Men det viktiga med båda trapporna är att jag inte bara tagit idén och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översättning så innebär det ett förtroende att låna någons verk, än mer att göra om det. Alltså är det viktigt att fråga om skaparen av vereket har gett sitt godkännande. Och även om det är ett verk med fullständig copyright så kan det vara värt att fråga.
Den här gången var det väldigt enkelt. Twitternamnet står på bilden, så jag skickade en tweet med en fråga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanada. Sylvia tyckte att det var helt ok, så här kommer översättningen till svenska.
Vips hade jag själv klättrat på stegen 2, 7, 9 och 10 utan några större problem. Bara man håller sig på högra halvan kan man åstadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... något. Vad som helst.
Jag tror att det är samma sak med mycket annat än just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lärare sitter och väntar på att saker och ting ska hända. Vi förväntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och säga till oss exakt vad vi ska göra. Det är som om vi fastnar på första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar där och rullar tummarna. Det är enkelt att sitta kvar på trappsteget och tycka en väldigt massa saker, men det gör sllan situationen bättre av att förkara de egna svårigheterna med att det är någon annans fel. Bredda istället stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv på trappsteg nio och se till att något händer. För när du tänker efter så borde det väl ligga i läraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen också, inte bara elevernas.
0 kommentarer :
Skicka en kommentar