3 februari 2013

Att söka sin kunskap - BETT och Barnverket


Jag har precis kommit hem från ett antal dagars vistelse i London i samband med BETT-mässan. Det har varit många intryck som har präglat veckan på många olika sätt. Nu riskerar jag att sticka ut näsan, men om du inte håller med så får du på ett eller annat sätt hantera det jag skriver, eller också helt enkelt låta bli att läsa. Men egentligen behöver du inte oroa dig, för det slutar lyckligt.


På väg från hotellet, då jag sista dagen gick mot Queensway tunnelbanestation, mötte jag två kollegor från min kommun. Jag blev ganska förvånad över att träffa dom, eftersom jag inte visste att de hade rest dit. Helt säker är jag inte förstås, men jag anar att de betalt resan själva, eftersom jag tidigare hade fått höra att min kommun inte tänkte skicka några pedagoger till BETT. Därför är jag förstås väldigt tacksam för att Barnverket gav mig chansen att resa dit. En del kommuner har förstått att även "vanliga" pedagoger behöver få inputs om digitalt lärande även på andra sätt än att slösitta sig igenom en eller annan studiedag. Väljer man ut några pedagoger som faktiskt finns ute i verkligheten, inte bara ibland utan faktiskt varje dag, så är jag övertygad om att möjligheterna till att skapa en skola i samklang med vår digital värld går lättare.
Nåja, tillbaka till kollegorna som jag träffade vid Hyde Park.
Mina två kollegor berättade om sina intryck och att de inte hade fått ut något av BETT-mässan. De tyckte att det mest var "det gamla vanliga" med interaktiva skrivtavlor och olika program som påstods göra underverk för eleverna. Mässan verkade för deras del vara en besvikelse. Just i det ögonblicket kunde jag inte göra så mycket annat än att själv konstatera att jag var nöjd med mitt besök i London. Vi sa hej då och jag gick vidare. Jag jäktade vidare mot Heathrow och mitt plan hem. Någonstans inom mig började en fundering växa sig allt starkare utan att jag egentligen riktigt märkte det till en början.
När jag senare satt på planet hem hörde jag flygvärdinnan fråga stolsgrannen om hon har varit på BETT-mässan. Svaret var nej och flygvärdinnan kunde leverera det glada budskapet att stolsgrannen inte har missat något. Planet är nämligen fullt med lärare som sa att det inte har varit något bra alls på den där mässan. Naturligtvis kan man välja att tvivla på den fulla sanningshalten och den enkla tolkningen i det flygvärdinnan sa. Inte för att jag tror att hon ljög, men flygplanstjatter med flygvärdinnan leder väl sällan till något djupare samtal om man ska vara ärlig.
Ungefär samma uttalanden som de ovanstående har jag hört från en del andra som jag träffade i London. Det har då varit personer som har åkt mer organiserat med något utbildningsföretag där flera bra och intressanta talare här föreläst. De arrangerade föreläsningarna var bra, har det sagts, men mässan... Nej det var bara "gammalt skräp" och gav ingenting.

Utan att känna någon av de lärare jag har tänkt på här ovan något närmre eller inte alls ibland, så började jag under flygplansresan få lite liv i den fundering som påbörjats vid Hyde Park ungefär samtidigt som min resa mot Heathrow också startade. Jag började fundera lite närmre över vilka förväntningar på BETT som de här pedagogerna kunde ha haft. Vad hade de velat uppleva och se? Vad hade de velat få ut av en resa som de själva eller deras skolor har lagt ut tusentals kronor för? Hade de haft en inbyggd föreställning om att bara för att mässan är världens största för IT och lärande så skulle nya och revolutionerande digitala verktyg som de aldrig tidigare hade hört talas om presenteras där och insikterna skulle stå som spön i backen? 

Till viss del kan jag hålla med. BETT-mässan är full av nasare som vill ge dig fyllda kassar med broschyrer om allt som över huvudtaget skulle kunna kallas digitalt. Om man åker ut till mässan bara för att plocka på sig papper eller få den där aha-upplevelsen från ovan, så har man nog också missat en ganska stor det av behållningen. Åker man ut till mässan på vinst och förlust en dag då det finns en lucka i det organiserade programmet, så kan jag förstå att mässan inte blir den där enorma kicken. 

Innan jag åkte förberedde jag mig noga. Jag gick igenom programmet för mässan för att hitta det mest intressanta presentationerna. Jag ville inte bara vimla runt på måfå och stanna till vid det jag råkade gå förbi. Trots allt fanns det ett program att titta igenom innan på BETTs hemsida och där var det packat med massor av föreläsningar och presentationer. Det var till och med i vissa fall svårt att välja vad som kunde vara mest intressant. Jag ville nämligen att mitt besök skulle resultera i mer än ett antal reklampennor. Jag gjorde alltså upp mitt lilla program och fick förmånen att lyssna till många intressanta talare och föreläsare. Efter att ha lyssnat på runt ett 15-tal kortare och längre framföranden så kan jag faktiskt säga att endast ett var ett bottennapp för min del. De andra gav mig nya ingångsvinklar, insikter eller skapade reflektioner som jag inte kunnat låta bli att snurra vidare på. Kanske var det jag lyssnade på inte alla gånger stora nyheter för mig, men de gav nya infallsvinklar och perspektiv.
Mellan föredragen, medan jag väntade på en eller annan föreläsning skulle börja, så gick jag omkring på mässan och beskådade alla möjliga försäljningsbås. Ibland sökte jag kontakt med olika utställare. Inte för att jag ville köpa deras produkter, utan för att diskutera IKT, lärande och samverkan. Det var trots allt därför jag var där, inte för att se det jag redan visste fanns. Samtalen började sällan där, men de landade där eftersom att det var ett sådant perspektiv jag ville utforska. Alla jag pratade med var vanliga människor som på ett eller annat sätt hade en koppling till lärande. Många olika perspektiv kom fram. Vi kom aldrig fram till några världsomvälvande lösningar hit eller dit, men det var väldigt intressant att få ta del av andras tankegångar.

Kanske var det lättare för mig som reste ensam att ge mig själv ett förberett tänk inför BETT. Har man ingen reskamrat att flanera genom mässhallen med så söker man kanske på ett annat sätt inte upp de här möjligheterna. Eller också så är det bara min person som fungerar så. Något riktigt svar på hur vi kunde se på BETT med så olika ögon och få ut så olika intryck av det som helhet har jag inte. Min fundering kring det här går vidare. Jag tänker på om det är så att vi förväntas bli matade med information som ska skapa nya hjärnsynapser utan att vi ska behöva tänka själva? Men om vi blir matade - hur mycket tar vi då egentligen in? Har vi inte själva ett ganska stort ansvar att söka upp kunskap, eller om vi ska kalla det inputs, som kan ge oss ett mervärde och föra oss framåt? För när allt kommer omkring så vill i alla fall inte jag mata mina elever med kunskap. Jag vill att de ska vilja vara en del av kunskapssökandet och aktivt leta efter de möjligheter som finns för att de ska öka sina kunskapsdepåer. Det sätt som jag vill att mina elever ska närma sig kunskap, ska jag inte också själv göra det på liknande sätt?

Egentligen gäller det här även samverkan mellan skola och hem. Måste vi inte kräva av oss själva att vi blir aktiva sökare av kunskap även här? Ibland verkar det som att vi sätter oss ner och väntar att kunskapen - det nya och fantastiska - ska komma till oss. Att envist hävda att saker och ting är usla, eftersom man inte fått serverat i knät något som man inte vet vad det är, hjälper inte. Inte heller blir det bättre av att skylla allt elände på någon annan. Är det BETT-mässans fel om du inte tyckte att de enorma aktiviteterna som fanns i hallarna gav dig något alls? (Om du svarar ja så antar jag att du inte åker ut till ExCel igen nästa år. Om du nu inte tror att det där revolutionerande ska ges till dig från ingenstans den gången istället, eller nästa... ) 

Olika lärarkategorier eller pedagoggrupper sätter sig ibland över och före andra. Skolan skjuter över ansvaret för en dålig kommunikation mellan hem och skola på föräldrar och föräldrar tycker att ansvaret ligger hos skolan. Ändå vill vi samma sak. Vi vill att varje barn ska få möjligheter att lyckas precis så mycket som de själva vill och har förmåga till. 
Om vi vill få en skola som går framåt så behöver vi börja söka information själva för att hitta vad som kan bidra till de syften som vi alla vill uppnå. Om vi vill ha en skola där alla elever kan lyckas så behöver vi varandra och måste sluta att se på varandra som motsatser. Vi måste medvetet leta upp kunskaper för att hitta varandra, lära av varandra och tillsammans finna de där nya tankegångarna så att vi inte fastnar i de gamla. 


Barnverket har kommit en bra bit på väg i att söka efter kunskap för samverkan och att skapa en gemensam plattform för hem och skola att mötas i. De är helt partipolitiskt obundna och du kan läsa mer om Barnverket här och om du vill bli medlem så kan du bli det här. Twitterkontot finns här. Medlemskapet kostar inget, men varje ny medlem stärker ett nätverk som arbetar helt och hållet för barnens bästa. Och jag tror att det är det vi alla vill göra.




28 januari 2013

Mina uppdrag i London

Är du nyfiken på mina uppdrag i London? Först och främst ska jag givetvis företräda Barnverket och titta närmre på hur vi med hjälp av digitala verktyg kan skapa ännu bättre och ökade förutsättningar för samverkan mellan förskola/skola/fritids och hem. Det ska bli ett väldigt intressant perspektiv att bevaka. Jag har också gett mina elever en omvänd flipp med anledning av min resa. De ska ge mig ett uppdrag att utföra i London. (Läs mer om det här.) Många har valt Big Ben som ett uppdrag (på lite olika sätt) och det i sig blir värd en diskussion när jag kommer hem. Alla uppdrag finns inte med på den här listan, men ni ska i alla fall få en kik på vad mina elever vill att jag ska göra.

Så... med mina elevers ord: 

Kära Karin! Som uppdrag vill jag att du tar kort på klocktornet Big Ben. Om det blir svårt för dig vill jag att du tar kort på en traditionell bakelse som bara finns i London.Om du värkligen inte hittar någon TRADITIONELL bakelse ta bara kort på en vanlig bakelse som du inte har sett i Sverige. Lycka till!

Ta kort på en dubbeldäckare.

Ditt uppdrag är, att du ska ta ett kort på Big Ben. Och det ska vara en fin bild. Men du ska också vara med på bilden. Du får inte fuska!

Kan du ta kort på en röd london buss med 2 våningar.

Jag vill att du åker /går till londons Naturhistoriska museum (naturalhistory museum.) Sedan när du står utan för så ska du ta ett foto på det. Så det uppdrag jag vill du gör är att ta ett foto på Londons naturhistoriska museum.

Ta ett foto på tower bridge och lägg in den på charlie bloggen. åk över tower bridge. 

Hej fröken K jag vill att du ska ta med dig en eller två kartor över london men om det inte går för att det kanche kostar då kan du fota en konstig eller gammal bil för det finns ganska monga gammla bilar där.

Jag vill att du ska hitta en bus i london, se ta kort på bussen och till sist rita av en bussen(så gott du kan)

Jag vill att du ska ta kort på Big Ben. Ett kort från marken. Så man ser på ett ungefär hur hög. Och ett kort uppifrån och ner. Alltså måste du åka upp till toppen på Big Ben. Om det inte kostar pengar.

gå och ta foton av big ben

Jag vill att du ska ta ett kort på big ben.

Du ska ta en bild på Bigben eller ta ett foto när du matar duvorna i Piccadilly circus.

Ta kort på big ben.

27 januari 2013

Flippa London

På tisdag åker jag iväg till BETT i London på uppdrag av Barnverket. Det ska naturligtvis bli fantastiskt roligt och jag hoppas att jag kan få många nya inputs för digitalt lärande. Jag hoppas förstås kunna blogga från London så häng gärna på och läs mina blogginlägg nästa vecka.

När det började närma sig BETT-vecka och avresa började jag fundera på hur jag skulle kunna låta det här bli till nytta även för mina elever. Jag har beslutat mig för att göra en flipp för att mina elever ska lära sig lite om London. De har därför fått i "läxa"att ge mig uppdrag att utföra i London. För att kunna ge mig uppdragen måste de först läsa på en del i ämnet. Uppdragen till mig kommer eleverna att skriva in i en survey som ligger sist i flippen, men som jag väljer att inte publicera här. (Flippen i sin helhet finns på Charliebloggen)).
Flippen ser ut så är (fetad text):


På tisdag kväll åker fröken K till London. London är huvudstaden i Storbritannien Då ska ni få ge henne ett uppdrag. Det är viktigt att det är ett uppdrag som hon inte kan göra någon annanstans än i London. Det ska vara något som är gratis och det ska vara något som går att göra mitt i London. Det är också bra om det är något som går ganska lätt och snabbt att göra. (Fröken K är där för att arbeta och hinner tyvärr inte göra saker som tar för lång tid.) Lägg in ditt uppdrag till fröken K i rutan under flaggan. Skriv ditt uppdrag tydligt och i flera meningar så att fröken K verkligen förstår vad du menar.

Glöm inte att du har multiplikationstabellen i läxa också. Du väljer själv vilken tabell du vill träna på. Välj en som du känner dig osäker på. Du kan träna på t.ex. Webbmagistern. Den som vill får också göra en IUL.

För att kunna ge fröken K ett bra uppdrag så måste du lära dig lite om London först. Läs på lite och ta gärna de här länkarna till hjälp:

Karta över London.
Fakta om London 1
Fakta om London 2
Kända platser i London
Saker som är gratis i London


Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av det här. Resultatet lär jag inte veta förrän efter resan, av naturliga skäl. Lite oroad är jag över vilka tokigheter de kommer att skicka iväg mig på, men det är det klart värt!


20 januari 2013

På spåret med IKT


Användning av digitala verktyg påverkar lärares och elevers roller i klassrummet. I många fall leder den mentala flippen till ett behov av stor förändring både i form av fysisk miljö som IKT-pedagogiskt tänk. Precis  som som med andra innovationer. Naturligtvis ska inte ökad användning av digitala verktyg leda till ett konstgjort och krystat sätt att undervisa, utan digitala verktyg ska vara en naturlig del av lärare och elevers dagliga arbete. Vi vet hur vi vill ha det och vi vet hur det faktiskt ser ut. Skillnaden där emellan kan vara stor, ibland till och med gigantisk. Vi behöver röra oss framåt i utvecklingen, men hur gärna man än skulle vilja överbrygga klyftan mellan vision och verklighet till någon gång samma eftermiddag så går det inte alltid så fort fram.

Många lärare har utvecklat ett sätt att arbeta  som de inte vill eller har behov av att ändra på. Så om vi vill få med alla i utvecklingen inom skolan så måste vi inte bara beklaga utan också erkänna att det inte kommer att ske vansinnigt snabbt. En stor andel lärare föredrar nämligen att inte använda datorer alls om förändringen sker för snabbt och att det innebär för många förändringar i deras vanliga rutiner. Därför behöver vi möta varje lärare där hen befinner sig och uppmuntra var och en att genomföra förändringar som kräver mindre förändringar med klart synliga vinster. Ett steg i taget.

Att lära sig att förändra något är en resa och det viktiga är kanske själva resan snarare än målet i sig. Med ökad säkerhet i användandet och med ökad trygghet i att man klarar av förändringar (då det visar sig att de inte var så illa som man trodde utan snarare gav något) så vågar man öka farten vart efter.
Det är det långsiktiga målet vi vill arbeta mot och det är viktigt att komma ihåg att de flesta resor har sina bra och dåliga minnen, men de behöver inte innebära att det var ett totalt misslyckande bara för att det någon gång går snett. Så ska vi sätta tåget i rullning så gäller det att knuffa lagom mycket och kanske lite olika mycket beroende på vilken station varje lärare väntar.

Jag har funderat rätt mycket på vilka olika stationer som finns på vägen framåt. Jag tror inte att det finns en absolut slutstation som vi ska åka till, men jag tror att det är viktigt att alla kliver på det här tåget oavsett var man vill börja resan. För några kommer det att bli en enkel, billig och bekväm resa. För andra kommer resan bli komplicerad, dyr och med flera hinder. Men vi ska hjälpa alla att kliva ombord och att känna sig så bekväma som möjligt under resans gång.
Jag är inte helt på det klara med användbarheten av den, men för att förtydliga de olika stationerna för min egen del så har jag gjort en enkel matris. Jag är övertygad om att det fattas ett antal stationer och vagnar på tåget, men den här matrisen gör det lättare för mig att tydliggöra på vilken station var och en kliver på under resans gång.




18 januari 2013

Hej Jan Björklund!


Jag skriver till dig eftersom vi nog båda är oroliga för svenska lärares kompetens.
För visst är du väl medveten om att lärarnas kunskaper inom Informations och Kommunikations Teknik (IKT) inte riktigt håller måttet? Att Sveriges lärare (tillsammans med pensionärerna) är den grupp som är mest eftersatt när det gäller IT-kunskaper är ändå lite småtrist, tycker du inte det? Våra barn kan nog förväntas kunna använda sig av ett visst mått av digital kompetens när de blir äldre och vår uppgift som lärare är väl att förbereda dem inför framtiden? Eller har jag missuppfattat det hela tror du? Samtidigt är det ju också så viktigt att följa den nya läroplanen, Lgr11! I den står det en hel del om att lärarna ska ta hjälp av digitala verktyg i undervisningen. Men du vet det är inte så lätt att fixa till det där med att undervisa med hjälp av digital teknik om man inte är särskilt bekant med vare sig det rent tekniska eller pedagogiska.

Det är viktigt, har jag förstått, att den här nya läroplanen förankras hos lärarna. Många har tillbringat mycket tid med att förstå syfte och innehåll inom de olika ämnena. För att inte tala om det nya betygssystemet! Men det där som återkommer hela tiden om IT och digitala verktyg, det har det knappt pratats något alls om ute på skolorna. Jo jag vet att en del skolor har gjort det, men det är väl synd att lyfta goda exempel, eller? Jag undrar om det är så att vissa delar av läroplanen är viktigare än andra, eller om vi ska ta hänsyn till och arbeta efter hela läroplanen. För om det är det sistnämnda så tror jag att vi sitter lite illa till när det gäller IKT-pedagogik.

Du är en upptagen person med många mycket viktiga arbetsuppgifter att ta tag i. Det kan inte vara lätt att vara huvudansvarig för ett så misslyckat schabrak till undervisningsväsen som Sveriges. (Ja, du och jag vet förstås att skolan och lärarna egentligen är mycket bättre än den bild som tidningarna försöker måla upp.) Jag är i vilket fall väldigt mån om att få hjälpa dig genom att dela med mig av de kunskaper jag har inom IKT-pedagogik, för jag tänkte att det kanske kunde underlätta ditt jobb lite. Jag vill mest försäkra mig om ditt fortsätta intresse och stora engagemang för digitala verktyg och IKT-pedagogik. Jag inser svårigheterna du just nu upplever eftersom staten officiellt inte kan finansiera inköp av digitala verktyg till enskilda skolor eller att ditt departement inte kan starta egna IKT-pedagogiska kurser, hur mycket du än skulle vilja det, men just därför så skulle jag vilja hjälpa dig här ute i verkligheten så gott jag kan. (Även tomten behöver sina nissar.)

Det finns många engagerade och bra lärare. Tyvärr syns inte alla eftersom tidningarna så gärna skriver om det som misslyckas i skolan. (Och tur är väl det så att du får något att ta tag i och rätta till ideligen.) Flera av dem är väldigt kompetenta inom IKT-pedagogik och de kan sina digitala verktyg. De vill inget hellre än, precis som jag, få vara en del av att utbilda Sveriges lärare inom digitala verktyg och IKT-pedagogik. Men så har vi alla de där lärarna, rektorerna och politikerna som inte riktigt vill eller kan. De som tror att digitala verktyg tillför mer oreda än nytta. Hur ska vi göra med dem tycker du? Jag vet att du inte kan säga det rakt ut så att alla hör det, men vi är nog överrens om att det skulle behövas en svensk nationell IT-strategi för skolan. Något att luta sig emot och som skulle ge Sveriges kommuner och skolor en rejäl puff i ryggen åt rätt håll. Som du kanske minns så skaffade sig danskarna en sådan för ungefär ett och ett halvt år sen och vi kan väl komma över det där med Kristian Tyrann och tycka att danskarna faktiskt kan göra en del bra saker också. Staffanstorps kommun försökte hänga på (de bor ju inte så långt ifrån Danmark) men jag tror att ditt brev inte hade tillräckligt med frimärken, för ditt stöd till Staffanstorp kom inte fram i tid.
Vi som vill hjälpa till att införa IKT-pedagogik och digitala verktyg i skolan försöker arbeta för det så gott vi kan, men ibland känns det helt enkelt som att vi skulle behöva ditt stöd lite mer öppet än det som hittills har varit fallet.

Jag kommer att föreläsa om hur jag arbetar med IKT-pedagogik på Mellanstadiekonferensen i Stockholm den 12:e april. (Konferensen görs också i Göteborg en vecka senare om det är en tid och plats som passar dig bättre.) Kom förbi och lyssna då om du har möjlighet. Där pratar också andra bra föreläsare och då kan du få se hur smidigt IKT kan samexistera med både bedömning, specialpedagogik och kunskapsinlärning. Vi kanske kan ta en fika och prata om mitt flippade klassrum och de reflektioner som du har gjort och de insikter du fått när du lyssnat på min föreläsning.
Följ också gärna min blogg Kilskrift, om du inte redan har hittat den.

Hör av dig så hittar vi på något tillsammans!
//Karin Brånebäck


Ps Om du har börjat twittra och glömt att tala om det för mig så hittar du mig som @braneback Det kunde vara kul att byta några tweets då och då.



13 januari 2013

Flippat klassrum och världen runt omkring

När du börjar att flippa klassrummet så behöver du tänka på att du inte gör det ensam. Ok. Det påståendet var antingen luddigt eller självklart. Naturligtvis måste du inte börja flippa klassrummet tillsammans med någon annan kollega, även om det kan vara ett stöd på flera sätt. På så sätt kan du mycket väl vara ensam eftersom du kanske är ensam om att att vilja arbeta med det flippade klassrummet. Samtidigt så påverkar självklart ett flippat klassrum andra runt omkring dig, vare sig du vill det eller inte. Dina elever kommer naturligtvis att vara de som först och främst ska vara med på tåget, men även föräldrar, rektor samt kollegor samt kommer att vara nyfikna och undrande eller rent utav vilja bromsa ditt utvecklingskliv. Så vad kan vara bra att tänka på inför det flippade klassrummet?


Elever
Ibland går det att sätta igång med det flippade klassrummet omedelbart med elever. Många tar emot det nya sättet att arbeta på med öppna armar. Men många elever är vana vid och vill bli matade kunskap med sked, för trots allt är det riktigt bekvämt att bara behöva vara mottagare. Vissa är riktigt bra på "leka skola", men har för den skull inga bra strategier för kunskapsinlärning. I det flippade klassrummet krävs det att eleven är aktiv. Det kan i värsta fall komma som en chock. Kom ihåg att fokusera lektionerna på att hjälpa eleverna att lära sig och fördjupa sig i innehållet, inte bara repetera flippens innehåll.
Alla kommer heller inte att gilla när du ber någon göra om något som de är färdiga med, men som de inte har förstått. Skapa ett klassrumsklimat där det är ok och nödvändigt att repetera kunskap tills förståelsen finns där. Det kommer att vara ett stort tankeskifte för de elever som har en "men jag är redan färdig!"mentalitet, men att hålla fast vid det här är viktigt för att det ska fungera. Det kan ta tid, men de vänjer sig och du har då fått en helt annan lärandekultur i klassrummet.


Föräldrar
Typiska kommentarer du kan få från föräldrar är
"Det är inte det sätt jag lärde mig på när jag gick i skolan!"
"Otto säger att han inte lär sig något."
Mitt råd är att du tidigt går ut och berättar vad du tänker göra och varför. Håll också kommunikationskanalerna öppna hela tiden. Svara på frågor om och om igen (även om det är samma förälder som frågar om och om igen) och var noga med att ge ta stöd i läroplanen. Har du grundade argument för det flippade klassrummet och kan backa upp det med hur du arbetar med läroplanen så är det lättare att förstå att du vet vad du gör. Öppenhet och kommunikation med föräldrarna är avgörande.
Uppmana också föräldrarna att ta del av dina flippar. Min erfarenhet är att det öppnar ögonen för många föräldrar. Helt plötsligt så är det många föräldrar som förstår hur vi tänker i skolan och i jämförelse med att föräldern ska sitta hemma och försöka förstå och förklara för sitt barn så är det oslagbart.


Kollegor
Bland dina kollegor finns ofta det största motståndet till vad du gör i ditt klassrum. Om du lyckas med något bra så kan det vara ett tecken på att de gör något dåligt. Fråga mig inte hur det går ihop. Själv är jag av åsikten att vi alla kan ha en bra undervisning fastän vi väljer att utföra den på olika sätt. Likväl hoppar skoljante gärna in och försöker sätta käppar i hjulet. Du kan få höra att
"Eleverna kan bara lära sig med riktig undervisning!"
"Vi har inte tillräckligt med teknisk utrustning!"
"Vi måste allihop göra lika!"
"Det ska vara tyst i ett kassrum!"
Det kan vara svårt att logiskt argumentera när kollegorna förstår att dina elever får arbeta i sin egen takt, att de har val i hur de vill lära sig innehållet eller ett val i hur de visar förståelse. Att eleverna har möjlighet att aktivt vara med att forma undervisningen är skrämmande för många.
Mitt råd här är att dels förklara hur det flippade klassrummet faktiskt fungerar. Visa att det finns en plan och att det inte är något som du har slängt in från sidolinjen. Förklara det arbete som du lägger ner på dina flippar och berätta vad som faktiskt sker i klassrummet. Det flippade klassrummet kan lätt uppfattas som ett sätt att komma undan arbete. Det ser så lätt ut att bara ge eleverna en enkel flipp och sen be dom berätta om det i klassrummet. Eftersom verkligheten är den att den som flippar sitt klassrum lägger ner enormt mycket tid och tanke på sin undervisning, men att det kanske inte är synligt, så måste man förklara hur det fungerar. Dessutom så tycker jag absolut att du ska bjuda in dina kollegor. Låt de ta del av dina flippar och be dem besöka ditt klassrum längre än bara en minut. Kanske kommer det här rent utav leda till att någon eller några av dina kollegor hänger på.


Rektor
Det flippade klassrummet fungerar inte som ett traditionellt dito. Om du får veta att lärande bara kan ske när eleverna sitter i raka rader och i tystnad så kommer det här antagligen att vara tufft att sälja in. Men du vet och det blir din uppgift att förklara att aktivitet inte nödvändigtvis innebär kaos.
Här gäller det också att tidigt berätta vad som kommer at ske och som fortsätter att ske i ditt klassrum. Tänk på att skolledare ofta blir kontaktade av föräldrar när dessa inte är nöjda med lärarens arbete. Vill du kunna arbeta med det flippade klassrummet så måste du ge din rektor en rimlig chans att veta vad du gör och varför. Hen måste också kunna förklara för föräldrar vad det är för ett "vansinnigt experiment" du håller på med. Även om din rektor är bra på klassrumsbesök så har hen inte möjlighet att vara lika insatt i din undervisning som du själv och hen behöver fortlöpande information om vad som sker där. Berätta hur du arbetar med formativ bedömnng och hur du ser kunskapsinlärningen hos alla elever.Om du tänker på att kommunicera med din rektor på ett bra sätt om det flippade klassrummet så blir rektorn en allierad istället för en fiende.


Det finns inga måsten i det flippade klassrummet eftersom det är en tankemodell. Tror du på det flippade klassrummet så är min uppmaning till dig att verkligen våga testa. Läs på och tänk igenom hur du vill flippa just ditt klassrum.



11 januari 2013

Unika olika elever

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om Digital inkludering där jag diskuterade lite om mina IKT-pedagogiska tankar utifrån Bengt Perssons (professor i specialpedagogik) forskning. Hur vi tänker kring undervisning och kunskapsinlärning för elever med särskilda behov är något jag har fortsatt att fundera på en hel del sen dess. Har du inte läst Bengt Perssons bok Elevers olikheter: och specialpedagogisk kunskap. Har du inte fått ta del av hans föreläsningar, så se till att du får det. (Ett bra tillfälle är Mellanstadiekonferensen 2013.) Jag kan nästan garantera att dina tankar kommer att snurra igång lika mycket som mina här nedan.

Så vad har jag funderat på?
Jag tycker att diskussionen om hur IKT-pedagogik kan förbättra lärande och undervisning för elever med särskilda behov är intressant och viktig. Väldigt mycket av den undervisning som är bra för de här eleverna är bra även för de flesta andra elever och det gäller absolut när vi tänker IKT-pedagogiskt. Elever med särskilda behov i undervisningssituationen har (på ett eller annat sätt) svårt att kunna anpassa sig till skolans vardag. Fastän skolan borde vara mån om att ge varje individ möjligheter och arbeta med varje elevers förutsättningar för bästa möjliga inlärning, så får de här eleverna allt för ofta kämpa med en alldeles för oflexibel skolstruktur.

Jag läser Bengt Perssons bok och slås av enkelheten och självklarheten i det inneboende budskapet om att det inte finns några "normala" barn. Alla barn är unika och olika. Vi vet att det är så och ändå är det så många elever som blir exkluderade från undervisningen i skolan eftersom vi ser det som ett problem och därför har fel utgångspunkt. Alla barn har rätt till en individualiserad undervisning. Vi borde bli bättre på att se och bejaka olikheterna. Vi bör utgå från tanken att olikheter är det normala och något positivt, istället för att se olikheter som problem som måste lösas. Om vi väljer att se på elever som problem så har vi egentligen en ganska negativ syn på elever överhuvudtaget. Det blir som att säga att "Vore det inte för alla elever så skulle min undervisning vara lyckad!"

Mina egna funderingar kring barn som får etiketten elever med särskilda behov har, efter att ha läst Bengt Perssons bok, blivit klarare och jag skulle vilja uppmana alla lärare att verkligen se det positiva i och utgå från olikheterna istället för att sortera in alla elever i någon sorts normalitetsmall där inga barn egentligen passar in. Vi vill bara att de ska göra det. Se olikheterna som tillgångar som stärker alla elever och deras kunskapsinlärning. Genom att se det positiva och individuella hos alla kan vi uppmärksamma varje elev på just deras villkor.
När du arbetar med ett omvänt perspektiv, där elever med särskilda behov är grunden för hur du tänker i din undervisning, är IKT-pedagogiken inte bara något som läroplanen förespråkar. Det är också avgörande för att kunna inkludera alla elever och ge dem de bästa möjligheterna till kunskapsinlärning. Här behövs fortutbildning och stöd för dig som lärare inom IKT-pedagogik. Digital teknik och IKT-pedagogik kan motivera och utmana eleverna oavsett vilka unika möjligheter de har. På samma sätt blir lärarens möjligheter att se och möta alla elever bättre med specialpedagogisk fortbildning.

Fortbildning är viktig och jag tror också att det är viktigt att varje lärare ingår i ett fungerande nätverk där olika professioner stöttar och kompletterar varandra. På varje skola arbetar vi förmodligen i ett lärarlag. Idag säger vi kanske inte uttryckligen att läraryrket är ett ensamjobb, men trots lärarlag och tanken kring hur det optimalt ska fungera, så kan lärarjobbet ändå vara just det. Beroende på lärarlagets faktiska "funktionsduglighet" så varierar graden av ensamt arbete för dig som lärare. Det är ändå lärarlaget som är tänkt att stötta dig när du möter dina unika elever i vardagen. Det är lärarlaget som behöver arbeta med en gemensam pedagogisk grund i alla elevers unika möjligheter.
En lärare blir aldrig färdiglärd, trots examen och lärarlegitimation. Jag tycker att det är en stor del av glädjen i yrket. Att ha ett yrke där man ständigt behöver utveckla sina kunskaper kring elever och lärande är en förmån. Även om det lärarlag där jag arbetar idag fungerar bra, så känner jag ändå att dess form är begränsade. Min absolut bästa fortbildning får jag på något sätt via sociala medier. Twitter och Facebookgrupper är oumbärliga delar av mitt lärarliv. Jag har dessutom tack vare sociala medier träffat på så många otroligt kompetenta personer som är verksamma på olika sätt inom skolan. Det har lett till massor av givande möten dels som deltagare på olika arrangemang och dels när jag själv har föreläst.

Jag håller med Bengt Persson om att allas unika olikheter ska vara vår utgångspunkt i undervisningen. Med hjälp av IKT- och specialpedagogik i kombination tror jag att vi också har bättre möjligheter att lyckas med det. Det är inte meningen att alla ska bli specialpedagoger med högskolepoäng. Våra specialister inom specialpedagogik behöver vi fortfarande. Men för att kunna föra en bra diskussion i våra arbetslag och dessutom ge våra elever de bästa möjligheterna till kunskapsinlärning behöver vi kompetensutveckling. Genom det utvidgade kollegiet och sociala medier kan vi lättare ta del av och hitta den kompetensutveckling som vi behöver. Så fortsätt ta del av pedagogiska bloggar, hemsidor och sociala forum. Du kommer fortsätta att få och hitta fortbildningsmöjligheter som inte på samma sätt dyker upp annars. Det är en stor gåva som du kan ge till alla dina unika olika elever.