Analoga tankar på min digitala plats

Jag har tänkt på det länge... och i torsdags så gjorde jag det äntligen. Jag tog med mig Huckleberry och gick ut på lunchrasten. I ett hörn av skolgården står några bänkar och där satte jag mig ner. Några barn som satt på bänkarna redan undrade vad det var för en bok. Jag sa att det var en spännande bok som handlade om att få vara fri. Ville någon lyssna?
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.

Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.

Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.

Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.

@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka

@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel

@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början

@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt

@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så

@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig

@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början

@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack

@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där

Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?

Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"

Jag lånar din bild, Marika. Hoppas att det är ok.

Cup Of Tea