Hur man än vänder sig...

Seriöst så trodde jag det aldrig. Att jag på allvar skulle vilja dra mig tillbaka från sociala medier. Rejält. Inte heller att jag skulle skriva något sånt här. För jag ogillar själv när man gör sig själv till martyr. Det är inte det jag vill göra. Jag vill bara berätta vad jag känner.

Jag är en av dom som hållit med om att den goda tonen i sociala medier många gånger övergått till intrikata påhopp. Det här är något som sker både offentligt, på tex Twittter eller Facebook, men även dolt via mail eller DM. Jag har fått min beskärda del av maktfullkomlighet och härskartekniker riktade emot mig (ibland från personer jag minst kunde ana), vilket visserligen fått mig att tänka, men som ändå fått mig att stå fast i min övertygelse:
Sociala medier är ett bra ställe att diskutera skolfrågor i!
I ett fåfängt försök att vilja visa hur sociala medier också kan verka positivt så startade jag #digitalkramar för ett tag sen. Det blev inte rikrigt som jag tänkt mig. Efter att ha problematiserat effekten så skrev jag ett blogginlägg och sen gjorde jag ett nytt försök.

Det blev ännu värre. Nu var det tydligen dumt att sända #digitalkramar också, även om intentionen var att försöka sprida dt till så många som möjligt. Nix. Det var inte ok för det kunde hända att folk kände sig exkluderade. Dessutom var det för "hurtfriskt". Jag brukar inte vara allmänt "hurtfrisk". Glad och positiv för det mesta. Men inte menat åt att enbart dunka själafränder i ryggen. Tanken med #digitalkramar var att skapa något gott. Det var dumt tänkt tydligen.

Igår blev jag anklagad för att trycka ner andra i en tråd på FB. Jag kände mig tvungen att fråga flera personer om de ansåg att jag gjorde det i den diskussion det handade om. De tyckte inte alls att jag gjort något fel. Ändå fick jag rådet att inte diskutera alls med vissa personer. Att bara släppa när jag kände mig trampad på. Jag kanske tom borde ta bort mina svar i tråden freslog någon. Så att deras kommentarer kunde stå ensamma utan någon sorts "bevis" på att det som hävdades (att jag kränkte andra människor) var sant. Nej det tänkte jag ite göra. Uppenbarligen bättre att låta märkliga resonemang stå oemotsagda om jag ska gå åp den här linjen. Följden blev att jag blockerade en del av de personer som gjorde falska anklagelser emot mig, i ren självbevarelsdrift.

Så. Jag kan inte längre diskutera i sakfrågor om jag har en motstående åsikt, för då riskerar jag att få irrelevanta och falska anklagelser riktade emot mig. Inte heler får man säga positiva saker eller skicka #digitalkramar eftersom det också kan kränka folk om de inte blir utvalda.

Bättre tydligen att vi inte diskuterar eller befinna sig i sociala medier alls med andra ord. Verkligen ett lyft för debatten och skolutvecklingen.
Känner jag mig själv så studsar jag tillbaka, men mitt i debatten om #godton så känner jag mig oerhört påhoppad från alla möjliga håll. Fastän jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort något fel. Men det ligger väl på mig det också.
I ärlighetens namn så finns det gränser för hur mycket vi ska problematisera!

Sad Monkey, CC (by), Fernando dos Anjos

Lite (o)lustigt är det väl också att just det här var min första tweet.