Perspektiv västerut - NKUL

Jag brukar försöka tänka att det är nyttigt att hela tiden flytta gränserna för vad man vet ytterligare. Ibland kan det ske i små steg och ibland i större. Det viktiga är ändå att vi gör det, även om utgångspunkten för oss alla är olika. Inte heller behöver gränserna flyttas varje dag om det inte är vad som fungerar, men fortfarande är utvecklingen framåt viktig. Jag skulle vilja säga att det gäller alla människor. Från det att vi påbörjar våra liv och sen vidare. Kanske ser vi skolan som det naturligaste av de cykler vi ska igenom för att få nya insikter och kunskaper. Därför är det kanske också viktigast för just lärare att vara de som aldrig slutar upp att hämta nya kunskap och omvandla det i sin egen undervisning och i relation till de egna eleverna. Vi kan alla gör a det på olika sätt, men att inte göra det alls är för mig svårt att förstå. Jag hoppas innerligt att jag inte hamnar i den situationen att jag nöjer mig eller att jag konstaterar att "nu vet jag hur jag gör det här". Undervisning är inte en konstant utan en ständig rörelse.

För min egen del befinner jag mig just nu på en plattform som jag tycker behöver få nya trappsteg upp till en ny nivå. Oftast så är min egen utveckling, liksom skolutveckling ständigt närvarande. Tankar och reflektioner är inte något som är frånvarande i särskilt långa perioder. Ibland släpper jag det tankefrö som får gro vidare och ibland stannar det upp. Jag har ändå lärt mig att det som stannar upp inte har tagit onödig tid från mig. Varje del ger något mer även om det inte gror vidare och ibland gror det vidare vid en senare tidpunkt. Precis så är hur jag ser på inlärning. Gigantiska skutt inträffar inte alltid och inte heller alltid när vi förväntar oss det, men viljan att få en allt större värld att relatera till är också det som driver oss framåt. I ett flippat klassrum får både elever och lärare nya perspektiv på både sitt och andras lärande. Ökade faktakunskaper går i ett flippat klassrum parallellt med didaktiska och pedagogiska dito.

När jag landar på en nivå (och landa behöver man göra ibland) så kan jag visserligen reflektera över var jag befinner mig, men eftersom den reflektionen är ständigt pågående så är en stillastående plattform sällan något som jag stannar på länge. Nya projekt sätts igång antingen av mig själv eller pga att något korsar min väg. I nuläget så kan man säga att det finn två saker som jag räknar med ska ge mig dels mer ren praktisk erfarenhet, men också ge mig pusselbitar till mitt personliga lärarpussel.

Det ena är att arrangera #Flippkon14 i Vaxholm helgen 14-15 juni. Det har knappt kommit igång, men det är redan många som har anmält och än fler som tänker göra det. Jag har samtal på gång åt alla möjliga håll för att det ska bli en så bra upplevelse som möjligt för alla inblandade. Jag gillar att hålla i alla dessa trådar för att se det löpa samman alltmer tills jag faktiskt står där och upplever. Det finns mycket jag vill skriva redan nu om #Flippkon14, men som jag behöver vänta med ett litet tag till. Förhoppningsvis faller några fler bitar på plats i veckan och då blir det enklare att utveckla vad jag egentligen pratar om.

Det andra som jag är på gång med är att åka till Norge. Det kan tyckas rätt banalt. Det är inte långt till Norge och jag är inte den enda som redan varit där eller som planerar att åka dit. Det som däremot kan vara lite ovanligt är min anledning att åka dit.
När jag förra året besökte Oslo gjorde jag det för att föreläsa och hålla i en workshop för Hundsund Ungdomsskole. Det var ett av de mest kreativa gäng lärare jag har träffat. De kom igång med både idéer och rent praktiskt arbete oerhört fort. Det var här jag första gången hörde talas om NKUL. Jag tänkte då, precis som alla andra som jag nämnt NKUL för efter det: Vad för något? Vad är det?
Tur är det väl att mina värdar inte bara nämnde den nya bokstavskombinationen utan också förklarade vad det handlade om. NKUL är en förkortning för
Nasjonal Konferanse om bruk av IKT i Utdanning og Læring.
För den som även vill ha det översatt i något mer så innebär det att NKUL är Norges största skolmässa för IKT som varje år sker i Trondheim vid NTNU (Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet). Det tändes en gnista i mig. Dit ville jag åka. Olyckligtvis så sammanföll det med en annan mässa, men så var det tanken med att utmana. Jag ville se och höra nytt och träffa andra människor än de jag brukar. Det är absolut inte något fel på de jag diskuterar och agerar med i vanliga fall, snarare tvärsom. Jag har haft turen att träffa, lyssna på föreläsare och diskutera med kollegor över hela Sverige som alla har ett engagerande driv och kunskap om skolutveckling. Det är  inte så att jag vill lämna allt det, men ibland känns det som att det behövs en liten högre snöhög behövs för att hoppet ska kännas lite mer intensivt när man landar i det som är mer bekant.

Så...
Flygbiljett är köpt och anmälan är inskickad till både mässan och Teachmeet. Det är en mässa med ett otroligt engagemang och ett väldigt personligt betraktelsesätt och jag känner mig redan välkommen tack vare de kontakter jag har haft över kölen. Mitt schema för tre hela dagar är fullt med intressanta föreläsningar, workshops och sammankomster. Mycket handlar om flippat, men det finns även seminarier som handlar om lärarutbildning och övergripande IKT-strategier. Det kommer att bli ett flertal roliga möten med flera personer som jag redan har kontakt med och förhoppningsvis även flera nya. Jag är säker på att det här inte bara öppnar ett nytt fönster som berikar mig personligen utan också ger mig idéer till #Flippkon14 på flera plan.
Nu återstår det bara två saker.
Det första är att ordna en tröja med mitt twitternamn på. En svensk flagga känns för utmanande och att ha en vanlig tröja känns som en outnyttjad möjlighet.
Det andra är att hitta på något genialiskt sätt att flippa det hela på till mina elever. Idéena samlar sig redan.
Utan tvekan så kommer NKUL inte att ge något, utan snarare ganska mycket.

CC BY Erik Refsdal, Bryggene i Trondheim

Läs mer

Från Bellman till Lundakarneval

Det har talats mycket om den låga nivån i skolan och på lärarna. Lite extra mycket de senaste dagarna. Det känns som att politikerna tävlar om att få visa upp allt elände och sen skylla allt på motståndarna. Jag skev för ganska precis ett år sen om Landet Sandlådan där politiker och andra tyckare sliter och drar så mycket i skolan att det inte finns så mycket vare sig bitar eller lust att arbeta med när vi lärare kommer till jobbet. Valet i höst är förmodligen en förstärkare av fenomenet, men det gör det inte mycket roligare. Varje gång slås jag av det faktum att alla andra än de som arbetar i skolan vet så mycket bättre vad som sker där. Många drar slutsatser av sin egen skolgång till vad som händer idag. Eller också dras paralleller med barnens skola med alla andra skolor. Skolor som inte har besökts, men som det är lätt att veta något om eftersom alla skolor och alla lärare är precis likadana.

Anders Borg tycker att vi lärare är dåligt utbildade och sysslar med flumpedagogik. Vi ska sluta undervisa som vi gör, nämligen "hålla varandra i handen för att känna matematik". (Inte ett direktcitat, men nära nog.)
Vår utbildningsminister Jan Björklund litar inte på vår kompetens utan vill införa katederundervisning och betyg från år 4 i grundskolan. Inte ett ord andas det om att istället att ge oss de resurser vi behöver för att arbeta med det som vi redan ser och är medvetna om kring våra elever. Inte ett ord andas de heller om vad forskningen säger i frågan. Det vi lärare, som dagligen befinner oss i skolan med eleverna, tycker struntar regeringen också fullständigt i.

Det här är väl ungefär hur jag känner när jag går till jobbet och har politikerna ekande i huvudet...

Jag tycker alltid det är spännande att vara med och prata flippat när än jag får chansen. Ikväll har jag varit på besök på SFI i Botkyrka. Lite stressad kom jag ganska sent eftersom vi jobbar sent på tisdagarna på min skola. När jag sveper in så är alla närvarande redan i full gång med att diskutera olika aspekter av flippat i mindre grupper. Där fanns folk inte bara från Botkyrka utan även de som hade åkt en ganska bra bit för att kunna vara med.
Det är så att jag riktigt känner att för varje ord som jag hör så försvinner den stress som jag hade med mig från jobbet. Som jag förstår det så är alla på olika nivå. Somliga har gjort en hel del flippat och andra har knappt hört talas om modellen. Det absolut härligaste är ändå den naturliga entusiasm som jag känner i rummet. Här har ett gäng lärare satt sig på sin fritid och valt att fortbilda sig tillsammans. Taket är högt och tankar och idéer far genom rummet.
När vi åter samlas med de andra för att dela och diskutera det som tagits upp i grupperna bokstavligt talat lyfter nivån ännu mer. Tillsammans skapar de här lärarna en galet inspirerande miljö. Alla bidrar med så mycket klokt att jag har fullt sjå att hinna med att twittra ut allt. Toppen på det hela blir nog när en av deltagarna mot slutet säger:

"Kan vi inte få gå hem nu så att vi får börja på att arbeta med våra flippar!"
De här lärarna är inte nöjda med att ha delat flippad pedagogik i äkta kollegial anda i två timmar en vanlig tisdagskväll. Nej de vill hem och fortsätta! Komma igång! Göra verklighet av alla idéer som de börjat se som färdiga lektioner.
Det här är äkta pedagogisk glädje och insikt. Jag önskar att våra politiker ville se det istället för att gissa sig till skolpolitik utifrån eget tyckande som är byggt på luft.

Jag ser att det blir allt viktigare med ett Saltsjöbadsavtal för skolan. Om vi nu nödvändigtvis ska backa med pedagogiken i skolan tillbaka i tiden, kan vi då inte göra det till 1938. Det gick att komma överens om arbetsmarknaden.
Nu är det dags för skolan!

1987 - 1993 pluggade jag i Lund. Det blev inte en lärarexamen då, den kom lite senare. I Lund har vi (jo jag känner mig fortfarande "vi" när det kommer till studier i Lund) en Lundakarneval vart fjärde år. Det är Futuralkarneval i år. Varje karneval har sin karnevalsmelodi. "Min" karneval är egentligen 1990 års karneval, men jag gör nu ett undantag. Är man med om en Lundakarneval så sätter sig ändå alla tidigare karnevalsmelodier i huvudet. 24 år senare sitter texten solklart när jag hittar låtarna på Spotify. Karnevalsmelodin från 1982 är den som bäst speglar hur jag vill känna när jag går till jobbet och för det mesta också faktiskt gör.

Tack SFI Botkyrka för att jag kom ihåg det igen!

Läs mer

Dagens löpsedel

Det kanske är fler än jag som inte är nöjda med löpsedlarna som tar upp skolan i dagarna. Nåväl, det går att göra något åt det mesta.
Så här är en löpsedel som citerar verkligheten istället för politiskt tyckande.

Läs mer

Hönan eller ägget

Pernilla Alm bad om tre meningar som skulle kunna definiera flippat klassrum. Tre meningar. Jag som kan prata om det här länge som helst. Mina tre meningar blev till slut:

Flippat klassrum är en undervisningsmodell som innebär att eleverna ges möjlighet att förbereda sig inför lektionstillfället med hjälp av digital teknik. Det kan göras hemma eller i skolan och det går att använda olika digitala verktyg som passar för syftet med flippen. En stor del av det flippade klassrummet är den mentala fllippen som innebär att läraren omdefinierar sitt sätta att arbeta med, reflektera kring och rent konkret undervisa.

För mig är IKT-pedaogik det sätt som man undervisar på med hjälp av digitala verktyg och kommunikation mellan människor. Det flippade klassrummet är en modell som gör att ett sådant arbetssätt underlättas eftersom du först och främst behöver ett tankesätt som du kan bygga din undervisning på. Jag tror inte att man kan kasta in en massa datorer och lärplattor i ett klassrum, säga till läraren att börja använda dom och sen tro att allt ska fungera per automatik. Jag tror inte heller att det är vettigt att man går efter devisen "Jamen det ordnar sig. Vi kan ju inget göra utan att ha verktyg så vi kommer att få ordning på det där, bara vi får datorer till alla elever."

Det sättet att resonera tycker jag är ett ganska dyrt sätt att experimentera med skolan. Jag förstår verkligen att en dator per elev underlättar för en lärare. Men frågan är hur det underlättar. Visst är det skönt att slippa boka datorerna från vagnen eller låta eleverna slippa slåss om den enda datorn som står i klassrummet. Mitt problem är bara att jag inte nöjer mig med det. Vi fortsätter att i alldeles för hög grad enbart använda datorerna som skrivmaskiner eller faktasökare. Ändå känner jag till ganska få elever som inte klarar att skriva med penna och papper och som klarar att faktasöka på ett effektivt sätt på Internet. Ändå är det den största anledningen till varför vi vill ha datorer till våra elever. Vi lärare behöver lära oss själva först hur vi bäst undervisar med datorer. Det handlar om att känna till vilka resurser som finns och hur man bäst använder det tillsammans med sina elever. Grunden hos lärarna måste byggas först innan vi lägger pengar på tekniken. Är det värt det att låta datorerna stå eller användas som skrivmaskiner medan vi väntar på att lärarna tar till sig (och kanske försöker acceptera) nya undervisningsmetoder? Jag tycker inte det.

Just bland annat vad det flippade klassrummet faktiskt är diskuterade jag med Jon Bergmann när jag träffade honom här i Sverige i höstas. Både jag och Jon är överens om att det inte finns en specifik metod för det flippade klassrummet. Det är snarare viktigt att poängtera att det är en modell och inte en metod. Det innebär en ganska stor frihet i hur man rent praktiskt organiserar sin flippade undervisning. Läxor som görs hemma är inte ett måste för att klassrummet ska vara flippat. Att flippa med hjälp av film är inte heller ett måste. För många elever kan snarare omväxlingen mellan olika inlärningssätt vara väldigt viktig. Tyvärr så har synen på det flippade klassrummet som enbart läxa hemma och i form av film spridits och fått ett allt för stor fäste med hjälp av bland annat media som blivit fascinerade just av den formen.

På samma sätt som du  behöver  förstå hur det flippade klassrummet fungerar och hur det kan användas i det egna klassrummet innan man kastar sig ut i ett experiment som inte kommer att flyga. Bygg från grunden. Pröva smått och bygg på det. Våra skolor och elever är inte till att experimentera med. Vi skulle aldrig lära ut hypotenusan innan eleverna behärskar addition. Vi ska inte göra jätteinvesteringar i datorer innan vi vet hur vi ska undervisa med hjälp av digitala verktyg. Vi behöver lära lärare´om undervisningsmodeller och metoder med hjälp av digitala verktyg innan vi sätter en dator i händerna på Sveriges alla elever.Den mentala flippen är svaret på gåtan om hönan eller ägget. Hela skolsverige behöver göra en mental flipp.

Det arbetet måste börja nu!

Läs mer

För lärare - av lärare.

Jag har burit på tanken länge. Pendlat mellan att dra igång projektet och att vänta på att något ska hända av sig självt. Jag har velat gå på en liknande konferens som jag nu håller på att anordna. Samtidigt så vet jag att om man nu är en drivande kraft för det flippade klassrummet så kanske det är synd att ignorera det just det faktum att man är det. När jag är ute och föreläser så träffar jag så många lärare som blir inspirerade och som vill ha mer. På samma sätt möter jag lärare i olika sociala forum där det sprudlar inte bara av tankar och idéer, utan också av praktisk erfarenhet som de vill dela med andra. Ibland får man inse att även om man tänker på och vill det riktigt mycket, så händer det inte av sig självt. Inte heller om man bara pratar om det. Jag gillar när det händer saker och inte bara pratas om det. Så ibland är det bästa att ta tag i saker och ting, samt konferenser, själv. Fördelen med att just dra igång det själv är att man kan vara med och forma det en del efter egna tankar. Åtminstone till en början, innan det har fått vingar ordentligt.

Oftast så går konferenser till på det sättet att du som deltagare få möjlighet att lyssna på en mängd talare. En del duktiga och intressanta och andra kanske mer intetsägande. I vilket fall som helst så går det hela ut på att det är från talaren och till dig. Jag har varit med om många gånger då jag har lämnat en föreläsning med känslan av att jag fått något lagt i knät. Något som jag inte riktigt vet vad det berör mig egentligen. Det riktigt intressanta är vad som händer i huvudet på den som lyssnar. Och det som händer sen. Det är det jag vill ha istället för en känsla av. "Jaha. Vad gör jag nu då?" Om jag inte bara lämnar kvar alla tankar i föreläsningssalen.
Jag vill med mina egna föreläsningar hjälpa kollegor att komma igång med den mentala flippen. Att de sen vågar hoppa från den höjd de själva väljer... och lite till, är viktigt för mig. Jag älskar att få flippar och bloggar skickade till mig via exempelvis mail och twitter. Det händer saker ute på landets skolor. Det är där det ska hamna. Hos eleverna.

Jag tycker att facebookgruppen Flippa klassummet är fantastisk. Inte bara för att det är jag som startat en grupp som innehåller så mycket kunskap och glädje i läraryrket. Lite AntielefantJante är på sin plats här - jag är stolt över mig själv för det var trögt att driva gruppen i början. Nu är det en fantastisk resurs. Det känns ganska konstigt att se på sin "skapelse" nu, eftersom det har blivit något som jag aldrig kunde förutse. Det intressanta är just alla dessa möten och den stora generositet som jag ser i gruppen. Det liknar på något sätt de möten jag har haft i samband med mina föreläsningar. Och när tanken slog mig att jag skulle kunna få samma känsla i ett verkligt möte... Jag skulle i verkligheten och på plats kunna få se alla projekt och allt praktiskt "hantverk" som dagligen utförs av flippande lärare... Ja då tvekade jag inte längre ifall jag skulle anordna #Flippkon14 eller inte.

#Flippkon14 är inte en konferens dit du ska komma för att lyssna på andra. Det är en konferens dit du ska komma och vara del av.
Exakt hur #Flippkon14 kommer att se ut beror på hur det kommer att växa fram under de tre månaderna som är kvar.  Det bygger givetvis på mina egna tankar och idéer om hur det skulle kunna se ut. Det är fördelen med att vara initiativtagare, men redan nu har flera sagt att de gärna hjälper till på olika sätt och det innebär att det blir en kollegial konferens med tankar från flera håll. Intresset för att komma på konferensen har varit stort. Det gör mig glad att vi är så många som ser det här som en stor möjlighet att göra verklighet av #Flippkon14. Det är det fina med det utvidgade kollegiet. Man är aldrig ensam i sina pedagogiska tankar.

Den här resan ska bli så galet rolig!
Anmäl dig här!

Läs mer

#Flippkon14

Jag har funderat på det en längre tid.  Jag har ingen plan alls. Jag bara känner att det måste bli av. Ibland måst man blunda och hoppa.
För ett tag sen la jag ut en enkät för att se om det fanns ett intresse för en flippad konferens i Sverige. Att säga att den skulle motsvara Flipcon i USA är väl att ta i, men jag har ingen bättre liknelse. Möjligtvis så skulle det vara att jag sett hur SSWC har växt från ett litet enkelt initiativ. Jag menar inte att jag tror att en svensk flippad konferens skulle få samma dimensioner, utan mer att det visar att det faktiskt går att skapa något utan några större resurser.

Jag har i alla fall tittat igenom resultatet av min enkät. Det är väldigt många som har svarat på den. Stort tack för det! I och med att det finns flippare över hela Sverige och att alla har lite olika idéer om ifall sånt här ska ingå i en "normal vardag" eller inte så spretar tankarna och tyckandet lite. Alltså tar jag tag i saken på det sätt som jag har i och med att jag har förmånen av att vara initiativtagare.
Alltså har jag beslutat så här

Som du ser så är stavningen något annorlunda mot den amerikanska varianten. Dels för att skilja oss med hashtaggen, men även för att göra det till en svensk begivenhet i allmänhet. Därmed inte sagt att jag inte välkomnar lärare från andra länder. Tanken är att lärare ska få möjlighet att dela med sig av varandras erfarenheter och kunskap inom flippat genom att träffas i en vacker omgivning. Jag har en hel del tankar utöver det här, men jag kan inte lova tex. en lokal eller boende i nuläget. Men Vaxholm är vackert - det fixar sig. Jag kommer att göra en informationsflik här på bloggen så att den inte försvinner ur flödet. Det viktiga är att du bokar datumet, så återkommer jag med mer information senare.

Sprid och ge mig gärna feedback!

Anmäl dig här!

Läs mer

#Bloggkommentar100

Jag har tänkt på det här med #blogg100 och varför man hänger på det. Det kan vara en utmaning och ett sätt att få igång bloggandet. Mig personligen passar det inte eftersom jag inte kan skriva enbart för skrivandets skull. Jag skriver när jag har något att säga. Det är inte säkert att det infaller varje dag och därför skulle det för mig bli en hel del inlägg som inte säger något. Den som läser min blogg vet att det istället blir ganska långa inlägg när jag väl skriver något. Där är vi olika, men det här är min anledning till att jag inte hängt på bloggandet i 100 dagar på raken.

Det jag däremot kan bli lite irriterad över mig själv är att jag är dålig på att kommentera andras bloggar. Inte för att jag inte har något att säga, för det msta jag läser väcker tankar på något sätt. Nej det blir snarare eftersom jag... bara inte gör det och jag har ingen vettig förklaring till det. Alltså tänker jag vända på det hela. Jag kör en #kommentar100 istället. Vill vi göra oss lustiga så kan vi säga att jag flippar #blogg100 eftersom det nu är jag som gör det här.
Jag vet att jag gillar att få kommentarer på mina inlägg. Jag förmodar att andra gör det också. Många gånger kommenterar jag på twitter, men det sjunker snabbt undan. Så uppdraget är antaget. Det blir (minst) 100 kommentarer på 100 dagar. Jag tror att det kommer att få mig att fundera ännu mer över innehållet i bloggar och att låta det ta en extra vända innan jag surfar vidare. Det i sin tur kommer ge mig själv mycket mer också. Kollegialt lärande är det absolut.

Läs mer

100000

Tack!

Utan er hade siffrorna inte stått där. Det känns överväldigande!

Och det bästa är nog att det var inlägget om Hannibal som knuffade
den sista lilla biten.

Läs mer

Eleverna är lata

Eleverna ser inte filmerna.
Varför är det så? Full av entusiasm ger man sig ut i flippvärlden och så slutar det med att responsen blir otroligt låg. Det kan till och med vara så att eleverna tar upp det hela till diskussion. De vill ha tillbaka det traditionella. De vill lyssna på när du pratar. Det kan kännas trist att få höra när man så gärna velat lyfta eleverna med ett nytt sätt att tänka. Samtidigt är det trösterikt att de gillar att höra dig prata. Det måste betyda att dina föreläsningar ger något. Det måste betyda att du inte behöver ordna med bloggen, spela in filmer och skapa roliga surveys varenda vecka. Visserligen kan det vara tråkigt om du har lagt upp ett helt batteri redan, men vadå... Du vet nu att det faktiskt har funnits en mening med ditt undervisningssätt i alla år. Övertalning från eleverna kan alltså lätt göra att du lägger ner projektet. Du tänker att för mina elever passar det bäst att få det traditionella och dessutom så är det enklare för mig.

Jag tror inte på att bara kasta sig in i det hela när det gäller flippat. Dels är jag övertygad om att du tjänar på att faktiskt tänka igenom hela modellen ordentligt. För din egen skull. Var står du när det gäller undervisning? Vad tror du på och vad är viktigt för dig? Hur kan du ge bästa möjliga förutsättningar till dina elever? Om du prövat på att flippa så har du förmodligen tänkt tanken att det du redan gör an förändras. Det är början till en mental flipp. Du måste också tänka igenom varför du väljer att lägga om ditt sätt att undervisa. Var ärlig! Är det för att du har läst om det så mycket nu och hört från andra lärare att det är så fantastiskt? Är det för att du har förstått att digitalt på något sätt måste in i ditt klassrum och det flippade klassrummet känns som ett enkelt sätt att göra det på? Eller tror du på att det här är det bästa som just du kan ge dina elever?Om du inte kan förklara för dig själv på ett övertygande sätt om varför du ska flippa klassrummet så kanske du ska fundera på om du är redo att faktiskt göra det. Ta en vända till. Läs på lite mer om modellen. Fundera över hur du skulle kunna flippa ditt klassrum - och vad du än gör så stanna inte vid filmer. Det finns så ånga sätt att flippa klassrummet på och filmer är kanske inte det bästa för dig.

När du så har funderat på var du själv befinner dig är det dags att prata med eleverna. Vi glömmer ofta eleverna när vi tänker undervisning. De sitter där, vi vet att vårt mål är att nå fram till dom. Men på något sätt är det inte aktuellt att diskutera pedagogik med våra elever. Själv ser jag det som en naturlig del av min undervisning att hela tiden föra en dialog med mina elever om vad vi gör, varför vi gör det och hur vi gör det. Jag ger förslag och vi diskuterar bästa sättet att arbeta på. Det behöver inte innebära att det alltid blir som eleverna vill, men de är med i diskussionen. På samma sätt skulle jag inte börja flippa med mina elever utan att tillsammans med eleverna diskutera hur vi lär oss och när vi lär oss. Det är viktigt inte bara för att det ser snyggt ut att skriva det i en blogg, utan också för att göra eleverna medvetna om sitt eget sätt att lära sig.

Dessutom måste vi möta eleverna där de befinner sig. Om du har elever som har gått ett stort antal år i skolan redan så har de en rutin. De vet vad som förväntas av dom och det är enkelt att fortsätta på samma väg. Vad är lättast -  att sitta och lyssna på en lektion och bara ta emot eller att "tvingas" vara aktiv i sitt lärande? Många elever väljer det traditionella undervisningssättet eftersom det helt enkelt är bekvämt för dom. Om det är det bästa sättet att lära sig är en annan fråga och en som de inte är vana att ta ställning till. Det är inte heller frågan om att våra elever är lata. Ifall du väljer att kasta in en ny undervisningsmodell från högerkanten utan att resonera med dina elever så kommer du att få en mycket svårare uppförsbacke. Det handlar inte om att de ska få bestämma ifall ni ska flippa klassrummet eller inte. Du ska istället ge så övertygande argument som du kan för varför ni ska göra det här. Har du inte redan då förankrat tanken i dig själv, så kommer du inte heller kunna övertyga eleverna. Här kan det också hända att du inser att filmer inte är just det som dina elever behöver. Om du då sitter redo med en mängd färdigproducerade filmer så kan det kännas bittert. Trots elevernas tveksamhet och fastän du inte längre är riktigt övertygad så sjösätter du projektet och hoppas att det går att ro i hamn någorlunda. Eleverna ser inte flipparna. Det är inte så enkelt att det förmodligen inte kan innehålla något mer än att jag klarar av att komma på lektionerna i alla fall. Eftersom ingen har sett flippen så väljer du att göra en föreläsning i alla fall. Du måste ju gå igenom innehållet på något sätt. En hel lektion kan inte få gå till spillo. Härligt. Eleverna har genast fått en bekräftelse på att de inte behövde se flippen. Det gick bra ändå.
Jag blir inte förvånad om du i det här läget inte får det flippade klassrummet att lyfta tillräckligt för att du ska se förtjänsterna med modellen. Enklast blir kanske att lägga ner alltihop och konstatera att det här bara var dumheter. Traditionellt har fungerat i alla år. Varför försökte du ens?

Du behöver få med dig eleverna på den här resan. För att få det måste du tro på det tillräckligt mycket själv, du behöver ha funderat över hur du ska använda dig av det flippade klassrummet. Vi vill eleverna väl. Vi vill att de ska lära sig. Har de inte tagit del av flippen så faller vi till föga och ger dom det de vill ha i alla fall. Är det vad som är bäst för eleverna? Förmodligen inte. Våga utmana dom. Genomför lektionen som du har tänkt i alla fall. Eftersom du redan tidigare har poängterat att även lektionstid ingår i bedömningen så kan du påminna dom om det i det här läget och sen kasta dom ut i att göra uppgifter som kommer att bli svåra att lösa. Samla sen ihop det hela innan lektionen är slut genom att diskutera med eleverna vad som gick snett. Har de lärt sig något? Varför blev det inte bra? Framför allt: Hur kan de göra för att det ska bli bättre nästa gång. Det är alltså inte frågan om hur du ska göra för att det ska bli bättre nästa gång - utan hur eleverna ska göra. Och de måste komma fram till det här själva.
Det kan ta ett tag innan du har övertygat alla. Du kanske inte är hemma efter en misslyckad lektion eller två. Under tiden så kommer dina elever få en större insikt om sitt eget lärande precis som att du kommer att få detsamma om din egen undervisning.

Om du verkligen vill flippa så ge inte upp. Eleverna är inte lata mer än vad vi lärare själva är det. Utmana det. Ställ dig på barrikaderna och våga göra den mentala flippen hela vägen. Hjälp dina elever att göra samma sak.

Läs mer

Svar på en fundering

I forumet Flippa klassrummet på Facebook förs många intressanta diskussioner. Ett inlägg som dök upp idag var det här:

Jag började att svara på frågan, men som så ofta märkte jag att svaret tog så mycket plats att det var värt ett blogginlägg. Alltså...

Jag tror att du kan få olika svar beroende på om du pratar med en klass- eller ämneslärare. Det är för mig som klasslärare inte möjligt att flippa all min undervisning. Om du har 11 ämnen att undervisa i och förhålla dig till i läroplanen är det något helt annat än om du har ett eller två ämnen att flippa. Det går helt enkelt inte att flippa all undervisning när du har så många ämnen. Det kan se "spektakulärt" ut att flippa all sin undervisning, men det är minst lika "spektakulärt" att flippa när du undervisar som klasslärare, även om det inte ser ut så utifrån. Jag önskar att de flippande lärarna i åk 1-5/6 fick synas mer i media.
Effektiv undervisning blir det eftersom jag har bättre möjligheter att arbeta formativt, vilket också kräver en del av dig som lärare. Det går inte att tro att det blir effektivare undervisning av att ge en film i läxa (klassiskt) och sen inte göra något vettigt av det. Dels att arbeta med det formativa med eleverna innan den lektion som du ska "hämta upp" flippen på och dels att verkligen öra något som ger något utöver det vanliga på själva lektionen. Det är lätt hänt att man inte plockar upp det fördelar som det ger att skicka hem en flipp. Ett flippat klassrum kräver mer av läraren i form av flexibilitet och närvaro.
Genom att arbeta så här och hela tiden kommunicera med eleverna gör att jag bättre vet var varje elev befinner sig och vart hen ska vidare kunskapsmässigt.
Jag tror inte heller att man ska tappa de traditionella undervisningsmetoderna. Barn behöver fortfarande uppleva kunskap p massor av olika sätt. Det är trots allt en annan känsla i att gå ut i naturen och ställa sig i en myrstack än att se myror på film. När man ska flippa är upp till varje lärare. Vilket moment och när man ska göra det avgörs av i vilken organisation du arbetar, vilken ingång du har som lärare till undervisning och teknik samt att det är beroende av vilka elever du har. Där handlar det också mycket om ett samspel. Vill du verkligen arbeta med det flippade klassrummet så kommer du att få med dig dina elever bättre än om du känner lite halvhjärtat för det.

Hur man tar reda på att det är effektiv undervisning? Trots allt är både de summativa bedömningarna i form av prov och betyg subjektiva i sin form. Kan det då vara möjligt att utvärdera ifall eleverna har en ökad kunskapsinhämtning med hjälp av de här metoderna? För mig känns det tveksamt. Att läraren är medveten om sin egen undervisning är en nyckelfråga för att eleverna ska få bästa möjliga förutsättningar för kunskapsinhämtning. Så för mig som flippar klassrummet så är det som avgör ifall det är en effektiv undervisningsstrategi eller inte att lägga märka vad som händer underlektionerna. Jag känner att vi hinner gå djupare in i ett ämne, eleverna hinner - och vågar - ställa alla de frågor som de inte gjort innan och jag ser ett helt annat engagemang hos eleverna. Ett intresse i sin egen kunskapsinhämtning helt enkelt. Det kan hända att de smittas av min entusiasm, för jag är ännu mer närvarande och engagerad under lektionerna nu, eller om det är modellen i sig kan jag inte uttala mig om med tvärsäkerhet egentligen. Men spelar det någon roll var intresset och energin kommer från i grunden. Om undervisningsmodellen ger mig som lärare tillräckligt mycket för att kunna entusiasmera mina elever så gynnar det eleverna. Om det är modellen är nyckeln så är det också bra. Men kombinationen av de bägge måste förmodligen till för att det verkligen ska ge något. Jag är övertygad om att det gäller all sorts undervisning. Det flippade klassrummet ger en möjlighet att få in de digitala verktygen i undervisningen på ett naturligt sätt och det kan framför allt hjälpa de lärare som kanske känner sig osäkra på hur de ska få ihop det hela. En modell att hålla sig till gör det enklare.

Jag läser oerhört mycket om det flippade klassrummet. Forskning, bloggar, texter, artiklar etc. Dels det som skrivs på svenska, men kanske framför allt det som skrivs i andra länder. Mycket från USA, men även andra länder. Jag diskuterar också det flippade klassrummet med lärare från USA, Finland, Danmark, Norge, Spanien och Tyskland. Det jag upplever är att mina upplevelser av det flippade klassrummet går igen. Om det nu går igen i olika länder och undervisningskulturer, så kan det vi tillsammans har upptäckt ger något positivt i undervisningen inte vara fel. Vi är dom som står på golvet och möter eleverna varje dag. Vi är sällan fler än en undervisande lärare i klassrummet. Därför behöver vi också ta ansvar för och våga utvärdera vår egen undervisning. Gärna i samarbete med andra lärare, men för att kunna göra det behöver vi se oss själva först.

Oavsett vilket modell du väljer att undervisa efter så är läraren alltid det (den) som är viktigast för eleverna.

Läs mer

Uppbyggnad pågår

Ja jag vet.
Det är en himla röra här på bloggen.


Men det gör inget. För livet pågår precis hela tiden. Det har inte tid att stanna upp och vänta på att min blogg ska fungera och se ut perfekt innan jag fått ordning på allt. Själv kan jag se struktur, för jag vet precis hur planen ser ut för fram tiden. Den kanske inte är tydlig för dig. Du kanske inte skulle haft samma plan för din blogg. Jag är inte heller en person som sätter mig och gör bloggen helt färdig innan jag sjösätter den. Det finns en plan och det finns ett mål. På vägen dit kommer det att hända saker. Inte heller är det säkert att jag kommer att hamna där jag själv först trodde. Livet stannar inte upp och under tiden vill jag se hur det den form jag har på bloggen och det jag tänker just nu fungerar. Det kan som sagt se rörigt ut, men det kommer att bli bra.
Jag bygger bloggen på mina egna kompetenser, jag frågar andra som kan mer än jag och jag tar reda på en hel del saker själv. Jag prövar mina koder för att se om det fungerar. Om det blir som jag vill. Om det blir till en fungerande verklighet. Ifall det inte blir särskilt tydligt eller om resultatet inte blir som jag vill så prövar jag igen. Vis av erfarenheten lägger jag på mig nya kunskaper, strukturerar om och prövar på nytt. Det blir aldrig färdigt och jag kommer förmodligen alltid vilja förändra något.
Jag har det här bloggen som mitt digitala skollyft. Pröva, studera och förbättra. Och en himla massa html-kod.

Det här inlägget handlar om mitt bloggbyggande. Egentligen hade det lika gärna kunnat vara en handlingsplan för hur en elev arbetar för att bygga upp sitt lärande.
Aldrig blir man färdig och det finns ständigt nya perspektiv och fördjupad kunskap. Livet fortsätter även om vi inte är riktigt färdiga med eleven. Under tiden behöver vi göra kunskapen begriplig åtminstone för den som ska använda den just nu och som behöver den som grund i framtiden.

Läs mer