Jag är inte expert på mina egna barn

Jag har tre barn i olika åldrar. De är tonåringar nu och ganska självgående, så jag har gått igenom varje fas av skola tillsammans med dom.
Jag vet på ett ungefär vad de önskar sig i födelsedagspresent, jag vet vilken mat de gillar (eller kanske framför allt vilken de inte gillar), jag vet vilka ärr de har efter diverse snubblingar (både fysiska och psykiska) och jag vet vilka texter de gillar att läsa. Vilka betyg de har, vad som stressar dom och vilka ämnen de älskar i skolan har jag koll på och jag måste gå på tre olika sorters filmer om jag vill gå med dom på bio. De är väldigt olika och en har autism, vilket de andra inte har. Jag vet hur de fungerar alla tre.
Men jag är inte expert på mina barn.

Inte när de är i skolan. Då är det mina barns lärare som är experterna. Jag förväntar mig att de lyssnar på mina kunskaper om mina barn, men jag dikterar inte villkoren för undervisningen. Jag kan ha önskemål och berätta om vad som fungerar eller inte hemma, men jag vet inte hur de fungerar i en undervisningssituation.

Jag vill att lärare får bättre kunskaper om barn med olika diagnoser och hur man bäst kan arbeta inkluderande. I mina ögon bör grunden vara ett inkluderande arbetssätt. Det kräver, som sagt, kunskaper och därför fortbildning.

Jag vill att föräldrarna bidrar till bilden kring sitt barn för att läraren bättre ska kunna ge rätt och bra undervisning. Det kräver ett samarbete. Ett samarbete där båda ger och tar. Ett samarbete där läraren är experten på sin profession, dvs undervisning. Läraren har ett ansvar som går ganska långt för att arbeta inkluderande. Det betyder att det inte är okej att kräva assistent till varje barn som inte hänger med på den autobahn som läraren har stakat ut i 190 knutar. Det innebär inte att det är speciallärarens ansvar att ta över undervisningen så fort du inte förstår dig på en elev.

Med hjälp av föräldrarna avgör läraren hur arbetet med eleverna ska gå till. Det gäller all undervisning och inte bara då elever har diagnoser eller då det finns annat som påverkar ett barns liv. Ibland räcker vi lärare inte till. Det innebär inte att vi ska ge mer och mer av något som vi inte kan eller ge oss in i en djungel av psykologi eller kuratorsarbete som vi inte har tillräckliga kunskaper om. Då kanske hjälpen finns utanför skolan. Eller också så finns den inom skolan, men där lärarens profession med hjälp av annan expertis får avgöra hur undervisningen bäst fungerar.
Lärare - Våga lyssna på föräldrarna.
Föräldrar - Låt lärarna vara experter på ditt barn i undervisningen.