Om du är elev kanske svaret på rubriken blir "Eftersom mamma och pappa säger det." eller "För att jag ska lära mig saker," Men om du är lärare, vad blir svaret då? (Förutom det mest grundläggande - att alla (i alla fall de allra flesta) behöver tjäna pengar på något sätt.) Jag har den senaste tiden nämligen funderat en del på vad som skrivs av lärare i sociala medier. Bloggar som ska pushas, inlägg som ska spridas. Det är bra att sprida en positiv bild av skolan, jag gillar det. Men på vika villkor?
Det som jag tycker gör att det blir svårt är ifall gränsen mellan det privata och jobbet suddas ut för mycket. Jag tänker att en del bloggposter mer verkar vara en reklampelare för den egna skolan eller för läraren själv. Vem är det jag vill sälja egentligen? Jag som på något naivt sätt ändå trott att vi lärare är i skolan för att alla barn har rätt till en bra utbildning. Men när vi försöker sälja in vår skola, eller oss själva, så tycker jag att den primära anledningen hamnar alldeles för långt bak i prioriteringsordningen.
Det har hänt att jag har skrivit saker som jag tycker är bra med den skolan jag jobbar på, det är egentligen inte det jag är ute efter. Men ibland märks det alldeles för tydligt att fokus inte finns på eleverna, även fast man vill göra gällande att det är så. Jag älskar att läsa texter om hur lärare lyckas med sina lektioner, hur de förbättrar sin undervisning och/eller vilka resultat eleverna verkar ha upppnått efter vissa arbetspass. Men från det till att hela tiden behöva konstatera att den egna skolan är bäst (och därmed också att alla andra skolor är sämre)... Säljmomentet verkar mest gå ut på att visa vilket vansinnigt bra jobb lärarna gör istället för att ha fokus på eleverna. För att personalen ska få tillfällen att synas ännu mer eller för att man ska kunna dra till sig fler elever eftersom skolan ligger så i framkant att man snart trillar över samma kant.
Nej jag gillar inte idén med att skolor ska vara säljande enheter. Strävan måste vara att alla skolor ska vara bäst. Inte att vi ska som mål att hela tiden hissa oss själva på bekostnad av att vi indirekt dissar andra skolor där inte alla innoativa och världsbästa lärare finns.
Nej jag förstår inte det. Vad tjänar vi på att kliva på varandra för att nå ut med vårt budskap?
Nu kommer det en snutt reklam, men förhoppningsvis en sund sådan.
På den skolan som jag jobbar på nu finns det otroligt många positiva saker, precis som det gör på de allra flesta andra (om inte alla) andra skolor i Sverige. Men det jag absolut gillar mest är att skolan (och rektor) inte har som första prioritet att sälja konceptet Brinkskolan. Det behöver inte vara pukor och trumpeter i ett högt tempo för basunera ut ett budskap om att skolan sär en väldigt bra skola.
På Brinkskolan är första prioritet eleverna, det är därför vi är i skolan och gör det vi gör, precis så som det ska vara.
Reklam slut.
Det som jag tycker gör att det blir svårt är ifall gränsen mellan det privata och jobbet suddas ut för mycket. Jag tänker att en del bloggposter mer verkar vara en reklampelare för den egna skolan eller för läraren själv. Vem är det jag vill sälja egentligen? Jag som på något naivt sätt ändå trott att vi lärare är i skolan för att alla barn har rätt till en bra utbildning. Men när vi försöker sälja in vår skola, eller oss själva, så tycker jag att den primära anledningen hamnar alldeles för långt bak i prioriteringsordningen.
Det har hänt att jag har skrivit saker som jag tycker är bra med den skolan jag jobbar på, det är egentligen inte det jag är ute efter. Men ibland märks det alldeles för tydligt att fokus inte finns på eleverna, även fast man vill göra gällande att det är så. Jag älskar att läsa texter om hur lärare lyckas med sina lektioner, hur de förbättrar sin undervisning och/eller vilka resultat eleverna verkar ha upppnått efter vissa arbetspass. Men från det till att hela tiden behöva konstatera att den egna skolan är bäst (och därmed också att alla andra skolor är sämre)... Säljmomentet verkar mest gå ut på att visa vilket vansinnigt bra jobb lärarna gör istället för att ha fokus på eleverna. För att personalen ska få tillfällen att synas ännu mer eller för att man ska kunna dra till sig fler elever eftersom skolan ligger så i framkant att man snart trillar över samma kant.
Nej jag gillar inte idén med att skolor ska vara säljande enheter. Strävan måste vara att alla skolor ska vara bäst. Inte att vi ska som mål att hela tiden hissa oss själva på bekostnad av att vi indirekt dissar andra skolor där inte alla innoativa och världsbästa lärare finns.
Nej jag förstår inte det. Vad tjänar vi på att kliva på varandra för att nå ut med vårt budskap?
Nu kommer det en snutt reklam, men förhoppningsvis en sund sådan.
På den skolan som jag jobbar på nu finns det otroligt många positiva saker, precis som det gör på de allra flesta andra (om inte alla) andra skolor i Sverige. Men det jag absolut gillar mest är att skolan (och rektor) inte har som första prioritet att sälja konceptet Brinkskolan. Det behöver inte vara pukor och trumpeter i ett högt tempo för basunera ut ett budskap om att skolan sär en väldigt bra skola.
På Brinkskolan är första prioritet eleverna, det är därför vi är i skolan och gör det vi gör, precis så som det ska vara.
Reklam slut.
 |
| Alla foton på min blogg kommer (när inget annat anges) från min egen kamera. Fler av mina foton hittar du på Flickr. |
