22 oktober 2015
5 oktober 2015
Vågar du utmana dina kunskaper?
Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.
Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan. Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.
Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.
Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.
Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.
Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.
Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?
Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.
Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan. Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.
Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.
Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.
Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.
Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?
Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.
![]() |
| DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher |
27 september 2015
Vad är ett pris värt (egentligen)?
Nu har jag velat fram och tillbaka ett tag. Ska jag skriva det här eller ska jag inte. Jag har funderat ganska länge över innehållet, men ibland så måste man vänta för att det ska komma ner på skärmen ordentligt också. För det här kan vara en känslig fråga. Det är något som jag vet att många funderar på och diskuterar "bakom kusserna".
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)
Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.
Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.
Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:
Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.
Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?
Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.
Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urholkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?
Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)
Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.
Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.
Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:
"Känner du till en lärare som gjort unika insatser för att utveckla elevernas lärande med stöd av IT? Någon som dessutom uppmuntrat kollegor i den egna skolan och kommunen? Då har du möjlighet att nominera din favorit till lärarstipendiet Guldäpplet! Det utdelas årligen till en eller flera aktiva lärare som förnyat lärandet med stöd av IT i egen undervisning och som inspirerat elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält."Så vem nominerar vi? Jag har blivit nominerad två gånger till priset. Det blev jag förstås glad för, men var det en ära att bli nominerad? Jag vet inte. För egentligen handlar en nominering mest om att någon är bussig nog att skicka in ditt namn. Någon ska ha sett dig och någon ska ha kommit ihåg dig. Sen kan nomineringen i sig inte betyda mer än att du kan lite mer än den som skickar in nomineringen. För vad är egentligen "förnyat lärandet". Det kräver ganska mycket nu när alla lärare mer eller mindre arbetar med IT. Borde då inte inspirationen som man ger både elever och kolleger vara lite mer än så. Mer än att man känner till en del program och appar. Mer än att man använder sig att det som andra redan tidigare ar gjort. Räcker det att man bloggar lite, så att det nationella innebär att man kan läsa vad personen har gjort både i Haparanda och Bjärred. För mig känns en blogg i sig inte särskilt förnyande idag. Då hoppas jag snarare på att läsa inspirerande och innoativa tankar där.
Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.
Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?
Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.
Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urholkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?
Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.
![]() |
| Hollow Tree Trunk - Imagine, CC (by), Ian Burt |
Flippat FAQ - några av dom i alla fall
Jag får ofta frågor om det flippade klassrummet. Många är samma återkommande frågor eller frågor som liknar varandra. Idag fick jag en mängd frågor och när jag fick så många skrivna frågor på ett fat så tänlte jag att jag lika gärna kunde lägga ut dom bloggen. Inte för att jag har något emot att svara på frågor om någon skriver till mig, men redan nedskrivna svar kan trots allt underlätta lite och vara till nytta för någon.
- "Hej, nu har läst din blogg och andra alternativ till att spela in på video. Detta har bara skapat mer 'problem' och frågor Smiley smile mina frågor ställs utifrån en rektors perspektiv, inte en lärare (kan vara bra att ha i åtanken). Skulle vara jättetacksam om du kunde svara på mina frågor:
- 1. Är tanken att ALLA elever ska göra detta, eller bara som en utmaning till de mest engagerade? 2. Är detta kopplat till någon examination? 3. I så fall, hur gör man med de elever som bara 'struntat' i detta? får de möjlighet att ta del av samma 'kunskap' på traditionella lektioner? 4. När jag läser detta så ser jag en "engagerad pedagog". Det måste ju ta tid från annan planering: Hur ser du på detta? Eller görs detta på 'tid som inte finns'? 5. Hur löser man problemet med de elever som 'inte vill/ inte kan/inte har'?"
Hej!
Kul med frågor! Här kommer svar:
1. Ja alla elever gör det, men du kan lägga utmaningen/kontrollfrågor på olika nivå.
2 och 3. Nej inget prov! Jag binder samman min "flipp" med en "kontrollfrågan" och låter elever få en vecka på sig. Under den tiden hinner jag kolla av vem som har förstått eller inte, vem behöver mer hjälp och vem behöver en större utmaning. Lektionen utgår och bygger på de svar jag får in på kontrollfrågan. Fällan man lätt kan falla i är att konstatera att jaha - de här två har inte gjort flippen, då tar jag det väl på lektionen i alla fall. Då lär sig eleverna att de inte behöver göra flippen. Kanske även de som gjort den lägger ner. Det gäller att hålla fast vid att inte repetera innehållet på lektionen sen.
Flippen ska inte ta så mycket tid för eleverna, men det ska få dom att tänka!
4. Det är därför det inte behöver vara så komplicerat. Det behöver inte vara en film. Om du kräver att dina lärare ska göra kvalificerade filmer så kanske en del inte klarar av tekniken och en del ser det som just, "för mycket jobb". Problemet är väl att många lärare inte slänger ut så välgenomtänkta läxor alla gånger. Därför blir det givetvis ett merjobb (läs en läxa som är förankrad i läroplanen och som har ett bra syfte) med själva flippen. Det kan också bli ett merjobb om lärarna inte kan tekniken tillräckligt väl. Jag brukar rekommendera att man lär sig blogga och lägger ut enkla flippar där.
Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.
Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.
Jag tycker att det är otroligt roligt att jobba på det här sättet, därför blir jag engagerad. Arbetet som lärare blir roligare eftersom jag ser hur det engagerar eleverna. Fler elever blir aktiva deltagare under lektionen.
5. De elever som inte har tillgång till dator eller platta hemma ger man det utrymmet till på skolan. Det kan tex vara på läxläsningstid, en del av mina elever vet att de kan sitta kvar när jag ändå är kvar på skolan och det går också att göra flippen på skoltid.
![]() |
| Surprised, CC (by), Jeromy Shepherd |
15 september 2015
PISA - Vad hände med den digitala läsförståelsen?
Vi hade börjat förlika oss med tanken att svenska elever inte klarade av
PISA lika bra som vi önskade, hade trott eller t.o.m. inte ens bättre än
alldeles för många andra länder. En diskussion och en process hade påbörjats
bland politiker och (inte minst) ute på skolor om vad vi behöver göra för att
svenska elevers baskunskaper skulle kunna höjas. Märk väl - inte lyckas bättre
på PISA-testet i sig, utan faktiskt få bättre kunskaper. Men Sverige är inte
dåligt på allt. Med så god datortäthet så skulle vi kunna vis på att om bara
våra elever fick arbeta mer digitalt så skulle vi slå våra
"konkurrenter" på nosen.
Idag släppte så OECD resultatet av den sista delen av PISA-testet. Den del som vi har väntat på. Den del som skulle ge oss upprättelse.
Students, Computers and Learning: Making the ConnectionMen inte blev det den triumf som vi så gärna hade velat ha. Studien visar återigen att Sverige och svenska elever inte har särskilt bra koll. Rackarns!
Jag medger att jag inte hunnit att läsa igenom alla 204 sidor i rapporten än. Men jag har bl.a. läst SvTs artikel och tittat en hel del på det kringmaterial som finns, t.ex en Infografik och en Slideshare.
Så vad är det som framkommer i rapporten? Jo att svenska elever inte är
särskilt bra på lärande med hjälp av digitala verktyg. Definitivt inte så bra
som somliga hade hoppats eller trott. Vi har en hög datortäthet om vi jämför
med andra länder. Det jag länge har förundrats över är hur resonemanget ofta
har gått att "Våra barn är så duktiga på digital teknik!" Det jag
alltid tyckt har glömts bort är vad barn faktiskt gör framför sin dator eller
padda. Jag brukar säga att det barn är duktiga på, när det gäller digital
teknik, är framför allt två saker:
att spela och att vara social.
att spela och att vara social.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel saker att använda exempelvis en
dator till. Det jag menar är att det är en avsevärd skillnad på att använda
digitala verktyg till att snacka med kompisarna och att använda den till ett
aktivt lärande. PISA-resultatet visar också att av de elever som tillbringar
sex timmar eller mer om dagen framför datorn också har en lägre närvaro i
skolan. Nu kan vi givetvis spekulera kring hur det hänger ihop. Det ena ger det
andra i exempelvis hemmasittarens värld, men det är ändå intressant att som
sagt... spekulera. För om det vore så att så många timmar framför dator per
automatik gav en väldigt bra inlärning av det som Lgr11 tar upp, så vi inte ha
något problem här. Det fanns en förhoppning hos många att det eviga surfandet
skulle ge resultat i form av ett högt resultat på PISA. Problemet är bara att
man jämför äpplen och päron.
Skolans uppgift är inte att visa eleverna hur man slår på en dator.
Lärarens lektion blir inte bättre om vi skriver skönlitterära texter på en
dator. Elevens kunskaper förbättras inte nödvändigtvis för att hen får använda
en rolig app när subtraktion ska läras ut. Varför? Därför att i botten ligger pedagogiken!
Skulle någon av oss drömma om att visa en elev det rätta penngreppet och sen
säga "Skriv!" Skulle någon lärare tycka att det var bra pedagogik att
släppa ut eleverna i storskogen med uppgiften att forska om något de finner
där? (Givetvis då bortsett från att de kan komma vilse rent fysiskt.) Ändå gör
vi just det när det gäller digitala verktyg och Internet.
Elevens läs- och skrivinlärning blir inte bättre bara för att vi ger dom en
dator. Inte ökar kunskapen om matematikens klurigheter bara för att elevernas
tillgång till paddor och appar ökar dramatiskt. Ja jag medger att det händer.
Men jag vill påstå att det i sådana fall beror på att läraren har en genomtänkt
pedagogik bakom det hela. Bra pedagogik kring digitala verktyg är inte att
eleverna får en skrivuppgift att utföra på datorn istället för att använda en
penna och papper. De är just bara det - utbytbara verktyg. Det jag saknar i
skolan är istället mer pedagogiska samtal kring det digitala lärandet. Vad gör
vi? Hur gör vi? Och kanske framför allt... Varför gör vi det?
För ärligt talat, om inte uppgiften eleverna ska utföra ger ett mervärde i att använda just digitala verktyg så förstår jag inte varför vi ska använda just digitala verktyg. Sen kan vi skapa fler meningsfulla tillfällen att använda dator eller padda. Tillfällen då de digitala verktygen ger ett mervärde för både elever och lärare. Det är därför jag gillar flippat klassrum så mycket. Det ger en ram till den lärare som känner sig osäker på hur den pedagogiska tanken på ett bra sätt kan kopplas till det digitala.
För ärligt talat, om inte uppgiften eleverna ska utföra ger ett mervärde i att använda just digitala verktyg så förstår jag inte varför vi ska använda just digitala verktyg. Sen kan vi skapa fler meningsfulla tillfällen att använda dator eller padda. Tillfällen då de digitala verktygen ger ett mervärde för både elever och lärare. Det är därför jag gillar flippat klassrum så mycket. Det ger en ram till den lärare som känner sig osäker på hur den pedagogiska tanken på ett bra sätt kan kopplas till det digitala.
Jag gillar tanken med att använda digitala verktyg. Fel. Jag fullkomligt
älskar tanken på att använda digitala verktyg i undervisningen. Jag är
övertygad om att det är en viktig kompetens för våra elever att kunna i ett allt
mer digitalt samhälle, men jag tror också att det underlättar lärarens arbete i
form av dokumentation och möjligheter till formativ (samt i slutänden summativ)
bedömning. Men digital kunskap är inte något som kan tas ur sitt sammanhang. I
många fall behöver vi tänka i nya banor och våga utmana invanda didaktiska
tankar. Det går inte alltid att översätta den invanda pedagogiken rakt av till
ett digitalt sammanhang. Digital pedagogik kräver att vi vågar utmana och
ifrågasätta vår vanliga undervisning, men ändå med fortsatt fast förankring i
läroplan och ja... pedagogik.
Även om jag tycker att exempelvis den forskning som Håkan Fleischer och
Martin Tallvid har redovisat är otroligt intressant och viktig, så finns det
ytterligare ett område som jag funderar över. Kunde jag få en forskare att ta
sig en titt hur digitala verktyg används på en "vanlig" skola, en
skola som inte har en-till-en, så vore det också något jag skulle djupdyka i.
(För det är trots allt ett vanligare scenario att alla elever inte har en egen
dator i skolan.)
PISA visar att en hög datortäthet inte garanterar högre digitalt lärande eller kunskap. Digitala verktyg måste ha en grundbult i pedagogik. Digitalt lärande är något som vi lärare måste ansvara för att ge eleverna. Kan vi dessutom få stopp på att elever använder viktig arbetstid till att googla efter bilder eller byta till helt omöjliga teckensnitt i rött på mörkgrön botten, så är ingen gladare än jag.
Så därför är det inte så märkligt att det här resultatet blev lågt, precis som det tidigare i PISA vidsade att vi har en del kvar att göra när det gäller en hel del i skolan. Jag vet inte riktigt vad alla gick och hoppades på. Varför det här skulle visa något annat. För det är inte antalet datorer vi ska räkna, utan vad vi faktiskt gör med dom.
PISA visar att en hög datortäthet inte garanterar högre digitalt lärande eller kunskap. Digitala verktyg måste ha en grundbult i pedagogik. Digitalt lärande är något som vi lärare måste ansvara för att ge eleverna. Kan vi dessutom få stopp på att elever använder viktig arbetstid till att googla efter bilder eller byta till helt omöjliga teckensnitt i rött på mörkgrön botten, så är ingen gladare än jag.
Så därför är det inte så märkligt att det här resultatet blev lågt, precis som det tidigare i PISA vidsade att vi har en del kvar att göra när det gäller en hel del i skolan. Jag vet inte riktigt vad alla gick och hoppades på. Varför det här skulle visa något annat. För det är inte antalet datorer vi ska räkna, utan vad vi faktiskt gör med dom.
![]() |
| Child's Play, CC (by), Vincent Brown |
5 september 2015
50 enkla och formativa bedömningstekniker
Bra formativ bedömning är ofta återkommande bedömning. Bra återkommande formativ bedömning är utformad för att ge en ögonblicksbild av
elevernas förståelse för materialet. Ju fler ögonblicksbilder vi får, desto en mer
fullständig bild får vi av kunskapsnivån. Därför är det önskvärt att med ganska enkla medel kunna avläsa elevernas kunskapsnivå.
Vi är inte alltid på topp, även om vi kan sträva efter en bedömningssituation eller en utvärdering som är 100 % effektiv. En bild som exakt berättar vad en elev förstår är vad vi strävar efter. Oftast når vi inte den fulla förståelsen vid ett enda tillfälle, vilket kan bero på en mängd olika saker. Hur frågorna ställs, elevens självkänsla eller andra faktorer minskar den mängd vi kan bedöma på ett fullständigt sätt så att det täcker in allt. Det låter självklart, men varje elev har en oändlig mängd personliga erfarenheter, distraktioner och /eller relaterade utmaningar som kan påverka det vi kan utläsa ur en bedömningssituation.
Det är därför det är bra med ständigt pågående och återkommande formativ bedömning. Ett tillfälle gör ingen sommar och det kan vara lätt att förenkla överreagera och sortera in elever i fack (bedömningsnivåer) efter bara ett enda prov t.ex. Att göra ett mätningstillfälle och sedan gå vidare med planeringen hjälper inte eleven att hitta möjligheter att hitta och förbättra det som hen behöver utveckla. Vi får samtidigt inte glömma att det är ett stort arbete (för både lärare och elever) att utforma, skriva, komplettera, bedöma och ta till sig data på ett bra sätt. Så hur kan läraren förenkla processen med ständigt pågående och relativt enkla bedömningar?
Ju enklare bedömningsprocess vi har desto enklare kan det bli ett verktyg som vi kan hantera på en återkommande basis och också fungera som ett bra verktyg för att verkligen komma åt vad en elev faktiskt förstår. Det gör i sig att det blir enklare för läraren att identifiera hur hen kan hjälpa varje elev. På så vis blir det också lättare att hitta de elever som behöver mer stöd och kan lättare identifiera vad lärare eventuellt behöver förändra med sin undervisning för att alla elever ska kunna öka sina kunskaper och sin förståelse. Den slutliga bedömningsprocessen blir också enklare att genomföra.
En del av de följande uppgifterna har du säkert hört talas om och kanske till och med använt dig av i klassrummet. Somliga är tänkta som ett sätt att samla in skriftligt kring elevernas kunskaper och annat fungerar bättre när läraren går runt och lyssnar på elevernas diskussioner. Somligt kan fungera både som skriftlig aktivitet och en (för läraren och/eller eleverna) lyssnande aktivitet. Avgör vilket som passar bäst och/eller om du vill utveckla eller förändra en idé för att det ska passa din grupp/klass bättre. Självklart avgör du själv om du vill arbeta analogt eller digitalt med metoderna. Du bör återkoppla till eleverna antingen genom att diskutera innehållet i övningen med dem och ge framåtsyftande feedback eller genom att du berättar vilka slutsatser du har sett i det material som du har samlat in. (T.ex. vad du upptäckt att du som lärare bör förbättra.)
Det här är egentligen något som jag började fixa ihop till min egen skola i min roll som utvecklingsledare, men det växte visst till något större och klart delbart i större sammanhang.
Jag har lånat layouten och översatt en hel del från det här dokumentet: Tools for formative assessment. Metoderna finns på flera ställen på nätet och jag har valt de som jagt tycker känns bäst, men inte allt. En del har jag förändrat eller tagit bort och/eller ersatt med annat. Det har varit många sidor som jag helt enkelt plockat ihop till ett dokument som jag tyckte passade mig bättre.
25 augusti 2015
Att vara på topp
Idag kom Cisions bloggtopp för pedagogiska bloggar ut. Cision hjälper företag och organisationer att synliggöra sina nyheter. Ett sätt att göra det på är att koppla ihop företag och bland annat bloggar. Det innebär inte att min blogg är köpt, bara att jag får information om saker som händer inom mitt "fält". Sen väljer jag givetvis vad jag vill lägga ut. Samtidigt får företagen en indikation på vad det är som rör sig i den "pedagogiska sfären". Har man tur så kan kanske både journalister och företag få samma möjlighet.
Cision skriver så här om den pedagogiska bloggtoppen:
Det betyder att det är flera kriterier som måste uppfyllas för att bloggen ska hamna på topp. Det är givetvis inget jag tänker på aktivt när jag bloggar. Jag bloggar den mängd som känns bra och har inga krav på hur ofta eller hur mycket jag skriver. Däremot så försöker jag att lägga ut mer än bara länkar eller hänvisningar till andra bloggar. Det beror väl mest på att jag ofta tycker väldigt mycket.
Jag minns förra året då bloggtoppen kom ut för första gången. Det var naturligtvis jätteroligt att få veta att min blogg Kilskrift stod på listan. Att den finns kvar är minst lika roligt. Fast det jag funderar lika mycket på när jag ser listan i år är att den är fylld av sådan mångfald. Det finns en förskollärarblogg, lärarblogg och universitetslärarblogg. Det finns en lässatsningsblogg och flera bloggar som har koll på digitalt lärande. Det är roligt att det inte är en enda sorts bloggar på listan. Blandat är bäst och hjälper oss att se en bredare bild av utbildning. Det finns alldeles säkert fler väldigt bra bloggar som inte hamnar där i skrift, men dom ska vi inte heller glömma. Jag uppmanar ofta alla som arbetar i skolan att blogga om pedagogiska frågor, men jag anser det vara precis lika viktigt att läsa pedagogiska bloggar. Det ger inte bara oss själva en inblick i varandras vardag och tänk utan utmanar oss också själva att våga tänka nytt och tänka mer. Det handlar inte bara om konkreta tips, även om jag vet att det är just vad många vill ha. Det behövs också, men att tänka stort och tänka fritt på en blogg är bra på flera sätt. Jag brukar kalla det för kollegoism.
Jag har skrivit ett långt blogginlägg om att blogga pedagogiskt. Vad som kan vara bra att tänka på och lite annat. Läs gärna det också. Det handlar inte om att stå på listor. Det handlar om att våga för att få mer. Det handlar för min egen del att helt enkelt få roligare och att bli mer kompetent på jobbet.
Terminen är igång. Det är som om sommarlovet aldrig har existerat. Hela Sveriges lärarkår står på tårna för att få ge ännu ett läsår fullt med kunskap till våra elever. Det är att känna att man ligger på topp(listan)!
Cision skriver så här om den pedagogiska bloggtoppen:
"Bloggtoppen tas fram av vårt research-team i Sverige varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."
Det betyder att det är flera kriterier som måste uppfyllas för att bloggen ska hamna på topp. Det är givetvis inget jag tänker på aktivt när jag bloggar. Jag bloggar den mängd som känns bra och har inga krav på hur ofta eller hur mycket jag skriver. Däremot så försöker jag att lägga ut mer än bara länkar eller hänvisningar till andra bloggar. Det beror väl mest på att jag ofta tycker väldigt mycket.
Jag minns förra året då bloggtoppen kom ut för första gången. Det var naturligtvis jätteroligt att få veta att min blogg Kilskrift stod på listan. Att den finns kvar är minst lika roligt. Fast det jag funderar lika mycket på när jag ser listan i år är att den är fylld av sådan mångfald. Det finns en förskollärarblogg, lärarblogg och universitetslärarblogg. Det finns en lässatsningsblogg och flera bloggar som har koll på digitalt lärande. Det är roligt att det inte är en enda sorts bloggar på listan. Blandat är bäst och hjälper oss att se en bredare bild av utbildning. Det finns alldeles säkert fler väldigt bra bloggar som inte hamnar där i skrift, men dom ska vi inte heller glömma. Jag uppmanar ofta alla som arbetar i skolan att blogga om pedagogiska frågor, men jag anser det vara precis lika viktigt att läsa pedagogiska bloggar. Det ger inte bara oss själva en inblick i varandras vardag och tänk utan utmanar oss också själva att våga tänka nytt och tänka mer. Det handlar inte bara om konkreta tips, även om jag vet att det är just vad många vill ha. Det behövs också, men att tänka stort och tänka fritt på en blogg är bra på flera sätt. Jag brukar kalla det för kollegoism.
Jag har skrivit ett långt blogginlägg om att blogga pedagogiskt. Vad som kan vara bra att tänka på och lite annat. Läs gärna det också. Det handlar inte om att stå på listor. Det handlar om att våga för att få mer. Det handlar för min egen del att helt enkelt få roligare och att bli mer kompetent på jobbet.
Terminen är igång. Det är som om sommarlovet aldrig har existerat. Hela Sveriges lärarkår står på tårna för att få ge ännu ett läsår fullt med kunskap till våra elever. Det är att känna att man ligger på topp(listan)!
![]() |
| View across Gjende to Knutshøe, CC (by), *saipal |






