IKT 2013

Julen är över. 2013 är snart här. Det här året har inneburit mycket spännande händelser och många nya kontakter med fantastiska människor. Jag vill inte göra ett avslut för året. Jag ser hellre en början på nästa. Det känns mer hoppfullt att se framåt än att titta bakåt. Det vanliga är väl att man skriver en önskelista till jul. Jag väljer att önska mig inför nästa år. Jag vet att det är stora önskningar, men att önska är gratis och hoppet det sista som överger människan.

Jag vill se elever som visar upp sina förmågor med hjälp av olika digitala verktyg och lärare som lyssnar stöttar och vägleder. Om elever ges medinflytande över användning och skapande av innehåll av undervisningen tillsammans med lärare (och inte bara när de redovisar sina arbeten) kommer nyfikenheten och viljan för att lära att öka

Tänk att få låta eleverna vara fria att utforska digitala verktyg och med hjälp av IKT få presentera och utvärdera sina resultat tillsammans med andra elever och lärare. Om lärare och ledning inte ser elevernas kunskaper inom IKT som ett hot eller hinder, utan som en tillgång kommer vi att komma mycket längre med det vi vill och det vi faktiskt behöver utveckla i skolan enligt läroplanen. Jag kan se framför mig workshops där elever lär personal och ledning att använda digitala verktyg. Eleverna är våra kollegor i lärandet. Kollegialt lärande är ett suveränt sätt att utnyttja de kunskaper som "redan finns i huset". Det betyder inte att vi ska vända på all undervisning och låta eleverna ta över lärarrollen. Det innebär bara att vi inte ska vara rädda för att ta till vara på elevernas kunskaper och arbeta tillsammans med dom. Eleverna är också en informationskanal ut i samhället. De ser inte på samhället som vi lärare och har man vuxit upp med digitala verktyg som en naturlig del av sitt liv ser man på samhället annorlunda. Elevernas röst i diskussioner om hur vi ska använda IKT på skolan är viktig. Vill vi att våra elever ska lära sig att hantera IKT på ett bra sätt så ska vi lyssna på vad de har att säga.

Jag önskar att alla lärare vill försöka använda IKT efter sin egen förmåga, att de vågar pröva att utvidga sina gränser och aktivt söka råd om hur de kan bli bättre på att använda IKT i undervisningen. Alla kan hitta och utveckla sitt eget individuella sätt att arbeta med IKT. Jag vill att det finns en genomtänkt idé bakom användandet av de digitala verktygen som sträcker sig längre (för att raljera lite) än det vi hittills har gjort genom att bara sätta eleverna framför datorerna för att skriva rent sina texter.
Det här innebär att det behöver finnas utökade möjligheter för lärare att utveckla sina kunskaper om IKT (både på den enskilda skolan och på en högre nivå) och ett regelbundet och ständigt närvarande samarbete kring IKT-pedagogik. Det behöver vara målmedvetet och kopplat till den faktiska undervisning, läroplan och forskning. Lärarmöten är utmärkta tillfällen där vi ska använda IKT (inte bara för att lyssna och se på presentationer) och att det ses som en naturlig del av och inte bara diskussionsinnehållet på mötet.

År 2013 behöver vi fler lärare, skolledningar och politiker som efterfrågar och vill ha en bättre användning av digitala verktyg i undervisningen. Jag ser framför mig ett år fullt av positiva händelser och spännande möten. Jag hoppas att ditt 2013 blir lika bra som mitt kommer att bli!

Gott Nytt År

Läs mer

Digital inkludering

Jag vet att det är jul snart. Det är bara det att det är lättare att säga att man ska ta helt ledigt än att faktiskt göra det. Tankarna snurrar vidare oavsett om man tar julledigt eller inte. För mig är det iofs inte något som stör mig, snarare något som ger mig mer. Att ha julledigt innebär att tankarna inte ockuperas av måsten utan bara viljor.

En av skolans viktigaste uppgift: att se varje individ och utgå från varje individs förutsättningar. Just nu läser jag en hel del om Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det som slagit mig som intressant är hur elever med NPF-diagnos bemöts i skolan. Frågan är vilken förmåga och vilja skolan har att möta och ta tillvara den naturliga variationen av olikheter hos eleverna. Det varierar mellan skolor som helhet och även hos enskilda lärare. Ibland verkar det som om skolan totalt misslyckas med att skapa goda lärandemiljöer för de här barnen och ibland är de här eleverna en naturlig del av helheten på ett väldigt positivt sätt. Jag tror att de flesta elever mår bra av en inkluderande undervisning och att de i gruppen får den hjälp som de behöver. Både med hjälp av varje lärare (som bör ha specialpedagogiskt stöd i ryggen) och av digitala verktyg.

Bengt Persson, professor i specialpedagogik, säger i en intervju (se film nedan) att en bra skola ur ett specialpedagogiskt perspektiv "ger även de här eleverna utmaningar och möjligheter att utvecklas utifrån sina förutsättningar". Jag gillar det perspektivet eftersom det ibland känns som att skolan bara vill lyfta elever med svårigheter upp till en viss gräns. All den potential som de besitter kommer inte alltid till sin rätt. Det är intressant att höra om hur det elevernas interaktion i klassrummet är en stor bidragande faktor som avgör ifall en elev får specialundervining eller inte. De klassiska bakgundsfaktorerna är annars begåvningsnivå, kön och socialgruppstillhörighet, men de förklarar endast 20% av de elever som bedöms behöva särskilt stöd, har Bengt kommit fram till i sin forskning.

Alla elever, men kanske i synnerhet elever med svårigheter (av vilket slag det än må vara) behöver få utmaningar men också få se möjligheterna. Jag är säker på att elever som har tillgång till digitala verktyg har en mycket bättre möjlighet att få se vilka möjligheter som finns för just dom. Visst ska det vara så att elever som har ett särskilt behov får digitala möjligheter att arbeta i skolan, men det är ännu bättre om de inte känner sig som det udda inslaget i klassen just pga det. Att vara den ende i en hel klass som får ha med sig dator eller använda en ipad under lektionerna, kan för ett barn kännas exkluderande. Inkludering är inte bara den fysiska placeringen i klassrummet. Då väljer de kanske hellre bort den möjligheten. Det är så, i min erfarenhet, att det som är bra för elever med speciella behov också är bra för absolut flesta andra elever. Så frågan är om det blir ett evigt snuttifierande när vi ger enbart vissa elever digitala verktyg istället för att lära av specialpedagogiken och ge alla elever samma möjlighet. Det ger en mer individualiserad undervisning och visar alla elever fler och större möjligheter. Vi kan också inkludera fler elever istället för att exkludera de som inte klarar av klassrumsklimatets interaktionsregler. Läraren är en väldigt viktig nyckel till hur de digitala verktygen kan användas inkluderande istället för exkluderande.

Bengt föreläser på Mellanstadiekonferensen 2013 och det ska för egen del bli väldigt intressant att få lyssna och sedan tänka mer om hur hans tankar och forskningsresultat kan appliceras på mina egna tankar kring digitalt lärande. En vild gissning är att jag kommer att skriva mer om det här.

Läs mer

Flipmeet!

Nu stoppar vi anmälningarna!

Det är en härligt bra blandad grupp som kommer på Flippmeet. Alla möjliga roller inom skolan - det gillar vi. Men nu är det full grupp i alla fall. Nu ska vi ha kul den 15:e!!

Läs mer

SETT + Lärarförbundet = SANT

Idag fick vi i ett pressmeddelande veta att Lärarförbundet går in som samarbetspartner på SETT-mässan. Det är stort. Det är stort eftersom att det tydligt signalerar att Lärarförbundet också förstår att IKT är något vi måste se över och satsa på.

IT har snabbt blivit en av de grundläggande byggstenarna i det moderna samhället. Därför är IKT i utbildningen är viktigt! Det är ett stöd för eleverna i skolsituationen, men ännu viktigare, det är ett måste för att eleverna i framtiden ska kunna vara en naturlig del av samhället. Det finns många åsikter om ett datoriserat samhälle. I vissa fall är det positiva tankar och ibland negativa. Men faktum kvarstår att vi är på väg allt mer in i ett samhälle som inte vill göra oss beroende av IT, utan som räknar med att IT är en del av det samhälle vi interagerar med. Om vi vill att våra elever ska kunna ha alla möjligheter i framtiden så måste de också behärska IKT. Inte som ett enskilt ämne och inte som något vi slänger in från sidan. IKT måste få bli vardag.

Den IT-tekniska utvecklingen leder till förändringar i samhället, på arbeten och i arbetsorganisationen. De kompetenser som kommer att behövas för ett jobb i framtiden, eller kunna ge oss möjlighet att ta en aktiv del av samhället, är på väg att förändras från hur det ser ut idag. Om jag ska sia om något så är allt viktigare kompetenser i framtiden bland annat kritiskt och kreativt tänkande, beslutsfattande, teamwork, kommunikation och flexibilitet. Förmågor som ligger väl i linje med "The Big Five" och entreprenörskap. Jag är övertygad om att om vi arbetar med IKT-kompetens kan vi på ett naturligt sätt träna just de förmågorna.

Vi behöver alla erkänna betydelsen av IT i skolan för att utveckla barn och ungdomars möjligheter till framgång, men också deras förmåga att interagera i dagens och i ett framtida samhälle. Flera skolor har, på senare år, gjort stora investeringar i IT för att förbättra lärandet. Tyvärr är det många som inte kommit så långt att de förstått betydelsen av att göra det än. Att behandla IKT i skolan som något annat än en viktig investering i elevernas framtid visar på en brist på förståelse och engagemang inför den framtid som eleverna står inför.


IKT är inte våra barns framtid, det är deras nutid - och skolan ligger alltför ofta hopplöst efter. Att Lärarförbundet nu går in som samarbetspartner med SETT-mässan är ett stort kliv för att visa på vikten av IKT i skolorna och utbildningen. Jag hoppas att Lärarförbundets aktiva ställningstagande kommer att leda till att fler kommuner inser vikten av att satsa, inte bara på digitala verktyg, utan även på IKT.

Läs mer

Ännu mer The Big Five

Jag är en person som har lätt att hitta ord. När jag talar om något som jag brinner för kan det rent utav vara riktigt svårt att få stopp på mig. Men just nu sitter jag tyst och bara lyssnar, för det som händer i mitt klassrum precis just nu är otroligt.

Vi har en pysseldag och har mest ägnat tiden till att färglägga våra lerfigurer. De som var färdiga fick rita och måla som de ville. Men så fick vi ett strömavbrott. Ganska snabbt såg jag hur nästan alla elever samlas vid ena änden av ett av långborden. Ljuset blir förstås sparsamt och alla vill sitta vid samma ställe. Trodde jag.
Det som egentligen hände var att en elev hade startat på en teckning. En annan elev frågade ifall hen fick rita något som kunde komplettera den första teckningen. En tredje elev ville vara med... Plötsligt hade det växt sig allt större och all var involverade i projektet. Snart flyttades papper och pennor till mattan istället. Jag tyckte att deras småprat var ganska trivsamt att lyssna till. De verkade ha kul och de arbetade intensivt. Jag lät det fortgå.

På rasten kom så några av mina elever framrusande till mig.
 "Vet du vad vi har jobbat med under förra lektionen?"
"Ja det såg ut som en stor teckning."
"Ja ja, men vi har samarbetat, vi har reflekterat, samtalat, argumenterat, resonerat, beskrivit och förklarat mönster, valt ut viktiga delar..."

Orden sköljde över mig. Ett gäng 10-åringar stod och intensivt förklarade med glädje vilka förmågor från The Big Five som de hade använt i det samarbetsprojekt som de hade startat helt på eget initiativ.

Vi är tillbaka i klassrummet igen. Ljuset är också tillbaka. Diskussionen om förmågorna och det projekt som eleverna har skapat fortsätter. Det är ett galet engagemang. Det är glädje och djup diskussion i samma andetag. Det jag riktigt gillar är att de har förstått hur förmågorna kan användas och att de lär sig något - hela tiden.

Vi skulle ha gjort något helt annat nu. Men ibland så behövs det ett strömavbrott. Att man stannar upp och vågar låta eleverna hitta sin egen väg. 

Och jag - vad gör jag? Jag bara lyssnar och njuter av mina kloka elever.

Läs mer

Formativt, The big 5 och IUL

Om man diskuterar på twitter så kommer ibland idéer lika fort som en gris blinkar, för att citera Astrid Lindgren. Då gäller det att hålla fast den idéen så att man kan göra något av det. Mindre hållbara idéer försvinner lika fort som de kom eller sipprar iväg efter att jag har hunnit testa dom. Är det däremot en hållbar idé så brukar det inte vara något större problem att få den att slå rot och leva kvar.
En diskussion om vad en läxa är och hur man bäst individualiserar den växte på det viset fram utifrån mitt förra blogginlägg via twitter och ledde så fram till en sån där grisblinkning. En som jag beslöt mig för att hålla fast vid. Jag återkommer till den där blinkningen lite senare i texten. Först lite bakgrundstankar.

Mycket tid har jag på senare tid använt åt att fundera över formativ bedömning. Hur man genom den mentala flippen blir mer medveten om hur vi hjälper eleverna framåt. i kunskapsutvecklingen. Jag kommer att föreläsa om det och hur jag arbetar med det flippade klassrumemt på Mellanstadiekonferensen 2013 i Stockholm och Göteborg (12 och 19 april). Då ska jag också få lyssna på (och efteråt ha en pedagogisk dialog med) Inger Nordheden. Inger har arbetat länge i Botkyrka och skrivit flera böcker om kulturmöten och språkutveckling. Inger har sagt att "Läraryrket är så komplext. Det inrymmer livet." Enkelt, men också vansinnigt klokt om du frågar mig. Det är inte alltid man kan uttrycka det man tänker i enkla uttryck. Den här tanken rymmer mycket. Det innebär att den som äger sitt liv också måste vara medveten om och äga sin kunskap. Jag tycker att det flippade klassrummet ligger bra ihop med det. En flipp bör alltid utgå från var eleven befinner sig. Därför gillar jag inte att göra en massa flippar i förväg. Jag vill utgå från var eleverna befinner sig efter den förra flippen. Efter att ha arbetat med eleverna efter det kan jag avgöra vart vi ska ta vägen nästa gång. Tillsammans med eleverna analyserar jag var vi befinner oss och hur vi går vidare, ett formativt bedömningssätt som leder vidare. Där går min och Ingers föreläsningar hand i hand. I den formativa tanken.

Det sättet som jag arbetar med med IUP:er med mina elever blir också formativt. Vi arbetar så att de efter en flipp eller i samband med andra arbetsområden bestämmer sig för vad de vill träna mer på. De skriver då en IUP som de sedan diskuterar med mig. När vi är överrens om innehållet i deras IUP så skriver vi in det i Unikum. En IUP är kort och väldigt definierad (och det är mest det som eleverna behöver hjälp med, även om de blir allt bättre på det också). Det går inte att skriva "Jag vill bli bättre på matematik!" utan de måste bestämma sig för något mer konkret som tex "Jag vill lära mig 4:ans tabell!" Något som är greppbart och som de själva kan se att de kan klara av att uppnå.
Jag skriver alltid in deras egna ord i Unikum. Dels för att de faktiskt använder väldigt kloka ord själva, men också för att det är lättare för dom att veta vad de ska jobba med när de känner igen sina egna ord. Då kan de också bättre förklara för kamrater och föräldrar vad de ska arbeta med. När de känner att de behärskar det som står i deras IUP går de igenom eller redovisar för mig eller klassen. Vi kan då bocka av uppnått mål och så kan de skriva en ny IUP tifrån var de har landat. Det här arbetssättet har gjort att alla mina elever är väldigt säkra på vilka individualiserade arbetsuppgifter de har.

Nu tillbaka till grisblinkningen.
Tanken som dök upp hos mig var från början och i sig mycket liten och innehöll bara tre bokstäver: IUL. Vad är då en IUL? Enkelt förklarat så är en IUL en Individuell Utvecklings Läxa och den spinner vidare på den formativa tanken. När man tänker på det så är en IUL just det som varje elev borde ha om någon läxa alls. Somliga elever har inte behov av några läxor. De kanske rent utav mår dåligt av läxor och behöver göra sitt skolarbete just i skolan. Andra elever vill ha läxor. Tiden som finns i skolan räcker helt enkelt inte till för allt de vill arbeta med. (Märk väl att jag skriver eleverna vill, inte att föräldrarna vill.)
Jag tror att om vi skapar förutsättningar för våra elever att göra arbetet i skolan så är det flera gånger bättre än att ge hemläxor. På vår skola har vi frivillig läxhjälp två gånger i veckan. Vi pedagoger finns där för att hjälpa eleverna med arbetet. Det är alltså inte en organisation utifrån som hjälper till med läxorna och inte heller fritidspedagogerna.

En IUL gör att varje elev kan få och ska ha en läxa som är anpassad just för hen. Det betyder att många elever inte ska ha några läxor alls. (Skolarbete ska göras i skolan.) Andra elever bör ha en läxa som, precis som en IUP, finns till på just hens nivå och efter hens behov. För att förankra läxan så ska den komma utifrån eleven själv. Precis så som jag arbetar med IUP:er.
Jag gjorde alltså helt enkelt så att jag berättade om min idé för eleverna. De jublade. En elev påpekade att jag borde skriva om det på bloggen. En annan elev ville ge mig Nobelpriset för en sån utmärkt idé. En tredje elev ville ge mig tre Nobelpris.
Vi enades om att vi borde ta avstamp i "den stora femman" som mina elever säger. "Får man gå och titta på väggen?" frågade en elev. Självklart fick man det och genast stod alla elever framför Marie Andersons fina bild av The big 5, som vi har på väggen, och diskuterade förmågor med varandra.
"Vilken tänker du ta?"
"Får man ta flera förmågor?"
"Du kan väl välja det där!"
Medan de stod där diskuterade de också vad de ville arbeta med för att träna på sina utvalde kunskapsförmågor. Jag hade inte utarbetat någon bra form för hur jag skulle veta vad var och en valde att arbeta med, så den här första gången fick det bli ett lösblad som alla skrev upp sig på. (Åh vad jag önskar att jag hade en dator till varje elev. Då hade vi svängt ihop ett googledocs på nolltid!)
Det här är några av de saker som mina elever valde att arbeta med. Det är deras egna ord.

• Laga mat och redovisa för mina småbröder, för de är nog ärligare än mamma och pappa. Jag tänker arbeta med förmågorna att redovisa och samtala.
• Engelska. Jag vill ha ett övningspapper där jag får träna på att svara på frågor och samtala. Jag redovisar genom att göra en smartboardpresentation.
• Baka. Att hantera information genom att läsa recept. Att reflektera över informationen. Jag kommer att prata med mamma och pappa så får dom berätta hur det har gått.
• Arbeta med min pysselblogg. Förmågorna är Vad är viktig information och Presentera.
• Att lära mig USAs stater. Begrepp. Stater är ett begrepp. Leta efter information. Samtala och redovisa för några kompisar.

Hur stolt är man inte sen när man dagen efter allt det här sitter på ett utvecklingssamtal med en elev och föräldern använder IUL i sin vokabulär på ett sätt som gör att man förstår att eleven har kunnat förklara det hemma med både syfte och utförandets idé. När sen eleven drar igång att berätta om vilka förmågor hen hade valt och varför, då ler man ganska brett. Formativt. Härligt. Allt från en liten grisblinkning på twitter.

Jag hoppas att du har möjlighet att komma till Mellanstadiekonferensen 2013. Synligt lärande, inkludering och bedömning för lärande är alla så viktiga delar av undervisningen. Oerhört spännande och intressanta tankar kommer du att kunna lyssna på. Bland annat mina.

Läs mer