För vems skull är du i skolan?

Om du är elev kanske svaret på rubriken blir "Eftersom mamma och pappa säger det." eller "För att jag ska lära mig saker," Men om du är lärare, vad blir svaret då? (Förutom det mest grundläggande - att alla (i alla fall de allra flesta) behöver tjäna pengar på något sätt.) Jag har den senaste tiden nämligen funderat en del på vad som skrivs av lärare i sociala medier. Bloggar som ska pushas, inlägg som ska spridas. Det är bra att sprida en positiv bild av skolan, jag gillar det. Men på vika villkor?

Det som jag tycker gör att det blir svårt är ifall gränsen mellan det privata och jobbet suddas ut för mycket. Jag tänker att en del bloggposter mer verkar vara en reklampelare för den egna skolan eller för läraren själv. Vem är det jag vill sälja egentligen? Jag som på något naivt sätt ändå trott att vi lärare är i skolan för att alla barn har rätt till en bra utbildning. Men när vi försöker sälja in vår skola, eller oss själva, så tycker jag att den primära anledningen hamnar alldeles för långt bak i prioriteringsordningen.

Det har hänt att jag har skrivit saker som jag tycker är bra med den skolan jag jobbar på, det är egentligen inte det jag är ute efter. Men ibland märks det alldeles för tydligt att fokus inte finns på eleverna, även fast man vill göra gällande att det är så. Jag älskar att läsa texter om hur lärare lyckas med sina lektioner, hur de förbättrar sin undervisning och/eller vilka resultat eleverna verkar ha upppnått efter vissa arbetspass. Men från det till att hela tiden behöva konstatera att den egna skolan är bäst (och därmed också att alla andra skolor är sämre)... Säljmomentet verkar mest gå ut på att visa vilket vansinnigt bra jobb lärarna gör istället för att ha fokus på eleverna. För att personalen ska få tillfällen att synas ännu mer eller för att man ska kunna dra till sig fler elever eftersom skolan ligger så i framkant att man snart trillar över samma kant.
Nej jag gillar inte idén med att skolor ska vara säljande enheter. Strävan måste vara att alla skolor ska vara bäst. Inte att vi ska som mål att hela tiden hissa oss själva på bekostnad av att vi indirekt dissar andra skolor där inte alla innoativa och världsbästa lärare finns.
Nej jag förstår inte det. Vad tjänar vi på att kliva på varandra för att nå ut med vårt budskap?

Nu kommer det en snutt reklam, men förhoppningsvis en sund sådan.
På den skolan som jag jobbar på nu finns det otroligt många positiva saker, precis som det gör på de allra flesta andra (om inte alla) andra skolor i Sverige. Men det jag absolut gillar mest är att skolan (och rektor) inte har som första prioritet att sälja konceptet Brinkskolan. Det behöver inte vara pukor och trumpeter i ett högt tempo för basunera ut ett budskap om att skolan sär en väldigt bra skola.

På Brinkskolan är första prioritet eleverna, det är därför vi är i skolan och gör det vi gör, precis så som det ska vara.
Reklam slut.

Alla foton på min blogg kommer (när inget annat anges) från min egen kamera.
Fler av mina foton hittar du på Flickr.

Läs mer

Tankar om listor

För tredje året i rad finns jag med på Cisions lista över Sveriges största pedagogiska bloggar.
Jag tänker så här...
Det handlar inte om att ligga först på en lista. Det handlar inte om att få flest läsare eller likes. Att Alistair Creelman hamnar högst upp på Cisions lista förvånar mig inte ett dugg. Har du missat hans blogg är det en god idé att söka upp den. Han skriver bra och om mycket intressant inom digitalt lärande. Jag hoppas också innerligt att jag inte svävar om Omvärlsdbloggen. Stefan Pålsson skriver otroligt genomtänkt och kunnigt. Alltid.
Som sagt. Det är inte en tävling om att hamna på en lista. Det handlar om att skriva om det du känner är viktigt. För dig själv. Det kan hända att det också intresserar andra. Att jag ligger på listan utan att ha hävt mig upp ditt med hjälp av något företag eller bloggportal gör att jag känner att det jag skriver är mer trovärdigt än hur det hade känts annars. (Andra känner tvärs om.) Det visar också att det faktiskt går att nå ut med sina pedagogiska tankar på en egen plattform. Varför man ska blogga pedagogiskt har jag skrivit om i ett inlägg som heter just Att blogga pedagogiskt.

En del av "framgången" med min blogg beror väldigt troligt på att jag har skrivit en hel del om digitalt lärande och då om flippat klassrum i synnerhet. Det är alltså er jag har att tacka för att jag alls ligger på någon lista, Tack du som läser min blogg!

I vilket fall som helst... Idag fick jag inte bara veta att jag ligger kvar bland de tio största pedagogikbloggarna. Idag publicerades också en annan lista, nämligen The FLGI 100. Visst har du koll på The FLGI 100? Inte? Det förvånar mig inte, men det är helt enkelt The top one hundred educators leading flipped learning worldwide. Eller på ren svenska; En lista på de 100 ledande lärarna inom flippat klassrum i världen. Den listan gjorde mig glad redan för några veckor när jag blev informerad om att den skulle upprättas, men idag blev den officiell.

Så... Två trevliga saker på samma dag.

Så som jag redan skrivit så skriver jag inlägg när jag har något jag vill säga och inte för att bara skriva för skrivandets skull. Därför har det varit dåligt med inlägg på bloggen ett tag. Livet har varit fullt av annat. Förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet i samma takt igen. Vi får se när det dyker upp intressanta saker att tycka om. Det närmaste som jag funderar på är annars att göra om bloggen med färg och form. Så bli inte förvånad om du inte känner igen dig nästa gång som du är här inne och läser.

Humlegården in September CC (by nc nd), Karin Brånebäck

Läs mer

Alla matematiker är klåpare

Connie Askenbäck var en student från USA när hon valde att läsa matematik vid Mälardalens högskola. Eftersom hon är amerikansk medborgare så fick hon betala utbildningen själv. Det kostade ungefär 180000 kronor. Det är mycket pengar. Man kan förstå att hon därför protesterade när utbildningen inte levde upp till de förväntningar som hon hade på den. Utbildningen fick dessutom underkänt av Universitetskanslerämbetet på fyra av fem punkter. Det är ganska illa kan man tycka. Så Connie fick hjälp av Rättvisecentrum och stämde Mälardalens högskola. Idag fick hon beskedet att hon vunnit tvisten och hon får därför tillbaka alla sina pengar. I mina öron låter det som sunt förnuft. Betalar man dyrt för en utbildning så ska de löften man får också hållas.

Connie läste matematik. Det vet vi vad det är 1+1=2. Det kan väl inte vara så svårt att lära ut. Alla har vi gått i skolan och förmodligen skulle vi göra ett bättre jobb än Mälardalens högskola. Det är visserligen något ironiskt tänkt, men man måste kunna kräva mer än så på en högskoleutbildning, eller hur? Men eftersom utbildningen är så dålig, så blev inte Connie någon bra matematiker. Det är därför hon får sina pengar tillbaka kan man väl säga.
Men om vi nu tänker vidare... Eftersom utbildningen är så dålig och bevisligen ger dåliga matematiker så vet vi nu: De där matematikerna är ganska usla på något så enkelt som matematik, för det måste gått många fler än Connie på den där utbildningen. Kan vi lita på våra matematiker? Vi vet att utbildningen är riktigt dålig. Det finns det bevis på genom domslut. Jag tycker att det borde bli bättre kontroll på matematiker. Någon borde styra upp deras arbete mer. Sitter de inte och smygsurfar på jobbet allihop och finns det verkligen arbetsro? Betalt för sitt arbete kan de inte få, det får bara folk som gör ett bra jobb. Folk som är dåligt utbildade gör inte ett bra jobb. Och, som sagt var, matematikutbildninger är riktigt usel.

Matematiker kan få olika yrken, det är det knepiga. De arbetar som aktuarier, analytiker, och IT-specialister. De finns med andra ord lite varstans och kan ställa till det. Borde man då inte sätta in ett matematiklyft för matematiker? Så att de vet vad de egentligen pysslar med? Så att de faktiskt får lite kunskaper. Egentligen borde de också legitimeras. Ingen ska kunna gå en usel utbildning i matematik och sen tro att man kan jobba som analytiker hur som helst, för det blir inte bra med en så dålig utbildning.
Jag vet att jag tjatar, men... Matematikutbildningen är dålig - ergo - alla matematiker är dåliga. Det spelar ingen roll när de utbildat sig eller vid vilken högskola i Sveriges avlånga land. Vi som har lärt hos matematik i skolan borde se till att skärpa till dom.
Övervaka. Se till att de får fortbildning. Legitimera.

När Olle Lundin (professor i offentlig rätt) kommenterade fallet Askenbäck idag i P1 så tyckte han i stort att det här var ett bra domslut. Sen sa han å andra sidan också:
"Vilket ansvar har studenten att tillgodogöra sig utbildningen?"
Säger du så till en student som anser sig få en dålig lärarutbildning, vilket jag också har gjort vid tillfälle, får du en ordentlig dusch av att det faktiskt är högskolans ansvar att leverera. Och det ska det levereras bra utbildning, men visst ligger det också något i att du har ett eget ansvar också som student. Förhoppningsvis kan de båda gå hand i hand.

Har du förstått vart jag vill komma?
Vi förstår varför Connie får pengarna tillbaka, men vi är inte så tokiga att vi för den sakens skull fördömer all matematikutbildning flera årtionden tillbaka i tiden, oavsett inriktningen på matematiken eller vilken högskola som stått för innehållet.
Men när det gäller lärare så är det fullkomligt fritt att resonera just så. I mina ögon är det minst lika tokigt. Jag är trött på att höra att all lärarutbildning är och har varit dålig sen 1980-talet. Jag förstår inte resonemanget att det föregående påståendet (hur osant det än må vara) därför i princip enbart har gett oss en urusel lärarkår. Jag går inte med på att det därför är helt okej att varenda kotte (och politiker i synnerhet) har rätt att jonglera med oss lärare och hytta med pekfingret åt alla möjliga håll.
Nej alla lärare är inte perfekta. Är alla frisörer det? Alla advokater? Tandläkare? Trädgårdsmästare? Föräldrar? Politiker? Twittrare?

Det finns massor av bra lärare i Sverige. Jag vill tom sticka ut hakan och påstå att den absoluta majoriteten av Sveriges lärare är väldigt bra i sin yrkesutövning. Perfekta varenda lektion, föräldrasamtal eller i varje sekund? Troligtvis inte, men det är faktiskt inte mer än mänskligt. 

Att en utbildning är dålig någonstans under en tid legitimerar inte att vi bestämmer oss för att alla med samma utbildning är klåpare. Om jag har fel så väntar jag med intresse på debatten och efterföljande reformer som nu lär följa angående matematiker.

CC (by), MCC, Dmitry Dzhus

Läs mer

Vill du bli min kollega i höst?

Nu har du chansen att få arbeta på en nybyggd en-till-en skola i höst. Jag kommer att arbeta med klass 5B och jag hoppas att du vill bli min kollega i 5A.
Brinkskolan ligger i Täby, norr om Stockholm och har ca 200 elever. Det är små klasser och fantastiska ljusa lokaler. (Se bilder.) Det finns vanliga klassrum, ett flertal grupprum och andra arbetsplatser till eleverna. Varje arbetslag har ett gemensamt arbetsrum med många arbetsplatser. Det blir en hel del kollegialt och synligt lärande samt digital pedagogik. Därutöver är det en lyssnande, engagerad och drivande ledning med bra fokus samt roliga kolleger. ;)
Det är en fördel om du har en Ma/NO inriktning, men det är inte helt nödvändigt.
Så... Är det du och jag som ska jobba tillsammans i höst?

Du söker via Platsförmedlingen så nu är det är bara att sätta igång med att skriva en ansökan. :)

Stora trappan.

Biblioteket med mysiga läsplatser

Den ena ljushallen med stora fönster ut mot skolgården.

Samma ljusgård från en annan vinkel.

Arbetsplatser utanför ditt och mitt klassrum.

Två klasser delar på en ingång.

Den andra ljusgården där matsalen ligger.

Ditt klassrum.

Utanför ditt och mitt klassrum från andra hållet.

Läs mer

Att byta skola

Flyttlärare kallas en yrkesart som företar årsvisa förflyttningar, så kallat jobbyte, mellan olika skolområden. En lärare som däremot inte flyttar kallas stannlärare. En majoritet av Sveriges alla lärare flyttar någon gång under sin yrkeskarriär. De som varken beter sig som typiska flyttlärare kallas stagnerade lönelärare.

Förhoppningsvis har du redan gissat att det jag skrivit ovan är mest kopierat (från Wikipedia) och därutöver lite påhittat. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att vi lärare har ganska stora likheter med flyttfåglar.
Faktum är att vi lärare till absolut största delen flyttar under en mycket begränsad period. Det börjar lite smått i april/maj med att någon enstaka frigör en plats på en skola. Kanske är det någon som gett upp läraryrket, någon som följer med sin fru som fått ett toppjobb utomlands eller också en lärare som av en eller annan anledning flyr hals över huvudet från en skola. Man kan fly ifrån föräldrar som träder över alla gränser och man kan fly från kolleger som man inte kan arbeta med av olika anledningar. Det kan också hända att en lärare blir uppsagd mitt under ett läsår efter att det har upptäckts att hen skaffat sig en lärarlegitimation genom klipp-och-klistra-metoden och photoshop. Jag känner till två såna lärare. (Hej på er, jag vet att åtminstone en av er läser min blogg.) Det i sig är ett sorgligt faktum, men det frigör även en plats som någon annan (som är mer noga med att inte ljuga om sina meriter) kan flytta till. Det är väl extra intressant om det är en försterlärartjänst som blir ledig.

Det finns massor av skäl att byta jobb när du är lärare, men det sker som sagt under en ganska begränsad period av året för det mesta. Maj till augusti är den mest intensiva perioden på hela flyttkalaset. Det börjar, som sagt var, med någon enstaka som drar upp sina lärarpålar, sen följer mer eller mindre ett skred av lediga lärartjänster och lärare som hoppar från det ena till det andra jobbet. Skolor som tror att de har att en lärare på kroken kan lika gärna snopet få konstatera att läraren de hoppades på valde ett annat jobberbjudande. För just så ser det ut just nu. Det saknas lärare och det saknas lärare med rätt kompetens i många fall. Det blir allt mer tydligt för varje år kan jag tycka.

Så vad ska en skola göra för att fånga en lärare, kanske t.o.m. en riktigt bra lärare? Jag skulle tro att det till stor del beror på varför en lärare väljer att avsluta sin tjänst på en skola. En del gillar inte rektorn, andra känner att de inte får utvecklas, somliga känner att rektorn kräver för mycket av dom och ytterligare några ser det som ett utmärkt sätt att öka på lönen lite mer rejält. Det senare är ofta det enda sättet att få upp lönen till en vettig nivå. Så som jag ser det så har nyutexaminerade lärare inte särskilt dålig lön. Det är snarare pinsamt att lärare runt 60+ tjänar lika mycket (lite) eller t.o.m. sämre. Jag vet inte säkert, men jag kan tro att om man inte har alltför många år kvar till pensionen kanske man inte heller är lika benägen att flytta. Sen har vi det privilegium som finns för oss lärare som arbetar i eller i närheten av Stockholm. Här finns massor av huvudmän att välja bland och att byta kommun behöver inte innebära att resvägen blir så enormt mycket längre. Den fördelen har inte lärare som bor i våra kommuner med färre skolor och längre mellan kommungränserna. 
Oavsett så borde huvudmännen inse att lönen, eller kanske snarare bristen av en vettig lön, spelar en stor roll för om lärare ska stanna kvar eller ifall de väljer att byta arbetsgivare. Om du är läkare, ingenjör eller ekonom så kanske det låter konstigt, men får oss lärare är det en krass verklighet att erfarenhet inte nödvändigtvis betyder ett antal flera tusenlappar på fickan varje månad vid en lönerevision. Istället är vi glada om vi befinner oss i den övre delen av de procent som delas ut. Med en låg lön från början blir det snarare hundralappar vi pratar om. De nyutexaminerade (som jag inte på något sätt missunnar en bra ingångslön) springer enkelt om erfarna och kunniga lärare i löneligan. Lärare måste ta egna initiativ för att höja sin lön genom att t.ex. byta huvudman. Bättre är ifall huvudmän inser att det kostar att få bra och erfarna lärare till skola och därutöver dessutom behålla dom.

Men man får inte glömma att det även kräver ett visst mod att byta skola. Ibland mindre och ibland lite mer. Det är som att hoppa rakt ut från en sommarbrygga. Vattnet kan vara iskallt, vilket iofs kan vara uppfriskande, men det kan också vara varmt och behagligt. Varmt är inte med säkerhet bra, i värsta fall kan man t.o.m. somna, invaggad i beklaglig kvalmig bekvämlighet. Vilken temperatur vattnet känns att ha vet man inte helt säkert förrän man har plumsat i. Just nu pågår flyttkarusellen som värst. Förhoppningsvis landar vi alla bra eller också så ser vi till att vara en del av det som blir bra.

Jag är en av dom som byter skola i höst. Jag känner mig extra privilegierad eftersom jag ombads söka tjänsten. Lite av en "headhunt" med andra ord (och det borde det finnas mer av). Jag byter av två skäl kan man egentligen säga. Jag söker ifrån - och jag söker till.
Jag söker inte ifrån en dålig skolledning eller dålig lön. Det finns andra anledningar, men det vill jag inte gå in på här. Det jag söker till är en nybyggd skola utan korridorer och med en-till-en i undervisningen. En skola som vill tänka längre än enbart till själva inköpet av digitala verktyg. En skola som anser att den pedagogiska biten är det viktigaste, men att IKT är en självklar del därav. En skola som har idéer och pedagogiska tankar som utgår från pedagogik och digital pedagogik och som vill hitta lösningar för hur det ska fungera på bästa sätt. Ibland behöver man gå sin egen väg, utan att tappa fokus på vare sig Läroplan eller elevernas lärande.

Skolan heter Brinkskolan och ligger i Täby. (Det är den skolan som syns på bilderna här.) Kanske är det bäst att påpeka att det är en kommunal skola också, med tanke på hur många friskolor den kommunen har. Jag hoppas att mitt bloggande ska komma igång igen nu när jag byter skola. Det finns flera skäl till varför mitt bloggande har legat nere. Jag kan nog med ganska stor säkerhet säga att det är ungefär samma anledningar till varför jag byter skola. Jag kommer självklart att sakna mina elever framför allt. Vi har delat mycket under de två år som jag har haft klassen. Samtidigt känner jag redan nu mig mer fylld av energi. Det är en hel del saker som förhoppningsvis kommer att falla på plats i höst.
Jag tänker tjuvstarta med mina tankar redan nu.

Läs mer

Problematisera TBF

Nu tänker jag sätta näsan i ett getingbo. Beredd? Bra då kör vi:

Jag har ett längre tag funderat på The Big Five (TBF). Inte bara för att se hur jag kan använda mig av det i min undervisning.
Det är trist att TBF har fått sånt fäste att vi (somliga = allt för många?) missar att det inte är TBF som ska bedömas. Fokuset på TBF är en utmärkt grundförståelse för att hitta kärnan i de olika ämnena så att Lgr11 inte känns lika spretig. Men det känns också som en affärsidé som till viss del går lite över styr ifall vi tror att vi lotsar eleverna rätt per automatik bara vi köper Tummen upp. Nu ska det tilläggas att jag inte bara är lite smått "allergisk" mot Tummen upp-böckerna. Jag ogillar över huvud taget argumentet "Vi köper dom här böckerna, för dom går helt enligt Lgr11!"
Det är som att det då blir tillåtet att helt slå på autopiloten och sluta fundera så mycket över undervisningen själv.

Jag är tveksam till tidningen Heja också. All den här tveksamheten beror helt enkelt på att det är Lgr11 vi ska följa och inte någons tolkning av den boken. Vi lärare behöver stöd i vår undervisning, men ska den verkligen vara utformad på ett sätt som gör att vi följer böcker eller tolkningar snarare än orginalet? Dessutom mer eller mindre slaviskt för att de är skapade efter ett visst koncept som vi inte reflekterar så mycket över? Gör det våra elever mer kvalitetssäkrade för att de har arbetat färdigt med vissa böcker eller vet vilka förmågor de ska arbeta med enligt TBF? Ja, det förenklar lärarlivet, men innebär det att det blir bättre för våra elever? Om nationella provet tar upp en fråga som inte är baserat på Tummen upp (och jag har en känsla av att de lär göra det.) så är våra elever kanske  lite "rökta". Kan vi försvara det? Nu tänker jag inte bara på vissa böcker, utan jag tänker på hela tankesättet. Kan man hoppa på ett tåg och sen följa den rälsen utan det minsta stickspår? När jag märker att en del lärare tror att vi ska bedöma eleverna efter TBF istället för kunskapskraven, då blir jag lite orolig.

Jag skrev ett inlägg omkring just det här i TBF-gruppen på Facebook en gång. Jag tyckte att vi behövde problematisera det hela lite mer och att vi inte kunde ha 100 % fokus på TBF. Oj vad jag fick höra vad fel jag hade! Jag tänkte att in i den "getingbos-diskussionen" ger jag mig inte igen. Det fick vila.
Tills nu.

Five Years, CC (by), Michael Ruiz

Läs mer

Det räcker med appar nu!

Jag vet redan nu att du kommer att tvivla, men tro mig - jag har löst hela problemet kring IKT i skolan. Vi vet alla att det kommer allt fler program, appar och andra möjligheter inom IKT hela tiden. Nej! Förlåt min feltänkande hjärna. Jag menar förstås... och andra störningsmoment!

Jag har länge tänkt att nya digitala störningsmoment ger att vi måste vidga våra pedagogiska perspektiv, men det är helt fel! För varje ny app, för varje nytt socialt medium så ökar möjligheterna... (förlåt igen) lockelsen för våra elever att syssla med andra saker än vår undervisning på lektionerna. Nya störningsmoment vill vi undvika. Det känns ganska meningslöst att försöka hitta olika vägar för att använda de här störningsmomenten för att utveckla metoderna runt pedagogiken. Ja skratta du, men ingen ska inbilla mig att det finns något sätt som kan utveckla den pedagogik vi har idag. Framför allt inte på ett sätt så att den gör skolan och undervisningen mer intressant. Släpper vi till en tum så kan vi  inte längre kontrollera eleverna så som de passiva slukare av vårt stoff som de ska vara.

Så eftersom vi nu vet att varje nytt digitalt störningsmoment enbart kan användas för att eleverna ska få ytterligare ett sätt att kränka varandra, kommunicera med varandra på lektionerna eller skriva Facebookinlägg (även om de inte i så stor utsträckning använder Facebook längre) så behöver vi inte fundera så mycket över hur nya digitala störningsmoment skulle kunna ge eleverna ett mervärde. Vi behöver inte vidga våra sinnen och hitta fler störningstillfällen som enbart kan locka våra elever att hitta på allt sånt som vi har bestämt inte ska ingå i undervisningen.

Men! Jag stannar inte där.
Jag tycker att vi ska ta bort allt av det vi redan infört av digitala störningsmoment. Tänk inte ens tanken på att digitala störningsmoment ska användas vid förmedlandet av fakta från lärare till elev. Låt eleverna skriva för hand. Blyertspennor har fungerat länge, så varför tänka att vi behöver datorer. Söka information kan man göra i böcker. Ja självklart tryckta böcker! De är kontrollerade från början, inget källkritiskt förhållningssätt behövs. Trots allt tar det dessutom bara tid från oss lärare när vi ska ge ut sanningen till våra elever. Reflektion, analys och jämförande arbetssätt - vem behöver sånt?
Det fanns en tid då det fanns kvartssamtal. Jag hade det med mina fröknar. Jag sa inte någonting alls under den kvarten tror jag, men mina fröknar visste faktiskt ändå hur jag låg till och vad jag borde lära mig. Fröknar ger oss sanningen, helst med pekpinne i handen. Undervisa. Ge ut prov. Rätta. Sätt betyg. Tänk vad enkelt det kan vara när elever och appar inte behöver vara en del av undervisningen.

Så bort med alla onödiga lockelser. Vi behöver faktiskt inte diskutera om och hur vi kan använda den hetaste debatterade appen Periscope inom skolundervisningen. Det finns en möjlighet att någon elev använder den på det sättet den är tänkt att användas; för att kränka sina kamrater och filma inte ont anande lärare i skolan. Det finns ingen mening med att fundera över ifall vi skulle kunna använda appen på ett pedagogiskt sätt i skolan. Det kan aldrig vara därför den är skapt ändå. Vi ska inte hjälpa till med det här tokerierna och enklast är att ta bort den helt. Utan att tänka.

Gutenberg vänder sig i sin grav; Varför skulle han på de där typerna och fingra? Varför lät han inte bara gåspennorna få fortsätta rafsa i alla kloster där bildning hör hemma. Det är synd om människorna spraach Zaarathustra.

Ironisk? Moi?

Läs mer

Geografens Periscope

Det kanske är för tidigt att skriva det här inlägget... Det är bara det att när idén väl hoppat in i mitt huvud så går det inte att släppa och jag behöver få något sorts utlopp för min idé, även om jag inte kan skriva allt nu.
Jag brukar kalla såna idéer för "grisblinkningar". Ni vet som Madicken som får sina idéer lika snabbt som en gris blinkar. Alla idéer blir inte alltid 100 % perfekta och ibland inte ens genomförda, Det som jag har i huvudet just nu är en som kräver ett blogginlägg samtidigt som man lyssnar på Kim Larsen och Queen. (Den som har samma musiksmak som jag förstår vad jag menar, annars går det bra att fylla på med någon annan energisk och inspirerande musik.)

Tillbaka till grisblinkningen.
Mina elever har fullkomligt älskat Geografens testamente. För mig har programserien blivit en absolut modern klassiker och undervisar jag i geografi så ser jag definitivt till att få med programmen i min undervisning. Så nu i år ska vi läsa om Norden. Eller ja det har vi redan gjort. Spänningen kan inte bli värre när 25 elever (i två klasser) kryper ihop tätt tätt och så nära de bara kan komma varandra och hoppas att Holger och Mårtensen ska klara sig. Absolut högst puls och skräckindex hade vi under äventyret på Svalbard. Men utan att avslöja något om slutet (ifall du mot förmodan inte har sett serien) så kan vi säga att äventyret slutade lyckligt och med väl genomförda tvärredovisningar i båda klasserna.

Så - dags för Europa!
Mina elever är så väl medvetna om att det inte finns något Geografens testamente för Europa. Nu är det visserligen på gång, men vi kan inte säkert veta ifall det hinner bli färdigt innan vi slutar 6:an nästa år. Så vad gör en fröken som känner sin desperata längtan efter mer Holger och Mårtensen samt därtill på köpet en hel del lärdom och kunskap? Jo, fröken sätter igång ett eget projekt Geografens testamente i klasserna. Självklart skriver vi våra egna förslag till hur de två hjältarna susar vidare. Nu genom Europa och alldeles säkert med en hel hög svartgeografer efter sig. Mårtensen kommer att göra sig illa flera gånger om, Holger kommer att vara alldeles för snäll och i slutet ligger en skatt och väntar.

Men självklart tappar vi inte fokus från Läroplanen. Vi har gått igenom vad det är som vi behöver få med och kunna. Vi kommer att gå igenomolika natur- och kulturlandskap, var befolkningen bor och varför, kartkunskap och namngeografi. Allt ska vävas samman i berättelsen. Så när vi gått igenom vilka kunskapskrav så kontrollerade vi att även Holger och Mårtensen klarade av kunskapskraven i serien. Vi kunde ge godkänt på den punkten och nu behöver vi bara visa att vi är minst lika bra på att hålla det fokuset vi också.

Så idag satte sig de båda klasserna på var sin lektion och gick igenom kartan. Med stöd även av annan fakta kunde vi göra en första grov indelning av Europa. Hur delar man in så många länder i bara åtta delar? Många tankar och förslag kom fram. Lite dokumenterade jag med Periscope. Eleverna fick i livesändning helt enkelt förklara hur de funderade kring uppdraget de hade. Jag måste säga att det gav mina elever lärde sig en hel del av att i live-sändning kunna förklara sin tankeprocess. De förklarade inte bara vilka länder det lagt in i olika grupper utan även varför. Bra mycket mer spännande och verkligt än att enbart berätta för en fröken som går runt i klassrummet.

Så idag landsatte jag inte bara idéen med att göra vårt eget förslag till Geografens Europa, Vi fick också in en del Periscope, vilket jag faktiskt tyckte gagnade undervisningen mycket.
Nu håller vi tummarna för att resten av projektet går lika bra. Båda klasserna räknar med att få med sina namn i eftertexterna när Geografens testamente Europa äntligen kan ses.

Periscope CC (by), Ognjen Odobasic

Läs mer

Den digitala knuten

Det finns många goda exempel på hur både skolor och enskilda lärare arbetar med digitala verktyg. Samtidigt finns det många skolor där inget händer, eller i alla fall där inte mycket händer. Vad gör vi med de skolor som inte får möjlighet att visa upp goda exempel? Skolor där en inneboende kultur inte ger möjlighet att för de eldsjälar som finns att gå vidare. Många gånger pratar vi om digitalt lärande som om alla elever hade samma förutsättningar att ta del av digitalt lärande. Så är de inte.

Det kan bero på tillgången på datorer. En dator per elev och lärare underlättar en hel del, men samtidigt får vi inte fortsätta att tro att en dator till varje elev löser det digitala knuten. Långt ifrån alla skolor arbetar medvetet och konstruktivt för att använda IKT på ett bra sätt i skolan. Att köpa in datorer och lärplattor är nämligen inte en garant för lärande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "Jodå, köper vi bara in tillräckligt med digitala varor så kommer det andra att lösa sig automatiskt". Kanske är den tanken på väg att vända. Jag har i vilket fall aldrig riktigt trott på den filosofin.

För att lyckas med en digital satsning behövs en genomtänkt strategi. Det behövs också luft. Det kan bli luftslott av luft, men luft kan också ge möjlighet för lärare att lyfta för att kunna flyga vidare. Så vad är det som avgör ifall det blir ett luftslott eller en realistiskt bärande tanke?
Jag tror att vi behöver politiker som tror på att ge alla elever samma möjligheter i skolan och alla lärare möjligheter att hjälpa dom att realisera det. Jag tror att rektorer behöver vara mer medvetna om att en digital strategi över huvudtaget behövs till att börja med. För hör och häpna - den tanken finns inte hos alla rektorer. Jag tror att lärare måste inse att det kräver en hel del av vårt yrke och vår person att ta tag i tankarna kring digitalt lärande istället för att vänta på att någon annan ska hugga i den digitala knuten åt dom. Det går inte att fortsätta på en bana där det är lite lagom frivilligt om och hur man tar tag i sin egen digitala utveckling.Kanske är jag för krävande när jag tror att ett ökat digitalt ansvar är vårt gemensamma och samtidigt det egna ansvaret.

Varför vill inte politiker att alla elever ska få samma digitala förutsättningar? Varför kan man inte kräva av varje rektor att de inför en digital strategi istället för att släppa datorerna fria till vad än de må användas till. Planlöst eller inte - vi använder ju digitala verktyg. Det är väl bra! Eller? Varför kan man inte kräva av lärare att de vet vad de håller på med och varför när de ber eleverna plocka upp sina lärplattor. Är det verkligen för mycket begärt att det eleverna gör ska vara mer än ett spel och istället mer funktionellt för deras lärande och (hemska tanke) tydligt kopplat till läroplanen. Att låta eleverna leka med en app, är det verkligen motiverat eller är det digitala verktyg för digitala verktygs skull? Vågar du lärare verkligen erkänna när apparna blivit mer av ett tidsfördriv än faktiskt lärande? Är de tillfällen då du använder datorerna mer än bara en skrivmaskin och en fullständigt fri sökmotor. (Och det där sista menar jag på ett mindre bra sätt.)Hur är det med en rektor som inte tycker att IKT är så viktigt, för det där fixar ni så bra själva. Vi sserligen inte särskilt övergripande genomtänkt, men jag kan alltid säga till föräldrarna att vi arbetar med datorer och lärplattor här på skolan. Och för politiker: Känns det bra att veta att Det där får skolorna fixa själva! är fullt tillräckligt som incitament. Precis så som de får i mångt och mycket får lappa och laga en skola som inte är tillräckligt upprustad i övrigt. Lite färg här och lite rengöringsmedel där så ser och doftar det nästan som en ny skola. Samtidigt är politiker inte alltid i min erfarenhet de som bäst vet hur skolans struktur ska byggas, även om de många gånger har trasslat till knuten tillräckligt. Eller också så drar i den från sitt håll för att de tror att om de drar tillräckligt så löser den nog upp sig. Andra politiker drar från andra håll. Knuten dras åt allt hårdare och blir allt svårare att knyta upp. En prestigefull knut.

Digitalt lärande är idag inte samma sak som en likvärdig skola. Digitalt lärande är något som sker på några skolor där fler än en har förstått varför vi arbetar med digitala verktyg och hur vi ska göra det. Skolor där även ledningen förstår och förmår driva det digitala lärandet framåt. Hur många skolor är det? Egentligen! En karta över var det finns kommuner eller skolor som har en-till-en säger ingenting. En-till-en är ingen garanti för en bra digital pedagogik. Vi behöver istället skolor där det ges möjligheter och skolor där det ställs krav. På rektorer och på lärare. Det är viktigt att vi ser vad det är som fungerar och varför. Men just nu sitter istället många lärare och tycker att det inte är deras sak, precis som många rektorer tycker detsamma och likaså politiker. Vi kan tvinga rektorer och lärare att driva igenom nationella prov år efter år, men att se till att alla elever får tillgång till digitala verktyg, alla lärare kan arbeta digital pedagogik och alla rektorer inte tänker igenom en övergripande digital strategi så blir inte resultatet särskilt bra. Framför allt blir det inte en jämlik skolaför alla våra elever. Fast så får man inte säga. Vi kan inte tvinga någon att ta ansvar för sin egen fortbildning. Vi kan inte tvinga någon att modernisera sin undervisning.

Eller kan vi det? Frågan är kanske snarare om vi vågar ställa några krav. Finns det ens tillräcklig vilja att lösa den digitala knuten? Kanske inte med ett enda hugg, men åtminstone genom kraft att vilja göra något åt den. För just nu tycker jag mest att vi sitter och stirrar på den där knuten och önskar att någon annan gjorde löste allt det åt oss. Jag menar att det inte räcker med att det finns eldsjälar utspridda och som får synas som goda exempel. Ärligt talat börjar jag bli ganska trött på det sättet agera kring skolan och framförallt elevernas lärande och elevernas rätt till ett likvärdig skola. Visst ska vi visa upp goda exempel, men för att lösa en knut krävs mer kraft, vilja och gemensamt arbete än så. Dessutom behöver vi också ställa krav på digital utveckling - på alla nivåer.

Läs mer

Jag är inte expert på mina egna barn

Jag har tre barn i olika åldrar. De är tonåringar nu och ganska självgående, så jag har gått igenom varje fas av skola tillsammans med dom.
Jag vet på ett ungefär vad de önskar sig i födelsedagspresent, jag vet vilken mat de gillar (eller kanske framför allt vilken de inte gillar), jag vet vilka ärr de har efter diverse snubblingar (både fysiska och psykiska) och jag vet vilka texter de gillar att läsa. Vilka betyg de har, vad som stressar dom och vilka ämnen de älskar i skolan har jag koll på och jag måste gå på tre olika sorters filmer om jag vill gå med dom på bio. De är väldigt olika och en har autism, vilket de andra inte har. Jag vet hur de fungerar alla tre.
Men jag är inte expert på mina barn.

Inte när de är i skolan. Då är det mina barns lärare som är experterna. Jag förväntar mig att de lyssnar på mina kunskaper om mina barn, men jag dikterar inte villkoren för undervisningen. Jag kan ha önskemål och berätta om vad som fungerar eller inte hemma, men jag vet inte hur de fungerar i en undervisningssituation.

Jag vill att lärare får bättre kunskaper om barn med olika diagnoser och hur man bäst kan arbeta inkluderande. I mina ögon bör grunden vara ett inkluderande arbetssätt. Det kräver, som sagt, kunskaper och därför fortbildning.

Jag vill att föräldrarna bidrar till bilden kring sitt barn för att läraren bättre ska kunna ge rätt och bra undervisning. Det kräver ett samarbete. Ett samarbete där båda ger och tar. Ett samarbete där läraren är experten på sin profession, dvs undervisning. Läraren har ett ansvar som går ganska långt för att arbeta inkluderande. Det betyder att det inte är okej att kräva assistent till varje barn som inte hänger med på den autobahn som läraren har stakat ut i 190 knutar. Det innebär inte att det är speciallärarens ansvar att ta över undervisningen så fort du inte förstår dig på en elev.

Med hjälp av föräldrarna avgör läraren hur arbetet med eleverna ska gå till. Det gäller all undervisning och inte bara då elever har diagnoser eller då det finns annat som påverkar ett barns liv. Ibland räcker vi lärare inte till. Det innebär inte att vi ska ge mer och mer av något som vi inte kan eller ge oss in i en djungel av psykologi eller kuratorsarbete som vi inte har tillräckliga kunskaper om. Då kanske hjälpen finns utanför skolan. Eller också så finns den inom skolan, men där lärarens profession med hjälp av annan expertis får avgöra hur undervisningen bäst fungerar.
Lärare - Våga lyssna på föräldrarna.
Föräldrar - Låt lärarna vara experter på ditt barn i undervisningen.

Läs mer

Den felfria läraren

Först lite bakgrund till mina (ännu inte riktigt strukurerade) tankar...

Det finns lärare som får veta att de gör fel hur de än bär sig åt. Egentligen är det väl inte så konstigt med tanke på att vi i det närmaste alltid har 75 personer som ser på det vi gör mer eller mindre dagligen. 25 av dom sitter i klassrummet och tar del av vår undervisning. 50 av dom har egna jobb och får höra om vad vi gör via de första 25. Det är inte alltid lätt att få alla 75 nöjda till 100 %, om ens möjligt varje dag och varje minut.

Jag sitter och förbereder lektioner. Precis som alla andra lärare en söndag. (Kanske borde man addera alla timmar lärare arbetar på söndagar för att få ett slut på påståendet att vi har så mycket ledigt i det här yrket. Men det är ett helt annat blogginlägg.) Jag använder olika material för att summera ihop till en lektion som passar bra för just mina elever. Det handlar om de fem världsreligionerna för åk 5 och då jag inte söker på Internet så bläddrar bland mina hemsläpade böcker och papper. Det är då jag hittar det här:

Jag kan tycka att uppgiften är bra. Lagom för en årskurs 5 att använda. Men jag blev ganska förvånad över en sak. Varför väljer man att skriva ut alla heliga skrifter med namn, utom en. För istället för Tora eller Tanach står det "Bibeln inte NT". Om man nu överhuvud taget ska förtydliga något i den här uppgiften, vilket jag inte tycker att man ska, så vore det mer naturligt att förenkla kristendomens heliga skrift. Kristendomens heliga skrift är Torah och NT är mer naturligt eftersom kristendomen bygger på judendomen och inte tvärs om. Men det hade blivit minst lika tokigt i sammanhanget.

Man kan kan tycka att problemet är obetydligt, men för mig satte det igång flera tankeverksamheter i hjärnan. Varför väljer man att förenkla saker i skolan? Jag antar att det oftast handlar om att vi vill att våra elever ska förstå. I det här fallet ovan var det kanske en vilja att kombinera ihop begrepp med förståelsen för vad begreppet står för. Men när vi gör det (och det här är bara ett exempel) så hoppar vi över det faktum att begreppet i sig är något vi behöver arbeta med. I och med vår välvilja i att eleverna ska förstå vad vi pratar om så kanske vi förklarar på ett sätt som gör att kunskapen i sig blir förenklad?

Är det den här förenklade kunskapen som gör att t.ex. en sportjournalist inte riktigt förstår varför finlandssvenske Kasper Björkqvist talar svenska? Vi tar oss igenom kunskaper utan att ge våra elever begrepp och sammanhang som är relevanta. Utifrån resonemanget som den intervjuande journalisten för så har han kanske inte heller någon kunskap om att franska är ett så stort språk i Afrika. Eller hur det sambandet i sig har fått för effekter för dagens Afrika.
När jag började arbeta som lärare så pratade vi fortfarande om plus och minus i skolan. Det hoppas jag att vi har slutat med. Jag tror inte på "rabbelkunskaper", men jag tror på att lära ut begrepp och att sätta in dom i ett sammanhang.

Någon sa en gång till mig att det var bättre att använda läroböcker eftersom de var faktagranskade och säkra att använda. Det kanske bara är jag, men jag hittar ofta saker i böcker från olika ämnen där konstigheter smygt sig in. Inte bara enstaka begrepp utan ibland hela resonemang som mina mellanstadieelever reagerar över och kan klargöra på ett mycket bättre sätt. På ett sätt är det bra, för det visar att mina elever har så pass mycket säkerhet och källkritiskt förhållningssätt att de faktiskt reagerar.
Samtidigt så vill jag mena att det per automatik inte på något sätt innebär att fakta ur en bok är så väldigt mycket bättre än om det kommer från nätet. Det kluriga med nätet är att vi behöver hjälpa våra elever att faktagranska och att hitta texter på en nivå som fungerar ur ett inlärningsperspektiv. Det kluriga med böcker är att det trots allt fortfarande kan finnas faktafel eller märkliga vändningar i dom som inte alls fungerar särskilt bra, men att vi ändå litar så mycket mer på böcker så att vi missar just det. På något sätt tycks det vara mer ok om det står något fel i en bok än i en text på nätet. På något sätt kan man tro att vi vaccinerar våra elever från att ens behöva råka ut för det minsta felinlärning bara vi använder böcker som är utarbetade enligt Lgr11. Men kunskapen är vidare än så. Den finns på fler ställen än i en bok och den är inte alltid allt igenom perfekt även om den finns i en bok. Eller på en blogg för den delen. Det finns ingen riktig röd tråd i det jag nyss har skrivit och inget egentligt övergripande resonemang. Tro alltså inte på ett ord av vad jag skriver här.

Det finns fel överallt. Bättre är att vara förberedd på det än att tro att något är absolut. Men jag varnar er: Lämna aldrig en elev ensam med en bok. I värsta fall blir hen nämligen lärare! Och en lärare måste vara absolut felfri.

Why God doesn't have a PhD via John Pinto at Stanford University, CC (by), Duncan Hull

Läs mer

"Nu blev Karin en bättre pedagog"

Jag startade ett konto och fick ett välkomstmail med just den rubriken.
"Nu blev Karin en bättre pedagog..."

Jag tänker inte ta upp företagets namn här, eftersom det i sig inte är huvudfrågan. Men orden i mailet fick mig att skriva ett svar. Så först välkomst mailet:

"Hej Karin,
Tack för ditt förtroende! Och för att du är en progressiv pedagog som vill utnyttja framtidens digitala möjligheter. 

På Namnetpåettföretag arbetar vi hårt för att skrivandet ska bli roligt, lärorikt och meningsfullt för både dig och dina elever. Vi har en uppsjö av lösningar som hjälper dina elever att inte bara utveckla sin text, utan även sin förmåga och motivation att skriva. 

Jag skulle uppskatta ifall du tog dig tid att besvara en kort fråga: Vad är dina förväntningar på Namnetpåettföretag? Du kan enkelt svara direkt på detta email.

Bästa hälsningar, Företagets Affärsansvarige"

När jag får en öppen inbjudan på det viset så kliar det i fingrarna att få svara. Så mitt svar innehöll ungefär det här:

Mina förväntningar på ett program, en app eller ett digitalt verktyg är inga alls. Jag är nyfiken - kanske passar det här verktyget mig, kanske inte. Det jag däremot omedelbart reagerade på var att rubriken löd
"Nu blev Karin en bättre pedagog"
Jag har inte använt det här programmet alls än med mina elever, så hur blev jag en bättre pedagog? Var jag inte en pedagog som var bra ändå innan? Vad är det som gör mig så mycket bättre enbart för att jag har fyllt i några namnuppgifter. Ja inte ens det faktiskt. I det här fallet kopplade jag mitt konto till G+.

Sen finns det egentligen inget som jag skulle vilja kalla för "framtidens digitala möjligheter". De digitala möjligheterna finns här och nu, många pedagoger vet bara inte hur det skulle förbättra deras undervisning eller hur de ska/kan använda digitala verktyg för att förbättra, förändra eller utveckla sin undervisning. Många gånger så förbättras inte pedagogens möjligheter heller eftersom de digitala möjligheterna inte används just på ett pedagogiskt genomtänkt sätt som förstärker undervisningen. Det behöver inte vara den enskilde lärarens fel. Kanske snarare det att vi inte pratar om undervisning på ett sätt som utvecklar pedagogiken med hjälp av digitala verktyg på samma sätt som vi pratar om utvecklande undervisning heller alla gånger.  Även det här verktyget som jag nu kände för att testa kan hamna i det facket, eftersom det är upp till varje lärare hur det pedagogiska perspektivet appliceras på digitala verktyg och undervisning över huvud taget.

Jag förstår att det är ett automatutskick jag fått, att det ska sälja produkten ännu mer till mig som användare. Men det känns lite onödigt att nära på dumförklara mig som lärare och pedagog i samma svep. Ett intro som förklarar hur jag på ett pedagogiskt sätt kan tänka kring verktyget hade varit så mycket bättre.

Karin blev inte en bättre pedagog enbart för att hon anslöt sig till just det här digitala verktyget. Karin blir kanske en bättre pedagog ifall hon vågar undersöka och pröva möjligheterna och sedan kan använda digitala verktyg på ett pedaogiskt fördelaktigt sätt i sin undervisning.
Det är skillnad det.


Tillägg: Efter lite trevlig brevväxling med företaget verkar det som att innehållet i välkomstmailet nu är ändrat och ser mycket bättre ut. Det lönar sig att ge konstruktiv feedback. :)

iPad telophony, CC (by), Per-Olof Forsberg

Läs mer

Emoji Exit Ticket

Många gånger är det enkla bra. Ibland kan en enkel idé utvecklas. Inte för att det är nödvändigt, utan för att det blir lite roligare helt enkelt. När vi jobbar med formativ bedömning och bedömning för lärande är det bra att ha enkla metoder att använda sig av för att få koll på lektionen gick. Exit tickets är just en sån metod. Om du inte känner till grundmetoden så är det inte svårare beskrivet än att eleverna på t.ex. en lapp skriver ned vad de lärt sig, undrat över eller tycker om lektionen på annat sätt. Tanken är att du utifrån det sen ska kunna arbeta med din undervisning utifrån den positionen. Har eleverna förstått lektionsinnehållet? Behöver du förbättra eller lägga till något eller kan du gå vidare?

Ett inpass så med ett litet tvärkast...
Twitter kan vara väldigt intensivt och... ja i brist på bättre ord så väljer jag - tveksamt. Det finns en hel del påTwitter som jag inte vet känner om jag vill vara kvar där eller inte. Fast om en eller annan fick avgöra det så fick jag inte bestämma det själv. Man måste stanna och ta debatten. Tydligen. Nåväl, jag väljer att inte alltid ge mig in i alla diskussioner som jag följer alla gånger. Mitt val.
Men det som är bra på Twitter överväger många gånger och jag blir kvar. Jag följer inte bara svenska twittrare och i kombination med det fina med twitter att saker sprids (också) på ett bra sätt. Så idag fick jag nyss via någon som fått det via någon annan syn på en bra idé. Enkel och genial. Uppehovskvinnan bakom den enkla idén heter Kate Jones och bor i Wales.
Att översätta idén är bara en tweet bort.

Så sagt och gjort. Det här bygger alltså på att man använder exit tickets, men med en liten rolig twist. För alla oss som gillar det digitala perspektivet. Eller kanske även om man inte gillar det digitala, men kan "stå ut med" emojis. Det skulle säkert fungera att digitalisera den här idén när jag tänker efter. Men tills dess så ger jag er nu den svenska översättningen:

Inser när jag nu precis har publicerat inlägget att det just kanske skulle gå att använda emojis för att utvärdera diskussioner på Twitter. Eller sociala medier över huvud taget.

Alltid retar det någon. ;)

Läs mer