Gammal som en floppy

Jag brukar i allmänhet inte ha svårt för att säga vad jag tycker. Ett undantag är väl att jag mycket sällan lägger mig i samtal som jag hör på stan. Det är säkert inte särskilt ovanligt för andra att inte göra det heller. Men med det sagt så innebär det inte att man inte hör vad andra pratar om titt som tätt. För det mesta flimrar det förbi ganska obemärkt eftersom folks privata konversationer oftast inte innehåller något som alls intresserar mig så mycket. Dessutom har min mamma lärt mig att det är fult att tjuvlyssna på folk.
Så kalla det för ett misslyckande i en annars väl genomförd uppfostran, för idag bröt jag mot alla regler och allmän hyfs och la mig i ett samtal som jag egentligen inte alls hade med att göra.

Inne i en affär, låt oss kalla det för Åhlens med tanke på att det var just i den affären, går två personer och pratar . En kille och en tjej i ung 20-årsålder. De pratar om datorer och det är väl därför som mina öron lystrar till lite extra.

Kille: "Man sparar ju på ett annat sätt idag!"
Tjej: "Hur menar du?"
Kille: "Ja i en dropbox eller så. Digitalt."
Tjej: "Jaha - och..?"
Kille: "Förr sparade man med USB."
Tjej: "Var det disketter innan det?"
Kille: "Ja precis."
Tjej: "Vänta... Hette det inte floppys?"
Kille: "Disketter var det, inte floppys!"

Och det är här som reflexfunktionen i mig tar över när jag snabbt som en grodtunga häver ur mig:

"Floppys och disketter var lite samma sak. Först fanns det mjuka floppys och sen blev det hårda disketter. Inuti låg samma mjuka skiva."

Det uppstår en viss tystnad när paret tittar på mig och jag riktigt ser hur deras hjärnorna arbetar. Är människan inte klok? Man pratar inte med främlingar på det där sättet. Man spottar inte ur sig saker och lägger sig i folks samtal och särskilt inte utan förvarning och kanske speciellt inte för att häva ur sig såna konstigheter.
Efter en stund kommer luften tillbaka till den lilla plätt som vi står på och killen frågar:

"Hur vet du det?"

Jag vet att jag redan har brutit mot det socialt normala. Min tanke är därför att istället för att krångla mig in i en ännu mer utförlig förklaring så övertygar jag mig snabbt om att de säkert vet hur man googlar. Nu gäller det att ta sig ur den märkligt uppkomna situationen så smidigt som möjligt. Jag svarar därför:

"För att jag levde på den tiden!"

Jag fyrar av mitt bästa bländande tandprotesleende, tar min rullator och styltar därifrån i min rockklänning. Jag tänker att jag är nog kanske lite gammal ändå. Fördelen är väl att jag har lärt mig en del efter att ha undervisat barn med hjälp av datorer i snart 20 år. ABC 80-datorerna från källaren på gymnasiet vänder sig säkert i sin grav, men alla mina erfarenheter har jag i alla fall skrivit ner i WordPerfect 1.0 och sparat på 2184,531 floppysar.

Läs mer

Lägg tid på ökad interakton

I dagens klassrum möter vi elever med många olika bakgrunder och kompetenser.
Vårt gemensamma mål som lärare är en kombination av en önskan och en skyldighet att ge våra elever de kunskaper och förmågor som de behöver för att ge dom de bästa förutsättningarna för framtiden. Eleverna ska bli ägare av sin kunskapsinlärning, känna sig motiverade och kunna se samt göra kopplingar mellan den abstrakta bilden i klassrummet med den verkliga världen. Eleverna måste behärska kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga, lagarbete, kollaborativt lärande och kommunikation på en mängd olika sätt.
För att klara av den utmaningen strävar vi efter att hantera klassrumstiden effektivt.

Jag tror på att undervisningen behöver vara en blandning mellan aktiv klassrumstid och den kunskapsinlärning som sker på all övrig tid för eleverna. Genom att använda digitala verktyg finns det möjligheter att effektivare knyta ihop interaktioner som sker i och utanför klassrummet. Ingen teknik kan ta bort värdet och fördelarna med verklighetens närvaro människor emellan, men det finns aspekter av lärande där tekniken har klara fördelar för att knyta ihop lärandet i tid och rum. Jag kan se hur digitala verktyg ökar elevernas engagemang och möjligheter att se det egna lärandet. Att fortsätta att använda och utveckla kommunikationsteknik för att hitta flera nivåer i elevernas aktiva lärande är viktigt.

Inlärningen behöver ägas av eleverna själva. Det kan lättare uppnås ifall undervisnings fokus flyttas från läraren till eleverna. Det betyder inte att läraren är oviktig, snarare tvärs om. För att göra en grov generalisering: Gör man ett bra jobb som lärare så märks det inte att man är där, gör man ett dåligt jobb märks det alltför väl.
Om läraren vågar låta eleverna ta plats genom diskussioner och aktiv elevmedverkan ger det stor inverkan på elevernas kunskapsinlärning. Att lyssna till läraren är en sak och kunskap kan memoreras. Att behöva ta ställning och aktivt deltaga i lektionen ger ett mervärde i form av förståelse och djupare kunskap.
Läraren och eleverna behöver arbeta tillsammans och inte fungera som parallella enskilda aktörer som råkar befinna sig i samma rum.
Mycket av en kunskapsbärande dialog kan ske utanför klassrummet, tack vare digitala verktyg. Interaktion är inte bara möjlig genom fysisk närvaro utan går i högsta grad att föra digitalt. En pågående dialog mellan elev - elev eller elev - lärare stärker inlärningen även under klassrumstiden. Den tid vi väljer att lägga ner på interaktion med eleverna utanför klassrummet ger ett ökat engagemang i detsamma.

Eleverna kan delta i diskussioner i det traditionella klassrummet, men ändå fortfarande mestadels vara passiva. Att göra eleverna mer aktiva i klassrummet är en utmaning. Ofta fokuserar vi dock på undervisning snarare än lärande. Med förkunskaper inför lektionen och med en aktivt pågående dialog i och utanför klassrummet tror jag att vi kan komma längre för ett ökat elevengagemang och för att göra eleverna till ägare av sin egen kunskap. För mig sker det genom att flippa klassrummet. Det flippade klassrummet fokuserar mer på att lära än att undervisa och jag är övertygad om att interaktioner även utanför klassrumstid ger stora vinster för elevernas kunskapsutveckling. Aktivt lärande ger en bättre resultat än passivt. Undervisning bör utformas för att öka, och inte minska interaktionen mellan elever och lärare. Oberoende av tid och rum.

Läs mer

Vad kommer först?

Läroplanen betonar användandet av IKT i undervisningen.
Det verkar dock ofta vara så att den mesta tid som tilldelats lärarna att lära sig om IKT har lagts på att lära sig använda tekniken snarare än pedagogiken ur ett läroplansperspektiv. Det förstärks dessutom av det ständiga behovet att uppgradera färdigheter som tillkommer med nya digitala verktyg. Vissa lärare gör lätt den mentala flippen och tar steget från IKT-pedagogisk diskussion till att kunna integrera det i klassrummet. Andra gör det inte, vilket har resulterat i en relativt långsam integrering av den IKT-pedagogik i många skolor.

Problemet med att lära sig använda tekniken förvärras av den begränsade tillgången många lärare har av IKT för sitt eget och elevernas lärande. Även om lärarna vill använda sig av potentialen i ny teknik, så kan den ibland inte förverkligas på grund av bristande tillgång av densamma.
Till viss del är det omöjligt att undervisa med hjälp av IKT utan att behärska grundläggande tekniska färdigheter, vilket kanske är ett onödigt konstaterande eftersom det kan tyckas vara självklart. Men att göra skillnad  mellan hur vi använder tekniken och varför vi gör det är en viktig fråga.
Nödvändigheten att lära sig de tekniska färdigheterna kan lätt skymma undan viktigare (och på längre sikt mer relevanta) diskussioner om hur verktygen kan användas för att förbättra lärandet.

För att komma vidare skulle vi egentligen behöva gå via två vägar.
Det ena är att arbeta med att ge lärarna stöd för att bearbeta tankar kring nya arbetssätt och deras konsekvenser för undervisningen. Genom att problematisera lärares föreställningar om IKT och pröva nya idéer i ett fiktivt scenario kan vi träna oss i att tänka nytt. Nya perspektiv i ett diksussionsforum gör det lättare att senare utmana rådande normer och gamla strukturer .
Det andra är ett fokus på att tillsammans försöka analysera effekterna av IKT för undervisningen och elevernas lärande. Vilka förväntningar har vi på oss själva, på eleverna och oss själva som lärare? Vilka skillnader kan undervisning med hjälp av IKT göra i positiva och negativa termer?
Genom att gemensamt diskutera ett kollektivt ansvar för elevernas lärande med hjälp av IKT kan vi förskjuta fokus från det individuella utmaningarna till ett kollektiv medvetenhet kring IKT-pedagogik. Fokus och pressen på den enskilde läraren skulle på det sättet kunna minskas.

Med andra ord är det viktigt att se lärarens eget lärande i förhållande till sitt eget klassrum och ge alla lärare möjlighet att behålla ett kritisk men utvecklande tankesätt för att få en bestående inverkan på skolutvecklingen med hjälp av IKT.
Det kan verka logiskt att lärare först introduceras till det tekniska kunnandet och först därefter hur de ska integrera det i sin undervisning. Genom att istället diskutera ovanstående problematiseringar kan lärare bättre förstå de digitala teknikens möjligheter och på så sätt också ge det större möjligheter att aktivt introduceras och lyckas även i klassrummet.
Det innebär å andra sidan att lärare behöver lära sig om det rent tekniska handhavandet separerat  från diskussionen om att se och diskutera behovet av IKT-pedagogik i undervisningen. Frågan är hur mycket av utbildningen för det rent tekniska som bör ligga på skolan, som ändå i grunden har ett pedagogiskt uppdrag, och hur mycket av ansvaret som bör ligga på den individuella läraren själv.

Det är en evig fråga. Hönan eller ägget. Vad kommer först: teknik eller pedagogik? Jag vet vad jag tror på och det är att ta itu med IKT-pedagogik som en del av skolutveckling i första hand.

Läs mer

Det bor inga orangutanger i Afrika

En enda bokstav ger inte hela berättelsen i en bok. Inte heller berättar ett bokstavsbetyg eller resultaten på de nationella proven allt om en elev. Det hade varit positivare om den senaste tidens fokus på skolans kvalitet hade bidragit till bättre utbildningsmöjligheter för alla elever istället för att fastna i order om ett evigt testande och summativt stämplande. Och även om vi ger eleverna aldrig så många prov, så säger statistiken inte allt om våra elever och den svenska skolan.
Kunskapsinlärningen är viktig, men det finns så mycket mer som ger oss bra skolor och elever som är redo inför ett liv utanför skolan. Vad gör då en bra skola som ger eleverna de bästa förutsättningarna inför framtiden?
Här är några tankar jag har:

Eleverna vill vara där
Bra skolor har ett varmt klimat. Eleverna känner sig välkomna och vet att pedagogerna bryr sig om dem. Om det ställs höga förväntningar på eleverna, kommer de att klara av eftersom de har en bra social kontext att luta sig emot.

Höga förväntningarna på skolledare, lärare och elever
Endast det individuellt bästa är gott nog. Höga förväntningar är en grundinställning. Passionen för det är en drivkraft varje dag. En bra skola har en engagerad personal som arbetar tillsammans och de driver sig själva och sina elever till att vilja vara så bra som det bara går. Misslyckande är en lärdom och en väg mot toppen för lärare eller elever.

Engagerade lärare
En lärare bör ständigt arbeta på att förbättra sin förmåga att undervisa. Hen tar del av forskning och diskuterar skolutveckling, tar till sig nya idéer och vågar pröva nytt. En engagerad lärare vet att hen aldrig blir färdigutbildad och ser möjligheterna att omvärdera och förbättra sin undervisning som en utmaning.

Det finns en mängd olika undervisningsmetoder
Inga klasser eller elever är identiska. En bra skola har lärare som förstår det och strävar inte efter att arbeta på exakt samma sätt som andra lärare, med olika klasser eller elever. Däremot så delar de med sig och lär av varandra. De ser också eleverna som bidragare till ny kunskap och kunskapsinlärning för både andra elever och lärare.

Individualiserad undervisning
Det här kan tyckas självklart, men kan vara lättare att tänka än att faktiskt använda aktivt. Elevernas förmåga och behov är olika. För att kunna ge alla elever bästa möjliga inlärningsmöjligheter måste skolans personal inte bara förstå utan också arbeta efter det tankesättet. Undervisning och samverkan med elever måste återspegla behoven hos var och en, med förståelse för alla som individer.

Ledarskap
En skolledare ska ha respekt för elever, föräldrar och personal med en inbyggd vision av höga förväntningar och förmåga att hjälpa andra att lyckas. Skolledaren måste kunna förstå människor och klara av att motivera dem att skapa en positiv attityd i hela skolan. En bra skola känner tillit till en ärlig och omtänksam ledare och en positiv verksamhet kan byggas upp kring en sån person.


Jag har aldrig varit förtjust i vare sig nationella prov eller betyg. Jag är tillräckligt gammal för att ha fått mina första betyg i 3:an. Jag var en exemplarisk skolflicka. Skolan passade mig perfekt och som belöning fick jag tre stycken 5:or och två 4:or. Jag tror inte att det i sig har gjort mig till en bättre eller mer framgångsrik människa. Det behövs många faktorer för att ett barn ska bli en ansvarstagande och produktiv vuxen. På inget sätt kan nationella prov och betyg mäta hela skalan av framgång eller misslyckande. Inte under skoltiden och inte efter. Det faktum att så många politiker och andra människor tror att ett antal prov varje vår kan avgöra skolans och lärarnas kvalitet eller elevernas lärande visar en stor brist på förståelse för vad som gör en bra skola. Och framgångsfaktorerna är många fler än vad jag räknade upp här ovanför.
Att använda skolan som någon sorts fabrik är ett gammalt synsätt och förbereder mer människor för ett liv med enformiga arbeten där man ska göra exakt så som överheten säger, än att ge självständigt tänkande individer. Tack för det, men det är dags att gå vidare nu.


Och det där med orangutangerna? Det var bara ett ämne som vi diskuterade vid middagsbordet idag. Det har lika lite med det här blogginlägget att göra som fler nationella prov och tidigare betyg har med ökad kunskapsinlärning i skolan att göra.



Ledare ur DN  2013-02-17 Skolan: Betyg rymmer fakta som missas vid samtal

Läs mer

En mall för alla

När jag hör "En skola för alla" så är min snabba spontana känsla att det är en skola som vill att alla elever ska lyckas. Jag känner att "En skola för alla" är en skola där inga barn lämnas utanför och där alla får just de möjligheter som de behöver för att lyckas nå den högsta pinnen på just sin egen stege efter sina egna förutsättningarna.
Men folk som skriver slogans vet vad de gör. Jag vet att det är just det här som "En skola för alla" vill att vi ska uppfatta, men det är inte vad det innebär. "En skola för alla" i politisk tappning är en vacker konstruktion som ger oss en illusion av att alla kommer att få likvärdiga möjligheter att lyckas. Men illusioner är inte verkliga.

Idag skriver moderaterna Tomas Tobé (ordförande i utbildningsutskottet) och Anders Borg (finansminister) i debattartikel i DN att moderaterna vill införa ännu tidigare betyg och fler nationella prov. Det ska mätas, testas och slutgiltigt bedömas. Elever ska stämplas med betyg och vi ska inbilla oss att det ger eleverna motivation att lära sig mer, djupare och bättre. Nej, mina herrar! Det enda sådana åtgärder gör är att ta mer tid från den riktiga kunskapsinlärningen för eleverna och lägga mer tid på administrativt arbete för lärarna.

Det finns elever som triggas av betyg. Som kämpar bättre i skolan för att de ska nå högre nivåer på den stegen. Det finns t.o.m. elever som får bestående kunskaper med sådan bedömning. Men jag undrar om Tobé och Borg har sett eller tänkt på alla de elever som inte ser betyg och prov som positiva förstärkare av kunskapsinlärningen. De elever som får dåligt självförtroende av sina betyg och som hela tiden känner sig otillräckliga. Har moderaterna tänkt på de elever som får ångest inför minsta förhör men som annars kan prestera högt, de elever som nyanlända kommer till Sverige och avkrävs samma kunskapsbedömning, arbetssätt och lärstil som sina kamrater? De som gått i svensk skola i flera år. Har de blåa tänkt på de elever som inte har samma förutsättningar att arbeta på samma sätt som andra p.g.a. dyslexi, ADHD eller andra individuella personligheter? De som kan lyckas, men som skulle ha bättre möjligheter att göra det också ifall de inte i den svenska skolan måste följa en orubblig mall som alla ska mätas upp efter.

Nej det är inte "En skola för alla" som moderaterna pratar om! Det är "En mall för alla"! Genom fler prov och tidigare betyg sätter man upp en modell för hur alla elever ska passa in oavsett förutsättningar. Och passar du inte in i mallen har du misslyckats, även om du kan nå upp till motsvarande kunskaper på andra sätt. Men just det här ska vi lära oss och på exakt det här sättet. Basta! Prov och betyg blir mer normgivande för vad vi lär ut i skolan än något annat. Varför inte gå hela vägen och låta nationella prov ersätta undervisningen rakt av?! Varför går ni en omväg och låter oss lärare ens fundera på att individualisera undervisningen när det ändå ska mätas av och testas efter samma mall?!

Barn är individer. Barn behöver få möjligheter att utvecklas på sina egna villkor och efter egna förutsättningar. Lärare och inte politiker är bäst på att se vad varje elev behöver för sin kunskapsinlärning. Lärare behöver arbeta mer med hur vi med hjälp av formativ bedömning kan få eleverna att ta in nya kunskaper och att känna sig stolta över sin egen kunskapsinlärning, istället för att trycka ner eleverna i skorna med hjälp av ett prov om dagen och summativa betyg.

Tomas och Anders - Er lösning på problemet innefattar felaktiga slutsatser som bygger på en alldeles för vag verklighetsuppfattning. Godkänt betyg kan därför inte komma ifråga.

Läs lärares och rektorers svar på Tobé och Borgs debattartikel:
Moderaterna kommer med 50 år gamla förslag
Politikerna måste visa respekt för forskningen

Jag vill inte mäta mer.
M har fel i att forskningen stödjer tidiga betyg

Läs mer

Att navigera i skolan

Jag tillbringade en hel del tid i Londons tunnelbana för lite mer än en vecka sen. Jag blir ofta filosofisk vid tillfällen då uppdraget är ganska enahanda. I det här fallet att ta sig från punkt A till punkt B. Eller för all del från Bond Street till Waterloo Station om man så vill och för att ta ett konkret exempel. I vilket fall så fick jag en intressant jämförelse med hur svenska skolan fungerar under mitt filosofiska samtal med mig själv där under jorden..

Vi kan se på den svenska skolan ungefär som på Londons tunnelbanesystem. Alla har sitt eget resmål, sin egen väg att nå målet. Ibland här vi samma väg, ibland samma mål, ibland möts vi på vägen. Hur interagerar vi utan att krocka och utan att störa varandras väg utan snarare hjälpa varandra att tryggt och säkert ta oss dit vi vill? Läraren har en linje, föräldrar en, skolledare en, huvudmannen har en. Måste vi ha samma mål? Kan vi mötas ibland vid gemensamma punkter och se nyttan av ett system av linjer som tillsammans bildar ett effektivt nät för gemensam kommunikation inom stadens gränser men med flera möjligheter att se världen utanför vid tillfälle. 

Tunnelbanelinjer i olika färger sträcker ut sig och en del linjer är trådar som går utanför staden, eller som knyter an till andra linjer/nätverk som leder utanför stadens gränser. En del väljer att hålla sig efter samma resrutt varje gång och känner sig trygga i att inte utsätta sig för möjligheten att hamna någonstans där man inte känner sig hemma. Andra gillar att ta olika vägar och upptäcka nya stationer. Vissa stationer är under reparation, men öppnas igen efter ett tag, ibland fungerar inte hissen och gångarna när man ska byta tunnelbanelinjer kan slingra sig så att man börjar tvivla på att man är på rätt väg. Vissa linjer stängs tillfälligt av för kortare eller längre tid och det innebär att planerade resvägar utgår och man finner att man plötsligt måste planera om, tänka nytt och ta en annan väg. Linjer förnyas, förbättras. Andra förblir desamma. - fungerande men inte särskilt alla gånger. 

Själv planerade jag alltid min resa. Jag förberedde mig genom att titta på tunnelbanekartan i förväg och planera min resväg. Ibland hände det att jag på väg mot målet fick en ny idé om vart jag skulle ta vägen och då fick jag tänka om. Men med bra navigeringshjälp av skyltar och ständig information genom högtalarna gick det för det mesta bra. 

Jag fungerar likadant när jag ska ge mig ut i skolvärlden. Jag planerar upp det jag kan med stöd av Lgr11 (som är min tunnelbanekarta) , men jag är beredd på att jag ibland behöver planera om och hitta nya vägar för att underlätta min och elevernas resa. Jag återvänder ständigt till Lgr11 och försöker navigera mig fram och guida eleverna genom ett system som kan vara enkelt att följa ibland och andra gånger totalt förvirrande. Vi möts på vägen vid olika stationer och jag försöker guida mina elever genom att ha ett väl fungerande system av skyltar och ett bra högtalarsystem oavsett hur förvirrande gångarna blir med politiska beslut och administrativt arbete som effektiva omdirrigerare. 

Det viktiga är att oavsett resmål och även om vi har olika resvägar och olika startpunkter eller ankomsttider, så har vi alla möjligheter att komma fram. Min uppgift som lärare är att ingen av mina elever förvirrar sig bort alltför långt eller tappas bort helt och hållet någonstans på vägen. Att ha den uppgiften är ansvarsfullt och ger stora belöningar i form av elever som en dag själva navigerar i systemet efter hur de själva bäst kan ta sig fram efter sina förutsättningar. För att sammanfatta så vill jag helt enkelt ge mina elever varsitt Oyster Card som är tillräckligt laddat med kapital för att de sen ska kunna ta sig fram i livet själva.

Läs mer

Flippade citat från mig själv

Jag skriver en hel del på den här bloggen, men jag skriver också en del i facebookgruppen Flippa klassrummet. På senaste tiden har jag skrivit en del där som inte bara är kommentarer utan också mycket reflekterar hur jag tänker kring det flippade klassrummet. Jag skulle visserligen kunna skriva ett blogginlägg om de tankarna helt utifrån ett tomt ark, men jag tänker att eftersom tankarna redan är skrivna så kopierar jag helt enkelt texterna och citerar mig själv. Citaten kan möjligtvis kännas lite lösryckta, men så får det bli den här gången. Om du känner att du inte får ett sammanhang i mina citat så kan du antingen läsa mer i gruppen på Facebook eller helt enkelt fråga mig här.
Så här kommer lite kloka citat från mig själv:

Innehållet blir mer "at the point". Man upptäcker helt plötsligt hur mycket man använder tiden vid genomgångar i klassrummet till konstiga saker som att "humma" eller vika av in på andra spår.

Att flippa klassrummet är inte samma sak som att ge läxa. När du flippar klassrummet ger du eleverna möjlighet till att med hjälp av digitala verktyg förbereda sig inför lektionen. Du får då tid till djupare diskussioner där fler elever här möjlighet att följa med och delta. Det är inte en inbyggd nödvändighet i det flippade klassrummet att eleven tar del av flippen hemma.
En flipp är inte heller nödvändigt vis en film. 
Att flippa klassrummet är en tankemodell och inte en absolut metod.

I början var jag nog inte så medveten om vad jag gjorde utan det var mer en konsekvens av att jag gillar att arbeta med digitala verktyg. Min mentala flipp tog ordentlig fart när jag hittade Sams och Bergmann och den mentala flippen har för mig varit avgörande för att kunna få en bra IKT-pedagogisk tanke bakom det jag gör. Mitt arbete med eleverna har utvecklats hela tiden och gör det fortfarande. Jag tror inte att det fliippade klassrummet är mitt mål utan det är en tanke(modell) på vägen. 

Jag tror att den mentala flippen är nödvändig för att man ska kunna närma sig att kunna arbeta med IKT-pedagogik på ett bra sätt. För en del är det en enkel och snabb tankevurpa, kanske inte ens märkbar. För andra är det oerhört svårt steg att ta. Jag ser visserligen det positiva för eleverna med att flippa klassrummet, men den stora fascinationen för mig är hur modellen har förutsättningar att göra digitala verktyg till naturliga inslag i undervisningen.

Jag är tveksam till att köpa in flipfilmer via företag! Läraren är viktig. Att anpassa flipparna efter sina egna elever är viktigt.

Komplement är en sak. Att låna in en annan film eller att leta efter filmer kan jag tycka är ok. Det jag har svårt för är när man köper in ett helt koncept med filmer (som påstås täcka in läroplanen) och sen använder dom en efter en för att bocka av olika moment i det ämne man undervisar i. 
Det är säkert inte alla som hamnar där, men jag ser en risk i att köpa in filmer och tro att det är en enkel lösning på att använda digitala verktyg i undervisningen. Läraren ÄR det viktigaste delen i undervisningen vare sig man arbetar digital eller inte. Lärarens pedagogik kring flippen är viktig för att den ska ge ett mervärde.

Jag tror att det lätt är så att man ser det som ett massivt arbete att göra sina egna filmer - och det är det - och därför underlättar man sin arbetsbörda genom att låna andras filmer. Men vad jag vet så gillar elever för det mesta att den egna läraren gör flippen. Om man nu tycker att det är svårt eller att det innebär för mycket jobb att göra filmer så finns det också andra sätt att flippa på.

Men observera också att jag ser en skillnad i att köpa in ett material som påstår sig täcka allt och att låna in filmer som man tycker fungerar bra med de syften man vill uppnå. Och jag ser också skillnad i att låna en del eller att låna allt. 

Absolut bäst tror jag att det är att göra sina egna flippar. Då utgår du helt och hållet från dina egna elevers behov och du kan bygga vidare på hur lektionen landar i nästa flipp. Det kan man inte helt och hållet göra om man tar någon annans filmer. 

Självklart går det att låna andras filmer, men då får man vara mer uppmärksam på vad syftet är med filmen, hur man tänker bygga upp lektionen, vart flippen ska leda och hur man bygger vidare på den tillsammans med sina elever. Annars blir det lätt så att man bara bockar av ämnesområden istället för att hitta den fördjupade kunskapen.


Den viktigaste delen av att flippa klassrummet är den mentala flippen.

Är du redo att ta hoppet för den mentala flippen? 

"""" FLIP """" by Tim RT - CC BY

Läs mer