Våga släppa taget

Vi hör det varje dag och läser det överallt:. "Samhället förändras snabbare och snabbare"
Stanna upp ett tag och tänk efter hur det påverkar vår undervisning och de metoder vi har för att hantera den förändringen!
I skolan går kanske inte den processen så smidigt som man skulle vilja. Ofta görs små justeringar, vi kanske "väntar lite" eller ignorerar signaler på att förändringen är i full gång, eftersom förändring innebär att släppa bekanta mönster och den genomsnittliga personen gillar det som är bekant och tryggt. Det här tycks gälla speciellt för skolan och undervisning i många fall, tycker jag. Även om vi ser att det uppstår sprickor så mumlar vi lite om det och går vidare i gamla tankesätt i alla fall. Det finns även de som vill backa och tror att lösningen ligger i att att återvända till metoder från förr.

Det flippade klassrummet är på väg in i de svenska skolorna. Jag är väldigt entusiastisk över de många möjligheter som de flippade klassrummet kan ge för att individualisera undervisningen, ta hänsyn till olika lärstilar och att kunna ge eleverna kontrollen över sitt eget lärande.

Idén om det flippade klassrummet är ganska enkel. Summan av kardemumman är att eleverna får hem förberedande material som sedan kan diskuteras och laboreras vidare i klassrummet.
Vissa pedagoger är entusiastiska och andra är mer skeptiska till det flippade klassrummet. En av de vanligaste invändningarna att det är att det innebär en ökad arbetsbörda. Varje film innebär mycket arbete, sägs det, och vi pedagoger har tillräckligt att göra. Det är delvis sant. Särskilt i början. Men efter lite rutin så är det inte så svårt att göra en flippfilm eller något annat flippinnehåll. Men det gäller att våga ge det den tid som behövs och att släppa gamla vanor för att komma vidare.

Allt som man väljer att göra annorlunda innebär att man i början måste ge det lite extra tid om man vill att det ska lyckas. Att tro att man ska kunna flippa klassrummet utan att det innebär någon förändring i arbetsrutinerna är lite naivt. Att tro att ett nytt arbetssätt ska leda till att vi omedelbart underlättar vårt arbete är inte heller realistiskt. Det blir förmodligen mer att göra... till en början. Dels för att när man tvingas att tänka om så är det enkla ännu inte självklart och dels för att det inte bara är vi pedagoger som behöver göra en mental flipp. Det gäller även för eleverna.

Eleverna är ofta vana vid att "leverera det rätta svaret". Om du alltid har fått dina elever att fundera och reflektera istället för att hitta "det rätta svaret" så grattis, men själv har jag insett att jag tidvis har lurat mig själv att tro att det har varit så. Jag har ibland hållit alltför fast i gamla rutiner utan att egentligen ha tänkt igenom varför alla gånger. För visst kan en elev lika gärna lära sig multiplikationstabellen utantill som att lära sig att leverera det pedagogen vill höra i andra sammanhang.
Jag försöker numera att fylla mitt klassrum med diskussioner istället för "Jag säger A så levererar du det färdiga svaret B eller C". Diskussioner och reflektioner är öppna och har inga egentliga svar. Vi kan komma fram till något som är en sammanfattning av diskussionen, men egentligen är det inget som är definitivt. Att få eleverna att tänka om på det här visetflippandet skapar entrepenörer. Individer som vågar ifrågasätta, omvärdera och granska sin omvärld och sitt eget tänk. Individer som vågar hitta nya vägar och lösningar. 

Den tekniska sidan av flippandet är, som sagt, relativt enkel i ett längre perspektiv. Det som i början tar en hel del tid, blir med tiden lättare. Du skriver eller ritar och berättar lite, men det mesta av arbetet ligger på hur du planerar din flipp, precis så som du i vanliga fall planerar dina lektioner.

Somliga kollegor säger att ett flippat klassrum skämmer bort eleverna, att det innebär att eleverna inte behöver lära sig studieteknik eller att ta ansvar för sin kunskapsinhämtning. Jag hävdar att det är just precis det ett flippat klassrum gör. Varför begär vi av våra elever att de på egen hand ska kunna lära sig studieteknik och hur de bäst hanterar sin kunskapsinlärning? Stoffet finns och det kan vi enkelt leverera till våra elever. Svårigheten ligger i att få dem att hantera det. Skillnaden mellan det traditionella och det flippade klassrummet är att istället för att låta eleverna klara av den biten själva så kan de arbeta med det i klassrummet och ges större och fler möjligheter att behärska det med hjälp av en pedagog. 

Kanske någon vill hävda att jag är naiv syn på elever och att elever som inte måste lära sig att kämpa med sin kunskapsinlärning på egen hand inte kommer att lära sig något alls.
Min grundtanke är att alla barn har en motivation att lära sig. Viljan att lära är en naturlig aktivitet hos varje person. Problemet är inte att de inte vill lära sig, utan att de inte vill lära sig på det sätt som erbjuds dem. Det flippade klassrummet hjälper pedagogen att hitta varje elevs möjligheter och förutsättningar. 

Skolan ska förbereda eleverna inför ett liv i vårt samhälle. Vilket samhälle säger egentligen "Du fick ett E. Nu gör vi något helt annat!" ?

Eleverna måste istället ges förutsättningarna att lyckas utifrån sin egen utgångspunkt med möjlighet att reflektera och lära sig av erfarenheter, inspireras av andra och skapa fler tankar som leder vidare genom nya sammanhang. Det är entrepenörskap. Det är något som våra elever behöver bära med sig i ett samhälle som har förändrats sen vi själva gick i skolan och som ständigt fortsätter att göra det.

Om jag sover en längre tid så kan det hända att jag vaknar i en verklighet som jag inte känner igen mig i, men då vill jag att någon har gett mig redskap för att kunna hantera den.

Så låt nya tankemodeller ta tid innan du och dina elever gör bokslut och landar, men börja med att våga släppa taget kring gamla invanda mönster.

 

 

 

Läs mer

Den mentala flippen

Flippa är ett sätt att få pedagogen att tänka annorlunda. Som jag ser det så är det minst lika möjligt att flippa på andra sätt än att använda filmer. Vad det handlar om är att göra en pedagogisk tankevända. Ofta stannar vi tänket vid filmerna. Det är en nymodig och häftig grej att använda filmer på det viset. Filmerna är det som syns och som ofta först fångar pedagogens intresse. Men om man inte tänker vidare så tror jag att man dels riskerar att undervisningen inte blir särskilt bra och dels så riskerar man att låta sin flipp självdö. Filmerna blir nämligen aldrig bättre än vad pedagogen gör av sin undervisning i övrigt.

Det är livsfarligt att tro att bara för att man ger eleverna en film så är man "hemma". Det är därför som jag inte tror på att köpa in ett heltäckande koncept från ett företag och det är därför jag envist hävdar att flippandet kan göras på så många fler sätt än att göra filmer.

Det är pedagogens mentala flipp som är intressant. Om man inte har reflekterat över sitt förhållningssätt till flippandet utan flippar bara för att det är en innegrej eller för att någon säger åt en att flippa, så blir det inte bra.
För mig har flippandet gett en möjlighet att ge eleverna en bättre utgångspunkt i sina studier och jag märker att jag undervisar mer problembaserat. Eleverna är mer engagerade och kan bättre se sin kunskapsinlärning och det har gett oss (mig och eleverna tillsammans) bättre förutsättningar att se möjligheterna att arbeta med formativ bedömning.
Det kan hända att andra pedagoger klarar av att göra den mentala flippen utan att använda Flippa klassrummet, men jag tror att om man använder Flippa klassrummet som en grundmodell så blir den mentala flippen lättare att genomföra och att förstå. Så var det i alla fall för mig och jag tror att det gäller även för många andra pedagoger. Om man ska förändra sitt pedagogiska arbets- och tankesätt så kan det vara lättare att göra om man har en förklaringsmodell. Dessutom så är flippandet i mina ögon ett suveränt sätt att få in de digitala verktygen i lärandeprocessen helt naturligt. För mig blir vägen upp i SAMR-modellen enklare och bättre om jag tänker flippat.

Varken Aaron och Sams eller Brian Bennett hävdar att man enbart genom filmerna ger ”pedagogiska mirakler”. Jag tycker snarare att de påpekar att flippandet inte är en mirakelmetod och att pedagogen fortfarande är den viktigaste delen i flippandet.
(Läs gärna mer om det i Aaron Sams inlägg "There Is No Such Thing as THE Flipped Class".)

Det svåra arbetet har vi i att inte stanna vid flippafilmerna utan att se det i ett större perspektiv. Jag tror att om man inte gör det så kan man kanske uppfatta Aaron & Sams och även andra flippaförespråkare fel. Då läser man kanske det man vill se och inte vad de faktiskt skriver.
Ofta letar vi enkla metoder. Vem skulle inte vilja ha en "quick fix" för våra elever? Det kommer inte att ske, men vi kan hitta bra modeller för att komma närmre, kanske genom att göra en "flipp fix".

 

 

Läs mer

Perspektiv

Den här veckan började inte bra. Även om jag vet att min pappa har hjärtproblem så var det otroligt jobbigt att se honom rullas in i ambulansen och sen stuva in mamma i passagerarsätet. I samma stund som blåljusen slogs på och ambulansen ökade farten mot NÄL blev jag så där skakis som man bara får bli när man inte längre måste visa upp sitt bästa samlade jag för sin mammas skull. Någonstans så fixar man det ändå. Samlar ihop sig och kör 50 mil med barnen för att komma hem till östkusten medans tankarna mal.
Pappa börjat sin vandring mot att må bättre. Operation i förrgår. Det är egentligen ganska fascinerande hur en relativt enkel operation kan vara så livsavgörande. Idag när jag pratade med pappa så kunde han inte hålla tillbaka sina tokfåniga skämt. Ett gott tecken på att han mår bättre.

Idag fick jag se mitt namn på en lista. Listan på dem som är nominerade till Guldäpplet i år. Det sa mig inte så mycket först. Det var ett namn bland andra namn. Självklart var jag glad någonstans. Självklart kändes det stort att stå på samma lista som så många andra duktiga pedagoger. Ja, jag blev glad. Men egentligen (och i ärlighetens namn) så betydde den där listan inte så mycket förrän jag berättade om det för min pappa. Först då insåg jag hur nära det varit att jag inte hade kunnat berätta det för honom. Nomineringen i sig är förstås otroligt roligt, men egentligen är jag mer tacksam än glad. Att kunna berätta för pappa att jag står på den där listan är viktigare än att namnet i sig faktiskt står där. Det är i det perspektivet som det blir så stort.

Lycka till alla ni andra som också står på listan.

Läs mer

Utveckling är inte kritik

Nya tankar måste övervinna en viss tröghet för att få fäste. Motståndet mot nya fenomen inom skolan tycks mig ibland vara extra tröga. Det kan visserligen bero på att jag själv befinner mig mitt i pedagogiken och därför är mitt eget yrke närmast. Kanske har ortopeder eller bagare liknande problem, men det kan jag egentligen inte uttala mig om. Det som bekymrar mig (som sagt och ganska naturligt) är snarare trögheten inom skolan.
Vad är det som gör att det tar emot så mycket?

Varför har vi pedagoger så svårt att se på oss själva och det vi gör? Varför får pedagoger för sig att minsta lilla förändring innebär en direkt kritik mot just dom själva som personer och/eller som pedagoger?

Många påstår att de inte alls är emot förändringar, men...

• Pedagoger har alltid fått så många påbud uppifrån från ickepedagoger och nu har de tröttnat.
• Pedagoger har alldeles för mycket att göra redan.
• Pedagoger vet själva bäst hur de ska undervisa.

Ja vi vet att vi arbetar i en bransch som varenda kotte har en längre eller kortare erfarenhet av. Det innebär att alla ger sig själva rätten att tala om för oss vad vi ska göra och hur vi ska göra det. Vi arbetar i en politikerstyrd verksamhet. Om politiker tycker det ena eller andra så måste vi ibland följa det. Lgr11 Gy11 är t.ex. trots allt politiska dokument. Andra gånger kan vi lyssna till det dom säger, ta till oss det... och sen med det i ryggen göra vad vi själva anser vara bäst utifrån vår egen bedömning av vad eleverna behöver. Att ickepedagoger (eller dina kollegor för den delen) har åsikter om vårt yrke och hur det ska utföras innebär inte att vi har rätt att slå dövörat till helt och hållet. Kom bara ihåg att även om du lyssnar så behöver du inte köpa allt de säger. Men för att kunna göra den distinktionen så måste du faktiskt lyssna.
Ja vi pedagoger har mycket att göra. Det tycks byggas upp i allt större högar dessutom. Men att ta det som en förevändning för att exempelvis inte ta till sig nya forskningsrön eller sluta utveckla undervisningen i samverkan med andra pedagoger håller inte. Det är en helt annan fråga. Jag strider för att vi pedagoger inte ska ha en börda som välter oss över ända, men jag försöker samtidigt hålla ögonen öppna för att få syn på det som kan förändra och förbättra min undervisning. Det går faktiskt. Dessutom får det som bieffekt att mitt jobb blir roligare i det dagliga och intressantare i en tidsmässig förlängning.
Ja de flesta pedagoger har en gedigen utbildning och erfarenhet av undervisning och pedagogik. Jag tror att de flesta vet vad de gör och kanske mer därtill. Men om du tror att du är färdiglärd efter lärarhögskolan så tror du fel. En lärare får inte stanna upp och vara färdigutbildad. Att höra repliker som "Jag vet redan hur man gör!" skrämmer mig. Hur kan du veta att du inte kan lära eller utvecklas mer utan att försöka lyssna eller försöka?

Jag har inga svar på frågorna jag ställde i det inledande stycket om varför trögheten finns, men för mig så finns det inga ursäkter för att vi pedagoger stannar upp och slutar utvecklas. Utveckling är inte kritik mot något eller någon. Själv tror jag att hela yrket handlar just om att få utvecklas, förnya, förbättra, förändra...
Vill du kunna argumentera emot någon så sätt dig in i vad den personen tycker och tänker och varför. Att bara avfärda utan att ens lyssna är sällan vare sig klokt eller effektivt. Dessutom så kan det ju hända att du faktiskt missar något.

Det kanske rent utav

• är intressant och utvecklande, vare sig det kommer ifrån en ickepedagog eller en av dina kollegor
• är något som underlättar din arbetsbörda
• är något som utvecklar din redan fantastiska undervisning till något ännu bättre

Lyssnar du inte får du heller aldrig veta om det är möjligt!

Läs mer

Föräldratycket

Jag skickade ett mail till mina elevers föräldrar för att uppmana dom att skriva på Föräldratycket. Jag tycker att de har så vettiga tankar och jag gillar att de delar det med mig. Jag tänkte att de säkert skulle kunna bidra till något mycket positivt på Föräldratycket. Jag fick några rader tillbaka som gjorde mig glad. Jag har lyft ut ett citat som jag vill dela på bloggen eftersom det visar att det som engagerar elever också ger en vilja att lära mer. Även ur ett föräldraperspektiv. (Jodå - jag frågade och fick lov att använda citatet.)

"Jag tror just som du skriver att nyckel är att få barnen att vilja lära sig och stimulera kunskapsivern. Om barnen har med sig tron på att de kan och har redskapen för att lära sig och ta in ny information kommer de ha en bra bas när de ska ta sig ut i livet. Jag märker på O att hen genom bland annat Charlie-bloggen har fått nya perspektiv på det här med att skriva, och ta del av andras tankar och kunskap."

Så härligt att få veta att just det syfte man har med sin pedagogik på ett positivt sätt når ut till både elever och föräldrar.
Jag sänder ut en önskan att ni liksom jag uppmanar era elevers föräldrar att skriva på Föräldratycket. Föräldrar är viktiga för våra elever och därmed viktiga för oss. Vad de tycker är intressant för oss som lärare att få veta.

Läs mer

Träningskort

Jag fick en fråga om att utveckla mitt tänk och hur jag arbetar med träningskort i mitt inlägg "Mina första steg i det flippade klassrummet". Svaret blev så långt så det blev bäst i ett eget inlägg.

"Hej!
Ditt inlägg var väldigt intressant och bra. Eftersom jag just läst Lundahls bok "bedömning för lärande" och håller på att tänka ut hur jag ska kunna synliggöra målen för mina elever blev jag jätteintresserad av din träningskort. Hur bestämmer ni vad som ska stå på korten? Hur preciserade är de och hur utvärderar ni.Mina elever går i år 1-6 och har alla ADHD och behöver extra tydliga mål och arbetsuppgifter.
Birgitta"


Svar:
Hej Birgitta!
Lundahls bok är suverän!
Jag och eleverna hjälpa åt att skriva träningskorten. Vi utgår från arbetsområde och matriserna i den skriftliga bedömningen /Lgr 11. Ibland vill eleverna arbeta med något med hjälp av träningskorten utöver det som är aktuellt i klassen. Jag uppmuntrar det också. Det är en övningsfråga att skriva träningskorten helt enkelt och det tar lite tid att komma in i det, men om man håller på formen så är det värt det. Man får "putta" dom lite mer i rätt riktning i början. Somliga behöver "puttas" mer än andra och det gäller fortfarande. En del elever kan hantera flera träningskort parallellt och andra bara ett i taget. Eftersom vi lägger upp planeringen tillsammans vet eleverna också bättre vad som ska tränas.

Det är viktigt att målen är korta. Det går t.ex. inte att skriva "Jag vill lära mig engelska." Då är det bättre att skriva "Jag vill lära mig sju ord om fotboll på engelska." eftersom eleverna ska känna att de kommer någon vart. Det är alltså väldigt korta och precisa mål. Eleven behöver också tänka över hur de ska träna. Det är inte lätt i början, men jag upplever det som att om man låter eleven förstå att "alla medel är tillåtna" så lär det sig vilka sätt som fungerar bäst för just dem att lära sig på. Någon gillar att träna tabeller på Webbmagistern, en annan gillar att räkna sina mattetal på smartboarden, två lägger mattepussel tillsammans osv...

Utvärderingen varierar också från elev till elev. Jag har några som jag vet att det räcker med att ställa några kontrollfrågor till. Andra sätter jag mig bredvid och låter dom förklara hur de räknar eller tänker kring ett problem. Jag brukar också använda kamratbedömningar i de fall som det fungerar. Skrivna texter är tex bra att kamratbedöma eftersom att det faktiskt handlar om att göra sig förstådd. Det gäller bara att de inte ger alltför enkla bedömningar som "Jag tyckte att texten var bra." Man kan t.ex. Låta dom använda sig av

Ett beröm
En förbättring
En fråga

som ett sätt att börja arbeta med kamratbedömningar.

Jag har också prövat att skriva gemensamma mål tillsammans i hela klassen, vilket visserligen fungerar, men då upplever jag det som att eleverna inte alls är lika engagerade i sin inlärning. De har ofta ändå samma saker på träningskorten eftersom vi utgår från samma planering och de hämtar inspiration hos varandra.

Från början skrev vi bara träningskorten. När vi senare började skriva in det i Unikum så gick det av sig självt eftersom eleverna var vana att tänka i små korta IUP-mål. Jag använder alltid elevernas egna ord. Både på träningskort (de skriver själva) och i Unikum (jag skriver när de står bredvid). Föräldrarna uppskattar det här sättet att arbeta med IUP:er, eleverna gör det och jag gör det också.

Läs mer

Dela inte dölja!

Det finns ett företag som vill göra sken av att de "hjälper" pedagoger när syftet egentligen är att tjäna pengar. De vill ge oss något som skulle hjälpa oss att flippa klassrummet. Jag vill inte nämna några namn (eftersom jag inte har någon lust att ge företaget någon reklam), men om man betalar så mycket folk för att arbeta med projektet under så lång tid och sen påstår att syftet inte alls är att tjäna pengar - nej det rimmar inte. Om man nu vill sälja borde det vara mer renhårigt att gå ut med det ärligt och inte försöka locka till sig kunder genom att fånga upp folk på twitter eller FB-forum och påstå sig enbart vara intresserad av en diskussion. Att man dessutom inte ger cred till de som har banat väg för utvecklingen utan istället nästan vill få det att framstå som att man har kommit fram med idén själv är fult. När "säljaren" dessutom inte har någon större koll på vare sig flippa klassrummet, Lgr eller hur vi arbetar i skolan överhuvudtaget utan ställer de mest banala frågor som borde vara självklarheter om man vill "hjälpa lärare" gör inte saken bättre. Läromedelsförlag som säljer läromedel har åtminstone den kollen och är så pass ärliga att de står för att de vill sälja. Det spelar ingen roll hur mycket man än påstår sig vilja väl när det bakomliggande syftet är något annat och man inte är öppen med det.

Om man vill flippa sitt klassrum tycker jag inte att det är vettigt att köpa ett företags tjänster över nätet. Att flippa klassrummet är en medveten handling som utgår från varje enskild lärare och inte från ett företags filmer. Lärarna må vara välrenommerade (och har fått rejält betalt för sin insats), så visst kan jag förstå att det lockar... men vill man flippa sitt klassrum rekommenderar jag inte att man köper ett färdigt koncept utan att man tänker igenom sitt eget sätt att förhålla sig till ämne, syfte och kunskapsförmågor. Det är pedagogens egna styrka som ska vara utgångspunkten och inte ett enskilt företags produkter.
Jag vill inte på något sätt gynna ett företag som inte vågar vara öppen med att det egna syftet egentligen är att tjäna pengar och som använder sig av fula metoder för att göra det. Jag twittrar, skriver blogg och administrerar ett FB-forum eftersom jag tror på att dela. Att vi pedagoger är öppna och stöttar varandra är för mig både glädjande och självklart. FB och twitter är möjligheter som gör att vi kan bygga nätverk, vidareutbilda oss och skapa utveckling. Det kräver en öppenhet, genorositet och villighet att dela! Det är tråkigt att det finns de som utnyttjar det under förtäckta föresatser.

Dela inte dölja!

Läs mer

Vad är det flippade klassrummet?

Det flippade klassrummet ("the flipped classroom") innebär att läraren vänder på de traditionella begreppen genom att ge webbaserade genomgångar som hemläxa istället för den traditionella föreläsningen i klassrummet, vilket ger tid och utrymme i klassrummet för mer laborativt arbete.
Professor Eric Mazur började använda instruktionsfilm när han undervisade på Harvard under 1990-talet. År 2004 startade Khan Academy och arbetssättet blev tillgängligare även för ”secondary education” (gymnasiet) i USA. Andra som har arbetat länge med det flippade klassrummet är Jonathan Bergmann och Aaron Sams.


Det finns mycket diskussion kring det flippade klassrummet. Många fördelar lyfts fram, bland annat att eleverna får möjlighet att lära sig i sin egen takt, de har hela tiden tillgång till genomgångar (vilket ger möjlighet att upprepa en föreläsning så ofta de vill) och tid för verkligt arbete i klassrummet. Motståndarna till flippa visar ibland på att elevernas tillgång till internet och dator hemma blir en svårighet och att det bara innebär en förflyttning av dåliga föreläsningar i klassrummet till webben. Det skulle också innebära tidsbrist för elever hemma om alla ämnen är flippade. Hur skulle de hinna se alla filmer i alla ämnen?
Att eleverna inte har tillgång till dator eller internet kan lätt avhjälpas genom att ge elever möjlighet att se det flippade innehållet i skolan. Antingen på lektionstid eller genom aktiv läxhjälp inom skolans ram.
En av fördelarna med att arbeta med webbaserat innehåll är att undervisningen blir synlig. Att lägga upp material på webben innebär att pedagogen måste vara beredd att kunna stå för det hon gör på ett helt annat sätt och dessutom vara beredd att kunna diskutera det. Dåliga föreläsningar som är synliga kan alltså diskuteras och har större potential att förändras. Dåliga föreläsningar i det slutna klassrummet förblir dåliga föreläsningar i klassrummet.
Att alla pedagoger kommer att flippa i alla ämnen och på precis samma sätt tror jag inte kommer att ske. Däremot kan det flippade klassrummet hjälpa till att synliggöra den egna undervisningen och eleveras kunskapsinlärning för alla pedagoger.
Ofta är det här med filmerna det som är lättast att först ta till sig, men det är viktigt att man inte stannar där i förlängningen. Vill man använda sig av filmer så är det var och ens val, men det är ingen nödvändighet för det flippade klassrummet. Det man däremot måste ta ställning till är hur man utifrån Lgr 11 arbetar med elevernas kunskapsinlärning i det flippade klassrummet. Det gäller visserligen all undervisning, men det är lätt att man tappar fokus om man köper något rakt av utan att fundera över hur eller varför.

Ett bra flippat klassrummet är inte så enkelt som man kanske tror. Det innebär ett större ansvar för eleven att aktivt ta del av undervisningen. Det innebär också att pedagogen använder det frigjorda utrymmet på lektionstid till bra, pedagogiskt väl genomtänkta aktiviteter åt eleverna. Jackie Gerstein beskriver det flippade klassrummet som ett initiativ av pedagogen med ”experiential engagement” (i klassrummet) och ”concept exploration” (online-innehåll) som leder till ett elevgenererat meningsinnehåll, demonstration och skapande. Jag vill påstå att det ligger väl i linje med det entrepenörskap som de nya läroplanerna ser som en stor del av elevernas kunskapsinhämtande. Ett flippat klassrum har potential att engagera eleverna även i andra områden än just det ämne som är flippat. De är närvarande och blir medvetna om sitt eget kunskapsinhämtande genom en konstruktivistisk inlärningsmodell.

Bild by Jackie Gerstein, The Flipped Classroom Model

Det flippade klassrummet sätter tilltro till elevernas egen förmåga att ta till sig kunskap. Pedagogen är inte den vise på scen utan en guide som tillsammans med eleverna utforskar världen. Pedagogen i det flippade klassrummet vågar lita på elevernas förmåga och ser inte klassrumstiden eller läxor som ett tillfälle då eleverna ska arbeta sig igenom ett material. Tiden användas istället till att reflektera, bearbeta och dela med sig, vilket i sin tur ger kunskapsinlärning i ett sammanhang.
Förut hjälpte mina elever varandra under lektionstiden. Nu diskuterar de lösningar och olika tillvägagångssätt. Eleverna ger feedback till varandra och jag kan ge omedelbar återkoppling till det som sker just i stunden. De är också mer medvetna om sina kunskaper, vad de har lärt sig och vart de är på väg.
Eftersom eleverna har tänkt igenom och bearbetat det material vi har flippat, så kan de arbeta mycket säkrare och fortare. De som är osäkra på materialet har jag redan börjat hjälpa tidigare och de kan bättre hänga med i samarbetet med sina kamrater. De som behöver gå vidare gör det samtidigt som de interagerar med sina klasskompisar. Jag hinner med att ge löpande feedback åt alla då de bäst behöver det - i anknytning till uppgiften i sig. (Måste erkänna att jag har en liten klass just nu, men det är ändå en betydande skillnad.) Det handlar inte om att en del elever inte tidigare hann med eller blev tillräckligt stimulerade i den takt vi arbetade. Det som istället händer, till skillnad mot förut, är att göra mig som pedagog mer medveten. Eftersom det flippade klassrummet synliggör kunskapsinlärningen för pedagogen kan jag bättre se vilka elever som behöver hjälp på olika sätt och med vad.

Så vad är det flippade klassrummet egentligen och varför ska du flippa ditt klassrum?
Det flippade klassrummet är en tankemodell och inte en metod. Det finns en stor frihet för pedagogen att anpassa modellen till det egna ämnet eller lärstilen. Du ska inte flippa klassrummet eftersom det är en "innegrej" eller för att någon säger det till dig. Du ska flippa klassrummet helt enkelt eftersom du tror att det är den bästa modellen som du kan använda för elevernas kunskapsinlärning.

Läs mer

Mina första steg i det flippade klassrummet

När jag medvetet började flippa klassrummet i februari/mars i år så hade jag en idé om att jag skulle kunna göra kunskapsinlärningen mer intressant för mina elever. Jag ville att skolarbetet skulle kännas mer meningsfullt. Att ge läxor har egentligen aldrig tilltalat mig eftersom jag inte förstått mig på läxor för läxornas skull, vilket jag ser hos så många som den vanligaste formen. Är läxor verkligen något man lär sig av eller är det något som man åläggs att lära sig? Jag ser en tydlig skillnad i uttrycken.  Även om jag förut hade försökt ge eleverna (i mina ögon) meningsfulla läxor så har det varit svårt för eleverna att sätta in de läxorna i ett sammanhang. Det ville jag ändra på genom att flippa klassrummet. Dessutom ville jag kunna ge eleverna snabbare respons på det arbete som de gjorde. Då skulle det också kännas mer meningfullt med skolarbetet, än om de fick tillbaka det rättat en dag eller till och med flera dagar senare.
Det som faktiskt hände när jag började flippa klassrummet var inte riktigt det jag hade trott.

För det första så lämnades läxorna in mycket tidigare. Ingen läxa blev inlämnad för sent. Alla mina elever (som i våras gick i 3:an) använde inte egna mailkonton, men skällde med glädje på sina föräldrar om de missade att skicka in läxan så snart den var gjord. Eftersom läxorna mailades in kunde jag ge eleverna snabb respons. Om inte inom någon timme så åtminstone samma dag. Eftersom jag inte satt med en hel bunt att gå igenom samtidigt som skulle gås igenom kunde jag verkligen gå in i varje elevs uppgift och ge en väldigt riktad feedback. Det i sin tur fick till effekt att flera elever arbetade om sina läxor under veckans gång. Inte för att jag inte var nöjd med läxan, utan för att de kände att de ville förbättra den efter att de fått en sådan snabb feedback. Elever bad mig om lov för att få arbeta mer med sina läxor! Det här sättet att arbeta började jag också använda på det vanliga klassrumsarbetet. Omedelbar feedback istället för att samla ihop en bunt matteböcker att ta hem och rätta. I sanningens namn visste jag nu bättre hur alla låg till, vad de hade problem med eller vad de kunde gå vidare med.

För det andra började arbetet diskuteras i klassrummet utan att jag hade sagt ett ord om att det skulle göras. Eleverna jämförde, gav varandra tips och diskuterade strategier. Det hade de visserligen gjort förut eftersom jag sett det som givande för kunskapsinlärningen, men det här varit något annat. Deras diskussioner var inte lika ytliga längre. Det var mer än bara "Jaså gör du så?!" eller "Ja jag tyckte att det var en bra berättelse." De gav förslag på förändringar, utvecklingar och diskuterade sånt som de inte förstod. I mitt flippade klassrum hade jag tid att ibland bara stanna upp och lyssna och fascineras över elevernas kommunikation.
Läxorna ledde nu alltid vidare in i en diskussion om nästa läxa. Jag började alltmer låta eleverna vara med i processen kring vad vi skulle arbeta med. Det blev elevernas eget behov som styrde vilket arbete och vilka läxor som skulle göras.

Det tredje var nog det som jag var minst beredd på och ändå visste jag om att det skulle bli så.
När jag inte längre använde samma tidsmängd till genomgångar fick vi helt plötsligt tid över i klassrummet. Det i sig var, som sagt, kanske inte förvånande, men att det blev så mycket tid! Jag funderade över om jag inte varit riktigt medveten om hur mycket jag själv hållit låda i klassrummet tidigare, även om jag är av den sorten att jag alltid försökt hålla ner det till ett minimum. Nu hände det faktiskt flera gånger (innan jag kom förbi min första förvåning) att eleverna inte hade något att göra på lektionerna. Jo, naturligtvis satt dom inte sysslolösa, men det blev inte alls det lektionsinnehåll som jag hade tänkt mig i planeringen. En pedagog klarar sånt, men det kändes som att jag inte ville plocka fram kaniner ur en hatt i ett längre eller planerat perspektiv och därför blev jag tvungen att tänka om hur jag la upp lektionerna.
Saken var den att eftersom eleverna hade tänkt igenom och bearbetat det material vi hade flippat, så kunde de arbeta mycket säkrare och fortare. De som var osäkra på materialet hade jag redan börjat hjälpa tidigare och de kunde bättre hänga med i samarbetet med sina kamrater. De som behövde gå vidare gjorde det samtidigt som de interagerade med sina klasskompisar. Jag hann med att ge löpande feedback åt alla då de bäst behövde det - i anknytning till uppgiften i sig. Det handlade inte om att en del elever inte hann med eller blev tillräckligt stimulerade i den takt vi arbetade förut. Det som istället hände, till skillnad mot förut, var att göra mig som pedagog mer medveten. Eftersom det flippade klassrummet synliggör kunskapsinlärningen för pedagogen kunde jag bättre se vilka elever som behövde hjälp på olika sätt och med vad.

Jag vill inte påstå att mitt flippade klassrum är fantastiskt och ofelbart. Jo fantastiskt är det nog, men inte ofelbart. Jag har fortfarande elever som jag behöver arbeta extra med och jag har fortfarande elever som inte greppar kunskapsinnehållet så enkelt som man ibland skulle önska. Poängen är väl värd att ta igen: Skillnaden är att jag nu bättre kan uppmärksamma och hinna arbeta mer tillsammans med eleverna.
Jag kunde under våren börja arbeta mer aktivt med elevernas delaktighet, eftersom tiden fanns för det och eftersom jag nu såg det på ett helt annat sätt. Jag var inte längre den som styrde uppifrån. Jag var den som guidade bredvid. Allt från planering och genomförande till utvärdering och bedömning gör jag numer i samarbete med eleverna. Det innebär att vi skriver LPP tillsammans utifrån Lgr 11. Jag skriver inte längre en IUP per termin som skrivs på utvecklingssamtalet (och som det hela tiden behöver påminnas om under året fram tills nästa utvecklingssamtal). Eleverna vet precis vilka färdigheter de ska träna och hur de ska arbeta med det. Det finns uppskrivet på ett "träningskort" som ligger i var och ens pennlåda. När de tycker att de har uppfyllt det som står på "träningskortet" hjälps vi åt att kolla av det och sedan bocka av det i Unikum. Eleven skriver sen (i samråd med mig) ett nytt "träningskort" som noteras som IUP i Unikum.

För mig har det här blivit det självklara sättet att arbeta på och något jag tänker utveckla ännu mer. Jag vet mer om eleverna och deras arbete nu än förut. Men framförallt: Eleverna vet mer om sig själva och sitt arbete.

Läs mer