmen. Det var andra gången inom en vecka och båda gångerna har solen lyst över Stockholm. I onsdags var det för att besöka Skolverket. Där har en arbetsgrupp tillsatts för att arbeta med ett projekt som kallas för Handledning för lärande. De ville veta mer om det flippade klassrummet och om det var något som de kunde lära sig av och hjälpa elever att lära vidare med. Skolverket har valt ut tio skolor med låga kunskapsresultat som ska ingå i projektet och det flippade klassrummet är en modell som kan vara aktuell för att hjälpa till att lyfta de här skolorna. Det är ett intressant projekt och det ska bli spännande att se hur det utvecklas.
Hur man kan hålla låda i över en timme utan att man ens tänker på tiden är inte så konstigt när man svämmar över av entusiasm för något. I det lilla mötesrummet pratade jag mig varm om flippandets idé och modell. Jag berättade om det fantastiska med den dela-kultur som finns hos alla flippande lärare, visade olika flippar och svarade på frågor. Det kändes som att jag nådde fram och nu återstår det att se åt vilket håll bollen rullar vidare. Men bara tanken på att det flippade klassrummet blir ett alltmer vanligt förekommande samtalsämne i de pedagogiska rummen och att det vinner mark på det här sättet gör mig glad.
Efter mötet träffade jag tre mycket trevliga skolverksmedarbetare. En pedagogisk lunch får en helt annan mening när det sker på en lunchrestaurang och med det pedagogiska centrerat kring fyra personers tankar kring skolutveckling, istället för i en skolmatsal med det pedagogiska bestående av att man ska övertyga barn om nyttan av att äta överkokt potatis. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den här lunchen gav mig en hel del att fundera vidare på. Nya idéer och nya tankar möts och föds under sådana här möten. Jag älskar att nätverka och att prata skolutveckling. Många gånger leder det vidare till något som jag inte riktigt hade förväntat mig från början. Så var det också den här gången och det pedagogiska pratet gav tankeföda till det möte som jag sen skulle ha - idag.
Jag har ganska länge nu haft en tanke på att starta en "sida" där flippade filmer kan samlas och vara sökbara. Jag har (tillsammans med andra) gjort en del mer eller mindre långtgående försök, men det har inte riktigt landat där jag velat. Det har framförallt varit lite för tungrott med tanke på att jag har så mycket annat att hinna med. Dessutom insåg jag ju mer tiden gick hur mycket tid det skulle krävas att lägga ner på en dylik sida för min personliga del och det var inte där jag ville lägga mitt fokus.
Så genom Ylva Pettersson - underbara smarta Ylva - så föddes idén om ett samarbete med Wikimedia. Jag tror att idén kom från Ylva under Skolforum, efter att jag hade lyssnat på henne i The Cage, och sen har vi inte riktigt släppt den. Vi har inte hunnit träffas i den verkliga världen igen förrän för någon vecka sen och då spann vi vidare över en middag i Gamla Stan. Kontakt skapades med Sophie Österberg och idag satt jag i Wikimedias trevliga lokaler på en stol bredvid Sophie. Vi diskuterade dels igenom ett Googledocs, som jag skapade och bjöd in medlemmar ur Facebookgruppen att skriva i, och dels försökte vi spalta ner våra egna tankar. De frön som hade börjat gro under lunchen hos Skolverket delade jag också med mig av och det kommer förhoppningsvis att ge det här en extra skjuts. Jag tror att det var mest jag som pratade, men Sophies skarpa idéer och stora kunskaper om Wiki mötte mitt prat perfekt.
Idén bygger på wiki-konceptet och att vi tillsammans bidrar till att lägga in våra filmer på den här flippa-sidan. Det betyder att jag hoppas på att många vill lägga upp sina flippar där - alla bidrag är välkomna - för att samla allt på ett ställe och för att verkligen visa på det fenomenala i Dela- inte dölja!.
Huvudtanken är att det ska vara så enkelt som möjligt att lägga upp och söka filmer där. Det största arbetet kommer Sophie och Wikimedia att stå för. Det kommer att vara gratis och tillgängligt för alla. Att få med Wikimedia är självklart en stor fördel med den kompetens och support som finns där. Det finns också lite ytterligare tankespröt som vi ska arbeta på för att få ihop det här så bra som möjligt. När det är klart, och förhoppningsvis så tar det inte alltför lång tid, så kommer vi att öppna upp resursen för alla. Ingen fara att du missar det. Om jag kan så klättrar jag upp i Stockholms Stadshus med en megafon för att alla ska få veta när vi kör igång i skarpt läge.
Här finns en film som handlar om varifrån bra idéer kommer ifrån. Jag tycker att det beskriver så bra precis den process som jag så ofta går igenom. Kanske är det speciellt utmärkande i det jag har berättat ovan: flera små idéer träffas och utvecklas till något fantastiskt.
Min övertygelse är att det här kommer att bli så bra!
Hur man kan hålla låda i över en timme utan att man ens tänker på tiden är inte så konstigt när man svämmar över av entusiasm för något. I det lilla mötesrummet pratade jag mig varm om flippandets idé och modell. Jag berättade om det fantastiska med den dela-kultur som finns hos alla flippande lärare, visade olika flippar och svarade på frågor. Det kändes som att jag nådde fram och nu återstår det att se åt vilket håll bollen rullar vidare. Men bara tanken på att det flippade klassrummet blir ett alltmer vanligt förekommande samtalsämne i de pedagogiska rummen och att det vinner mark på det här sättet gör mig glad.
Efter mötet träffade jag tre mycket trevliga skolverksmedarbetare. En pedagogisk lunch får en helt annan mening när det sker på en lunchrestaurang och med det pedagogiska centrerat kring fyra personers tankar kring skolutveckling, istället för i en skolmatsal med det pedagogiska bestående av att man ska övertyga barn om nyttan av att äta överkokt potatis. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den här lunchen gav mig en hel del att fundera vidare på. Nya idéer och nya tankar möts och föds under sådana här möten. Jag älskar att nätverka och att prata skolutveckling. Många gånger leder det vidare till något som jag inte riktigt hade förväntat mig från början. Så var det också den här gången och det pedagogiska pratet gav tankeföda till det möte som jag sen skulle ha - idag.
Jag har ganska länge nu haft en tanke på att starta en "sida" där flippade filmer kan samlas och vara sökbara. Jag har (tillsammans med andra) gjort en del mer eller mindre långtgående försök, men det har inte riktigt landat där jag velat. Det har framförallt varit lite för tungrott med tanke på att jag har så mycket annat att hinna med. Dessutom insåg jag ju mer tiden gick hur mycket tid det skulle krävas att lägga ner på en dylik sida för min personliga del och det var inte där jag ville lägga mitt fokus.
Så genom Ylva Pettersson - underbara smarta Ylva - så föddes idén om ett samarbete med Wikimedia. Jag tror att idén kom från Ylva under Skolforum, efter att jag hade lyssnat på henne i The Cage, och sen har vi inte riktigt släppt den. Vi har inte hunnit träffas i den verkliga världen igen förrän för någon vecka sen och då spann vi vidare över en middag i Gamla Stan. Kontakt skapades med Sophie Österberg och idag satt jag i Wikimedias trevliga lokaler på en stol bredvid Sophie. Vi diskuterade dels igenom ett Googledocs, som jag skapade och bjöd in medlemmar ur Facebookgruppen att skriva i, och dels försökte vi spalta ner våra egna tankar. De frön som hade börjat gro under lunchen hos Skolverket delade jag också med mig av och det kommer förhoppningsvis att ge det här en extra skjuts. Jag tror att det var mest jag som pratade, men Sophies skarpa idéer och stora kunskaper om Wiki mötte mitt prat perfekt.
Idén bygger på wiki-konceptet och att vi tillsammans bidrar till att lägga in våra filmer på den här flippa-sidan. Det betyder att jag hoppas på att många vill lägga upp sina flippar där - alla bidrag är välkomna - för att samla allt på ett ställe och för att verkligen visa på det fenomenala i Dela- inte dölja!.
Huvudtanken är att det ska vara så enkelt som möjligt att lägga upp och söka filmer där. Det största arbetet kommer Sophie och Wikimedia att stå för. Det kommer att vara gratis och tillgängligt för alla. Att få med Wikimedia är självklart en stor fördel med den kompetens och support som finns där. Det finns också lite ytterligare tankespröt som vi ska arbeta på för att få ihop det här så bra som möjligt. När det är klart, och förhoppningsvis så tar det inte alltför lång tid, så kommer vi att öppna upp resursen för alla. Ingen fara att du missar det. Om jag kan så klättrar jag upp i Stockholms Stadshus med en megafon för att alla ska få veta när vi kör igång i skarpt läge.
Här finns en film som handlar om varifrån bra idéer kommer ifrån. Jag tycker att det beskriver så bra precis den process som jag så ofta går igenom. Kanske är det speciellt utmärkande i det jag har berättat ovan: flera små idéer träffas och utvecklas till något fantastiskt.
Min övertygelse är att det här kommer att bli så bra!
Where Good Ideas Come From by Steven Johnson