Jag har precis kommit hem från ett antal dagars vistelse i London i samband med BETT-mässan. Det har varit många intryck som har präglat veckan på många olika sätt. Nu riskerar jag att sticka ut näsan, men om du inte håller med så får du på ett eller annat sätt hantera det jag skriver, eller också helt enkelt låta bli att läsa. Men egentligen behöver du inte oroa dig, för det slutar lyckligt.
På väg från hotellet, då jag sista dagen gick mot Queensway tunnelbanestation, mötte jag två kollegor från min kommun. Jag blev ganska förvånad över att träffa dom, eftersom jag inte visste att de hade rest dit. Helt säker är jag inte förstås, men jag anar att de betalt resan själva, eftersom jag tidigare hade fått höra att min kommun inte tänkte skicka några pedagoger till BETT. Därför är jag förstås väldigt tacksam för att Barnverket gav mig chansen att resa dit. En del kommuner har förstått att även "vanliga" pedagoger behöver få inputs om digitalt lärande även på andra sätt än att slösitta sig igenom en eller annan studiedag. Väljer man ut några pedagoger som faktiskt finns ute i verkligheten, inte bara ibland utan faktiskt varje dag, så är jag övertygad om att möjligheterna till att skapa en skola i samklang med vår digital värld går lättare.
Nåja, tillbaka till kollegorna som jag träffade vid Hyde Park.
Mina två kollegor berättade om sina intryck och att de inte hade fått ut något av BETT-mässan. De tyckte att det mest var "det gamla vanliga" med interaktiva skrivtavlor och olika program som påstods göra underverk för eleverna. Mässan verkade för deras del vara en besvikelse. Just i det ögonblicket kunde jag inte göra så mycket annat än att själv konstatera att jag var nöjd med mitt besök i London. Vi sa hej då och jag gick vidare. Jag jäktade vidare mot Heathrow och mitt plan hem. Någonstans inom mig började en fundering växa sig allt starkare utan att jag egentligen riktigt märkte det till en början.
Mina två kollegor berättade om sina intryck och att de inte hade fått ut något av BETT-mässan. De tyckte att det mest var "det gamla vanliga" med interaktiva skrivtavlor och olika program som påstods göra underverk för eleverna. Mässan verkade för deras del vara en besvikelse. Just i det ögonblicket kunde jag inte göra så mycket annat än att själv konstatera att jag var nöjd med mitt besök i London. Vi sa hej då och jag gick vidare. Jag jäktade vidare mot Heathrow och mitt plan hem. Någonstans inom mig började en fundering växa sig allt starkare utan att jag egentligen riktigt märkte det till en början.
När jag senare satt på planet hem hörde jag flygvärdinnan fråga stolsgrannen om hon har varit på BETT-mässan. Svaret var nej
och flygvärdinnan kunde leverera det glada budskapet att stolsgrannen inte har missat
något. Planet är nämligen fullt med lärare som sa att det inte har varit något bra
alls på den där mässan. Naturligtvis kan man välja att tvivla på den fulla sanningshalten och den enkla tolkningen i det flygvärdinnan sa. Inte för att jag tror att hon ljög, men flygplanstjatter med flygvärdinnan leder väl sällan till något djupare samtal om man ska vara ärlig.
Ungefär samma uttalanden som de ovanstående har jag hört från en del andra som jag träffade i London. Det har då varit personer som har åkt mer
organiserat med något utbildningsföretag där flera bra och intressanta talare
här föreläst. De arrangerade föreläsningarna var bra, har det sagts, men mässan... Nej det var
bara "gammalt skräp" och gav ingenting.
Utan att känna någon av de lärare jag har tänkt på här ovan något närmre eller inte alls ibland, så började jag under flygplansresan få lite liv i den fundering som påbörjats vid Hyde Park ungefär samtidigt som min resa mot Heathrow också startade. Jag började fundera lite närmre över vilka
förväntningar på BETT som de här pedagogerna kunde ha haft. Vad hade de velat uppleva och se?
Vad hade de velat få ut av en resa som de själva eller deras skolor har lagt ut tusentals kronor för? Hade de haft en inbyggd
föreställning om att bara för att mässan är världens största för IT och lärande så skulle nya och revolutionerande digitala
verktyg som de aldrig tidigare hade hört talas om presenteras där och insikterna
skulle stå som spön i backen?
Till viss del kan jag hålla med. BETT-mässan är full av nasare som
vill ge dig fyllda kassar med broschyrer om allt som över huvudtaget skulle kunna kallas digitalt. Om man åker ut till mässan bara
för att plocka på sig papper eller få den där aha-upplevelsen från ovan, så har man nog också missat en ganska stor det av
behållningen. Åker man ut till mässan på vinst och förlust en dag då det finns en lucka i det organiserade programmet, så kan jag förstå att mässan inte blir den där enorma kicken.
Innan jag åkte förberedde jag mig noga. Jag gick igenom programmet
för mässan för att hitta det mest intressanta presentationerna. Jag ville inte
bara vimla runt på måfå och stanna till vid det jag råkade gå förbi. Trots allt fanns det ett program att titta igenom innan på BETTs hemsida och där var det packat med massor av föreläsningar och presentationer. Det var till och med i vissa fall svårt att välja vad som kunde vara mest intressant. Jag ville nämligen att
mitt besök skulle resultera i mer än ett antal reklampennor. Jag gjorde alltså upp
mitt lilla program och fick förmånen att lyssna till många intressanta talare
och föreläsare. Efter att ha lyssnat på runt ett 15-tal kortare och längre framföranden så kan jag faktiskt säga att endast ett var ett bottennapp för min del. De
andra gav mig nya ingångsvinklar, insikter eller skapade reflektioner som jag
inte kunnat låta bli att snurra vidare på. Kanske var det jag lyssnade på inte alla gånger stora nyheter för mig, men de gav nya infallsvinklar och perspektiv.
Mellan föredragen, medan jag väntade på en eller annan föreläsning
skulle börja, så gick jag omkring på mässan och beskådade alla möjliga försäljningsbås. Ibland sökte jag kontakt med olika utställare. Inte
för att jag ville köpa deras produkter, utan för att diskutera IKT, lärande och samverkan. Det var trots allt därför jag var där, inte för att se det jag redan visste fanns. Samtalen började sällan där, men de landade där eftersom att det var ett sådant perspektiv jag ville utforska. Alla jag pratade med var vanliga människor som på ett eller annat sätt hade en koppling till lärande. Många olika perspektiv kom fram. Vi
kom aldrig fram till några världsomvälvande lösningar hit eller dit, men det var
väldigt intressant att få ta del av andras tankegångar.
Kanske var det lättare för mig som reste ensam att ge mig själv ett förberett tänk inför BETT. Har man ingen reskamrat att flanera genom mässhallen med så söker man kanske på ett annat sätt inte upp de här möjligheterna. Eller också så är det bara min person som fungerar så. Något riktigt svar på hur vi kunde se på BETT med så olika ögon och få ut så olika intryck av det som helhet har jag inte. Min fundering kring det här går vidare. Jag tänker på om det är så att vi förväntas
bli matade med information som ska skapa nya hjärnsynapser utan att vi ska
behöva tänka själva? Men om vi blir matade - hur mycket tar vi då egentligen in? Har vi inte själva ett ganska stort ansvar att söka upp kunskap, eller om vi ska kalla det inputs, som kan ge oss ett mervärde och föra oss framåt? För när allt kommer omkring så vill i alla fall inte jag mata mina elever med kunskap. Jag vill att de ska vilja vara en del av kunskapssökandet och aktivt leta efter de möjligheter som finns för att de ska öka sina kunskapsdepåer. Det sätt som jag vill att mina elever ska närma sig kunskap, ska jag inte också själv göra det på liknande sätt?
Egentligen gäller det här även samverkan mellan skola och hem. Måste vi inte
kräva av oss själva att vi blir aktiva sökare av kunskap även här? Ibland verkar det som att vi sätter oss ner och väntar att kunskapen - det nya och fantastiska - ska komma till oss. Att envist hävda att saker och ting är usla, eftersom man inte fått serverat i knät något som man inte vet vad det är, hjälper inte. Inte heller blir det bättre av att skylla allt elände på någon annan. Är det BETT-mässans fel om du inte tyckte att de enorma aktiviteterna som fanns i hallarna gav dig något alls? (Om du svarar ja så antar jag att du inte åker ut till ExCel igen nästa år. Om du nu inte tror att det där revolutionerande ska ges till dig från ingenstans den gången istället, eller nästa... )
Olika lärarkategorier eller pedagoggrupper sätter sig ibland över och före andra. Skolan skjuter över ansvaret för en dålig kommunikation mellan hem och skola på föräldrar och föräldrar tycker att ansvaret ligger hos skolan. Ändå vill vi samma sak. Vi vill att varje barn ska få möjligheter att lyckas precis så mycket som de själva vill och har förmåga till. Om vi vill få en skola som går framåt så behöver vi börja söka information själva för att hitta vad som kan bidra till de syften som vi alla vill uppnå. Om vi vill ha en skola där alla elever kan lyckas så behöver vi varandra och måste sluta att se på varandra som motsatser. Vi måste medvetet leta upp kunskaper för att hitta varandra, lära av varandra och tillsammans finna de där nya tankegångarna så att vi inte fastnar i de gamla.
Barnverket har kommit en bra bit på väg i att söka efter kunskap för samverkan och att skapa en gemensam plattform för hem och skola att mötas i. De är helt partipolitiskt obundna och du kan läsa mer om Barnverket här och om du vill bli medlem så kan du bli det här. Twitterkontot finns här. Medlemskapet kostar inget, men varje ny medlem stärker ett nätverk som arbetar helt och hållet för barnens bästa. Och jag tror att det är det vi alla vill göra.


