För bra många år sen arbetade jag.... Nej stopp tänk om! Inte
så många år sen. Riktigt så gammal är jag inte. Vi tar om.
För många år sen arbetade jag på en skola som det inte var något speciellt med alls. (Tack det var lagom många år som du tänkte dig den här gången.) Precis som de allra flesta andra skolor runt om i landet. Det var en trevlig arbetsplats med ambitiösa överlag elever, trevliga kollegor samt en bra och tydlig rektor. Jag undervisade en årskurs 5 i en lång korridor med fyra klassrum som låg med utsikt över skolgården. I korridoren fanns höga fönster där man kunde se ut över parkeringsplats och fotbollsplan. Två gamla skolpianon fanns i korridoren och de användes omväxlande som sittbänk och... instrument?
I den här korridoren stod också två datorer att dela på de här fyra klasserna. Det var bra att de stod så nära som i korridoren och någon datasal hade vi inte. Ordentliga burkar var det och det är svårt att så här i efterhand förstå att man var rädd för stölder med tanke på den vikt som dessa tekniska under ändå innehade.
Det var med knapp nöd vi slapp logga in i Windows 3.11 via dosprompten, för att där kunna arbeta med programmen Chefrens pyrmid, Dyslexia och Mias Mattehus. Vi hade uppkoppling mot nätet som då betraktades som rätt ok, men som idag antagligen skulle även de mest datorintresserade barn att hellre skriva skrivstil eller lära sig Lilla Katekesen utantill, än att vänta den tid som uppkopplingen tog då. I vilket fall tyckte vi att vi hade det ganska bra med de där två datorerna. De stod där, de fungerade trots att de var sammankopplade med kommunens nätverk och de användes relativt flitigt.
Jag hade framförallt två elever som gärna satte sig vid datorn och arbetade. De ville inte sätta sig för att utföra de arbeten jag föreslog, men de satt gärna inne under rasten om de fick för att arbeta med Chefrens pyramid. Redan då var jag så snäll att jag tänkte att de kunde de väl få göra. Det skadade inte att de satt där, inte alla raster, men vid några tillfällen. Att de alltid var i god tid till lektionerna uppfattade jag mest som att de var två ordningsamma gossar och jag förlängde inte tanken till att de eventuellt tillbringade fler raster framför burken än jag trodde.
Vi arbetade med Europa, som man så ofta gör i årskurs 5. Eleverna jobbade på bra och förhoppningsvis lärde de sig en hel del. Alla utom de två pojkarna med rastvanor som jag inte var helt insatt i. De satt och hängde över böckerna men fick inte så mycket arbetsuppgifter gjorda. Jag diskuterade det är med dem vid några tillfällen, vilket inte ledde till någon större förändring. Där inträffade alltså ett dilemma i min lärarhjärna. Hur få dessa två pojkar att bli mer aktiva på lektionerna? Hur skulle jag få Dem att lära sig något?
Nu tror du förstås att jag kom på den briljanta idén att sätta dom framför datorn och arbeta. Men se det gjorde jag inte. Eftersom våra program inte alls hade med geografi att göra så fanns det inte i min sinnevärld att göra den kopplingen.
Tiden smög vidare och jag funderade. Tills den dagen jag hade glömt ett papper i klassrummet och gick tillbaka dit på rasten. Du vet precis vad jag hittade, nämligen två något överraskade elever vid datorn i korridoren utanför klassrummet. Innan jag kom på tanken att skälla ut dom för att de på rasttid lekte i Mias Mattehus, så slapp en fråga ur mig i ren förvåning. En dum fråga eftersom jag trodde att svaret var ganska självklart, men en ganska vettig sådan visade det sig när jag just inte fick det svar som jag förväntade mig.
Vad gör ni inne?
Svaret kom snabbt och i ett ganska tyst tonläge. De två huliganerna arbetade med en hemsida. Jag frågade varför. En lika dum fråga det egentligen när man tänker efter så här efteråt. Nu blev de i alla fall ivriga. Det syntes att de var klart entusiastiska och de förklarade att de gärna visade. De var så stolta över sitt verk att de helt enkelt inte klarade av att balansera det med något sorts dåligt samvete för att ha tillbringat rasttiden inomhus längre.
De visade mig alltså hemsidan. Ett helt enormt stort nätverk med text och länkar till olika sidor med källor etc. Allt handlade om Europa. Jag tror inte att jag överdriver när jag åtminstone rent tankemässigt gapade av förvåning. Allt de som jag inte trodde att de hade lärt sig fanns där och mer därtill. Det fanns inget annat att göra än att låta grabbarna fortsätta arbeta med sitt verk. Fast från och med nu gjorde de det med mitt goda minne och mer på lektionstid.
Jag insåg att det lärande som är bäst för eleven inte alltid är det som vi lärare ser. Ibland behöver vi erkänna att eleven känner sig bäst själva och att det bästa sättet för dem att inhämta kunskap kanske de känner till bäst själva också. Frågan är om det är värt att sätta sig över eleverna och bestämma hur vi ska arbeta, med vad och när. För vems skull bestämmer vi det? Mitt absoluta svar att det ofta är för vår egen skull. Att som lärare vilja ha kontroll är inte ovanligt, men till syvende och sist är det trots allt elevens om ska göra jobbet och är det då inte en fördel att de faktiskt känner entusiasm inför lärandet? . Det innebär inte att vi släpper kontrollen bara för att vi väljer att lyssna på eleverna. Vi kan ge förslag, vi kan styra upp och vi kan finnas där som stöd och hjälp och det vill jag
Vad jag däremot inte gjorde efter att ha hittat mina elever i korridoren var att berätta för någon annan i skolan vad de sysslade med. Hade jag haft mer råg i ryggen så hade jag gjort det. Men med bakgrund av Mias Mattehus, datasalar och datakörkort som var grunden vid den här tiden så visste jag inte riktigt hur jag skulle försvara att jag lät mina elever arbeta på det här sättet, även om jag instinktivt kände att det var rätt. Helt klart gör jag på ett helt annat sätt idag.
Vad lärde jag mig mer från den här episoden. Dels att barn faktiskt lär sig även om det inte syns på dom. Vår uppgift som lärare behöver vara att hitta bästa sättet att få det att synas.Det är inte heller ett visst program eller app som är avgörande för hur mycket en elev lär sig. Oftast tycker jag att de program som inte är låsta till speciella uppgifter är de som är mest användbara i undervisningen. Jag kan inte använda en app eller ett program för varje arbets- eller ämnesområde. Det är dyrt att använda alltför många varianter och det kan vara tidsödande att sätta sig in hur de fungerar. För jag sätter mig alltid in i de program jag vill att eleven arbetar med. Visst kan man sätta eleverna att arbeta med något utan att kontrollera det, men jag tycker att jag kan ge en bättre formativ feedback och ha koll på att de arbetar på ett bra sätt om jag faktiskt vet hur det fungerar och hur jag själv kan koppla det till kunskapsförmågor i Läroplanen . Därutöver kommer det nu så många nya program, för att inte tala om appar, som jag omöjligt kan hålla mig ajour med. Visst hjälper sidor som
Skolappar och
Pappas appar, men en viss sortering och grubblande över appens relation till Läroplanen vill jag ändå göra.
Men det viktigaste jag lärde mig var nog ändå att ha ett öppet arbetssätt med mina elever. Jag vill att de ska känna att de kan komma med förslag, ifrågasätta mina idéer eller helt enkelt bara kunna diskutera olika arbetssätt eller ämnesinnehåll i ett arbetsområde. Mina elever får inte göra precis som de vill, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans kommer fram till hur vi ska arbeta och med vad med utgångspunkt från läroplanen. Det händer att mina elever källkritiskt ifrågasätter det jag säger. Det ser jag som en framgång och jag hoppas att de inte uppfattas som näsvisa negativister när de tar sig vidare till nästa skola, utan istället ses som de nyfikna och vetgiriga själar som de faktiskt är.
Det dök upp en länk till en film om barns kreativitet i de sociala medierna efter det att jag hade skrivit det här. Jag tycker att den passade så bra in i sammanhanget att jag lägger in den så här i efterhand. Det är tur att barn inte alltid låter sig hindras av vuxnas tankesätt.
