5 april 2014

Ansvar för lärandet

Jag läser Lena Anderssons ledarartikel i DN från igår. Jag läser den om och om igen. Det finns en poäng i det hon skriver. Det är eleven som har det största ansvaret för det egna lärandet. Självklart måste det vara så, för rimligtvis går det inte att tvinga in kunskap i någon. Vare sig elever, vuxna eller skolpolitiker. Hur ska vi lärare kunna lära ut ifall inte eleverna är villiga att ta till sig kunskap? Varför ska vi lärare få skulden för usla PISA-resultat om eleverna tror att de ska få allt gratis?
Andersson skriver att det är ett enträget pluggande som behövs för att kunskapen ska fastna. Med en riktigt bra lärobok så kan alla elever lyckas, även om de drabbats av "mediokra lärare". PISA är småpotatis och varje 15-åring kan fixa det där om de bara hade haft lite mer disciplin och inte förväntade sig att läraren ska ta fram sitt trollspö och ta bort det faktum att kunskap kräver arbete.
Jag läser hyllningarna till artikeln i kommentarsfältet och sociala medier. Äntligen någon som fattat att det inte är lärarnas fel. Äntligen någon som skrivit sanningen. Bättre läroböcker och tydlig information till eleverna, så att de förstår att de måste studera mer enträget och på egen tid, är det enda rätta.

Vad är det då som känns så fel?
Det som känns fel är att Andersson utgår ifrån att alla elever fungerar likadant.

Jag vägrar lägga över hela ansvaret på lärandet i elevernas knä. Jag vägrar lämna mina elever ensamma i att kompensera för mina eventuella brister. För mig är det inte försvarligt att tro att mina elever klarar ett PISA-test även om jag är aldrig så klantig på att lära ut matematik eller samhällskunskap. Det svåra med artikeln är att om vi ska lägga huvudfokus på att eleverna brister i att ta ansvar för det egna lärandet, så gör vi det alldeles för enkelt för oss. Visserligen är det en tacksam tanke: Det är inte lärarnas fel! Är man lärare så är det lockande att ta tag i det halmstrået efter alla negativa skriverier om hur usel vår yrkeskategori är.

PISA bygger på idén om att lärande går till på ett och samma sätt. Skolpolitik och resursfördelning bygger idag också på att lärande går till på ett och samma sätt. Min egen skolgång fungerade storartat. Möjligtvis klarade jag mig så bra i skolan att jag blev ganska bekväm. Jag visste att jag klarade av skolan utan någon större ansträngning. Skolan var enkel och betygen blev bra. Skulle jag bygga allt mitt skoltyckande på min egen skolgång så skulle jag absolut kunna hålla med Andersson. När jag gick i skolan så såg jag mig själv och vad jag presterade. Den feedback jag fick var i form av betyg. Hade jag fått en mer formativ feedback är jag övertygad om att jag hade lyckats ännu bättre. Men jag var nöjd. Men en klass består inte av en enda elev. I erfarenhetens ljus kan jag se klasskamrater som på ett helt annat sätt fick kämpa med skolan.

Min son sa igår att sagan om Bröderna Lejonhjärta slutade dåligt. Jag hade inte samma upplevelse och frågade varför han uppfattat det så. Möjligtvis så kunde det vara så att brödernas upprepade död kunde uppfattas som negativt. Tänkte jag.
"Du vet när dom ska hoppa... För att när man dör så kommer man till ett bättre ställe. Om de dör kommer de till Nangilima, eller hur?! Då måste ju Katla och Tengil också vara där!"
Jag måste erkänna att jag aldrig hade tänkt på det ur det här perspektivet förut.

Jag tror att de som vågar gå sin egen väg och tänka kreativt kommer att lyckas i livet. (Fler exempel på kreativa elever ser du här.) Ibland säkert många gånger bättre än andra. Men vi måste också hjälpa många av de eleverna som följer just de här tankebanorna att lyckas. Det gör vi inte genom att stänga in alla i ett fyrkantigt sätt att tänka kring skola och lärande. Det gör vi inte genom att säga att läroböcker är den enda vägen och att ett intensivt inpräntande av vad som står där är enda möjligheten.
Vi ställer frågor och sätter upp förutsättningar i skolan som många gånger är rent ut sagt dumma. Jag har lärt mig att om jag får ett konstigt svar så ska jag, istället för att underkänna svaret, fundera över hur jag ställde frågan. De allra flesta gångerna har jag fått erkänna att svaret jag fick var ett fullt godtagbart svar utifrån hur jag ställt frågan. Oftast stannar vi dock inte upp. Vi underkänner bara.

Alla elever lär inte på samma sätt. Det går ca 891000 (i skrivande stund ligger Skolverkets hemsida nere, så exakt antal får jag fylla i senare) elever i Sveriges grundskolor. Det vore ett rent under ifall alla de är eleverna lärde bäst genom att komplettera skoldagen med intensivt läsande i böcker på hemmaplan. Det är skolans uppdrag att se till att alla elever får samma möjligheter att få en grundutbildning. Lägger vi ansvaret helt i knät på eleverna så har vi misslyckats. Om vi inte vidgar våra perspektiv och inser att lärande är mer än böcker och råplugg så väljer vi också att låta massvis av våra elever att misslyckas. Låt lärare och elev tillsammans hitta det bästa sättet att lära inom skolans ram. Ingen av oss vet hur det ser ut i Nangilima. Det ena svaret är inte mer rätt än det andra.
Sveriges lärare är inte dåliga. Svenska eleverna är det inte heller.
Huvudansvaret för eleverna lärande ligger hos skolan och lärare. Jag önskar att vi hade makten att få ta det ansvaret också utan politiska populister eller "jag-har-gått-i-skolan"-tyckare. Ge Sveriges lärare möjligheten att använda sin professionalism istället för att rycka och slita sönder oss från alla håll.

Jag har tre egna barn som alla fungerar olika när det kommer till lärande.
Jag har inte bara gått i skolan utan undervisar också i den.


0 kommentarer :

Skicka en kommentar