Mycket Skolforum blir det

Mina inlägg blir oftast längre än vad jag har tänkt mig. Det här blir alldeles säkert ganska kort.
Den här veckan blir det Skolforum i tre dagar. Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig, men så blev det.

Första dagen är inlagd som fortbildningsdag på skolan. Då kommer jag att svepa runt i hallarna tillsammans med min underbara kollega Ulrika. Jag hoppas hinna lyssna på "nya skolministern" Johan Ronnestam och senare Ylva Petterssons som pratar på Ministeriet om Wikipedia.

På tisdag är spänningen hög eftersom årets Guldäppelvinnare kommer att utses. Klockan 11.00 i Heta hörnet. Det vill jag inte missa. Lite MOOC blir det förmodligen också.

Onsdag hade jag tänkt vara ledig, men så ramlade jag in i The Cage. Så där kommer jag att sitta i flera timmar och inspireras i samverkan och låta tankarna sprattla (om än något kontrollerat förhoppningvis) tillsammans med flera andra kreativa människor.
Det finns säkert massor av mer som jag kommer att vilja höra på, titta på och inspirera av. Jag vet att jag kommer att få träffa många ur mitt utvidgade kollegium där och jag hoppas på att få träffa lite nya bekantskaper också. Jag säger som man bör i bloggsfären:
Vinka om du ser mig!

Och apropå det nya ordet superlärare...

Läs mer

Det flippade klassrummet ÄR...

I april i år gjorde jag en fri översättning av en lista som finns här: The Flipped Class: What it is and What it is Not
Det är enkelt sagt en lista som reder ut en del missförstånd kring det flippade klassrummet. Jag insåg ikväll att jag inte hade lagt ut den på min blogg. Så... varför inte göra det nu?!

Det du kan ha i som bakomliggande tanke är att läraren är och förblir det viktigaste elementet för lärande för eleverna. Att starta upp med flippade lektioner utan att ha en bakomliggande tanke och en ordentlig struktur på sina flippade lektioner blir inte hållbart.
Jag tror inte på att köpa in färdiga koncept som ger löften om att täcka in hela läroplanen i sina filmer (bara du betalar en summa för tjänsten). Jag är övertygad om att en lärare som flippar behöver vara i bättre kontakt med sina elevers lärande än så och måste kunna styra sin undervisning, sina flippningar och sina lektioner utifrån just de egna elevernas behov. Att låna in en film här eller där är en sak, men att låta någon annan bestämma hela innehållet (och dessutom lägga upp ett förbestämt sådant) i hur elevernas kunskaper ska uppnås är inte vettigt. Den flippande läraren behöver ha mer kontroll än så och behöver kunna styra nästa flipp utifrån hur den föregående mottogs av eleverna. Om man då har betalt för filmerna så blir genomgångarna (d.v.s. vilka flippar som läraren väljer att eleverna ska se) mer styrda av det "läromedel" man har köpt in än vad eleverna faktiskt behöver för att nå kunskapsförmågorna.
Nåväl. Här kommer det översatta texten:

Det flippade klassrummet är INTE:

• en synonym för online videos. När de flesta människor hör om de flippade klassrummet är allt de tänker på videos. Det är samspelet, meningsfullt lärande och aktiviteter som inträffar under klassrumstid som är viktigast.
• att ersätta lärare med videos.
• en online-kurs.
• elever som arbetar utan struktur.
• elever som tillbringar hela lektionen med att stirra på en datorskärm.

• elever som arbetar isolerat.

Det flippade klassrummet ÄR:

• ett sätt att öka samverkan och individuell tid mellan elever och lärare.

• en miljö där elever tar ansvar för och är medvetna om sitt eget lärande.

• ett klassrum där läraren är "guiden vid sidan" istället för "vise på scenen".

• en blandning av direkt instruktion och konstruktivt lärande.

• ett klassrum där eleverna som är frånvarande på grund av sjukdom eller ledighet, inte hamnar på efterkälken.

• en lektion eller genomgång där innehållet är sparat för att kunna granskas och förbättras.

• en klass där alla elever är engagerade i sitt lärande.

• en plats där alla elever kan få ett individuellt bemötande och hjälp.

Läs mer

Låt tankarna flyga fritt

Anette Novak skrev riktigt bra i Sydsvenskan i förrgår om potentialen i sociala medier! Det hon skriver om gäller i högsta grad oss lärare! Idag har vi stora möjligheter att ta tag i och leda skolutvecklingen, men om vi låter låsningar styra våra handlingar så kommer kanske inte viktiga tankar upp på bordet. Det är bättre att låta tankarna flyga fritt och sen se var dom landar. Om inte annat så kan de flaxa vidare mot något som du inte alls förväntade dig, vilket kan vara ännu bättre. Pröva du också! Det är inte så svårt som du tror.
Har du inte läst artikeln så gör det här.
Tipstack till Barnverket. Barnverket finns också på FB och på twitter. Värda att följa!

Jag kombinerar den med en av mina favoritfilmer. Vissa saker tål att upprepas!

Läs mer

Från lärarcentrerat till skolutvecklande

Skolor idag har byggt upp en struktur med hjälp av datorer och annan IT-utrustning under en ganska lång tid. Hur vi ska integrera IKT i enlighet med Lgr 11 borde alltså vara en bra bit på väg. Många lärare har mycket bättre IKT-kompetens nu än för flera år sen. IKT används idag också i skolans administration och utvärdering, genom lärplattformar och intranät.

Ändå är IKT inte riktigt integrerat i den dagliga undervisningen, vilket är intressant eftersom Läroplanen är så tydlig med att den ska vara det.

Många lärare arbetar fortfarande utifrån att just de själva är i centrum och de kan därför inte integrera de digitala verktygen i det dagliga arbetet på ett bra sätt. Eller för att uttrycka mig lite annorlunda: Många lärare använder fortfarande IT för att stödja eller komplettera gamla invanda undervisningsmetoder, men de är likväl fast i det traditionella där läraren står i centrum. Ibland används IKT för att stärka redan grundlagda kunskaper. PP-presentationer och smartboards används som en lite mer avancerad OH-projektor eller filmduk. Istället för att dela ut trycka blåstenciler läggs materialet in i datorn för att eleverna ska ta del av det där. Allt det fungerar bra… för att stärka de lärarstyrda kunskaperna.

Men den viktiga frågan är om IKT  på så sätt medför en förändring i elevernas sätt att lära. Om inte läraren gör en mental flipp och reflekterar över sitt pedagogiska förhållningssätt till digitala verktyg så används fortfaran de gamla metoderna för att undervisa med nya verktyg. Eller än värre, dålig undervisning kan maskeras som bra pedagogik eftersom det sätts under rubriken IKT. All undervisning blir inte bra endast för att man använder sig av datorer och digitala verktyg och alla vet vi att det är kunskapsinlärning som är den kärna vi är ute efter, inte undervisningen i sig.

Vi bygger gärna upp det tekniska, eftersom det visar upp en modern fasad, men vad händer när vi ska knyta an till Läroplanen? Det vi vill med IKT är att underlätta för eleverna att klara av kunskapsförmågorna. Om vi har en annan plan än så kommer det inte att resultera i något vettigt. Det ska vara Läroplanen som driver användandet av digitala verktyg, istället för att vi försöker anpassa Läroplanen efter de digitala verktygen. På samma sätt ska inte heller eleverna passa in i den teknik vi erbjuder utan även här ska vi tänka tvärs om och hjälpa till så att tekniken anpassas till elevernas behov. Fokus behöver vara på hur digitala verktyg kan förändra kunskapsinlärningen.

Om IKT inte är ett verktyg för att eleverna ska nå upp till kunskapskraven i Lgr 11 finns det inte heller någon anledning att vi ska använda oss av IKT. IKT är ett sätt att uppnå Läroplanens mål genom att lättare kunna erbjuda en inlärningsmiljö som utgår från eleven istället för läraren. IKT får inte enbart bli en yttre förändring som egentligen inte förändrar lärandet och undervisningen. Att det inte blir så är ett ansvar som skolledaren har.

Skolledarskap är viktig för att kunna genomföra IKT på ett bra sätt. Hen bör ge visioner och mål, samt visa på utvecklingsinitiativ för att åstadkomma pedagogiska förändringar. Även om vissa rektorer stödjer IKT-användandet så har inte alla en vision och strategi för hur IKT ska användas i undervisningen. En skolledare behöver ge stöd och resurser men hen måste också ha en strategi och kunskap om IKT och de förändringar som det leder till.

Om det inte finns tillräcklig med stöd och visioner från skolledaren kommer inte heller läraren vidare i sin IKT-utveckling. För det mesta är det någon eller några få lärare som får bli ansvariga för alla IKT-relaterade uppgifter. Dessa lärare måste få möjlighet att utveckla sina pedagogiska tankar kring IKT utifrån Läroplanen med rektors stöd istället för att man fastnar i utläggningar om vilken sorts avancerad teknik som skolan ska investera i.

Men en bra IKT-användning kan inte heller införas bara genom att en enda eller några enstaka lärare engagerar sig om vi ska kunna förändra skolan i grunden. Där är skolledarens roll viktig för att faktiskt ställa krav på lärarnas användning eller icke-användning av IKT i under visningen. Skolan är jämförelsevis långsammare än vanliga företag när det gäller att genomföra förändringar. Det är viktigt att skolledare blir mer flexibla och beredda att genomföra snabba förändringar än vad som nu är fallet i skolan.

Bra ledarskap behövs för att en förändring enligt Läroplanen med hjälp av IKT ska kunna ske.

Vi lärare behöver också ta oss en rejäl titt på hur vi ser på skolutveckling. Vi behöver ändra vårt sätt att interagera, våra attityder mot nya undervisningssätt och cementerade övertygelser. Vi behöver gå från att arbeta isolerade och tysta till att samarbeta, vara öppna inför andra synsätt och att skapa nya inlärningssituationer tillsammans med andra. Och då menar jag även i ett större perspektiv än bara på den egna skolan. På så sätt kan också lärarna bli drivande inom skolutvecklingen och bli deltagare i beslutsprocessen istället för att vara ”offer” för den

För att göra en kortfattad sammanfattning så är en framgångsrik användningen av IKT beroende av att vi lutar oss mot Lgr 11. Skolledarens roll är viktig för att leda och pressa på skolutvecklingen inte bara med hjälp av teknisk utrustning. Slutligen så behöver lärarna själva ta kommandot för att skifta fokus från lärarcentrerad undervisningen till en undervisning på elevernas villkor. Framför allt kan vi själva ta ett ansvar för att sluta vara längst ner på beslutsstegen och istället bli de (som med hjälp av skolledarna) driver skolutvecklingen.

Läs mer

SETT 2013 - Bloggers Corner

I mars i år var jag med på en konferens i Uppsala. För mig var det stort eftersom fortbildning i skolan helst ska vara gratis och genomföras på den egna fritiden. Dagarna var väldigt givande och jag träffade många IT-pedagoger eller IT-ansvariga från diverse kommuner. Jag lyssnade till flera intressanta talare och det blev många bra möten med andra inom skolvärlden. Men (och det här är ett ganska stort men) efteråt började jag fundera... Jag insåg nämligen, när jag började tänka på det efter konferensen, att det som fanns där och talades om där nådde i vanliga fall aldrig ner till andra lärare "på golvet" i min kommun. De lärare som dagligen arbetar med sina elever och som inte får chansen att åka till alla dessa tillställningar eller som ens kanske inte har hört talas om att de finns. Själv delade jag och min kollega (som också fått åka) med oss av våra intryck på vår egen skola. Jag tror att vi hade kunnat prata om det på många fler möten med tanke på hur inspirerade vi var, men nu blev det inte så. Vilket utbyte fick den vanlige läraren i allmänhet om allt det som redan finns att tillgå och det som är på gång inom digitalt lärande? Det når inte ut till de mest berörda inom skolan och det bekymrade mig.

Senare sattes fokus om till SETT. Alla pratade om SETT och det kändes som att alla skulle dit. För min egen del fanns inte några alternativ. Att få besöka SETT var inte att tänka på. Särskilt inte eftersom jag redan hade fått åka till Uppsala tidigare. Jag tror inte att det berodde på att min skola är speciellt snål. Konferenser kostar i det omedelbara läget på både i pengar och personalkraft, även om det ger mer i ett längre perspektiv. Helst hade jag förstås velat få chansen att åka till SETT. Bor man dessutom i stort sett granne med Kista så hade ju inte heller resan varit ett problem. Men man kan inte få allt man vill här i världen försökte jag intala mig själv. Det som grämde mig mest var ändå att det inte heller fanns en möjlighet att få ta del av det som skedde eller sades där på något sätt alls. Alla kan inte delta vid de här tillfällena av rent praktiska skäl. Det kan bero på pengar, tid eller intresse. Sen finns det dom som får möjligheten och som går på de här jättekonferenserna, men sen så stannar det där. Det förs som sagt inte vidare i någon större utsträckning.

För en tid sen blev jag kontaktad av Feffe Kaufmann från RAU. Han gav mig ett väldigt lockande erbjudande: att få bli en av  de officiella SETT-bloggarna på SETT 2013. Hur länge behöver man fundera på en sån sak? Jag behövde inte göra det särskilt länge i alla fall.
Ett antal bloggare med olika bakgrunder och som med fritt spelrum väljer ut och rapporterar från konferensen i bloggform. En suverän idé!
Det jag framför allt tycker är så bra med den här idén är att det är en möjlighet för nya tankar och idéer att nå ut till fler. Just precis den möjlighet som jag har saknat tidigare. Jag kan inte säga annat än att det här ska bli jätteroligt. Min och de andras bloggar kan du följa oavsett om du kommer till SETT eller inte. Och om du kommer dit så leta reda på Bloggers Corner och byt några ord med oss. Jag vill hemskt gärna lära känna fler taggade pedagoger.

Läs mer

Lärare måste inte kunna allt

Min första kontakt med datorer i skolan var någon gång kring 1983 när jag gick i 2:an på gymnasiet. Om man hade räknat klart mattetalen i kapitlet så fick man gå ner i källaren och använda datorerna som stod där. Jag minns inte säkert, men jag kan tänka mig att det var fem stycken IBM-burkar. Det man skulle göra var att mata in en ekvation och den tekniskt avancerade apparaten ritade då upp en graf. Ganska snart upptäckte jag att det var bra mycket roligare att ta sig ut i DOS och göra små programmeringar. Som t.ex. att låta datorn skriva mitt namn massvis med upprepade gånger tills jag tryckte på escape. Tyvärr blev jag aldrig färdig med de där mattetalen i tid så ofta som jag hade velat, vilket i sig ledde till att jag inte heller så ofta som jag ville fick pröva nya sätt att utveckla programmeringen utöver de enkla looperna.
Ganska säkert hade vår lärare inte en aning om vad hon gjorde när hon skickade ner oss i källaren. Förmodligen hade någon entusiast sett till att köpa in datorerna och sen såg lärarna det som ett utmärkt tillfälle att sysselsätta de elever som jobbat sig igenom lektionsplaneringen. Om inte annat så lyckades de i alla fall med att få igång ett spirande intresse för datorer och digitalt lärande hos mig.

Min lärare i matematik på gymnasiet hade antagligen ingen pedagogisk tanke med vår vistelse i den där källaren. Jag kan inte tänka mig att hon hade någon utbildning eller kunnande om datorer över huvudtaget. Hennes agenda gick mer ut på att pressa oss igenom matteboken (samt att förhindra vårt tjattrande under lektionerna genom att med en smäll slå sönder ett antal linjaler per termin mot katedern). Vi som fick möjlighet att pröva dessa under till ny teknik i källaren visste med all sannolikhet mer än vår lärare om datorer.

Jag får idag ofta höra att det är svårt för en lärare att använda digital teknik i undervisningen eftersom det också är svårt att vara lika uppdaterade som eleverna. Jag brukar få en fundering i huvudet när jag hör det:
Måste vi lärare alltid vara lika uppdaterade som eleverna?

En del människor (både lärare och andra) tror att läraren måste vara ett steg före eleverna när det gäller digitalt kunnande. Därför är det kanske också lättare att strunta i att ta del av den digitala utvecklingen i skolan med hjälp av argumentet att man aldrig kommer att behärska mer än eleverna.
Det är sant att vissa elever kommer att ha en del kunskaper som ligger utanför lärarens komfortzon, det är en utmaning för läraren att förstå det digitala kunnandet hos vissa elever, men det innebär inte att det är särskilt smart att ignorera deras kunskaper.
Det är också sant barn idag ofta använder datorer i större utsträckning än vuxna. De är, av naturliga skäl, bekvämare med digitala verktyg än vad i alla fall jag var i samma ålder. Men saken är den att du inte alltid kan ligga steget före dem - alla dessa barn med deras oändliga entusiasm, energi och oräkneliga timmar framför datorn. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att även om eleverna är bekvämare med sociala medier och digitala verktyg än vad läraren är, så innebär inte det att de har utvecklat ett fungerande system för att använda dessa verktyg i sitt lärande. Samma person som säger att barn idag sitter alldeles för mycket framför datorer kan i samma andetag säga att det är förskräckligt hur de använder datorerna.
Digitala verktyg är en del av dagens samhälle, vare sig vi gillar det eller inte. Skolans uppgift är inte att se till att alla elever sätter sig framför en dator. Det klarar de alldeles utmärkt själva. Ibland uppfattas elevernas digitala användning snarare som störande moment än som en tillgång. Men det skolan ska göra är att hjälpa eleverna att använda datorerna på "rätt sätt". Vad är "rätt sätt"? Jag vill hävda att det är väldigt svårt att definiera vad som är "rätt sätt". Det vi inte ser som en lärande situation kan med all sannolikhet faktiskt vara det och därför är det svårt att dra några absoluta gränslinjer. Men den som inte vågar låta eleverna pröva hittar sällan några nya möjligheter alls.

Att vara kunnig inom digital teknik som lärare är en viktig del av undervisningen idag, men det handlar inte om att vi som lärare måste ligga steget före eleverna inom digital teknik. Inte ens att vi alltid måste befinna oss på samma stegpinne. Självklart är en grundkunskap viktig, men det handlar till största delen om att vara öppen för nya möjligheter och ständigt våga lära nytt. Det är ingen teknisk kapprustning där läraren måste vinna genom att behärska flest antal program. Istället handlar det om att veta hur man ska uppmuntra eleverna att använda digital teknik och att lära sig att vidga sina vyer
Vi lärare behöver tänka på att vi är experter på att undervisa och motivera. Därför finns det ingen anledning att känna att du ska konkurrera med eleverna. Hjälp dem att kommunicera sina framgångar, fokusera på vad de uppnår och inte på vad du själv inte vet. Var nöjd med att du hjälper dem att förklara vad de har gjort och se vilka kunskapsförmågor de uppnår med hjälp av digitala verktyg.

En bra lärare vågar inse att många elever är smartare inom vissa områden och kommer att uppnå mer än de själva någonsin kommer att göra. En bra lärare utgår från att hen inte vet allt och vet att man kan lära sig många nya saker tillsammans med eleverna. En bra lärare kan hantera det oväntade och vågar bli ifrågasatt. Det behöver inte innebära att elevernas respekt för läraren försvinner eller att hen blir svarslös. Bara att man som lärare kan vara tillfreds med att det inte ligger någon prestigeförlust i att lära sig något nytt, även om kunskapen kommer från en elev.

På 1980-talet visste jag i all enkelhet mer än min lärare om datorer. De där datorerna hade slängts in från sidan i ett rum som ändå stod tomt. De betraktades som bra utfyllnad av tiden att vistas i källaren. Knappast som ett komplement till undervisningen och absolut inte som en del av den. Det jag ser idag är många gånger samma attityd till digitala läromedel som min gamla lärare hade till källardatorerna. Det är helt enkelt en utfyllnad av tid. Min gymnasielärare kunde inget om datorer eftersom datorer var ett helt nytt begrepp ute i skolorna då, men hon vågade i alla fall skicka ner oss i den där källaren utan att vara rädd för att det vi gjorde där skulle förstöra våra chanser att lära oss något. Det var för 30 år sen. Det känns ändå som att hon vågade mer då än vad många lärare motsvarande gör idag.


Jag tror att bra undervisning inte behöver vara bunden av att vi lärare måste kunna mer om digitala verktyg än eleverna. Däremot tror jag att digitala verktyg behöver vara en del av undervisningen.
Var nöjd med och våga ändå utveckla din skicklighet som professionell lärare. Tro inte att du måste vara en vandrande uppslagsbok i digitala verktyg och digitalt lärande. Det är inte en tävling och du arbetar tillsammans med eleverna (och dina kollegor) - inte emot - för att nå nya insikter och kunskaper kring digitalt lärande. Se dina elever som en resurs inte en utmaning. Utveckla klassrumstrategier som ger dem möjlighet att vara positiva givare och inte negativa störningsmoment. Hjälp till att främja en klassrumskultur där alla elever kan vara lärare och där en lärare kan erkänna att hen kan lära nytt och att det i sig är positivt.

Lär er tillsammans, utforska tillsammans, gör misstag tillsammans. Det är okej med lite osäkerhet, obehag och risktagande. Och framförallt så är det okej att ha kul samtidigt!

Läs mer