19 juli 2015

Alltid kan man skylla pÄ nÄgon

Min inspiration till tankeflöden kan komma frÄn olika hÄll. Ibland lite ovÀntat och ibland för att jag helt enkelt letar efter information eller kunskap om nÄgot. Jag fÄr hÀrmed bekÀnna att jag Àr en absolut dokumentÀrnörd. Idag lyssnade jag pÄ Vetenskapsradion Forum och reprisen av programmet "Polisen förskönar bilden av sin verksamhet". Kort sammanfattat sÄ innehöll programmet det hÀr
"Polisforskaren Stefan Holgersson sÀger att Polisen anvÀnder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, nÄgot som tillbakavisas av Polisen."

Även om exemplena gĂ€llde polisen sĂ„ var jag mer eller mindre tvungen att hĂ„lla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet Ă€ven kan gĂ€lla andra verksamheter. Nu har du sĂ€kert listat ut att jag tĂ€nkte pĂ„ skolan.

Är det sĂ„ att vi lĂ€rare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lĂ€rare Ă€r för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vĂ€grar acceptera att svensk skola Ă€r usel? Jag tĂ€nker pĂ„ diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frĂ„gor...
Förut (nÀr jag började undervisa Är 1800 kallt) sÄ var det fullstÀndigt onödigt att vara lÀrarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer grÀnsdragningar. Det Àr tex nödvÀndigt med galet bra förkunskaper nÀr man söker sig till lÀraryrket. Med det gÀller bara rena Àmneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lÀrarutbildning en gÄng varit usel sÄ har den alltid varit det och kommer alltid sÄ att förbli. Alla lÀrare som har gÄtt lÀrarutbildning Àr dÀrmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen pÄ lÀrarhögskolan ligger helt och hÄllet pÄ lÀrarna. NÄgot individuellt ansvar finns inte. Tittar vi dÀremot in i grund- eller gymnasieskolan sÄ ligger hela ansvaret pÄ utbildningen pÄ eleven. Det eftersom lÀraren Àr en sÄ pass vÀnlig sjÀl att hen undervisar. Och givetvis under förutsÀttningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi stÀller nÄgra egentliga krav pÄ pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som fÄr det att snurra i skallen pÄ mig. För en medelvÀg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena sÄ innebÀr det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?

Vi ska kunna tÄla kritik bÄde som organisation och individuella lÀrare. Att vara lÀrare Àr ett stÀndigt pÄgÄende utbildningsuppdrag. Jag Àr inte fÀrdigutbildad, Àven om jag har ett ganska tungt lÀrar-CV och mÄnga undervisningsÄr i bagaget. Jag hoppas att jag aldrig blir det. DÀrför Àr det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lÀrare kunna förÀndras med mitt yrke.

SÄ alla som kritiserar skolan har rÀtt och min jÀmförelse i början av det hÀr inlÀgget Àr inte fel. Motsatsen till det Àr vÀl annars att vi gör alla fel?

Mitt ena problem med det hÀr svartvita resonemanget Àr att vi aldrig tillÄts "lite av varje". Jag Àr en person som tycker att om man har kritik sÄ bör man ocksÄ kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga pÄ ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lÀrare ser jag inte som en vÀg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lÀtt leder till att den som inte ser det pÄ samma sÀtt sÀtter i klackarna frÄn sitt hÄll och vÀgrar röra sig en millimeter.
DÀrutöver Àr det alltid en frÄga om hur man uttrycker sig. SjÀlv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ÀndÄ tydliga tweets, men sanningen Àr att det Àr sÄ lÀtt att det blir den dÀr dragkampen mellan svart eller vitt istÀllet. Och dÄ Àr det inte ditt fel, eller hur?

Ja hur Ă€r det med det dĂ€r? För mitt andra problem Ă€r att jag har slagits av det faktum att om nĂ„got Ă€r fel med skola eller lĂ€rare sĂ„ Ă€r det alltid nĂ„gon annans fel. Det kan vara lĂ€rarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsĂ€tt gĂ€rna med ecklisiastisministrarna nĂ€r du Ă€ndĂ„ Ă€r igĂ„ng), rektorn, kollegorna pĂ„ skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, förĂ€ldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden lĂ€ggas pĂ„ vem som helst. Men det Ă€r aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltsÄ kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lÀrare gör. "Det Àr sÄ lÀtt! Varför gör det dÄ sÄ fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lÀmnat byggnaden eftersom den Àr sÄ dÄlig. AlltsÄ finns det inget personligt ansvar hÀr heller. "Jag har gjort skolan en tjÀnst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar sÄ mÄste det vara alla andras fel. "Jag Àr en hjÀlte eftersom jag Àr den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar pÄ mig."

Jag antar att alla andra Àr perfekta utom jag. Ja och sÄ du som lÀser det hÀr. Alla andra gör fel. Det Àr sÄ enkelt! Det krÀver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det sÄ Àr det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstÄ. I vilket fall sÄ finns det inte nÄgot personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tÀnker efter sÄ hade vi inte haft nÄgon skolkris alls om lösningen hade varit sÄ enkel att den bara var svart eller vit. DÄ hade vi redan fixat till allt och alla andra.

Faktum kvarstÄr. Vill du förÀndra nÄgot sÄ börja med dig sjÀlv!

13 juli 2015

Trappsteg till lÀrarlycka

Det hÀr Àr den andra trappan som jag översÀtter. Den första, Utvecklingstrappan, behövde jag göra lite bÀttre upplösning pÄ ocksÄ, vilket inte behövdes pÄ den hÀr. Den visade sig bli vÀldigt populÀr och jag vet att det finns upptryckt i mÄnga klassrum.
Men det viktiga med bĂ„da trapporna Ă€r att jag inte bara tagit idĂ©n och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översĂ€ttning sĂ„ innebĂ€r det ett förtroende att lĂ„na nĂ„gons verk, Ă€n mer att göra om det. AlltsĂ„ Ă€r det viktigt att frĂ„ga om skaparen av vereket har gett sitt godkĂ€nnande. Och Ă€ven om det Ă€r ett verk med fullstĂ€ndig copyright sĂ„ kan det vara vĂ€rt att frĂ„ga.
Den hÀr gÄngen var det vÀldigt enkelt. Twitternamnet stÄr pÄ bilden, sÄ jag skickade en tweet med en frÄga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanada. Sylvia tyckte att det var helt ok, sÄ hÀr kommer översÀttningen till svenska.


Vips hade jag sjÀlv klÀttrat pÄ stegen 2, 7, 9 och 10 utan nÄgra större problem. Bara man hÄller sig pÄ högra halvan kan man Ästadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... nÄgot. Vad som helst.

Jag tror att det Àr samma sak med mycket annat Àn just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lÀrare sitter och vÀntar pÄ att saker och ting ska hÀnda. Vi förvÀntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och sÀga till oss exakt vad vi ska göra. Det Àr som om vi fastnar pÄ första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar dÀr och rullar tummarna. Det Àr enkelt att sitta kvar pÄ trappsteget och tycka en vÀldigt massa saker, men det gör sllan situationen bÀttre av att förkara de egna svÄrigheterna med att det Àr nÄgon annans fel. Bredda istÀllet stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv pÄ trappsteg nio och se till att nÄgot hÀnder. För nÀr du tÀnker efter sÄ borde det vÀl ligga i lÀraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen ocksÄ, inte bara elevernas.

7 juli 2015

LÀrarlegitimation - en följetong

Det tog över ett Är, men nu har jag fÄtt min komplettering av lÀrarlegitimationen. Det tog tre vÀndor med olika kompletteringar som jag egentligen inte hade sÄ mycket med att göra sjÀlv, det var mer Skolverkets information som falerade. I vilket fall som helst har pdf-filen landat i min inkorg nu.

InnehÄllet sÄ.
En del hade jag bett om, anat blev intressanta överraskningar
Förutom min grundlÀggande behörighet i först och frÀmst alla SO-Àmnen och svenska, sÄ fick jag nu tillagd behörighet i NO och teknik upp till Ärskurs 6. Det kÀnns bra. Om vi ser pÄ det lite bredare sÄ kan jag nu undervisa frÄn förskoleklass (japp, det slank med pÄ nÄgot otippat vis) till gymnasium och komvux. Jag hade ansökt om att fÄ behörighet i sociologi pÄ gymnasiet och det fick jag ganska sjÀlvklart. Som jag förstÄtt det sÄ Àr det inte helt vanligt att ha utbildning pÄ C-nivÄ i sociologi, sÄ det sitter inte fel. Dessutom gillar jag Àmnet skarpt. Utöver det har jag nu behörighet att undervisa i

  • Humanistisk och samhĂ€llsvetenskaplig specialisering 
  • Humanistisk och samhĂ€llsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning
  • SamhĂ€llskunskap pĂ„ gymnasieskolans introduktionsprogram
KÀnns helt ok. Förra gÄngen jag fick det dÀr mailet frÄn Skolverket blev jag mest förvÄnad över min behörighet i svenska som andrasprÄk. Jag kan fortfarande inte minnas nÄgra specialkunskaper dÀr, men det stÄr kvar pÄ legitimationen. Den hÀr gÄngen hoppade jag mer till pÄ en "olikhet", eller vad man ska kalla det. Det faktum att jag Àr behörig i att undervisa i matematik upp till Ärskurs 6 i kÀnns relevant, men det gÀller inte för sameskolan. DÀr Àr jag bara behörig upp till Ärskurs 3. Jag vet inte vad som hÀnder i Ärskurs 4 i marematik i sameskolan. Jag kan bara anta att behövs gedigna kunskaper i samiska inom de Àmnet dÄ. Samtidigt som det inte tycks vara fallet för de samhÀllsvetenskapliga Àmnena och svenska, för dÀr Àr det klartecken upp till Är 6.

Jaha... Den dag jag förstÄr mig pÄ det hÀr systemet bjuder jag mig sjÀlv pÄ en glass. Det viktiga för mig var trots allt behörigheten för att kunna undervisa pÄ gymnasiet. NÄgon som har ett bra jobb i Stockholm att erbjuda? ;)