Att vara nog

Vi kan alla ha en dålig dag. Sedan har vi en dålig vecka. Plötsligt inser vi att det alltför lång tid har varit så att den dåliga tiden överväger den tid som är bra. Du är utmattad istället för full av förväntan. Kanske har du blivit tillplattad i en diskussion på Twitter eller inte förstått vart skolpolitiken är på väg och hur det på något sätt ska kunna hjälpa dig i ditt arbete. Stort eller smått så har du börjat fundera över om det finns något positivt kvar med att vara lärare.

Det är lätt att känna sig nedtryckt när du är en lärare. Ändå vet du att varje gång du ska gå in i klassrummet så har du en lektion som du måste leda, samtal du måste genomföra och diskussioner som behöver övervakas. Oavsett hur du känner dig. Du måste vara på topp varje lektion. Så när du kliver ut från klassrummet kanske det inte finns något kvar som kan hålla dig kvar på toppen, ingen energi att använda till resten av dagen. Så var hittar du energin till alla de saker som finns kvar att göra? Delta i ett möte, rätta inlämnade arbeten, föräldrasamtal, handla mat, ta hand om egna barn och läsa den där boken som du själv har valt. Allt som känns relevant är istället att få sjunka ner i soffhörnet och blunda. Men det är klart, det gör du inte, för någonstans måste du balansera både arbete och privatliv.

Upp igen - kämpa på.
Jag har haft ett jobbigt år. Det har hänt mycket inte bara i mitt lärarliv utan också i det privata. Kombinationen och tyngden av båda har känts.
Vad skulle hända om jag berättade om allt som jag har kämpat med? Är alla "offentliga" lärare supermänniskor? Måste man vara positiv, glad, ständigt på gång och inspirerande för att bli accepterad av de som läser ens blogg? Måste man hålla med alla i det offentliga rummet och vara oberörd av alla påhopp för att bli inbjuden till rätt konferenser eller jobb? Måste man skriva en bok, gilla allt som alla säger eller dricka massor av kaffe för att få stå i finrummet och föreläsa? Behöver allt man gör i klassrummet vara perfekt och orken vara outsinlig?
En del kan man stå för annat får man stå för.

Verkligheten för lärare är att vi varje dag och varje vecka har ett ganska slitigt arbete. Ibland går det lättare och ibland är det tyngre. Vi är uppe sent för att planera lektioner och har föräldrar som skickar oss e-post och förväntar ett omedelbart svar. Kanske finns det tid till att hinna med familjen eller att läsa en tidningsartikel om hur uselt vi sköter vårt arbete. Det känns som att de flesta som skriver artiklar om skolan har en orealistisk hätsk kritik som inte är helt förankrad i skolans verklighet. Vi som befinner oss i verkligheten, varje dag och varje vecka, ser hur diskussionen om oss och vårt arbete pågår runt omkring oss som en virvelvind där påverkansgraden för egen del känns väldigt liten. Mitt i stormens öga försöker jag få saker och ting att stå någorlunda fast, för att få livet att fungera någorlunda bra ändå. Både yrkesmässigt och privat.

Att vara lärare är inte en enkel balansgång. För någon. Ändå måste det finnas en balans. Det handlar inte om att lägga in backen utan om att prioritera.
Prioritering innebär att jag måste välja var jag bäst lägger min energi. Helst utan att få ett "dåligt samvetes"-moln hängande över mig. Det är inte lätt, men sitter man på sjukhuset med sitt eget barn så ska det inte kännas fel att man inte står på jobbet och pratar om skillnader och likheter mellan de abrahimitiska religionerna. Ändå har det varit så för mig under framför allt den här höstterminen (och jag tror för många andra lärare).

Det är jullov. Jag försöker släppa alla tankar som snurrar förutom de som finns här hemma. Jag har köpt böcker. Vanliga härliga böcker som jag vill läsa för min egen skull. Barnbruden av Anna Laestadius Larsson, Ensam i Berlin av Hans Fallada och Holy Cow av David Duchovny.
Jag tittar på komedier med min son, diskuterar livets bekymmer med min dotter och fotograferar tillsammans med min andra dotter.
Det är inte antalet följare på Twitter eller att förbereda min nästa föreläsning som avgör ifall jag känner mig positiv just nu. Det är att få landa och känna att jag också hinner med det viktiga på hemmaplan. Det är många sjukhusbesök kvar, det blir så när man skär sig rejält i handen. Livet går vidare hur många lektioner du än har att förbereda.

Jag tycker om att vara lärare. Undervisningen är bland det bästa som finns. Det går inte att ha en absolut "att göra"-lista i klassrummet. Det vindlar sin egen väg och många elever är det att ha koll på. Alla behöver jag se, alla behöver jag finnas där för, alla ska jag ta upp till kunskapstoppen. Jag vill kunna lämna skolan varje dag och konstatera att jag gjort mitt bästa, att jag har försökt att vara en fantastisk lärare just den dagen och att jag gav allt som jag hade möjlighet till där och då.

Det är som en fotbollsmatch. Men det är inte bara spelarna som bedömer hur matchen har gått. Det gör även domaren, publiken, sportjournalisterna, idrottsförbund, tv-tittare och idrottsministern. Och de allra flesta som har spelat på matchen känner sig besvikna. Även om spelarna har gjort sitt bästa efter de förutsättningar de har.
(Se gärna youtube-klippet nedan för en liten jämförelse.)

Undervisningen är inte som en fotbollsmatch. Det handlar inte om att vinna allt, för annars är du en förlorare. Det finns ingen som köper lärare för fantasipriser eller tackar oss i Kungsträdgården när eleverna lyckades exeptionellt bra på nationella proven.

Jag är lärare och jag kan inte bära omkring på en ständig skuld över allt jag inte hann göra, allt jag inte hann se eller allt jag inte gjorde exakt rätt. Jag ger allt jag har varje dag, och det är tillräckligt.

Om du ger allt du har för dina elever. Undervisar, sätter betyg eller omdömen, kommunicera med föräldrar, arbeta för att hålla dig uppdaterad med vad som händer kring ditt ämne eller undervisning i stort och smått samt mycket mycket mer, så är det tillräckligt. Du är nog!

Om de som skriver nedsättande tidningsartiklar om skolan och lärare visste allt jobb som du lägger ner i ditt klassrum och på dina elever så kanske tonen i deras texter skulle vara någon annan. Alla de som vet bättre och tydligen också kan bättre - låt de också göra bättre! Det är mycket enklare att sitta på läktaren och döma spelet. Skrika ut vad som är en dålig passning eller ett uselt spelupplägg. Om du som vet bättre inte arbetar i skolan så är du välkommen till oss. Sverige behöver många fler lärare. Du behövs.

Ett lärarliv är inte enkelt, men du gör ditt bästa och mer kan ingen
begära av dig.

(Skrivet lite senare på kvällen samma dag.)
Som tillägg och förtydligtande:
Det här inlägget är inte skrivet för att det är fult att "jobba på lovet. Det är inte skrivet för att man som lärare ska ha dåligt samvete vare sig för att man jobbar eller vilar sig över ett lov. Jag anser att det är upp till var och en vad man mår bra av. Det är inte heller skrivet för att betona att vi alla ska ha rätt att misslyckas. Tvärsom kanske mer för att vi ska förstå att det egentligen inte är ett "misslyckade" i den vanliga bemärkelsen alla gånger. Mina tankar i det här inlägget gäller istället de ouppnåeliga krav som ställs på lärare idag. Något som jag tror att vi lärare alldeles för lätt tar till oss och tar på oss.

Så till sist - från mig till dig:

Läs mer

God Jul

Mer behöver inte sägas. Just nu...

Läs mer

De 50 bästa apparna för lärare

Hur bar vi oss åt innan Inernet? Den här listan med förslag på de 50 bästa apparna för lärare hittade jag tex ute i vimlet på en av de sidor jag brukar följa. Eftersom man får dela den fritt så fortsätter jag på den banan, så att fler kan hitta den. Jag tänker alltså inte ta åt mig någon cred för det här utan skickar den vidare från er till Terry Heick. Ta förslagen med en nypa salt. Appen Phonics Genius är tex tänkt med utgång från att du är engelsktalande, men jag antar att den går bra att använda även för den som lär sig engelska. Du behöver scrolla ned en bit för att se apparna och glöm inte att det finns ytterligare en sida att bläddra fram

50 Of The Best Free Apps For Teachers

View more lists from Terry Heick

Läs mer

Analoga tankar på min digitala plats

Jag har tänkt på det länge... och i torsdags så gjorde jag det äntligen. Jag tog med mig Huckleberry och gick ut på lunchrasten. I ett hörn av skolgården står några bänkar och där satte jag mig ner. Några barn som satt på bänkarna redan undrade vad det var för en bok. Jag sa att det var en spännande bok som handlade om att få vara fri. Ville någon lyssna?
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.

Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.

Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.

Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.

@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka

@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel

@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början

@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt

@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så

@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig

@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början

@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack

@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där

Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?

Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"

Jag lånar din bild, Marika. Hoppas att det är ok.

Cup Of Tea

Läs mer

Lärarsurr

Skolforum surrar. Jag lyssnar på surret även när jag sitter lite mer avsides och ser hur det rör sig på golvet.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig. 

Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.

Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.


När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.


Visst surrar det på Skolforum.

Läs mer

#Kronan

Läs mer

Vågar du utmana dina kunskaper?

Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.

Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan.  Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers." Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.

Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.

Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.

Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.

Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.

Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?


Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.

DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher

Läs mer