#Flippkon14 - Info

Nu är det dags för lte mer information om #Flippkon14. Det var på tiden - eller hur! Mer om min tanke bakom #Flippkon14 kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Jag behöver få in din anmälan så fort som möjligt eftersom platserna är begränsade. Du anmäler dig här. Anmälningslänken finns också i fliken ovanför här på min blogg med rubriken #Flippkon14. Där finns även en del annan information som tex tips på boende och hur du tar dig till Vaxholm. Det är inte omöjligt att jag lägger in mer information under fliken nu när det närmar sig.

Vi kommer att vara på Vaxholms enda högstadieskola som heter Norrbergsskolan. 

Skolan ser ut så här:

Lite beroende på hur många som kommer (många som säger att de tänkt komma har inte anmält sig via länken) kan programmet variera, men i stort sett är det tänkt så här:

lördag 14 juni
10.00 Samling i Norrbergsskolans Aula för kortare startmingel

10.15 Välkommen!

10.30 Föredrag

12.00 Lunch

13.30 Föredrag

15.00 Diskussionsgrupper

16.00 Avslut

18.00 Samling för de som vill grilla (plats meddelas senare)

söndag 15 juni

10.00 Samling i Norrbergsskolan

10.15 Föredrag

12.00 Lunch

13.30 Diskussionsgrupper

15.00 Avslut 

Du behöver inte vara med båda dagarna om du inte har möjlighet till det. Kom hellre en dag än ingen alls. Pauser, utöver lunch, lägger vi in när vi behöver det. Det här är en grundplan att utgå ifrån. Vid behov kan vi ändra programmet, men ungefärliga tider är inte fel att ha från början. Kom ihåg att det är vi själva som äger konferensen och därför är du också en viktig del av den. Även om du inte tror att du kan bidra med något så är bara din närvaro ett viktigt bidrag. Dina tankar och din erfarenhet är just vad alla andra kommer att vilja veta mer om.

Det finns möjlighet att äta lunch antingen av de restauranger som finns i hamnen eller genom att du köper något att äta på Konsum eller ICA. Det finns många trevliga ställen att äta på vid vattnet och även möjligheter till bad.

Du tar dig till Vaxholm antingen med båt med hjälp av Waxholmsbolaget eller Cinderellabåtarna, med buss 670 (från Tekniska Högskolan i Stockholm) eller med bil. Från Stockholm tar resan ca 40 minuter med båt och buss. Bil går något snabbare. Under sommarmånaderna kan det vara svårt att hitta parkeringsplats i Vaxholm. Det brukar finnas möjlighet att parkera på Norrbergsskolans gård, men en helg i juni finns inga garantier för att det finns lediga platser. Alternativt parkerar du istället vid Blynäsviken. Avstånden är inte stora. Vaxön sträcker sig endast ca 3,3 km från väster till öster och ca 800 meter från norr till söder (där det är som längst).

Klicka på kartan för en större bild.

1. Norrbergsskolan
2. Hamn (hit anländer både bussar och båtar)
3. ICA
4. Parkering (Blynäsviken)

Varmt välkommen till Vaxholm och #Flippkon14!

Läs mer

Den galna jakten på likes

Jag läste för ett tag en en hel del om barn och ungdomars jakt på likes. De sociala medierna gick varma av inlägg där vi vuxna förfasade oss över den unga generationens ytliga sätt att se på relationer och sättet att se på likes som att det är vad som ger en person ett värde. Även de etablerade nyhetsmedierna var där och beskrev och dissekerade
De vet inte hur man umgås längre och unga mäter bara värdet hos någon med hjälp av likes.

På min tid... Ja jag är riktigt gammal, så på min tid.
På min tid fanns inte Facebook, Twitter och faktiskt inte ens Lunarstorm. Hogwarts.nu var en revolution som möjligtvis fanns i fantasin, men definitivt inte i verkligheten. När just Hoggy var som hetast hade jag redan arbetat som lärare i flera år och gick med för att se vad mina elever gillade så mycket. Det närmsta vi kom sociala medier på min tid, var att ringa upp Heta Linjen (nej, det var inte en telefonsexlinje) och hoppas på att man träffade på någon mer än de som bara lyssnade eller flåsade. Det var på den tiden Södertälje hade ett eget riktnummer (0755) och när jag kom hem från sommarsemestern pratade jag bohuslänska vare sig jag ville eller inte. För på den tiden så umgicks man från tidig morgon till sen kväll ute i verkligheten. Idyllen var tät och vi hade inte ett enda bekymmer om likes i hela världen.

Visst är det trist när en människas värde kokas ner till hur många tummar upp hen får på Facebook eller hur många <3 som en instagrambild får. Vi fick, på min tid, hoppas att man hade en förälder med kopieringsmaskin på jobbet och hitta på en väldigt bra ursäkt för att mamma eller pappa skulle kopiera en viss klass från skolkatalogen (gärna flera klasser för att dölja den egentliga person ville kunna klippa ut och klistra in i dagboken) och antalet likes kunde omvandlas till hur många som ville sitta bredvid dig i skolmatsalen.
Visst var likes viktigt redan på den tiden och de var synliga för alla och en var som ville se dom. Jag har sett filmerna Klassfesten och Återträffen. Har du? Om du inte har gjort det så är min varmaste rekommendation att du gör det. För jag undrar hur många som vågar stå för att de delade ut både likes och dislikes på den tid då de gick i skolan. Hur många av de här tummarna upp eller ner hänger kvar än? Hur många vågar stå för att de direkt eller indirekt kämpade med hur många <3 man kunde samla ihop och att det var viktigt att ha det där godkännandet? I filmerna är det ofta den mobbade som ställer sig upp och säger
"Jag har fått nog. Jag är inte den som ni sa att jag var och jag har aldrig varit det!"
Hur många mobbare tar initiativet till ett förlåtande samtal istället? Jag har aldrig ört om någon. Däremot pratade jag häromdagen med en person som inte visste om hen skulle godkänna en person som vän på Facebook eller inte. Personen i fråga hade varit en av de ledande i mobbingen för 30 år sen - och nu ville den personen bli vän på Facebook. Utan några andra ord än ett tryck på en knapp.
Lägg till vän
Varken mer eller mindre. Bara så enkelt. Bara så svårt för den som skulle eller inte skulle acceptera vänförfrågan och som omedelbart vände tillbaka te decennier i tiden.

Hur många har läst din blogg?
Hur många vänner har du på Facebook?
Hur många har sett din video?

Visst känns det bra om många gillar det man gör. Jag säger inget annat. För min egen del har jag ibland funderat på att skriva ett väldigt konstigt inlägg. Bara för att se ifall jag får lika mycket positiv feedback som vanligt. Skulle inlägget uppskattas för att det är läraren Karin Brånebäck som skriver, eller skulle inlägget genomskådas? Men jag vågar inte göra det. Kanske pga att jag anser mig ha en viss standard att "skriva upp till" (eller är det min underliggande hetsjakt efter likes som jag inte vågar förstöra?). Det är fortfarande en tävling om likes för oss vuxna. För en del mer än andra. Likes är fortfarande något som hänger kvar hos många från förr. Antingen vid en återträff då alla tycks falla in i gamla roller per automatik. (Se filmerna som jag rekommenderade - se dom!) Eller också via dagens sociala medier där vi vuxna också finns.

Innan vi bedömer barn och ungdomars sätt att jaga likes så bör vi nog se på vår egen tid och vilken roll vi själva befann oss i. Barn och ungdomar använder de medier som de har tillgång till. Det i sig är inget konstigt. Det vi alla behöver bli bättre på och där vi vuxna måste visa att vi har lärt oss något är att likes i sig inte inte ger en människans värde. Däremot kan de bli tidstransportör in i framtiden och prägla en persons liv för oerhört lång tid framåt.
Det är inte lätt att ta initiativet till att förlåta eller att bli förlåten, men jag tror att många åtminstone skulle behöva ta sig en rejäl titt på sitt eget liv innan vi går vidare och pekar finger åt barn och ungdomars sätt att agera. För fingerpekandet blir inte trovärdigt ifall du inte själv har gjort upp med ditt eget. Om det sen handlar om att förlåta eller att förlåtas spelar i det läget ingen större roll. En del minns inte, en del vill inte minnas. Du måste inte ringa upp det barn du mobbade och mötas av en vuxen röst. Men att acceptera - det här gjorde jag och det var fel - behöver du göra för att kunna vara en guide i barn och ungas värld idag. Och har du styrkan att förlåta det som hände är du större än någon du någonsin trodde eller någon annan påstod att du var. Bär med dig det med stolthet.

Day 7 - The outside is scary! Christiano Betta, CC BY 

Läs mer

Glödande kunskap och en vulkan

Varje år så uppstår ett "problem" de sista veckorna av vårterminen. Hur planerar jag min undervisning på ett vettigt sätt så att det inte blir en massa konstgjord andning de sista veckorna i väntan på att terminen tar slut. Jag vet inte hur det är för er, men för mig är det lite av en konst att få ihop det på ett vettigt sätt. Jag brukar lyckas, men de år som jag har en avgångsklass så tycks det än knepigare. Jag vill att lektionerna ska kännas vettiga, jag vill att eleverna ska få möjlighet att visa mig de saker som de tycker att de vill eller behöver visa mig mer av. I en avgångsklass är det extra viktigt att alla känner att de fick arbeta färdigt med det de skulle. Jag menar inte ett arbete i sig, även om det också är viktigt, men att de känner att de fått visa alla delarna av The big five och att de inte känner att det där de skulle behöva förbättra med kunskapsmålen, det blev de tvungna att lämna kvar.

Så vad göra? Det brukar som sagt lösa sig, men man kan aldrig vara riktigt säker på hur mycket tid som försvinner det där sista veckorna. Helt plötsligt blir klassen utmanad på brännboll av parallellklassen, slöjden behöer en extra timme, klassresan hamnade på en måndag eller också så åker elever iväg på diverse ledigheter för syskons studentexamen eller farmors 80-årskalas i Småland. Det finns således inga givna garantier för hur många lektioner eller elever som finns kvar. Det kan finnas vissa saker som måste göras färdiga. Samtidigt måst de sista veckorna vara meningsfulla både ur undervisningsperspektiv som en möjlighet för eleven att göra färdigt och/eller förbättra olika förmågor och kunskaper. (Jag känner att jag upprepar mig nu, men jag har vridit och vänt på meningarna utan att kunna ändra på dom. Det får stå så här helt enkelt.)

I år fick de två klasser som jag undervisar i SO arbeta med Powtoon. Jag tror på vikten av att lära känna ett program innan eleverna kastas in i skarpt läge och ska använda det som ett verktyg i sitt lärande. Eleverna hinner "leka av sig" och de har fått lära känna programmet och dess möjligheter, testa alla möjliga kombinationer och idéer. Jag gör så här med alla program jag introducerar för en grupp. Det kan vara Word för de yngre eleverna eller mer specifika program, men tiden det tar att låta eleverna "upptäcka" programmet får både jag och eleverna tillbaka i både tid och kraft senare.
Jag hade också under en bildlektion arbetat med symboler och alla fick fundera ut bakgrunden i ett (påhittat) lands historia och kultur. Därpå skulle de väva in den kunskap de skaffat sig om sitt eget land för att rita en flagga. Kunskapen de skaffat sig och som nu fanns invävd i flaggorna fick de sedan i uppdrag att bygga vidare på för att presentera sitt land i en Powtoon. Det får inte vara helt vilda idéer utan alla har arbetat utifrån realistiska och tänkbara förutsättningar.

En stor fördel med Powtoon är att det eleverna skapar har de också tillgång till hemma. Det gör att de själva kan avgöra i vilken grad de vill engagera sig i det här sista arbetet. En del vill eller behöver göra det mycket och en del mindre. De kan på det här sättet också arbeta med det på den tid som passar dem bäst och sen få hjälp av mig i skolan med tex. innehållsmässigt material eller att lösa problem tillsammans med klasskompisarna. Det är absolut ett sött att flippa klassrummet på, även om det inte innebär att jag i förväg har gett eleverna ett visst inläsningsmaterial. De arbetar efter sina individuella förutsättningar på den tid (och med den mängd tid) som passar dom bäst. Skoltiden utnyttjar vi till lärarstöd och samarbete. De har fått ett slutdatum då allt de vill att jag ska kunna bedöma inför betygssättningen behöver vara färdigt. Under tiden kan diskutera på lektionerna hur de har tänkt och planerat sitt upplägg kring landet. och inte på lektionstid. Eleverna fortsätter sina diskussioner även under lunchen och på rasterna. Att ge eleverna tid och möjlighet är viktigt. Det eleverna behöver veta mer om hjälper jag dom att hitta i forma av film, text, bilder och annat material. De har möjlighet att ta del av det hemma lika väl som i skolan.

Det är ingen ände på de diskussioner som förs. Jag har egentlige inte gett dom mycket mer info än det jag beskrivit ovan och att jag har påmint dom om att dra nytta av alla kunskaper som de har lärt sig under sina år i skolan. Jag får många gånger påminna mig om att det är 12-13åringar det här handlar om, för det är otroligt vilken hög nivå diskussionerna hamnar på.

Export och import är en het fråga. Det är helt på det klara med att beroende på landets klimat så är landets exportproduktion väldigt olika, liksom behovet av import. Renkött byts mot potatis och solenergi. Tropiska frukter i färsk och förädlad form forslas så miljövänligt som möjligt till olika delar av världen och ett lands timmer förvandlas till pappersmassa i ett annat land. Man kan välja att säga att handeln är orealistisk om man skulle se det i ett verklighetens ljus. Jag väljer att säga att mina elever använder sig haft högst relevanta kunskaper på en väldigt hög nivå med tanke på sin ålder och sina förkunskaper.

Analysförmåga
Kommunikativ förmåga
Metakognitiv förmåga
Procedurförmåga
Begreppslig förmåga

Alla fem förmågor arbetar eleverna med hela tiden för att kunna slutföra sitt arbete. De gör det både på enskild nivå och i samarbetssituationer. Samtidigt finner de en mening med de olika kunskaper som de har lärt sig i skolan inom samtliga ämnen. De lägger in de låtar de skapat på musiklektionerna som nationalsånger eller traditionell musik, typiska föremål (som de skapat på slöjden) för landet säljs till turister och kan förklaras hur ett historiskt och sociokulturellt perspektiv. Maträtter som landets invånare älskar har lagats på hemkunskapen. Språket landets invånare talar byggs på b- och C-språken och är beroende av var i världen landet ligger och den historiska bakgrunden. Miljöaspekter vävs in på olika sätt och djurlivet får sin biologiska mångfald i förhållande till både klimat, växtliv och landets unika läge med tanke på plattektonik.

Jag har hört många bra diskussioner under den korta vecka som vi har hunnit arbeta med det här och tänkte nu ge dig två exempel. Men du ska veta att det finns många många fler.

Eleven R har valt att placera ut sitt land (som är en ö) på världskartan. Först, när jag såg landet uppritat på papper var jag fundersam över landets storlek med tanke på dess invånarantal, men nu såg jag att det var ett stort land som hade möjligheter att härbärgera så många människor. Elev en förklarade landets placering och gav mig en ordentlig insikt i att något vi tidigare pratat om verkligen hade gått hem.

"Jo du förstår det ligger ju precis här vid ekvartorn. I vägen för golfströmmen... här - ser du? Men jag tänkte att det blir ju inte så bra för Sverige om ett land ligger här och blockerar hela Golfströmmen. Det är därför den här breda floden går tvärs igenom landet. Så att Golfströmmen kan ta den vägen istället."

Jag vet inte om det här är praktiskt möjligt, men jag är imponerad av att eleven inte bara sett problemet, utan också tagit hänsyn till Sverige i sin planering och dessutom hittat en lösning för att inte störa den ordning som råder idag. Jag måste säga att jag var imponerad.
Nästa exempel kommer från en lunchdiskussion som jag hade med två elever. E förklarade att hen hittat ett utmärkt sätt att tjäna lite pengar.

"Jag har hyrt ut en del av mitt land till O för att få in lite extra pengar. Det är en bit av en vulkan, så jag har inte så stor nytta av den ändå."

Ja det lät ju bra tyckte jag samtidigt som jag frågade eleven som hyrde landbiten vad han tjänade pengar på och exporterade i sitt land.

"Jo det är bara bra saker. Exotiska frukter tex och färskt vatten. Vi har mycket och bra kvalité på vattnet i vårt land, så vi säljer det på flaskor. Ja och så atomvapen." 

Där hickade jag till en aning. Jag fattade det där med vattnet, vi gjorde nämligen ett studiebesök på ett vattenreningsverk häromdagen och det hade tydligen givit en lärdom.  Men bra saker och atomvapen var knappast ord jag själv hade kopplat ihop. Jag fick förklarat för mig att det var goda saker eftersom landet tjänade pengar på det, så för det egna landet var det en god sak. Vad andra gjorde med vapnen kunde inte hen ta ansvar för, men de var noga med att se till att endast fredliga länder köpte. Vi hamnade givetvis i en etisk diskussion här, vi fyra vid bordet, men vi pratade också om ifall det verkligen var så bra att tillverka atomvapen. Var gjorde man av tex av allt kärnavfall undrade en bordskamrat. Svaret kom rappt.

"Jamen det dumpar vi i E's vulkan som vi har hyrt."

Jag kan säga att den här gången var det E som hickade till. Hen skapade genast en mängd demonstrationer och en blockad nere i hamnen där O's fartyg la till för att lossa sin last. Diplomatiska förhandlingar inleddes vid lunchbordet, men jag vet tyvärr inte om konflikten är löst än. Jag hopas att de advokater som anlitats från andra länder kommer att hitta en fredlig lösning, annars ligger vi alla rätt illa till skulle jag tro.

Mayon volcano in the morning, denvie balidoy, CC BY

Läs mer

Diskutera reformen istället för förstelärarna

Jag vill börja med att göra klart att det här inlägget inte är ute efter att kritisera enskilda personer eller inlägg. Det är däremot klart att artikeln i Pedagogiska Magasinet dragit igång ännu en omgång med diskussion om förstelärartjänsterna- Har du inte läst den så heter den Jante frodas i lärarrummet.
Jag ser hur twitter och bloggar fullkomligt exploderar i ännu en omgång av skyttegravskrig. För det är just vad det blir. Debatten lyfter aldrig.

Jag tycker att man ska kunna säga att man gör ett bra jobb och förtjänar de belöningar som kommer i ens väg. Oavsett om det är i form av pengar, uppdrag eller positiv feedback. Kriget som just nu pågår i de sociala medierna om förstelärartjänsterna handlar inte om tjänsternas utformning, inte om hur uttagningskriterierna har sett ut eller vilket ansvar de som sjösatte reformen har. Just nu känns det mer som om det uppifrån har kastats ner ett litet köttstycke till oss lärare. Sen nedlåter vi lärare oss till att slåss om det så att politiker och tjänstemän inte behöver ta ansvar för vare sig dåligt fungerande förstelärartjänsterreform eller uteblivna löneökningar för lärarna i allmänhet. Det jag ser är nämligen böljande vågor av ifall vi ska kunna stå för att alla lärare gör ett bra jobb eller inte. Om vi ska kunna premiera vissa lärare eller inte. Om det innebär att ifall vi premierar vissa, är då andra sämre. Det finns nog ingen yrkesgrupp där alla är klockrena till 100 %, men är det verkligen det diskussionen ska handla om?

Avundsjuka. Jag har lite svårt för det ordet över huvud taget. Det känns som om det är ett ord som vi använder så fort vi inte kan förklara det på något annat sätt. Nära på som om ett sätt att höja oss själva lite. För mig är det ett ord som tonårstjejer använder när de beter sig riktigt odrygt mot varandra och sen ska rättfärdiga sitt eget elaka handlande. Avundsjuka tas till när vi inte har andra ord. "Oroa dig inte för att de retar dig, de är bara avundsjuka." och sen vill vi få barnet att känna sig bättre. Jag använder aldrig ordet avundsjuk på det viset eftersom jag tror på andra bakomliggande orsaker. Även om jag inte alltid kan förklara det så förklarar jag inte situationen bättre genom att konstatera att alla som invänder mot förstelärartjänster är avundsjuka. Nu säger jag inte att de som använder ordet "avundsjuk" i debatten är elaka människor. Jag säger bara att jag tycker att det är fel ord att använda, för det sänder fel signaler. Glöm dessutom inte att det är skillnad på att kritisera förstelärartjänster och försteläraren.

Jag önskar vi kunde lyfta blicken. Kom ihåg att alla debatterar från sin egen ringhörna. Faktum är att förstelärarreformen har fungerat väldigt bra på somliga ställen. Faktum är att de inte alls har gjort det på andra. Så om man sitter i en ringhörna där ansökningsförfarandet var ett skämt, där förstelärarna inte får den tid de behöver, där möjligheten som reformen ger i form av skolutveckling inte tas till vara, där uttagningen sköttes av nepotism eller okunskap, där förstelärarens intresse för tjänsten enbart var pengar och därför inte rör ett finger fastän möjligheterna finns - är då verkligen kritiken byggd på avundsjuka? Jag skulle snarare vilja använda ordet frustration.
Det finns skolor (precis som det påpekades i ovan nämnda artikel) där det bara var en enda som sökte. Det finns skolor där i stort sett alla är värda en förstelärartjänst, men bara en kunde bli det. (Vi hoppas på fler nu, eller hur?) Är det verkligen meningen att vi ska utse förstelärare oavsett personens kompetens? Det här är inte riktat mot exemplet i artikeln, eftersom jag inte vet vem det rör sig om överhuvud taget, men måste en förstelärare utses, även om den enda som söker inte är en bra kandidat för tjänsten? Vad gör vi med de skolor som har en stor mängd suveräna lärare, måste de andra som minst lika mycket är värda tjänsten flytta då för att få sitt minst lika mycket förtjänta lönelyft?

Handlar det här om pengar? På sätt och vis. Jag ser det som ett sätt att slippa höja alla lärares löner. Vi kan nämligen göra karriär nu. Visserligen på väldigt olika villkor om vi ser det över hela landet, eftersom olika huvudmän tolkar reformen olika. Det innebär att uttagningsförfarandet har skiftat, det innebär att kraven på förstelärarna variera enormt och att tiden som avsätts till förstelärarna är väsensskild. En liten skola, eller en skola som går back har inte samma möjligheter att avsätta tid för förstelärarna. Vem tar ansvaret för det?
Självklart finns det de som sökt tjänsten enbart för 5000 kronor mer i fickan. Lika självklart finns det då de som blir avundsjuka eftersom det vore en rättmätig ökning för samtliga lärare som grund. Om du då bär på den avundsjukan så se till att rikta den åt rätt håll. Det är inte den enskilde förstelärarens fel. Kanske är det snarare så att reformen som sådan är en chimär och borde ha styrts upp annorlunda.

Låt inte debatten traska runt kring eventuell avundsjuka eller ifall vi inte får kasta ut Jante eller inte. Självklart ska läraryrket lyftas! Jag ser bara inte hur vi gör det genom att diskutera "avundsjuka" eller vem som är en bra lärare (i anknytning till begreppet förstelärare). Det är nämligen en nivå som politikerna trivs alldeles för bra med. Vi slåss om (vad som i den här diskussionen blir) smulor istället för att rikta strålkastarljuset på det som är intressant och viktigt. När du diskuterar så tänk också på att vi alla ser det från olika håll. Själv har jag sett reformen fungera både bra och dåligt. Håll i minnet att den du diskuterar med kanske har en annan erfarenhet än vad du har.
För mig är förstelärarreformen en möjlighet till lokal skolutveckling. Hur det tas till vara eller inte - det är vad vi ska diskutera!

Läs gärna mitt tidigare inlägg om förstelärare:
Spridda tankar om förstelärare
koppla sen ihop det med min artikel om politiker i skoldebatten:
Skolan i landet Sandlådan

Nu tänker jag gå upp till Kristianstens festning och få en fantastisk vy över Trondheim.

Läs mer

Tack Norge!

För ett halvt år sedan, när jag först hörde talas om NKUL, så var det bara en galen tanke att åka hit. Med tiden blev tanken inte fullt lika galen och nu sitter på ett hotellrum i Trondheim och funderar över de tre senaste dagarnas händelser.
Det har varit tre dagar fulla av bra föreläsningar, mycket trevliga möten och en känsla av gemenskap med Norge som inte känns främmande, men som känns alldeles för outvecklad.

Visst vet vi att de båda länderna har en hel del gemensamt. Nu pratar jag inte om någon händelse som utspelade sig i Halden 1718 eller att Gustav V blev tvungen att byta ut sitt valspråk 1905. (Rätt gissat, jag är historielärare.) Nej våra tankar om skolutveckling, elevers behov och IKT ligger så nära varandra att jag knappast kan påstå att det är nationaliteten som eventuellt skiljer två personers åsikter i frågan åt. I Sverige brukar vi prata om det utvidgade kollegiet. De kollegor som vi har nära via sociala medier och som vi delar våra pedagogiska tankar med. En snabb fråga eller ett utvidgat svar i form av ett tips om ett blogginlägg eller forskningsrapport. Efter min vistelse i Norge så känns det som att jag har breddat det utvidgade kollegiet med ytterligare
Kanske har du hört att du på något sätt via enbart sex led känner alla i hela världen. Det krävs inte i närheten så många led för att komma i kontakt med ett ännu större utvidgat kollegium, dvs de kollegor som finns i Norge.

För mig som flippar klassrummet så har det varit en glädje att få lyssna på Magnus Nohr, Elisabeth Engum samt Hundsunds Ungdomsskole. Magnus har rätta insikten för att lärarstudenter ska få med sig de rätta verktygen till skolan, Elisabeth är, förutom väldigt trevlig, otroligt tydlig när hon pratar om flippat och det kändes som om hon läste mina tankar på föreläsningen. Elisabeth kommer till Sverige i slutet av september med hjälp av itslearning och har du möjlighet rekommenderar jag dig verkligen att ta chansen att lyssna på henne då.
Det som Hundsunds Ungdomsskole visade upp var smått otroligt. På ett halvår har de kommit så otroligt långt och de elever som går där kan skatta sig riktigt lyckliga. Jag är väldigt stolt över att ha varit en del av den utvecklingen och få ha varit inspirationen som satte igång allt. Och har man en gång hört en Kahoot-sång så glömmer man det aldrig.
Jag måste också nämna härliga Aasne Midtbø Aas. Vi hittade varandra till slut i vimlet. Hon är Norges dyslexi-dronning (fastän hon inte skulle använda uttrycket själv), otroligt kompetent och hon kan få vem som helst att känna sig som hemma i en märklig situation. (Inte mer sagt om den saken här. :) )

När mina tankar har börjat sortera sig så skriver jag säkert mer. Just nu är hjärnan allt för full av intryck. Men ett stort tack till alla övriga som inte är nämnda. För allt det positiva mottagandet och respons som jag har fått på NKUL och för att jag har känt mig så välkommen. Inspiration och glädje har jag fått med mig i massor.

Mer om IKT-utmaningen i skolan i Norge finns här.

Har du aldrig varit i otroligt vackra Trondheim? Åk hit!

Läs mer

Jag förbjuder dig att missa den här appen!

Jag åker iväg till Norge imorgon och blir borta i fem dagar. Det ska bli fantastiskt roligt att få träffa norska pedagoger och se vad de håller på med. Jag kommer att träffa några jag redan känner och har träffat och andra som jag har twittrat med ganska länge nu. Det blir säkert många nya bekantskaper också.
NKUL är uppbyggt på ett sätt så att jag redan innan jag åker dit känner gemenskap med de som ska åka dit. Du har möjlighet att boka in dig i förväg på de föreläsningar, seminarier och workshops som du vill vara med på, så det blir ingen trängsel och osäkerhet ifall du får plats på en viss föreläsning eller inte. Det är också ordnat så att alla äter lunch tillsammans. Visserligen fördelat i ett antal olika matsalar, men ändå härligt inkluderande. Det anordnas också Teachmeet, middagar, pub och träningstillfällen för den som vill vara med på det. Jag måste också säga att informationen fån NKUL har varit mer än föredömlig. Hela tiden uppdaterad info i god tid och snabba svar på mina funderingar över diverse.
Ansvarig för arrangemanget är NTNU (Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet), vilket känns ganska bra. Ett tekniskt universitet som håller i och engagerar sig för fortbildning av lärare. Många tummar upp på det!

Igår fick jag ett av flera mail från NKUL. Det var en app som jag laddade ner. Så genialiskt enkel. I appen har jag nu alla mina inbokade föreläsningar, workshops, karta etc Allt som behövs för en konferens och inte på långa vägar så tungrodd som BETT-appen. För egentligen är det inte en app skapad direkt för NKUL, utan en mycket enkel app som du själv kan använda inför olika arrangemang. Eller varför inte flippa klassrummet med den?! Ge barnen en app till nästa kalas eller varför inte fixa till appen så att den blir en smidig hjälp inför skolans nästa fortbildningsdagar? Lägg in text, filmer, bilder eller en quiz - allt vad du behöver finns där. Möjligheterna är oändliga... och den är gratis!

Appen heter mYouTime och är minst sagt barnslig enkel att hantera vare sig du är skapare eller användare.

Nu!
Dags för nya perspektiv - Dags för NKUL!

Läs mer

Diagnos eller inte?

Det händer titt som tätt att jag läser eller får höra att det är alldeles för vanligt med diagnoser idag. Att det inte kan vara möjligt att så många har diagnoser och att vi fel- och överdiagnostiserar.
Jag undrar om någon tror att en diagnos är en ursäkt för att slippa uppföra sig eller ta ansvar för ett "avvikande" beteende. Avvikande från något som av någon satts som regel och norm. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som sticker så i ögonen.

Är det avundsjuka?
Om någon får fler resurser än andra, om någon inte behöver göra proven på samma villkor som alla andra eller om någon förstör för alla andra genom sin blotta närvaro. Det bästa du kan göra då är att se sur ut, sätta armarna stelt i kors och stampa med ena foten i marken som en fyraåring.

Är det ett faktum att du som lärare inte ska behöva förändra och utveckla din undervisning oberoende av vilka elever du undervisar?
Otur, för det måste du hela tiden göra. Det är vad yrket kräver oavsett.

Är det för att du tycker att alla faktiskt får anpassa sig både efter rådande regler i samhället och efter skolans begränsningar?
I så fall antar jag att du är en av sponsorerna till fåret Dolly. Alla är inte stöpta i samma form helt enkelt.

Är det en viss stolthet i att kunna konstatera att det inte finns diagnoser alls eller att de ställs för ofta? (Det är ändå bara frågan om barn -och vuxna- som behöver skärpa till sig.)
Kanske tror du att det gör dig till en bättre människa att tänka så. För du klarar ju av världen som den är. Det är inte så svårt, somliga är bara "obalanserade". Titta - jag balanserar. Se till att göra det själv du också!
Vinner du något på ett sånt resonemang eller är det kanske så att det snarare trycker ner någon annan? Då får vi väl hoppas att du känner glädje i att kunna göra det. I min värld visar det snarare en brist på solidaritet.


Nu kommer några uttalanden som jag egentligen inte har belägg för, men som jag är övertygad om stämmer.
Diagnoser är inget nytt. Det har folk haft i alla tider, men det är inte alltid vi har satt namn på det. Själv kan jag i efterhand minnas några från förr som aldrig fick en förklaring på varför det var som det var. En del stoppade vi undan på vinden och i källare, kallade det för OBS-klass och så blev vi av med "problemet". Så att det inte syntes eller "störde" i klassrummet.
Flera av de som jag i efterhand kommit att tänka på gick det inte särskilt bra för. Många gick det väldigt bra för. Allt handlade mest om bemötande från vuxenvärlden. Om att de blev accepterade och respekterade för den de var.
Det är förmodligen inte heller fler som har diagnoser idag än förut, men ganska självklart ökar antalet som får diagnoser ju mer vi stramar upp skolans riktlinjer, samtidigt som vi skruvar upp kraven som är enformiga och bestämda efter en "normal" som inte finns.
Vem är "normal"? Vem vill vara "normal". Precis på pricken som alla andra. Inte jag i alla fall.

Är en bokstavskombination ett sätt att bli av med eleven så att vi slipper ha hen i klassrummet? Jag har sett lärare göra sådana försök, men jag har inte hört om någon som lyckats genomdriva en diagnos enbart på sin ovilja att ha en elev i klassrummet.
Är en bokstavskombination ett sätt att få hjälp i dagens skola? Ofta är det tyvärr så. Diagnoser tycks ibland vara enda sättet att få hjälp och det är ändå ingen garanti om rätt eller tillräcklig hjälp.

Istället för att vi ser varje elev och hens behov och anpassar oss därefter så kräver vi att alla elever anpassar sig till lärarens sätt att undervisa. Det kan innebära att en elev behöver anpassa sig till mellan tre och tolv lärare. Det är inte elevens uppgift att anpassa sig till varje lärare och skola. Det är lärarens uppgift att se, förstå och anpassa sin undervisning på ett sätt så att elever kan ta del av densamma. För att kunna göra det så behöver du lära känna eleven. Det räcker inte att ha eller ha haft elever med diagnos i klassrummet. Du måste lära känna varje elev! Förutfattade meningar om vad det innebär att ha autism eller adhd florerar både i och utanför skolan. Att säga "Jag vet vad autism innebär." är ungefär samma sak som att säga "Jag vet hur det är att uppfatta färgen grön." Du kan inte veta det, men du kan lära dig att förstå varje elev.

Jag har inte tid.
Det är inte mitt jobb.
Ingen kan förvänta sig att jag ska kunna...

Jag vet det. Jag är också lärare. Men man gör sitt absolut bästa i alla fall. Du kan inte ge upp även om politiker och andra människor gör det. För i grunden ligger en sorts intolerans hos många människor som inte vill acceptera att olika diagnoser finns eller är så vanligt förekommande.
Och om vi inte ger upp, då är jag övertygad om att diagnoserna kommer att försvinna igen. Men tills vi kan se till att varje barn inte ges utan får en likvärdig utbildning och ett dito bemötande, så kommer det inte att ske. Jag ber dig därför: Tills vi har kommit dit så sluta spekulera runt eller konstatera att vi ställer för många diagnoser.
För egentligen struntar jag i om vi sätter diagnos för ofta eller inte. Det är inte där problemet ligger. Problemet är istället att vi måste veta varför vi ställer eller vill ställa en diagnos.
Inkludering för mig är att alla bemöts likvärdigt. I och utanför skolan. Lyckas vi med det så lyckas våra elever.

Lästips - Bättre relationer får elever att vilja komma tillbaka till skolan

Läs mer