Att vara nog

Vi kan alla ha en dålig dag. Sedan har vi en dålig vecka. Plötsligt inser vi att det alltför lång tid har varit så att den dåliga tiden överväger den tid som är bra. Du är utmattad istället för full av förväntan. Kanske har du blivit tillplattad i en diskussion på Twitter eller inte förstått vart skolpolitiken är på väg och hur det på något sätt ska kunna hjälpa dig i ditt arbete. Stort eller smått så har du börjat fundera över om det finns något positivt kvar med att vara lärare.

Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. Ändå vet du att varje gång du ska gå in i klassrummet så har du en lektion som du måste leda, samtal du måste genomföra och diskussioner som behöver övervakas. Oavsett hur du känner dig. Du måste vara på topp varje lektion. Så när du kliver ut från klassrummet kanske det inte finns något kvar som kan hålla dig kvar på toppen, ingen energi att använda till resten av dagen. Så var hittar du energin till alla de saker som finns kvar att göra? Delta i ett möte, rätta inlämnade arbeten, föräldrasamtal, handla mat, ta hand om egna barn och läsa den där boken som du själv har valt. Allt som känns relevant är istället att få sjunka ner i soffhörnet och blunda. Men det är klart, det gör du inte, för någonstans måste du balansera både arbete och privatliv.

Upp igen - kämpa på.
Jag har haft ett jobbigt år. Det har hänt mycket inte bara i mitt lärarliv utan också i det privata. Kombinationen och tyngden av båda har känts.
Vad skulle hända om jag berättade om allt som jag har kämpat med? Är alla "offentliga" lärare supermänniskor? Måste man vara positiv, glad, ständigt på gång och inspirerande för att bli accepterad av de som läser ens blogg? Måste man hålla med alla i det offentliga rummet och vara oberörd av alla påhopp för att bli inbjuden till rätt konferenser eller jobb? Måste man skriva en bok, gilla allt som alla säger eller dricka massor av kaffe för att få stå i finrummet och föreläsa? Behöver allt man gör i klassrummet vara perfekt och orken vara outsinlig?
En del kan man stå för annat får man stå för.

Verkligheten för lärare är att vi varje dag och varje vecka har ett ganska slitigt arbete. Ibland går det lättare och ibland är det tyngre. Vi är uppe sent för att planera lektioner och har föräldrar som skickar oss e-post och förväntar ett omedelbart svar. Kanske finns det tid till att hinna med familjen eller att läsa en tidningsartikel om hur uselt vi sköter vårt arbete. Det känns som att de flesta som skriver artiklar om skolan har en orealistisk hätsk kritik som inte är helt förankrad i skolans verklighet. Vi som befinner oss i verkligheten, varje dag och varje vecka, ser hur diskussionen om oss och vårt arbete pågår runt omkring oss som en virvelvind där påverkansgraden för egen del känns väldigt liten. Mitt i stormens öga försöker jag få saker och ting att stå någorlunda fast, för att få livet att fungera någorlunda bra ändå. Både yrkesmässigt och privat.

Att vara lärare är inte en enkel balansgång. För någon. Ändå måste det finnas en balans. Det handlar inte om att lägga in backen utan om att prioritera.
Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Det är inte lätt, men sitter man på sjukhuset med sitt eget barn så ska det inte kännas fel att man inte står på jobbet och pratar om skillnader och likheter mellan de abrahimitiska religionerna. Ändå har det varit så för mig under framför allt den här höstterminen (och jag tror för många andra lärare).

Det är jullov. Jag försöker släppa alla tankar som snurrar förutom de som finns här hemma. Jag har köpt böcker. Vanliga härliga böcker som jag vill läsa för min egen skull. Barnbruden av Anna Laestadius Larsson, Ensam i Berlin av Hans Fallada och Holy Cow av David Duchovny.
Jag tittar på komedier med min son, diskuterar livets bekymmer med min dotter och fotograferar tillsammans med min andra dotter.
Det är inte antalet följare på Twitter eller att förbereda min nästa föreläsning som avgör ifall jag känner mig positiv just nu. Det är att få landa och känna att jag också hinner med det viktiga på hemmaplan. Det är många sjukhusbesök kvar, det blir så när man skär sig rejält i handen. Livet går vidare hur många lektioner du än har att förbereda.

Jag tycker om att vara lärare. Undervisningen är bland det bästa som finns. Det går inte att ha en absolut "att göra"-lista i klassrummet. Det vindlar sin egen väg och många elever är det att ha koll på. Alla behöver jag se, alla behöver jag finnas där för, alla ska jag ta upp till kunskapstoppen. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då.

Det är som en fotbollsmatch. Men det är inte bara spelarna som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Och de allra flesta som har spelat på matchen känner sig besvikna. Även om spelarna har gjort sitt bästa efter de förutsättningar de har.
(Se gärna youtube-klippet nedan för en liten jämförelse.)

Undervisningen är inte som en fotbollsmatch. Det handlar inte om att vinna allt, för annars är du en förlorare. Det finns ingen som köper lärare för fantasipriser eller tackar oss i Kungsträdgården när eleverna lyckades exeptionellt bra på nationella proven.

Jag är lärare och jag kan inte bära omkring på en ständig skuld över allt jag inte hann göra, allt jag inte hann se eller allt jag inte gjorde exakt rätt. Jag ger allt jag har varje dag, och det är tillräckligt.

Om du ger allt du har för dina elever. Undervisar, sätter betyg eller omdömen, kommunicera med föräldrar, arbeta för att hålla dig uppdaterad med vad som händer kring ditt ämne eller undervisning i stort och smått samt mycket mycket mer, så är det tillräckligt. Du är nog!

Om de som skriver nedsättande tidningsartiklar om skolan och lärare visste allt jobb som du lägger ner i ditt klassrum och på dina elever så kanske tonen i deras texter skulle vara någon annan. Alla de som vet bättre och tydligen också kan bättre - låt de också göra bättre! Det är mycket enklare att sitta på läktaren och döma spelet. Skrika ut vad som är en dålig passning eller ett uselt spelupplägg. Om du som vet bättre inte arbetar i skolan så är du välkommen till oss. Sverige behöver många fler lärare. Du behövs.

Ett lärarliv är inte enkelt, men du gör ditt bästa och mer kan ingen
begära av dig.

(Skrivet lite senare på kvällen samma dag.)
Som tillägg och förtydligtande:
Det här inlägget är inte skrivet för att det är fult att "jobba på lovet. Det är inte skrivet för att man som lärare ska ha dåligt samvete vare sig för att man jobbar eller vilar sig över ett lov. Jag anser att det är upp till var och en vad man mår bra av. Det är inte heller skrivet för att betona att vi alla ska ha rätt att misslyckas. Tvärsom kanske mer för att vi ska förstå att det egentligen inte är ett "misslyckade" i den vanliga bemärkelsen alla gånger. Mina tankar i det här inlägget gäller istället de ouppnåeliga krav som ställs på lärare idag. Något som jag tror att vi lärare alldeles för lätt tar till oss och tar på oss.

Så till sist - från mig till dig: