Den digitala knuten

Det finns många goda exempel på hur både skolor och enskilda lärare arbetar med digitala verktyg. Samtidigt finns det många skolor där inget händer, eller i alla fall där inte mycket händer. Vad gör vi med de skolor som inte får möjlighet att visa upp goda exempel? Skolor där en inneboende kultur inte ger möjlighet att för de eldsjälar som finns att gå vidare. Många gånger pratar vi om digitalt lärande som om alla elever hade samma förutsättningar att ta del av digitalt lärande. Så är de inte.

Det kan bero på tillgången på datorer. En dator per elev och lärare underlättar en hel del, men samtidigt får vi inte fortsätta att tro att en dator till varje elev löser det digitala knuten. Långt ifrån alla skolor arbetar medvetet och konstruktivt för att använda IKT på ett bra sätt i skolan. Att köpa in datorer och lärplattor är nämligen inte en garant för lärande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "Jodå, köper vi bara in tillräckligt med digitala varor så kommer det andra att lösa sig automatiskt". Kanske är den tanken på väg att vända. Jag har i vilket fall aldrig riktigt trott på den filosofin.

För att lyckas med en digital satsning behövs en genomtänkt strategi. Det behövs också luft. Det kan bli luftslott av luft, men luft kan också ge möjlighet för lärare att lyfta för att kunna flyga vidare. Så vad är det som avgör ifall det blir ett luftslott eller en realistiskt bärande tanke?
Jag tror att vi behöver politiker som tror på att ge alla elever samma möjligheter i skolan och alla lärare möjligheter att hjälpa dom att realisera det. Jag tror att rektorer behöver vara mer medvetna om att en digital strategi över huvudtaget behövs till att börja med. För hör och häpna - den tanken finns inte hos alla rektorer. Jag tror att lärare måste inse att det kräver en hel del av vårt yrke och vår person att ta tag i tankarna kring digitalt lärande istället för att vänta på att någon annan ska hugga i den digitala knuten åt dom. Det går inte att fortsätta på en bana där det är lite lagom frivilligt om och hur man tar tag i sin egen digitala utveckling.Kanske är jag för krävande när jag tror att ett ökat digitalt ansvar är vårt gemensamma och samtidigt det egna ansvaret.

Varför vill inte politiker att alla elever ska få samma digitala förutsättningar? Varför kan man inte kräva av varje rektor att de inför en digital strategi istället för att släppa datorerna fria till vad än de må användas till. Planlöst eller inte - vi använder ju digitala verktyg. Det är väl bra! Eller? Varför kan man inte kräva av lärare att de vet vad de håller på med och varför när de ber eleverna plocka upp sina lärplattor. Är det verkligen för mycket begärt att det eleverna gör ska vara mer än ett spel och istället mer funktionellt för deras lärande och (hemska tanke) tydligt kopplat till läroplanen. Att låta eleverna leka med en app, är det verkligen motiverat eller är det digitala verktyg för digitala verktygs skull? Vågar du lärare verkligen erkänna när apparna blivit mer av ett tidsfördriv än faktiskt lärande? Är de tillfällen då du använder datorerna mer än bara en skrivmaskin och en fullständigt fri sökmotor. (Och det där sista menar jag på ett mindre bra sätt.)Hur är det med en rektor som inte tycker att IKT är så viktigt, för det där fixar ni så bra själva. Vi sserligen inte särskilt övergripande genomtänkt, men jag kan alltid säga till föräldrarna att vi arbetar med datorer och lärplattor här på skolan. Och för politiker: Känns det bra att veta att Det där får skolorna fixa själva! är fullt tillräckligt som incitament. Precis så som de får i mångt och mycket får lappa och laga en skola som inte är tillräckligt upprustad i övrigt. Lite färg här och lite rengöringsmedel där så ser och doftar det nästan som en ny skola. Samtidigt är politiker inte alltid i min erfarenhet de som bäst vet hur skolans struktur ska byggas, även om de många gånger har trasslat till knuten tillräckligt. Eller också så drar i den från sitt håll för att de tror att om de drar tillräckligt så löser den nog upp sig. Andra politiker drar från andra håll. Knuten dras åt allt hårdare och blir allt svårare att knyta upp. En prestigefull knut.

Digitalt lärande är idag inte samma sak som en likvärdig skola. Digitalt lärande är något som sker på några skolor där fler än en har förstått varför vi arbetar med digitala verktyg och hur vi ska göra det. Skolor där även ledningen förstår och förmår driva det digitala lärandet framåt. Hur många skolor är det? Egentligen! En karta över var det finns kommuner eller skolor som har en-till-en säger ingenting. En-till-en är ingen garanti för en bra digital pedagogik. Vi behöver istället skolor där det ges möjligheter och skolor där det ställs krav. På rektorer och på lärare. Det är viktigt att vi ser vad det är som fungerar och varför. Men just nu sitter istället många lärare och tycker att det inte är deras sak, precis som många rektorer tycker detsamma och likaså politiker. Vi kan tvinga rektorer och lärare att driva igenom nationella prov år efter år, men att se till att alla elever får tillgång till digitala verktyg, alla lärare kan arbeta digital pedagogik och alla rektorer inte tänker igenom en övergripande digital strategi så blir inte resultatet särskilt bra. Framför allt blir det inte en jämlik skolaför alla våra elever. Fast så får man inte säga. Vi kan inte tvinga någon att ta ansvar för sin egen fortbildning. Vi kan inte tvinga någon att modernisera sin undervisning.

Eller kan vi det? Frågan är kanske snarare om vi vågar ställa några krav. Finns det ens tillräcklig vilja att lösa den digitala knuten? Kanske inte med ett enda hugg, men åtminstone genom kraft att vilja göra något åt den. För just nu tycker jag mest att vi sitter och stirrar på den där knuten och önskar att någon annan gjorde löste allt det åt oss. Jag menar att det inte räcker med att det finns eldsjälar utspridda och som får synas som goda exempel. Ärligt talat börjar jag bli ganska trött på det sättet agera kring skolan och framförallt elevernas lärande och elevernas rätt till ett likvärdig skola. Visst ska vi visa upp goda exempel, men för att lösa en knut krävs mer kraft, vilja och gemensamt arbete än så. Dessutom behöver vi också ställa krav på digital utveckling - på alla nivåer.